Veckans gravsten tillhör en militär som utmärkte sig under Napoleonkrigen. Han var en ättling till Knap-Erik, oxhandlare i slutet av 1500-talet, men med honom kom ätten att slutas på svärdsidan.

Gillis gravsten på Solna kyrkogård. Foto: Pierre Nilsson/Gravstensinventeringen.Gillis Edenhielm föddes den 6 maj 1778 på Öresten, Örby socken, Älvsborgs län. Hans föräldrar var generalmajoren Erik (Edman) Edenhielm (1736-1808) och Anna Catharina Ridderstam (1735-1809). Det fanns ytterligare sju syskon i familjen: Anna Maria (1771-1810), Catharina Helena (1772-1772), Johan GIllqvist (1773-1773), Per-Erik (1773-1774), Johan Gustaf (1774-1795), Erik Magnus (1776-1826) och Ulrika Lovisa (1776-1860).

Släkten Edenhiems anfader var oxhandlaren Erik, Knap-Erik kallad, som levde i slutet av 1500-talet. Hans sonson Erik Svensson (död 1662) var befallningsman över grevskapet Visingsborg på Visingsö. Han tog sig efternamnet Edman efter hemmanet Ed. Eriks sonson Gillis (1694-1748) var militär och blev bland annat sårad vid Stralsund 1715. Han stred även i Norge 1718 och i Finland 1742. Ingen av hans söner överlevde honom och han slöt själv sin ätt.

Dock adopterades och adlades hans brorsons son Erik (1736-1808) under samma namn och nummer år 1777 och övertog därmed adelstiteln. Han gick in vid armén 1749 som volontär vid Älvsborgs regemente och slutade 1805 som generalmajor. När han avled tog äldste sonen som var i livet, Erik Magnus, över adelstiteln. När han avled 1826 övergick den till Gillis.

Orädd officer

Gillis valde även han en militär bana som han startade som förare vid Älvsborg regemente 1786. Enligt samtiden beskrevs han som en orädd officer. Detta visade han 1804 när han med fara för eget liv förhindrade att fästet Kronan i Göteborg språngdes i luften. Han steg därför snabbt i graderna och var när Sverige gick Napoleonkrigen 1806 chef över ett artilleribatteri i Pommern. För sin tapperhet utnämndes han 1807 till riddare av svärdsorden. Strax efter det tillfångatogs han av fransmännen och återkom inte förrän 1810 till Sverige då han befordrades till major.

När Sverige gick med i koalitionen mot Frankrike 1813 beordrades Gillis och hans artilleridivision till Tyskland och deltog bland annat vid stormningen av Leipzig. Under denna utbröt strider i bebyggelse där svenskarna besköts av franska jägarsoldater. Gillis träffades svårt i armen och det var ett tag tal om amputation. För sina framgångar i kriget befordrades han 1814 till överstelöjtnant.

När kriget tog slut stannade han kvar i armén, då som generalmajor, till 1834 (formellt till 1845) och blev istället landshövding (1834-1835 vice landshövding) i Göteborgs och Bohus län – en tjänst han innehade till 1843.

Gillis gifte sig 1814 med Carolina Lovisa Boij (1791-1873) i hennes andra äktenskap. De fick inga barn och ätten slöts ännu en gång på svärdsidan. Gillis avled den 29 april 1862 i Jakobs församling, Stockholm och är begravd på Solna kyrkogård.

I graven ligger flera personer begravda, bland annat Carolina Lovisas brorsons son Gillis Boy (1864-1919) och dennes hustru. Carolinas Lovisas bror hade adlats 1818 (introducerad 1822) under namnet Boy.

Här hittar du hans gravsten i Gravstensinventeringen

Solna kyrka. Foto: Holger Ellgard via Wikipedia under licensen CC BY-SA 3.0.

Solna kyrka tillhör Solna församling i Stockholms stift och är belägen mellan Brunnsviken och Ulvsundasjön. Kyrkan omges av Solna kyrkby.

Den äldsta delen – rundhuset med en lanterninförsedd huv- är från slutet av 1100-talet. I Sverige finns det endast åtta rundkyrkor bevarade. Ett vapenhus från 1400-talet ansluter i söder, i öster anskuter ett rektangulärt kor och åt väster ett långhus från 1300-talet. Koret tillkom på 1200-talet och välvdes århundrandet därpå. På dess norra sida ligger sakristian och på östra sida ett gravkor. Det finns ytterligare ett gravkor på långhusets södra sida.

Magnus Gabriel de la Gardie (1622-1686) har bekostat mycket av kyrkans inredning och renoveringen av kyrkan som genomfördes 1673-74. Drottning Ulrika Eleonora ska enligt uppgifter 1708 ha uppfört det Poluska gravkoret och bekostat tornhuven som tillkom efter en brand 1723. Kyrkan försågs med plåttak 1883 och vid en större restaurering 1928 togs bland annat medeltida kyrkmålningar, troligen utförda cirka 1440 av Albertus Pictor, fram.