Släktforskning - osorterat

Artikel skriven av Ingeborg Brunkhorst, Lund

Släktforskare hittar ibland en oäkting i släkten och letar efter fadern, ett företag, som är förenat med besvär och i de flesta fall torde misslyckas. Kanske kan det därför vara av intresse att få några exempel på hur mål rörande lönskalägen har behandlats under olika tider. I det följande redovisar jag tre mål med utgångspunkt i ett lönskaläge. Vi kan här se, hur lagen har styrt förhandlingarna och domen. Varför lagen är som den är, det är ett problem för sig.

I det första exemplet redovisar jag ett fall från 1672, dvs den tid i Bohuslän, då ännu dansk lag tillämpades. Släkt och ekonomi spelade då en stor roll. Kvinnan var skyddad av släkten. Det andra exemplet är från en tid, då l734 års lag gällde, en lag, som torde vara släktforskarna bekant. Vid varje ting under den här tiden brukar ett par fall av lönskalägen förekomma. Lönskaläget är ungdomarnas sak. Det personliga ställningstagandet är utslagsgivande.

Men förhören på tinget, då faderns namn skulle uppges, ibland mot mannens nekande, kunde vara pressande för kvinnan. För att undvika skammen och förhören hände det, att kvinnan mördade sitt barn. I avsikt att förbättre kvinnans ställning och förhindra barnamorden utsände Gustaf III år 1778 ett cirkulär med ändrade bestämmelser, det s.k. barnamordsplakatet. Förhör om lönskalägen skulle inte längre förekomma på tinget. Det räckte med en skriftlig anmälan till länsman. Situationen för den ogifta kvinnan skulle på så sätt förbättras. Barnamordsplakatet är tyvärr ett exempel på hur den goda viljan inte leder till förbättringar utan till försämringar. Är det alltid så, att det inte räcker med en god vilja? Eländet i världen består, men det byter skepnad. Det tredje fallet, som jag redovisar, för oss in på dessa tankar. När jag gav mig ut på jakt efter fadern till den oäkting, som jag funnit i min släkt, stötte jag på det.

Lönskaläge 1672

Till tinget i Hergusseröd i Inlands härad i Bohuslän den 17 jan. 1672 hade Sven Rasmusson i Huveröd blivit instämd för en "lägersmålssak", dvs lönskaläge. Han hade redan tidigare varit instämd för detta brott. Han stod anklagad för att vara far till det drängebarn, som Tollu Börjesdotter, också från Huveröd, hade fött. Hon hade fått sin "skada" i hans faders stuga ungefär 14 dagar före Mickelsmässan, som var den 29 september. Datum kunde vid den här tiden allmogen sällan uppge, men de kristna högtiderna höll man reda på. Till yttermera visso sade Tollu, att det var den aftonen, då gevaldigerns ( dvs fångförarens) tjänare Engewol hade följt och bevakat en "trollkvinna". Det var alltså under ett av de år, då häxförföljelserna rasade i Bohuslän. Men Sven Rasmusson, som var en ung man, hade nekat till lägersmålet och därför av rätten dömts att värja sig med ed. Han hade fördenskull varit hos prosten, herr Nils i Ödsmål, och fått attest på att han förstod edens betydelse. Med den skulle han infinna sig vid tinget, men han hade inte kommit frivilligt utan måst hämtas dit av länsmannen. Han var beredd att svära sig fri vid tinget, men efter den danska lagen, som man dömde efter de första 20 åren efter freden i Roskilde 1658, då Bohuslän blev svenskt, skulle han också finna någon, som gick i god för honom. Det kunde han emellertid inte, och han dömdes därför att böta 12 daler.

Försök till förlikning

Men saken var inte ur världen med detta. Tollu, som enligt egen mening var kommen av ärligt folk, ville gärna gifta sig med Sven. Rätten tillfrågade då hennes mor, Börjela Persdotter, och hennes morbror, Torbjörn Persson, vad de skulle kunna ge Tollu i hemgift. Börjela svarade,att hon ville ge Tollu 2 kor för 10 daler, en kviga för 3 daler, 6 får för 4 ½ daler, ett "hors" dvs häst, för 4 daler och dessutom kläder till en säng för 10 daler, en engelsk tröja med skört och en flamsk dito för 12 daler. Det förvånar, att hon ägde utländska kläder av ett så stort värde. Morbrodern lovade henne en kalvkviga för 4 daler. Därpå räckte han rätten handen för att bestyrka sitt åtagande. Detta belöpte sig till 47½ daler. Rätten frågade därefter Sven, om han ville gifta sig med Tollu, men han nekade. Han dömdes då att betala Tollu lika mycket, som hon utlovats i hemgift, nämligen 47½ daler, och dessutom skulle han plikta både för henne och för honom själv för lönskaläget. Han skulle dessutom erkänna barnet och bidra till dess försörjning.

Svens far grep in

Men då framsteg Svens far, Rasmus, och sade, att han ville och skulle skaffa pengar, om han så skulle gå och tigga ihop dem, hellre än att hans son skulle gifta sig med Tollu. Vad han hade emot henne får vi inte veta. Men det måste ha varit något, som var viktigt för honom. Därefter fastslogs domen med handslag.

Hade Sven och Tollu inte kunnat betala böterna, så hade Sven dömts till gatlopp och Tollu till att risas utanför dörren. Det hade varit ett skådespel för tingsmenigheten!

Det tycks som om äktenskapet vore en affär mellan föräldrarna. Kärlek är det inte fråga om. Trodde verkligen Tollu, att hon kunde leva i ett äktenskap, som byggde på en affär, eller försökte hon bara pressa fram pengar?

Lönskaläge 1773

Till häradsrätten i Inlands Fräkne härad i Bohuslän den 3 sept. l772 var Börta Börjesdotter från Aröds krog och Gabriel Andersson från Restenäs instämda av länsman Forsberg för lönskaläge första resan, dvs första gången. Börta hade fem veckor tidigare framfött "ett ännu lefwande flickebarn". Börta, som var på tjugonde året, berättade, att hon i mitten av oktober förlidet år under äktenskapslöfte blivit hävdad av Gabriel på torpet Aröds bro. Hon ville styrka äktenskapslöftet genom att visa, att Gabriel hyst kärlek till henne och gett henne fästmögåvor. Hon visade upp gåvorna inför rätten: en brun och vit silkesnäsduk, en dito av bomull, dvs troligen halskläden, ett par stickade tumvantar och en silverfingerborg. Gabriel, som var 23 år gammal, nekade till äktenskapslöftet och till att han skulle ha gett henne näsdukarna, men han erkände, att han gett henne en silverfingerborg i lön för två skjortor, som Börta sytt åt honom. Fästmögåvor hade det inte varit fråga om. Börta var alltså sykunnig och i stånd att tjäna lite pengar. Börta kunde inte med vittne styrka, att Gabriel gett henne äktenskapslöfte, men hon ville, att Johan Söderkvist, trädgårdsmästare på Restenäs, skulle höras som vittne.

Flera vittnen framträdde

Johan berättade, att Börta förlidet år under skördetiden varit på Restenäs för att raka, dvs räfsa. och genom att hjälpa till i skördearbetet också tjäna något. Johan hade flera gånger sett Börta och Johan i drängstugan, där flera personer hade nattläger. Här hade de legat tillsammans i en säng under ett täcke, men om de varit avklädda eller haft någon "köttslig beblandelse" med varandra, det visste inte Johan. Både före och efter denna tid hade han och Gabriel flera gånger varit hemma hos Börtas mor, "som håller krögeri", där de mot betalning tagit sig ett eller annat stop öl.

Här erkänns det alltså utan vidare, att det vid Aröds bro fanns en lönnkrog. Gång efter annan kom det upp mål på tinget om lönnkrogar, men det var ytterst svårt att få fram vittnen, fastän alla kände till lönnkrogarna. Det fanns fler änkor än Börtas mor, som höll lönnkrog. Det var inte så enkelt för en fattig änka att livnära sig. Johan hade märkt, att Gabriel och Börta umgåtts vänligt, men han hade inte förstått, att det var fråga om äktenskapshandel. Gabriel hade berättat för honom, att han gett Börta en fingerborg i sömmerskelön för två skjortor. Börta anhöll om anstånd i målet för att kalla ännu ett vittne, Krister Andersson i Bratteröd.

För övrigt intygade jordegumman Elin Persdotter från Ljungskile, att Börta under födslopinan uppgivit Gabriel som barnafader. Det ansågs, att man under så starka smärtor inte kunde ljuga.

Nästa dag togs målet upp igen. Börta anmälde, att hon haft all möda ospard för att få fram vittnet Krister Andersson. Kronorättaren, som dagen innan gett sig iväg för att hämta honom, hade inte kunnat ta sig fram till Bratteröd på grund av stark "flo", dvs översvämning, av Bodeleån vid Gustafsberg. Målet uppsköts till nästa ting.

Gabriel dömdes att gå ed

På vintertinget den 26 jan. l773 togs målet upp igen. Nu var inte Börta själv närvarande, utan hennes mor, Kerstin Bengtsdotter, försedd med fullmakt, företrädde henne. Hon krävde Gabriel på ett årligt underhåll på 40 daler silvermynt för barnet. Drängen Krister Andersson trädde nu fram som vittne, likaså pigan Kerstin Toresdotter. Krister hade flera gånger sett Gabriel och Börta ligga tillsamman i ladan under ett täcke, "till någon del afklädda", och han hade också sett dem i Börtas moders hus, där de en natt på en kista "haft sammanläge". Kerstin hade flera gånger sett dem ligga tilsammans i ladorna i Restenäs. Trångboddheten och bristen på avskildhet hade i alla fall den fördelen, att det fanns vittnen att kalla till tinget.

Med så starka vittnesmål emot sig dömdes Gabriel att vid nästa ting värja sig med ed och medföra bevis om sin kunskap i kristendom för att visa, att han förstått edens innebörd.

Gabriel ville inte gå eden

Gabriel hade respekt för eden. Han ville inte ljuga. Han infann sig vid tinget och förklarade, att han "ej gitte gånga eden". Han dömdes skyldig och förpliktades att årligen betala 18 daler silvermynt för barnets underhåll. Båda dömdes enligt 1734 års lag 5 kap. 1 § Missgärningsbalken till böter för begånget lönskaläge, han att böta 10 daler och hon 5. Dessutom skulle de böta 4 resp. 2 daler till sockenkyrkan i Resteröd och undergå hemlig skrift och avlösning.

Börta hade handlat så som lagen bjöd och sed var i bondesamhället. Hon hade inlett samlivet, när hon uppfattade, att Gabriel hade avgivit äktenskapslöfte. Hon fick ett mycket gott stöd av sina jämnåriga. De värnade om seden och rätten att själva bestämma. Här är det de unga, som själva träder fram inför rätten, inte föräldrarna. Det är uppenbart, att ett kärleksförhållande har bestått mellan de två, men att Gabriel tröttnat. Det är kärleken, eller bristen på kärlek, som dikterar parternas förhållande till varandra, inte föräldrarna och inte ekonomien.

Lönskaläge 1794

Jag hade funnit, att min mormors farmor var en oäkta torpardotter, född 1793 i Baldringe, Kjerstena Andersdotter. Vem var far till henne? Var hade hon fått sin "skada"? Det måste jag veta, för i det häradet hade saken kommit upp på tinget. Jag tittade lite här och där i trakten, inte så konsekvent, eftersom jag trodde, att det skulle fordra mycket arbete. Jag kanske skulle bli tvungen att leta bland flyttningsintygen. Tanken var skrämmande. Ett positivt resultat skulle nog ändå inte ge så mycket. Det var säkert bara en torpardräng, som varit i farten.

Vi är nu inne i en tid, då barnamordsplakatet gäller. Därför ser det annorlunda ut i domboken. När jag letade, hittade jag bland de handlingar, som åtföljde domboken, gång efter annan brev till länsman från olycksdrabbade kvinnor. Breven hade en standardiserad formulering: fadern är okänd. Någon hade säkert hjälpt kvinnorna vid författandet av brevet, kanske länsman själv. Uttrycket är stötande. Kvinnor, med något undantag, brukar veta, vem som är far till deras barn. Sanningen hade man kommit närmare, om det t ex hade stått: fadern vill vara okänd. Men med den första formuleringen lades skulden på kvinnan: hon borde inte ha inlåtit sig med en okänd man. Med den andra formuleringen hade skulden lagts på mannen : han drog sig undan sitt ansvar. Så det blev som det brukar bli, mannen bestämde formuleringen.

I domboken fann jag kortfattade meddelanden om att kvinnor begått lönskaläge och skulle straffas. Männens namn nämndes aldrig. Man får alltså inte veta något om fadern. Underhåll var det inte tal om. Men det hade varit fritt fram för uppgörelser under bordet. Om mannen gav kvinnan en bra slant, kunde han kanske förmå henne att inte uppge hans namn. Sådana uppgörelser finner vi knappast i domboken. Vi kan bara gissa. Detta bl a var resultatet av barnamordsplakatet! Vi är annars i Sverige så stolta över att osämja löses offentligt på tinget. Vad gjorde barnamordsplakatet med den offentligheten? Vad tänkte prästen, som tog emot kvinnans bekännelse efter domen?

Vi finner alltså sällan mål gällande lönskalägen vid den här tiden. Men jag fann ändå ett, detta. Man kan, när man läst om det, fråga sig, om mannen slapp lindrigare undan än vad som förr varit vanligt och kvinnan utsattes för sämre behandling. Förut visste nog kvinnorna, hur slipsten skulle dras på tinget. De hade troligen hört åtskilliga rättsförhandlingar. under årens lopp. Men efter barnamordsplakatet? Hade de över huvud taget hört ett mål om lönskaläge på tinget? Kunde de försvara sig? Följande fall fann jag i domboken.

Tinget i Herrestad

Till tinget den 20 februari 1794 i Herrestads härad i Skåne hade inspektorn på Bjärsjöholm Adam Holmberg låtit instämma drängen Jöns Månsson i Ystad och pigan Sissa Erlandsdotter i Hedeskoga för lägersmål, vilket skulle ha skett under äktenskapslöfte. De var närvarande på tinget.

Sissa, som var havande, betygade, att ingen annan än Jöns Månsson lägrat henne, och det hade skett under äktenskapslöfte. Jöns skulle första gången haft "beblandelse" med henne den elfte veckan efter Mikaelis sistlidet år i drängehuset hos nämndemannen Jöns Larsson, där Sissa då tjänade, och andra gången en kort tid därefter vid nämndemannen Erik Anderssons hagegärde strax utanför porten.

Sissa hade alltså inte, som så många av hennes olyckssystrar, i ett brev anmält sitt "brott" hos länsman och uppgett, att fadern var okänd.

Sissa hade dragit saken inför rättta. För henne var Jöns skuld solklar. Nu namngavs Jöns, och inte bara hon utan också Jöns utsattes för obehagliga förhör på tinget. Att detta hos Jöns framkallade hat mot Sissa, är begripligt. Sissa höll på sin rätt och litade godtroget till att sanningen skulle komma fram på tinget. Hon hade därför inte skaffat fram någon, som kunde biträda henne vid förhandlingarna. Hon hade bara låtit kalla män som vittnen och inte förstått, att det här också gällde en kamp mellan könen. Detta försvagade hennes ställning.

Jöns nekade

På tinget nekade Jöns Månsson till anklagelsen. Vittnesförhören vidtog på Sissas anhållan. Först vittnade nämndemannen Jöns Jönsson., som haft Jöns Månsson i sin tjänst. Han berättade, att ungefär tre veckor före julhelgen 1792 hade flera drängar varit gästbjudna till Jöns Månsson i hans drängehus och han själv hade också varit närvarande. När Sissa kom in i drängehuset, yttrade Jöns Månsson, med brännvinsglaset i handen:" Skål min fästemö" och räckte henne handen. Flera av de närvarande lade sina händer på deras. Men nämndemannen Jöns Jönsson ansåg inte att Jöns Månssons yttrande var allvar utan endast skämt och narri. Jöns Månsson drev alltså medvetet med Sissa, som inte uppfattade, att det var fråga om narrspel utan tog det på allvar. Nämndemannen berättade vidare, att han flera gånger, i synnerhet på söndagar, sett Sissa vara i drängehuset hos Jöns Månsson.

Bland gästerna i drängehuset fanns också drängen Åke Pehrsson, 26 år gammal. Han berättade detsamma som nämndemannen och tillade, att han en gång sistlidna julhelgen varit med Jöns Månsson hos åboen Lars Mårtensson i Hedeskoga, där Sissa tjänade, och sett, att Jöns Månsson haft en brännvinsflaska i Sissas kista.

Muraren Eric Almskog hade också sett Jöns räcka Sissa handen och hört honom säga:"Skål min fästemö". Men inte heller han hade tagit det på allvar.

Jöns erkände, att deras berättelse överensstämde med sanningen, men allt hade varit på skämt och narri för att "roga" de andra närvarande.

Sissa påstod dock, att det varit Jöns Månssons allvar och visade upp ett svart satinförkläde, som han sistliden Mikaelis gett henne. Jöns sade då, att han endast gett henne förklädet för att hon lagat några skjortor åt honom. Jöns tillät sig alltså att driva med Sissa, vilket hon inte förstod, och de andra var passiva åskådare.

Inspektor Holmberg hade inte fler vittnen att tillgå. Eftersom Jöns Månsson inte övertygats om sin skuld, kunde han endast yrka böter för Sissa.

Häradsrätten fällde Sissa

Enligt 55 kap. 1 och 5 § Missgärningsbalken dömdes Sissa att böta 1 daler 32 skilling och ge till kyrkan i Hedeskoga 42 skilling samt att i kyrkans sakristia undergå hemlig skrift och avlösning. Jöns Månsson hade inte kunnat överbevisas om något brott, varför häradsrätten frikände honom enligt 17 kap. 33 § Rättegångsbalken.

Det var alltså möjligt år 1794 i Herrestads härad, efter barnamordsplakatet, att göra en kvinna med barn och neka till det, göra narr av henne för att roa de andra närvarande, låta henne utstå spott och spe på tinget - och inte bli straffad.