Släktforskare är ärliga människor. Trodde du. Historiens vittnar tvärtemot om en rad individer som härjat inom släktforskningen och haft synnerligen dubiösa avsikter. De har förfalskat för att förbättra sina anor, de har stulit arkivhandlingar och de har bedragit okunniga, men släktintresserade personer. Fast detta brukar man tala ganska tyst om. Men det gör inte Nättidningen RÖTTER. Här nedan ges ett axplock ur den kriminella släktforskningens värld, från stormaktstid till nutid. (Vi vill dock poängtera att flertalet släktforskare faktiskt är mycket ärliga personer. Men det förstod ni säkert redan.)

Vi tycker oss ha märkt att skurkarna kan delas in i tre kategorier:

Urkundsförfalskare | Dokumentsnattare | Fuskforskare |

URKUNDSFÖRFALSKARE

När vi talar om urkundsförfalskare rör vi oss verkligen inom en klassisk genre av den ädla konsten att bedra medmänniskor. Man kan anta att så fort det äkta dokumentet fick ett värde - som exempelvis bevis i rättstvister - uppstod hos vissa en önskan och lust att förfalska dokument. Bengt Hildebrand skriver både initierat och detaljerat om urkundsförfalskare som funnits i Sverige i äldre tider (i: Handbok i släkt- och personforskning, 1961, sid. 38 ff).

Nils Rabenius. Mest herostratiskt ryktbar bland svenska falsifikatörer är kyrkoherden i Hedemora Nils Rabenius, född 1648, död 1717. Rabenius drevs bland annat av en egenartad släktfåfänga att i äkta medeltidsurkunder radera ut namn och i stället skriva in fingerade medlemmar av en uppdiktad Rabbe-ätt. En del Rabeniusförfalskningar har tidigt vunnit allmän tilltro och spridning, och därför är det ytterst svårt att utrota uppgifterna ur litteraturen. En följd av Rabenius framfart är att han förstörde en rad medeltida urkunder så att det inte längre är möjligt att läsa de ursprungliga namnen. Rabenius bravader har klarlagts av Nils Ahnlund i monografin "Nils Rabenius (1646-1717). Studier i svensk historiografi" (1927).

Adolf Ludvig Stierneld. Överkammarherren Adolf Ludvig Stierneld, född 1775, död 1835, stiftade Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Men med tiden uppdagades att han var en verklig yrkesförfalskare. Han leddes liksom Rabenius av bland annat släktfåfänga och sökte härleda sin ätt från Gustaf Eriksson, Erik XIV:s son.

En annan förfalskare var antikvitetshandlaren Carl Gustaf Mauritz Samuelson, född 1807, död 1872, i Stockholm som inte bara samlade autografer utan också förfalskade dem. Han var specialiserad på svenska, särskilt adliga autografer. På 1900-talet finns den så kallade Helga De la Brache-historien, en genealogisk förfalskning som man kan läsa om i Svenskt Biografiskt Lexikon, band 10 (1931), sid. 593-599.

Gissningsvis är släktforskaren som av fåfänga förfalskar urkunder för att bevisa sin härstamning från adel och kungligheter numera en utdöd art. Varför kan man förstås spekulera i. Men helt säkert öppnar inte ädla rötter dörrar i dag på samma sätt som under 1700- och 1800-talet.

DOKUMENTSNATTARE

Dokumentsnattaren är vanligtvis ingen släktforskare. Han är filatelist. Och det som driver honom in i arkivens värld är lockelsen efter stora pengar och/eller lusten att äga de unika filatelistiska objekten. Men eftersom han måste röra sig i arkiven, förkläder han sig gärna till släktforskare. En frimärkssamlare i ett arkiv är nämligen i personalens ögon lika misstänkt som en person med damstrumpa över huvudet i en bank.

Den falske baronen. Den 5 oktober i år hölls en frimärksauktion i Järvenpää i Finland. Bland de objekt som bjöds ut fanns ett fjäderbrev som var sänt från Jomala socken på Åland till "Expeditionsfogden och kronolänsmannen välbetrodde herr J.F. Ravander, Nääs" i Saltviks socken, också det på Åland. Fjäderbrev är alltid intressanta för filaterlister, främst därför att de är sällsynta. Men säkert bidrar också den originella märkningen till att höja värdet. Det är minsann ingen vanlig etikett eller stämpel som säger att brevet ska befordras med ilfart, utan faktiskt en alldeles riktig fågelfjäder som fästs med lack. Den 12 oktober säljs ett nästan identiskt fjäderbrev på en auktion anordnad av firma Postiljonen i Malmö. Detta är adresserat till "Expeditionsfogden och kronolänsmannen högaktad herr J.F. Ravander, Nääs". Bara ett ord som skiljer i adressen: Ravander är högaktad i stället för välbetrodd.

Det handlar alltså om två brev som sänts till en statlig tjänsteman, en kronofogde och länsman. Just kronofogdarnas arkiv är vanligtvis mycket väl bevarade från omkring början av 1800-talet. Därför är det inte bara rimligt att anta utan man kan med nästan full säkerhet påstå att de utbjudna breven är stulna ur statliga arkiv. Och tjuven är sannolikt den falske baron som på 1970-talet och början av 80-talet härjade i finländska arkiv. Också Ålands landskapsarkiv fick påhälsning.

Under förevändning att han bedrev forskning fick bedragaren tillgång till arkivmaterial och rev helt sonika ut brev som var intressanta och kunde inbringa pengar på auktioner eller vid försäljning till frimärkshandlare. De sällsynta, värdefulla åländska kronobreven som än i dag cirkulerar på marknaden har veterligen undantagslöst passerat genom baronens snikna fingrar. Baronen avslöjades så småningom och den 7 februari 1986 dömdes han till fyra års fängelse och 1,6 miljoner finska mark i skadestånd (ca 2,4 miljoner kronor) för sina omfattande stölder. Det handlade om hundratals brev, och många kom aldrig till rätta. I dag är det omöjligt att avgöra, eller bevisa, att det är fråga om gammalt stöldgods som säljs. Det finns till exempel en handlare som fick domstolsutslag på att han handlat i god tro när han köpte brev av baronen, och breven kunde inte krävas tillbaka. Man kan säga att de blivit legala.

Den grånade akademikern. Ungefär samtidigt med den falske baronen härjade vid landsarkivet i Göteborg en annan dokumentsnattare. Han var en frimärkssamlare som också blivit intresserad av släktforskning och på så vis upptäckt vilken filatelistisk guldgruva ett arkiv kunde vara. Bara man letade i rätt volymer.

Han var stillsam till sättet och prydlig, med grått hår och glasögon. Han såg ut som en lektor vid en gymnasieskola, och jag tror också han var det. Jag vill minnas att han då, i slutet av 1970-talet, kan ha varit i 60-årsåldern. Snart gjorde han till sin vana att alltid sätta sig längst ner i forskarsalen. Därmed kom han långt från personalens vakande ögon samtidigt som han undgick att bakom sig ha andra forskare som kunde se vad han sysslade med. För säkerhets skull travade han också upp en försvarlig hög med volymer framför sig på bordet, för att dölja all insyn. Sedan var det bara att skrida till verket. Han gick systematiskt igenom volym efter volym, där det kunde tänkas finnas intressant filateli, och helst sådana där handlingarna låg lösa. När han fann något intressant smög han in det i sitt kollegieblock.

Hans fall blev att han började försöka sälja de stulna breven. Mest chockerad över händelsen lär mannens hustru och barn varit. Om jag minns rätt dömdes han till fängelse i några månder eller kanske något år.

Skandinaviska Släktforskningsagenturen i Malmö. Innehavaren av Skandinaviska Släktforskaragenturen dömdes till ett års fängelse för att ha knyckt handlingar på Malmö Stadsarkiv och i Lund. Personen har också bedragit släktforskare. I Släkthistoriskt Forum 2/96 läser vi att en dam kontaktade Sveriges Släktforskarförbund sedan hon beställt och även betalt en släktutredning, men aldrig fått något resultat. När hon efter ett år började undersöka saken närmare fanns agenturen inte längre kvar på den tidigare adressen och även postgironumret hade upphört.

FUSKFORSKARE

Fuskforskaren är en person som åtar sig att göra släktutredningar åt folk och sedan tar hutlöst betalt för ett undermåligt arbete. Den värsta sortens fuskforskare drar sig inte för att utnyttja uppdragsgivarens fåfänga och leder därför eftet ett antal generationer helt resolut in härstamningen på lite adel, varpå kungarna ramlar in på medeltiden.

En bekant fuskforskare är Ivan Jäderlund som härjade på 1930-talet. Arkivarie Ingemar Carlsson vid Riksarkivet har lagt upp en samling med antavlor tillverkade av Jäderlund. Så här långt efteråt vilar väl något av historiens skimmer över Jäderlund, men hans alster lever ibland vidare. Det berättas om en person som stolt visade sin jäderlundska antavla med härstamning från Harald Hårfager för en släktforskare. Släktforskaren upptäckte dock snabbt en i övrigt okänd dotter till kung Karl Knutsson (Bonde), varpå den kungliga härstamningen snabbt raserades, en upptäckt som inte föll i god jord.

Några mer moderna exempel av arten fuskforskare har jag för närvarande inte.