Serendipity*) i Slaka

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 4/95 av Bo Lindwall.

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

En skräddare med problem

Vid denna tid hade Bergström redan drabbats av en hel del problem, för det mesta relaterade till hans förkärlek till starka drycker. Efter att ha blivit bötfälld två gånger för fylleri blev Bengt i juni 1814 dömd för svordom i krog och för 3:e resan fylleri till 15 riksdalers böter vilket i brist på kontanter omvandlades till 12 dagars fängelse vid vatten och bröd på slottet i Linköping. Vid tinget 1816 var det dags igen, denna gång anklagdes Bengt för att han som åhörare under pågående ting varit av starka dryker överlastad, samt fört oväsen och ”varit okvädande och ovettig mot Allmogen”. Bergström hade ”varit så oredig och obändig till sinnes att kronolänsmannen sett sig nödsakad, då Bergström icke velat begiva sig därifrån tingshuset, låta införa honom i häradsfängelset över natten”. Bergström förklarade att han ”icke varit av starka drycker överlastad, samt trodde att om han visat någon sinneshäftighet har sådant skett därav att han av några här under tinget kunnat bliva uppretad och förfördelad”. Protesten hjälpte föga och Bergström dömdes att böta för fridsbrottet särskilt 32 Rdr 16 sk samt för 4:e resan fylleri till 26 Rdr 32 sk samt att sitta en söndag i stocken vid Slaka sockenkyrka vilket verkställdes 1816 14/7.

Trots allt populär

Detta visar ju på en mörk sida i Bergströms liv men att han också var en populär person i socknen som hade sina ljusare sidor kan man utläsa ur sockenstämmans protokoll för året därpå. 1818 4/10 beslöt sockenstämman i Slaka, eftersom Bergström under de senaste 20 åren på sin tomt planterat åtskilliga frukträd och många vilda lövträd, tillsammans 1143 stycken, och visat synnerlig ”idog, omsorg och skicklighet” i arbetet med trädplanteringen, att ”någon lämpelig belöning kunde av Länets Hushållnings-Sällskap bliva Bergström tilldelad”.

Tyvärr gick nog även belöningen från hushållningssällskapet till festande och efter ett sjöslag i Linköping 1819 dömdes Bengt vid kämnärsrätten där den 4/5 för 5;e resan fylleri till 1/2 års arbete vid kronospinnhuset i Norrköping. Han intogs där 1819 19/5 och frigavs 22/11. I fångrullan får vi en beskrivning av Bergströms utseende, hans hår var grånat, ögonen bruna och ansiktet runt och ljust med mörk skäggväxt.

En gärdsgård blir ved

Vid vårtinget 1823 anklagdes Bengt av änkan Benedikta Ulrika Hjulström för att han natten mellan den 23 och 24 februari olovligen borttagit och hemfört 11 fot gärdesgård. Dagen därpå hade man på Bergströms vedbacke och i hans vedbod hittat rester av gärdesgården. Dessutom stämde måtten på Bergströms kälke med de spår man hittat i snön vid gärningsplatsen. Bergström hävdade dock att hans ved var rester efter 50 fot oduglig gärdesgård som han föregående sommar tagit ned på sin egen tomt. Det var ju inte snällt av Bengt att elda upp grannens gärdesgård men var gör man en kall vinternatt när man behöver ved i brasan? Lite senare samma år var det dags för en ny sejour till Norrköping då han av Kgl. befallningshavande i Linköping dömdes 1823 28/4 till ytterligare 1/2 års arbete för fylleri. Han intogs på spinnhuset 1823 13/6 och frigavs 15/12. Bengt Bergströms liv slutade tragiskt den 19 april 1825 då han ”fanns död i ett dike vid Aska där han troligen drunknat och såsom svag ej förmått uppresa sig”.

En torftig bouppteckning

Av bouppteckningen 1825 7/6 framgår att Bergström endast ägde sina ”efterlämnade och nu tillgängliga gångkläder”. Resten av egendomen, fastigheten, inventarier och kreatur var sedan 1821 16/2 såld till hans svåger, rådman David Sandström i Linköping, vilken inköpt egendommen för att ”därigenom avvärja den olyckan för bemälte min svåger och syster med sina många barn att se deras sista kvarleva bortslås på exekutiv auktion till gäldenärernas förnöjande”.

En sentida forskare letar

I början av 70-talet var jag, tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar, på Slaka kyrkogård och letade gravstenar. Förgäves letade vi efter Bengt Bergströms sten men hittade istället en ståtlig gravsten över hans svärfar, min morfars farmors morfar, frälseinspektoren Jöns Sandström på Röby, med text som lyder: ”Förgänglige delen af Befallningsmannen Jonas Sandström förwaras under denna sten. Han var född den 26 maj 1746. Död den 29 dec 1820. Mödans lön är stor och skön och härlig bortom griften”. Att Sandström fick en så ståtlig gravvård beror möjligen på att hans son David Sandström, (1790-1832), vid denna tid var välbeställd handlande och rådman i Linköping.

Några år senare, 1978, skulle Södertälje Släktforskarförening göra en skärmutställning om släktforskning och jag använde mig då av Bengt Bergström som ett bra exempel på vad man kan hitta i olika källor om en vanlig sockenskräddare i det tidiga 1800-talets Sverige. Denna skärm, med avfotograferade exempel ur arkivmaterialet, använde jag mig sedan flitigt av vid de många kurser i släktforskning som jag på den tiden ledde. Jag var tacksam mot Bengt för att han var ett bra exempel på hur man ”sätter kött på benen” på sina anor och trodde att jag visste vad som fanns att veta om honom.

Så gick tiden...

En sommarhelg 1985 var jag och hälsade på goda vänner som nyligen flyttat från Stockholm till ”landet” utanför Vimmerby. På måndagsmorgonen skulle jag återvända hem till Södertälje och när jag kom på väg mot Linköping och såg avfartsvägen till ”Slaka k:a” fick jag en ingivelse att åka in till kyrkogården och se om Sandströms gravsten stod kvar. Det var minst 10 år sedan jag varit där sist. Det var fortfarande rätt tidigt på morgonen och jag hade gott om tid. Jag gick in på kyrkogården och hittade snart min anfaders gravsten. En kyrkvaktmästare som ansat gravarna runtomkring kom fram och frågade om jag var släkt med befallningsman Sandström på Röby.

Ett fynd

På mitt jakande svar frågade han: vet du då vad som hände här i slutet på förra veckan? Nej, svarade jag, jag är bara på genomresa och har inte varit här i Slaka på 10 år. Kyrkvaktmästaren berättade då att en ung man i Slaka, Peter Andersson, föregående vecka börjat reparera övervåningen i det hus han bodde, varvid det framkommit takmålningar där bl.a. namnet Sandström nämndes. Men det var en kvinna, Brita Lisa Sandström, vars namn nämndes där, berättade kyrkvaktmästaren, och undrade om hon kunde vara släkt med den befallningsman Sandström som låg begravd här. Om hon kunde! Brita Lisa var ju min anmoder, dotter till befallningsmannen, och gift med Bengt Bergström. Ja, Bengt Bergströms namn stod också i taket, svarade kyrkvaktmästaren till min häpnad.

Jag fick nu följa med upp till expeditionen där vaktmästaren kunde visa mig fredagens nummer av tidningen Östgöten där man skrev om det märkliga fyndet. Det visade sig att Peter Andersson, som sedan 1978 bott i Sofieberg tillsammans med sin sambo Eva Nilsson, hade ärvt huset efter sin morfar och trodde att det var byggt på 1860-talet. Att huset var betydligt äldre kunde han dock snart konstatera när han började renovera övervåningen.

Bengts målningar

När han rivit bort pappen som satt i taket i sovrummet fann han ett lager kritfärg. Peter tvättade försiktigt bort en del av färgen och fram trädde ett konstverk med målningar över hela taket och väggarna. Mitt i taket finns en text som lyder: ”År 1798 byggdes detta hus af Bengt Bergström och dess hustru Brita Lisa Bergström, född Sandström. De trädde i äcktenskap den 23 september i Röby och sammanflyttade den 10 november samma år, och till dato haft 7 barn af wilka ännu 6 äro i lifwet. Anno 1813. Ja Herren beware wårt hus och låt oss få lefwa i frid och ro. Ja alla de oss känna Gud gif dem dät de oss unna.”

Den vänlige kyrkvaktmästaren, vars namn jag tyvärr inte minns, ringde upp Peter Andersson, som hade semester och arbetade med renoveringen av sitt hus. Peter hade efter länsmuseets besked om att det behövdes hjälp av en konservator för att på ett riktigt sätt få fram de gamla målningarna i taket bestämt sig för att täcka över dessa med plattor. Det skulle han göra nu på eftermiddagen men om jag ville titta på målningarna kunde jag få komma över direkt innan övertäckningen började. Kyrkvaktmästaren följde med och vi åkte till Peter Anderssons hus som fortfarande, liksom på Bergströms tid, bar namnet Sofieberg. Här fick jag nu med egna ögon se de målningar som Bengt Bergström lät pryda sitt tak och sina vägar med. Kanske var det rentav han själv som målat de sirliga blomstergirlandrer som prydde väggarna i rummet? Jag fick också höra att det fanns otroligt mycket fruktträd i trädgården intill huset, säkert sentida ättlingar till Bengts 1143 träd. Nöjd med mitt besök i Slaka och i Sofieberg kunde jag på eftermiddagen fortsätta resan hem.

Hade jag inte fått en ingivelse att svänga in till Slaka just den dagen hade jag aldrig varken fått se eller höra talas om takmålningarna i Bergströms hus. Knappt en vecka tidigare hade Peter Andersson hittat dem, på fredagen hade han haft länsmuseets folk där och tidningen hade skrivit om saken, och nu på måndagen skulle de täckas över. Ändå var jag där och hann få se Bengt Bergströms verk. Tänk om jag i stället råkat passera en vecka tidigare eller senare! Tala om serendipity!

Bengt Bergströms familj

Hur gick det nu för Bengt Bergströms familj? Jo, änkan, Brita Lisa Sandström, lyckades spara ihop en del av vad mannen förslösat och efterlämnade vid sin död 1844 såväl fastigheten med alla inventarier som därtill hörande trädgård.

Äldsta sonen, Karl Fredrik Georg Bergström, (1799-1874), blev skräddare liksom sin far och var bosatt i Skeda sn, hans ende efterlevande barn, sonen Per August Bergström (1829-1917), blev torpare i Skeda.

Andra sonen, Bengt Adam Bergström (f 1801), blev skräddaregesäll i Stockholm där han levde 1824 men var död utan arvingar 1839.

Tredje barnet var dottern Maja Lisa Bergström (1804-1881). Hon uppfostrades hos sina morföräldrar i Röby till morfaderns död 1820 varefter hon kom hem till Sofieberg. Hon gifte sig första gången 1833 med skräddaren David Ekström (1803-1835) och andra gången 1838 med skräddaren Karl Peter Germundsson (1807-1882). I första äktenskapet hade hon sonen Karl Vilhelm Ekström (1833-1903) som blev arbetare och bosatt i Rappestad sn. Hennes son i andra äktenskapet, Carl Adam Carlsson (1840-1926), som blev min morfars far, föddes i Sofieberg men flyttade därifrån med föräldrarna som fyraåring. Han blev sedermera bosatt i Linköping. Fjärde barnet var dottern Gustava Charlotta Bergström (1806-1889). Hon gifte sig första gången 1828 med bastrumslagaren vid 1:a Livgrenadjärregementet i Linköping Gustaf Kjernander (1804-1839), och andra gången 1841 med fältmusikanten vid 2:a Livgrenadjärregementet Anders Andersson (1820-1886). Bland hennes barn i första äktenskapet blev sonen Johan David Kjernander (1831-1853) folkskollärare i Gamleby och sonen Gustaf Oskar Kjernander (1833-1868) snickeriidkare i Linköping. Dottern Charlotta Josefina Kjernander (f 1829) blev gift med inspektoren Johan Erik Hedlund på Åkerholm i Lofta sn.

Femte barnet var sonen Augustus Bergström (1808-1855). Även han blev skräddare och flyttade 1848 in till Linköping där han tituleras skrädderiidkare. Han var gift med en Linköpingsflicka, Maria Vilhelmina Wahlberg (1808-1881), och hade de musikaliska sönerna Bengt August Elias Bergström (1838-1878) som blev fältmusikant vid 1:a Livgrenadjärregementet och Herman Bergström (1845-1926) som blev musikfanjunkare vid samma regemente.

Sjätte barnet, Johan Adolf Bergström (f 1811), blev logarvare i Hägerstad sn men lämnade 1839 hustru och dotter för okända öden. Vid moderns död 1844 visste inte hans släktingar var han befann sig.

Sjunde barnet, David Vilhelm Bergström, (1813-1813), avled i späd ålder.

*) Serendipity är ett engelskt begrepp, som kommer från en roman av Horace Walpole (1717–97), som skrev en roman om "The Three Princes of Serendip", och dessa prinsar var ute och reste i världen och råkade alltid, genom en slump eller visdom, komma till mål, som de alls inte letade medvetet efter. Efter dessa prinsar har man bildat ordet serendipity, som i släktforskarsammanhang kan användas om lyckliga sammanträffanden som på ett oväntat sätt löser problem åt forskaren i fråga. Se t.ex. de exempel som fanns i ShF 5/94, s 17, eller i Shf 3/95, s 4.

ETT LITET TILLÄGG

Bengt Bergström spökar vidare

När ovanstående artikel var skriven, i början av sommaren, gjorde jag ett besök i Linköping, i sällskap med författaren. Vi gick då förstås till de olika bokhandlarna i stan, för att titta efter sådan lokalhistorisk litteratur, som är svår att få kännedom om när man inte bor på orten. En ganska nyutkommen bok hette »Rakered – en försvunnen socken» (anmäles i kommande häfte av ShF), och eftersom jag sysslat litet med Rakered, köpte jag den.

Väl hemma började jag läsa den och hittade så småningom länsmannen Johan Gustaf Aspegrens (f 1795 i Asby) berättelse om sitt liv, som avtryckts här. Och döm om min förvåning när jag läste följande ”tills år 1808 om Sommaren eller hösten Morbror beslöt min bana skulle blifva Skräddare prophesion och därföre anställdes jag i Läran hos då varande Sockenskräddaren i Slaka församling Bergström, der jag förblef till våhrtiden 1809 i mindre god vård, genom husbondens ej så noga tillsyn och i huset mindre godt samt hushållningssätt, – derföre, allt tack vare Gode Gudens försyn, blef derifrån entledigad.”
Elisabeth Thorsell

Fotnot: Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 4 1995.

Min morfars farmors far hette Bengt Bergström och var sockenskräddare i Slaka utanför Linköping. Bengt var född i Berga i V Eneby sn den 16 mars 1769 och efter sin födelsegård bildade han sitt nya namn när han som ung kom i skräddarlära. Bengt Bergström ärvde en hemmansdel i Viprödsle i Ulrika sn, där hans far var bonde, men sålde sin del i gården till brodern Samuel Bengtsson. Om släkten i Viprödsle har jag skrivit ett kapitel i Rune Wikells bok ”Längs Östgötska Bygdevägar 2” (1986) sid 79-165.

Bengt flyttade 1791 till Slaka sn där han 1793 9/6 antogs till sockenskräddare. Han anhöll 1797 17/12 om tillstånd att få ”bygga sig nödige hus” på den del av Kyrkojorden som han arrenderade och var därefter, för resten av sitt liv, bosatt i fastigheten Sofieberg, på Kyrkojorden, vid Slaka backe. Han begärde, och fick, avsked som sockenskräddare 1817 27/5 med tillstånd att även i fortsättningen bedriva skrädderihantverk.

En skräddare med problem
Vid denna tid hade Bergström redan drabbats av en hel del problem, för det mesta relaterade till hans förkärlek till starka drycker. Efter att ha blivit bötfälld två gånger för fylleri blev Bengt i juni 1814 dömd för svordom i krog och för 3:e resan fylleri till 15 riksdalers böter vilket i brist på kontanter omvandlades till 12 dagars fängelse vid vatten och bröd på slottet i Linköping. Vid tinget 1816 var det dags igen, denna gång anklagdes Bengt för att han som åhörare under pågående ting varit av starka dryker överlastad, samt fört oväsen och ”varit okvädande och ovettig mot Allmogen”. Bergström hade ”varit så oredig och obändig till sinnes att kronolänsmannen sett sig nödsakad, då Bergström icke velat begiva sig därifrån tingshuset, låta införa honom i häradsfängelset över natten”. Bergström förklarade att han ”icke varit av starka drycker överlastad, samt trodde att om han visat någon sinneshäftighet har sådant skett därav att han av några här under tinget kunnat bliva uppretad och förfördelad”. Protesten hjälpte föga och Bergström dömdes att böta för fridsbrottet särskilt 32 Rdr 16 sk samt för 4:e resan fylleri till 26 Rdr 32 sk samt att sitta en söndag i stocken vid Slaka sockenkyrka vilket verkställdes 1816 14/7.

Trots allt populär
Detta visar ju på en mörk sida i Bergströms liv men att han också var en populär person i socknen som hade sina ljusare sidor kan man utläsa ur sockenstämmans protokoll för året därpå. 1818 4/10 beslöt sockenstämman i Slaka, eftersom Bergström under de senaste 20 åren på sin tomt planterat åtskilliga frukträd och många vilda lövträd, tillsammans 1143 stycken, och visat synnerlig ”idog, omsorg och skicklighet” i arbetet med trädplanteringen, att ”någon lämpelig belöning kunde av Länets Hushållnings-Sällskap bliva Bergström tilldelad”.

Tyvärr gick nog även belöningen från hushållningssällskapet till festande och efter ett sjöslag i Linköping 1819 dömdes Bengt vid kämnärsrätten där den 4/5 för 5;e resan fylleri till 1/2 års arbete vid kronospinnhuset i Norrköping. Han intogs där 1819 19/5 och frigavs 22/11. I fångrullan får vi en beskrivning av Bergströms utseende, hans hår var grånat, ögonen bruna och ansiktet runt och ljust med mörk skäggväxt.

En gärdsgård blir ved
Vid vårtinget 1823 anklagdes Bengt av änkan Benedikta Ulrika Hjulström för att han natten mellan den 23 och 24 februari olovligen borttagit och hemfört 11 fot gärdesgård. Dagen därpå hade man på Bergströms vedbacke och i hans vedbod hittat rester av gärdesgården. Dessutom stämde måtten på Bergströms kälke med de spår man hittat i snön vid gärningsplatsen. Bergström hävdade dock att hans ved var rester efter 50 fot oduglig gärdesgård som han föregående sommar tagit ned på sin egen tomt. Det var ju inte snällt av Bengt att elda upp grannens gärdesgård men var gör man en kall vinternatt när man behöver ved i brasan? Lite senare samma år var det dags för en ny sejour till Norrköping då han av Kgl. befallningshavande i Linköping dömdes 1823 28/4 till ytterligare 1/2 års arbete för fylleri. Han intogs på spinnhuset 1823 13/6 och frigavs 15/12. Bengt Bergströms liv slutade tragiskt den 19 april 1825 då han ”fanns död i ett dike vid Aska där han troligen drunknat och såsom svag ej förmått uppresa sig”.

En torftig bouppteckning
Av bouppteckningen 1825 7/6 framgår att Bergström endast ägde sina ”efterlämnade och nu tillgängliga gångkläder”. Resten av egendomen, fastigheten, inventarier och kreatur var sedan 1821 16/2 såld till hans svåger, rådman David Sandström i Linköping, vilken inköpt egendommen för att ”därigenom avvärja den olyckan för bemälte min svåger och syster med sina många barn att se deras sista kvarleva bortslås på exekutiv auktion till gäldenärernas förnöjande”.

En sentida forskare letar
I början av 70-talet var jag, tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar, på Slaka kyrkogård och letade gravstenar. Förgäves letade vi efter Bengt Bergströms sten men hittade istället en ståtlig gravsten över hans svärfar, min morfars farmors morfar, frälseinspektoren Jöns Sandström på Röby, med text som lyder: ”Förgänglige delen af Befallningsmannen Jonas Sandström förwaras under denna sten. Han var född den 26 maj 1746. Död den 29 dec 1820. Mödans lön är stor och skön och härlig bortom griften”. Att Sandström fick en så ståtlig gravvård beror möjligen på att hans son David Sandström, (1790-1832), vid denna tid var välbeställd handlande och rådman i Linköping.

Några år senare, 1978, skulle Södertälje Släktforskarförening göra en skärmutställning om släktforskning och jag använde mig då av Bengt Bergström som ett bra exempel på vad man kan hitta i olika källor om en vanlig sockenskräddare i det tidiga 1800-talets Sverige. Denna skärm, med avfotograferade exempel ur arkivmaterialet, använde jag mig sedan flitigt av vid de många kurser i släktforskning som jag på den tiden ledde. Jag var tacksam mot Bengt för att han var ett bra exempel på hur man ”sätter kött på benen” på sina anor och trodde att jag visste vad som fanns att veta om honom.

Så gick tiden...
En sommarhelg 1985 var jag och hälsade på goda vänner som nyligen flyttat från Stockholm till ”landet” utanför Vimmerby. På måndagsmorgonen skulle jag återvända hem till Södertälje och när jag kom på väg mot Linköping och såg avfartsvägen till ”Slaka k:a” fick jag en ingivelse att åka in till kyrkogården och se om Sandströms gravsten stod kvar. Det var minst 10 år sedan jag varit där sist. Det var fortfarande rätt tidigt på morgonen och jag hade gott om tid. Jag gick in på kyrkogården och hittade snart min anfaders gravsten. En kyrkvaktmästare som ansat gravarna runtomkring kom fram och frågade om jag var släkt med befallningsman Sandström på Röby.

Ett fynd
På mitt jakande svar frågade han: vet du då vad som hände här i slutet på förra veckan? Nej, svarade jag, jag är bara på genomresa och har inte varit här i Slaka på 10 år. Kyrkvaktmästaren berättade då att en ung man i Slaka, Peter Andersson, föregående vecka börjat reparera övervåningen i det hus han bodde, varvid det framkommit takmålningar där bl.a. namnet Sandström nämndes. Men det var en kvinna, Brita Lisa Sandström, vars namn nämndes där, berättade kyrkvaktmästaren, och undrade om hon kunde vara släkt med den befallningsman Sandström som låg begravd här. Om hon kunde! Brita Lisa var ju min anmoder, dotter till befallningsmannen, och gift med Bengt Bergström. Ja, Bengt Bergströms namn stod också i taket, svarade kyrkvaktmästaren till min häpnad.

Jag fick nu följa med upp till expeditionen där vaktmästaren kunde visa mig fredagens nummer av tidningen Östgöten där man skrev om det märkliga fyndet. Det visade sig att Peter Andersson, som sedan 1978 bott i Sofieberg tillsammans med sin sambo Eva Nilsson, hade ärvt huset efter sin morfar och trodde att det var byggt på 1860-talet. Att huset var betydligt äldre kunde han dock snart konstatera när han började renovera övervåningen.

Bengts målningar
När han rivit bort pappen som satt i taket i sovrummet fann han ett lager kritfärg. Peter tvättade försiktigt bort en del av färgen och fram trädde ett konstverk med målningar över hela taket och väggarna. Mitt i taket finns en text som lyder: ”År 1798 byggdes detta hus af Bengt Bergström och dess hustru Brita Lisa Bergström, född Sandström. De trädde i äcktenskap den 23 september i Röby och sammanflyttade den 10 november samma år, och till dato haft 7 barn af wilka ännu 6 äro i lifwet. Anno 1813. Ja Herren beware wårt hus och låt oss få lefwa i frid och ro. Ja alla de oss känna Gud gif dem dät de oss unna.”

Den vänlige kyrkvaktmästaren, vars namn jag tyvärr inte minns, ringde upp Peter Andersson, som hade semester och arbetade med renoveringen av sitt hus. Peter hade efter länsmuseets besked om att det behövdes hjälp av en konservator för att på ett riktigt sätt få fram de gamla målningarna i taket bestämt sig för att täcka över dessa med plattor. Det skulle han göra nu på eftermiddagen men om jag ville titta på målningarna kunde jag få komma över direkt innan övertäckningen började. Kyrkvaktmästaren följde med och vi åkte till Peter Anderssons hus som fortfarande, liksom på Bergströms tid, bar namnet Sofieberg. Här fick jag nu med egna ögon se de målningar som Bengt Bergström lät pryda sitt tak och sina vägar med. Kanske var det rentav han själv som målat de sirliga blomstergirlandrer som prydde väggarna i rummet? Jag fick också höra att det fanns otroligt mycket fruktträd i trädgården intill huset, säkert sentida ättlingar till Bengts 1143 träd. Nöjd med mitt besök i Slaka och i Sofieberg kunde jag på eftermiddagen fortsätta resan hem.

Hade jag inte fått en ingivelse att svänga in till Slaka just den dagen hade jag aldrig varken fått se eller höra talas om takmålningarna i Bergströms hus. Knappt en vecka tidigare hade Peter Andersson hittat dem, på fredagen hade han haft länsmuseets folk där och tidningen hade skrivit om saken, och nu på måndagen skulle de täckas över. Ändå var jag där och hann få se Bengt Bergströms verk. Tänk om jag i stället råkat passera en vecka tidigare eller senare! Tala om serendipity!

Bengt Bergströms familj
Hur gick det nu för Bengt Bergströms familj? Jo, änkan, Brita Lisa Sandström, lyckades spara ihop en del av vad mannen förslösat och efterlämnade vid sin död 1844 såväl fastigheten med alla inventarier som därtill hörande trädgård.

Äldsta sonen, Karl Fredrik Georg Bergström, (1799-1874), blev skräddare liksom sin far och var bosatt i Skeda sn, hans ende efterlevande barn, sonen Per August Bergström (1829-1917), blev torpare i Skeda.

Andra sonen, Bengt Adam Bergström (f 1801), blev skräddaregesäll i Stockholm där han levde 1824 men var död utan arvingar 1839.

Tredje barnet var dottern Maja Lisa Bergström (1804-1881). Hon uppfostrades hos sina morföräldrar i Röby till morfaderns död 1820 varefter hon kom hem till Sofieberg. Hon gifte sig första gången 1833 med skräddaren David Ekström (1803-1835) och andra gången 1838 med skräddaren Karl Peter Germundsson (1807-1882). I första äktenskapet hade hon sonen Karl Vilhelm Ekström (1833-1903) som blev arbetare och bosatt i Rappestad sn. Hennes son i andra äktenskapet, Carl Adam Carlsson (1840-1926), som blev min morfars far, föddes i Sofieberg men flyttade därifrån med föräldrarna som fyraåring. Han blev sedermera bosatt i Linköping. Fjärde barnet var dottern Gustava Charlotta Bergström (1806-1889). Hon gifte sig första gången 1828 med bastrumslagaren vid 1:a Livgrenadjärregementet i Linköping Gustaf Kjernander (1804-1839), och andra gången 1841 med fältmusikanten vid 2:a Livgrenadjärregementet Anders Andersson (1820-1886). Bland hennes barn i första äktenskapet blev sonen Johan David Kjernander (1831-1853) folkskollärare i Gamleby och sonen Gustaf Oskar Kjernander (1833-1868) snickeriidkare i Linköping. Dottern Charlotta Josefina Kjernander (f 1829) blev gift med inspektoren Johan Erik Hedlund på Åkerholm i Lofta sn.

Femte barnet var sonen Augustus Bergström (1808-1855). Även han blev skräddare och flyttade 1848 in till Linköping där han tituleras skrädderiidkare. Han var gift med en Linköpingsflicka, Maria Vilhelmina Wahlberg (1808-1881), och hade de musikaliska sönerna Bengt August Elias Bergström (1838-1878) som blev fältmusikant vid 1:a Livgrenadjärregementet och Herman Bergström (1845-1926) som blev musikfanjunkare vid samma regemente.

Sjätte barnet, Johan Adolf Bergström (f 1811), blev logarvare i Hägerstad sn men lämnade 1839 hustru och dotter för okända öden. Vid moderns död 1844 visste inte hans släktingar var han befann sig.

Sjunde barnet, David Vilhelm Bergström, (1813-1813), avled i späd ålder.

*) Serendipity är ett engelskt begrepp, som kommer från en roman av Horace Walpole (1717–97), som skrev en roman om "The Three Princes of Serendip", och dessa prinsar var ute och reste i världen och råkade alltid, genom en slump eller visdom, komma till mål, som de alls inte letade medvetet efter. Efter dessa prinsar har man bildat ordet serendipity, som i släktforskarsammanhang kan användas om lyckliga sammanträffanden som på ett oväntat sätt löser problem åt forskaren i fråga. Se t.ex. de exempel som fanns i ShF 5/94, s 17, eller i Shf 3/95, s 4.

ETT LITET TILLÄGG

Bengt Bergström spökar vidare
När ovanstående artikel var skriven, i början av sommaren, gjorde jag ett besök i Linköping, i sällskap med författaren. Vi gick då förstås till de olika bokhandlarna i stan, för att titta efter sådan lokalhistorisk litteratur, som är svår att få kännedom om när man inte bor på orten. En ganska nyutkommen bok hette »Rakered – en försvunnen socken» (anmäles i kommande häfte av ShF), och eftersom jag sysslat litet med Rakered, köpte jag den.

Väl hemma började jag läsa den och hittade så småningom länsmannen Johan Gustaf Aspegrens (f 1795 i Asby) berättelse om sitt liv, som avtryckts här. Och döm om min förvåning när jag läste följande ”tills år 1808 om Sommaren eller hösten Morbror beslöt min bana skulle blifva Skräddare prophesion och därföre anställdes jag i Läran hos då varande Sockenskräddaren i Slaka församling Bergström, der jag förblef till våhrtiden 1809 i mindre god vård, genom husbondens ej så noga tillsyn och i huset mindre godt samt hushållningssätt, – derföre, allt tack vare Gode Gudens försyn, blef derifrån entledigad.”
Elisabeth Thorsell

Fotnot: Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 4 1995.

Forskningsresultat - artiklar