Forskningsresultat - artiklar

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 1/04 av Hans Egeskog

Jag har mött många personer som åstadkommit imponerande forskningsresultat under de år som jag själv forskat och beskrivit släktforskningen i olika sammanhang. Men få av dem har kunnat visa upp sådana resultat som Gustaf Hermansson i Dingle. Och ingen har haft hans förutsättningar!

Jag träffar snart 93-årige Gustaf och dottern Kerstin Hermansson i deras hem i Lundbo norr om Dingle, alldeles vid den gamla landsvägen som leder från Uddevalla upp mot den norska gränsen. Mitt ressällskap är Nils Marelius från Uddevalla, som både genom sitt civila arbete inom svenska kyrkan och genom släktforskningen många gånger haft anledning att studera och imponeras av Gustaf Hermanssons arbete.

Numera blir det inte mycket forskning gjord hemma hos Gustaf. Åldern börjar ta ut sin rätt. Men glimten i ögonen och intresset för släktforskningen har inte försvunnit. Och resultaten han uppnått speglas inte minst av alla bevis på uppskattning i form av diplom och andra utmärkelser som pryder väggarna i det kombinerade kontoret och sovrummet.

1991 fick han Bohuslandstingets kulturstipendium. Två gånger, 1980 och 1992, har han fått samma utmärkelse av Munkedals kommun. Bakom dessa och andra utmärkelser ligger en livsgärning utöver det vanliga. Låt oss börja från början.

Amputerade vänster arm

Gustaf Hermansson föddes den 7 maj 1911 i ett bondehem. Han började sitt yrkesliv som snickare, men den karriären blev inte långvarig. 20 år gammal råkade han ut för en olycka som tvingade honom att amputera vänster arm. Han fick byta yrkeskarriär.

– Jag började åka runt i trakten med ett ambulerande tröskverk. Det kunde bli bortåt 90 gårdar som fick besök under en säsong så det var hårt jobb i ur och skur, berättar Gustaf.

Men även detta arbete tvingades han lämna 1935. Då drabbades han av reumatisk värk, kanske till följd av allt utomhusarbete i varierande väder. Men det var inte det värsta. Året därpå, 1936, drabbades familjen av polio. Två av hans bröder dog och själv hamnade Gustaf i sjuksängen.

Prognosen han fick av läkarna var inte nådig. Han skulle bli sängliggande och rullstolsburen resten av livet. Ett hårt slag för en 25-åring.

– Det där accepterade jag inte! säger Gustaf trotsigt.

– Allt jag ville var att komma bort från lasarettet så att jag kunde börja träna upp styrkan i benen igen.

Mot läkarnas prognoser påbörjades nu en mycket lång uppförsbacke. Med en vilja av stål tränade Gustaf dagarna i ända, tills han en dag åter kunde stå på sina förlamade ben. Det var lycka! Sedan började den mödosamma vägen att ånyo lära sig att gå. Det tog tre år av idogt arbete innan han, först med hjälp av kryckor och senare med käpp, åter kunde förflytta sig.

Men varje steg var en kraftansträngning. Efter sjukdomen har Gustaf aldrig kunnat bära med sig mera än högst två kilo i en axelremsväska.

Att fortsätta med den ambulerande tröskningen var inget alternativ längre. Hans bröder tog vid. Gustaf själv blev köpman i stället och startade en maskinaffär för lantbruksmaskiner, en verksamhet han drev i 40 år fram till pensioneringen. Även i denna verksamhet var Gustaf Hermansson en föregångsman. Han var först i landet med att sälja maskiner direkt från lager. Kunderna kunde köra ut från affären i Lundbo med den maskin de just köpt.

Gustaf Hermansson.

Resor till Göteborg

Men man får inte kulturstipendium för att man är en duktig försäljare av lantbruksmaskiner. Det är istället en frukt av vad Gustaf Hermansson ägnat de senaste 30 åren av sitt liv åt. Släkt- och hembygdsforskning.

Intresset fanns redan tidigt. Svarteborgs socken där Gustaf växte upp var också hemvist för hans egen släkt i många generationer bakåt. Det visste han kanske inte då han började intressera sig för släkten. Men känslan för hembygden satt – och sitter – mycket djupt hos Gustaf.

Nu kom hans affärskontakter väl till pass. När intresset vaknade började han nämligen låna hem gamla handlingar från gårdarna runt om i bygden för att skriva av dem. Därefter följde flera intensiva forskningsår. En gång i månaden ställdes kosan till Göteborg och landsarkivet, där Gustaf Hermansson mödosamt tydde sig igenom de ibland mycket svårtolkade kyrkböckerna från Svarteborgs socken. Ofta hade han med dottern Kerstin både som sällskap och chaufför. Och hemma på Lundbo deltog även hustrun Ruth i arbetet.

Till slut, efter tre års resande, avskrivning och renskrivning, var Svarteborgs kyrkoböcker från 1683-1860 och husförhörslängderna t.o.m. 1898 klara. De omfattar nu elva A4-pärmar bräddfyllda med avskrifter.

3 300 sidor avskrifter

Vad göra? Jo, nu vidtog kompletteringsarbete och bearbetning. Kompletteringarna består bl.a. i avskrifter och kopiering av husförhörslängder, bouppteckningar och mantalslängder från grannsocknarna Bottna, Kville och Svenneby, liksom naturligtvis från Svarteborg. Även socknarna Foss och Håby har Gustaf gått igenom. Totalt omfattar materialet omkring 3.300 sidor. Bearbetningen av materialet har resulterat i flera hundra olika släktutredningar.

– En fyller en hel pärm, men de flesta omfattar ett tiotal blad, berättar Gustaf.

Det blev snart känt i bygden vad Gustaf höll på med. Många hörde av sig och ville veta om han funnit något om deras släkt. I utbyte mot en släktutredning fick Gustaf ibland lov att låna och kopiera gamla foton som fanns spridda hos folk i byrålådor och album, på vindar och i finrum. Av den samlingen har blivit en hembygdsförening skulle man kunna säga. Gustaf tog naturligtvis initiativet även till den år 1974, och var också mannen bakom köpet av Fiskebo gamla skola, som på så sätt räddades och nu är Svarteborgs hembygdsgård.

– En antavla är som ett kycklingnät på sned. Oavsett var du börjar så löper trådarna obönhörligt ihop, säger Gustaf med sin erfarenhet i mellersta Bohusläns släkter.

I sitt eget kycklingnät har han nått ner till 1470-talet där han fann en kyrkobyggare som bl.a. var verksam då Tossene kyrka byggdes.

– Men skall man komma riktigt långt bak i tiden i dessa trakter så måste man åka till Köpenhamn där arkivalierna från Bohusläns danska tid förvaras, konstaterar Gustaf.

Släktträffen

En släktforskare måste naturligtvis även anordna en släktträff för att inte helt förlora sig i arkivens döda människor utan även ta del av vad de levande har att berätta. Det har naturligtvis även Gustaf Hermansson gjort.

Han har anordnat fem stora släktträffar. En av dem, som berörde mormoderns släkt, är smått legendarisk i dessa trakter av Bohuslän och föranledde även en utryckning från Göteborg i det att GT:s fotograf och reporter var på plats. Samlingen ägde rum på Åtorps herrgård 1982 och Gustaf hade tagit i ordentligt. Det fanns plats för 400 personer. Men utrymmet räckte inte till! 850 personer hade velat vara med om de bara fått plats. Till slut blev det 450 personer från Sverige, Norge, Danmark och USA som kom!

Gustafs mormor hette Matilda Johannesdotter och var född 1854. Hennes släkt har Gustaf kunnat följa i många generationer, tillbaka till ca. 1610. Nästa alla generationerna har anknytning till Svarteborg:

Johannes Sifversson, född 1795
son till
Helena Göransdotter, född 1764
dotter till
Göran Hansson, född 1732
son till
Maria Gottfridsdotter Pohl, född 1702
dotter till
Gottfrid Pohl, född 1663, pistolsmed från Königsberg och gift med Annika Schröder, född 1673
dotter till
Svein Schröder, född 1643, pistolsmed i Svarteborg
son till
Goritz Schröder, pistolsmed från Mecklenburg som kom till Uddevalla omkring 1610.

Professorerna

Från denna långa anlinje har många grenar utgått. Flera av dem har blivit berömda inom olika områden. Minst fyra av Goritz Schröders efterkommande har blivit professorer. Mest kända av dem är kanske skalden Thomas Thorild som var professor i Greifswald i Tyskland där han också dog 1808. Han har släktkontakter med de äldre grenarna av Schrödersläkten, även om hans släktskap inte är fullt utredd ännu.

Men i hembygden är professorn i fysiologi Anton Julius Carlson (1875-1956) mycket ihågkommen. Han föddes i Svarteborg men utvandrade till USA som 16-åring och blev där i sinom tid rådgivare åt president Herbert Hoover på 1920-talet och ordförande för USA:s då samtliga 14.000 professorer.

Minnet av honom firades 1975 i Svarteborg då en minnessten avtäcktes med anledning av hundraårsdagen av hans födelse under överinseende av bl.a. Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm. Vem som tog initiativet till minnesstenen har ni säkert redan gissat!

Under åren av forskning har Gustaf Hermansson naturligtvis kommit att stöta på många levnadsöden. Ett som fäst sig i hans minne är Julius Herman Johannesen som på 1870-talet lämnade en torftig tillvaro i hemlandet för att söka lyckan i Norge. Han vandrade till Moss där han fick arbete. Kvar i hemlandet lämnade han sin fästmö Lena Gustavsdotter från Hede.

Men hon nöjde sig inte med att vänta. I stället tog hon en nödtorftig matsäck som skulle räcka hela vandringen och hängde sina kängor på ryggen - dem ville hon ju spara! Hon vandrade barfota i sommargräset, mest nattetid, och vilade på dagarna. Det tog flera dagar att vandra de många milen till Moss för att hon där skulle återförenas med sin tillkommande.

Åren i hembygdsrörelsen har inte bara satt avtryck i form av avskrifterna och hembygdsgården. Gustaf startade torpinventeringen i Svarteborg med studiecirklar i varje rote, och var också drivkraften bakom de studiecirklar som genomförts om dialektord på "svarteborgska".

Det är inte lite han hunnit med i sitt långa liv, Gustaf Hermansson, med tanke på att han som 25-åring förutspåddes sitta stilla resten av livet. Det har han inte gjort!

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 1 2004