Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Porträttfynd
- Göteborg
- C. Engelholm
- 197101
Fotografiets information
Fotografens namn & adress
C. Engelholm, Södra Hamngatan 59, Göteborg.
Tryckt information på fotografiets baksida
C. Engelholm, Södra Hamngatan 59, Göteborg.
Ange vad fotografiet föreställer
Ägaruppgifter
Thomas Dahl, Mariestad
Uppladdare
Uppladdad
2018-03-11 14:20:04
Tillhör album
Kommentarer (3)
...och här finns ytterligare information:
https://delsjoomradet.se/2013/05/19/almanackan/?fbclid=IwAR0J-8H_xuxYt3UCwnv4Qw2lq6tQqXCAIY98WYdgpgXmrLsOafL36b5sB0g
Hans riktiga namn var Johannes Andersson, ibland kallas han dock för Olsson. Han var ett av de mest kända Göteborgsoriginalen under sin tid. Han var berömd för sina långa vandringar, udda klädsel och ett mycket märkligt beteende. Detta original besökte ofta Delsjöområdet och torpet Nybygget där hans farbror Pistol bodde.
Exakt varför Almanackan blivit en så udda person är inte lätt att svara på. En del uppgifter gör gällande att det var en olycklig kärlekshistoria i hans ungdom, som fick honom att förlora förståndet. En annan uppgift säger att han blev underlig, när han läste till präst. Men en sak tycks alla uppgiftslämnare vara överens om, Almanackan hade ett fenomenalt minne. Bland annat kunde han solens upp och nedgång för årets alla dagar, samt hela bibeln utantill dessutom kunde han tala latin.
Johannes var bosatt under en längre tid på Allmänna vägen 45A i Majorna. Han hade ett arbete som plankbärare på sågen, som även den låg nära Allmänna vägen strax norr om Carl Johans kyrka. Men det var nog svårt för honom att sköta ett arbete. Allt som oftast gav han sig ut på sina vandringar. En vanlig tur för honom sträckte sig från Klippan i väster till Gamlestaden i öster men han kunde också gå från Göteborg ända ned mot Kungsbacka.
När han gav sig ut på vägarna var han klädd i gulgrå mollskinnsbyxor med ovanligt stora fickor, där han förvarade sin matsäck, på fötterna ett par gamla filttofflor eller träskor. Men på en viss bestämd dag på våren tog han av sig skor och strumpor och gick barfota, oavsett väder och temperatur. Träskorna togs på igen på ett bestämt datum under hösten. På huvudet bar han en smäckmössa, i ena handen ett knyte och i den andra en knölpåk, som han använde att stödja sig på.
Många regler styrde Almanackans liv. När han var ute på sina långa vandringar, kunde man se honom vingla fram som om han varit berusad, men det var han inte. Han försökte istället att på till exempel Mölndalsvägen trampa på vissa i förväg bestämda stenar, och dessa låg inte alltid i en rät linje, därav den vingliga gången. Än värre blev det om han skulle råka på ett kors, vilket han hade en fruktansvärd skräck för. Den var så stark att han aldrig gick in i en kyrka eller på en Kyrkogård. Detta var allmänt känt så en del ynglingar roade sig med att lägga ut kors av pinnar, stenar eller halmstrån på vägbanan framför de stenar, som Almanackan ”måste” trampa på. När den stackars mannen kom fram till detta svåra hinder, stannade han, gjorde några märkliga rörelser i luften med ena handen, mumlade några ramsor som var fullständigt obegripliga. Därefter gick han åt sidan en stund för att samla krafter. När han återvände tog han ett jämfota hopp över korset och vandrade vidare.
De långa vandringarna tog naturligtvis på krafterna och när han började bli till åren orkade han inte längre. En morgon i början av 1890-talet hittades han i en förrådsbyggnad på Stora Torp, han orkade inte fortsätta sin vandring. Hans farbror var då inte längre kvar i livet, men han hade kanske ändå tänkt sig ett besök på Nybygget, nu fick han istället flytta in på fattigstugan. Det sägs att det var fattigvården i Fässbergs församling som, tog hand om honom och att han senare dog där, men dessa uppgifter har inte kunnat bekräftas. (Detta avsnitt bygger på följande texter: Stenström, F., Örgryte genom tiderna s. 19. Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar s. 20-21. Öhnander, BA., Götebosska gubbs å gumms s. 14-15. Se även Fredberg, Det gamla Göteborg – finns tillgänglig på webben via projekt Runeberg. Lite text finns även på Majorna.info)
https://delsjoomradet.se/2013/05/19/almanackan/?fbclid=IwAR0J-8H_xuxYt3UCwnv4Qw2lq6tQqXCAIY98WYdgpgXmrLsOafL36b5sB0g
Hans riktiga namn var Johannes Andersson, ibland kallas han dock för Olsson. Han var ett av de mest kända Göteborgsoriginalen under sin tid. Han var berömd för sina långa vandringar, udda klädsel och ett mycket märkligt beteende. Detta original besökte ofta Delsjöområdet och torpet Nybygget där hans farbror Pistol bodde.
Exakt varför Almanackan blivit en så udda person är inte lätt att svara på. En del uppgifter gör gällande att det var en olycklig kärlekshistoria i hans ungdom, som fick honom att förlora förståndet. En annan uppgift säger att han blev underlig, när han läste till präst. Men en sak tycks alla uppgiftslämnare vara överens om, Almanackan hade ett fenomenalt minne. Bland annat kunde han solens upp och nedgång för årets alla dagar, samt hela bibeln utantill dessutom kunde han tala latin.
Johannes var bosatt under en längre tid på Allmänna vägen 45A i Majorna. Han hade ett arbete som plankbärare på sågen, som även den låg nära Allmänna vägen strax norr om Carl Johans kyrka. Men det var nog svårt för honom att sköta ett arbete. Allt som oftast gav han sig ut på sina vandringar. En vanlig tur för honom sträckte sig från Klippan i väster till Gamlestaden i öster men han kunde också gå från Göteborg ända ned mot Kungsbacka.
När han gav sig ut på vägarna var han klädd i gulgrå mollskinnsbyxor med ovanligt stora fickor, där han förvarade sin matsäck, på fötterna ett par gamla filttofflor eller träskor. Men på en viss bestämd dag på våren tog han av sig skor och strumpor och gick barfota, oavsett väder och temperatur. Träskorna togs på igen på ett bestämt datum under hösten. På huvudet bar han en smäckmössa, i ena handen ett knyte och i den andra en knölpåk, som han använde att stödja sig på.
Många regler styrde Almanackans liv. När han var ute på sina långa vandringar, kunde man se honom vingla fram som om han varit berusad, men det var han inte. Han försökte istället att på till exempel Mölndalsvägen trampa på vissa i förväg bestämda stenar, och dessa låg inte alltid i en rät linje, därav den vingliga gången. Än värre blev det om han skulle råka på ett kors, vilket han hade en fruktansvärd skräck för. Den var så stark att han aldrig gick in i en kyrka eller på en Kyrkogård. Detta var allmänt känt så en del ynglingar roade sig med att lägga ut kors av pinnar, stenar eller halmstrån på vägbanan framför de stenar, som Almanackan ”måste” trampa på. När den stackars mannen kom fram till detta svåra hinder, stannade han, gjorde några märkliga rörelser i luften med ena handen, mumlade några ramsor som var fullständigt obegripliga. Därefter gick han åt sidan en stund för att samla krafter. När han återvände tog han ett jämfota hopp över korset och vandrade vidare.
De långa vandringarna tog naturligtvis på krafterna och när han började bli till åren orkade han inte längre. En morgon i början av 1890-talet hittades han i en förrådsbyggnad på Stora Torp, han orkade inte fortsätta sin vandring. Hans farbror var då inte längre kvar i livet, men han hade kanske ändå tänkt sig ett besök på Nybygget, nu fick han istället flytta in på fattigstugan. Det sägs att det var fattigvården i Fässbergs församling som, tog hand om honom och att han senare dog där, men dessa uppgifter har inte kunnat bekräftas. (Detta avsnitt bygger på följande texter: Stenström, F., Örgryte genom tiderna s. 19. Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar s. 20-21. Öhnander, BA., Götebosska gubbs å gumms s. 14-15. Se även Fredberg, Det gamla Göteborg – finns tillgänglig på webben via projekt Runeberg. Lite text finns även på Majorna.info)
På http://klippan.hagmanstorp.com/Majornas%20orginal.htm står:
"En annan underlig figur var Almanackan. Han kallades så därför att han kunde allt som stod i almanackan. Man kunde fråga honom om vad som helst ur denna och han svarade blixtsnabbt och rätt. Även psalmboken kunde han utantill. Som om så många andra krumelurer påstod man att han blivet konstig genom olycklig kärlek. Han hade vad man i slutet av förra seklet kallade ”smäckmössa” på huvudet och gick i stora träskor eller tofflor. Var han gick räknade han gatstenarna, och han kunde på pricken tala om hur många gatstenar det fanns från gathörn till gathörn. Hans namn var Johannes Olsson var brädarbetare och bodde en tid på Allmänna vägen 45 i Majorna. Över ena handloven hade han ofta ett knyte, där han förvarade en del tillhörigheter. Varje dag både i fint och dåligt väder gjorde han sin vandring mellan Majorna och Gamlestaden.
En dag hittades Almanackan i en uthusbyggnad vid Stora Torp. Han hade insjuknat och kunde inte röra sig. Han fördes till fattigvårdens logi i Fässberg där han senare avled."
"En annan underlig figur var Almanackan. Han kallades så därför att han kunde allt som stod i almanackan. Man kunde fråga honom om vad som helst ur denna och han svarade blixtsnabbt och rätt. Även psalmboken kunde han utantill. Som om så många andra krumelurer påstod man att han blivet konstig genom olycklig kärlek. Han hade vad man i slutet av förra seklet kallade ”smäckmössa” på huvudet och gick i stora träskor eller tofflor. Var han gick räknade han gatstenarna, och han kunde på pricken tala om hur många gatstenar det fanns från gathörn till gathörn. Hans namn var Johannes Olsson var brädarbetare och bodde en tid på Allmänna vägen 45 i Majorna. Över ena handloven hade han ofta ett knyte, där han förvarade en del tillhörigheter. Varje dag både i fint och dåligt väder gjorde han sin vandring mellan Majorna och Gamlestaden.
En dag hittades Almanackan i en uthusbyggnad vid Stora Torp. Han hade insjuknat och kunde inte röra sig. Han fördes till fattigvårdens logi i Fässberg där han senare avled."
Evelina Håkansson
Hej! Jag har en likadan bild. Vet inte vem det är men någon har skrivit "Ett orginal kallad Almenacka" på baksidan. :)