Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2018-02-12 11:42
Tillbaka
#956
| Tidpunkt | 1816-06-12 |
| Plats | Falun
|
| Brott |
|
| Avrättades hemort | Falun |
| Uppgifter om avrättningen | Artikel i medlemsbladet Tunarötter Nr 2 2015 där följande avskrift finns med. Här följer delar av Herlenius artikel som var införd i Falukurirens julnummer år 1926. Den 3 januari 1811 höll den nya kronprinsessan Desideria sitt högtidliga intåg i Stockholm. I hennes svit befann sig bland andra en for övrigt fullkomligt okänd tysk ryttmästare Edvard Ernst Eisenberg. Han var född i Basel i december 1773 och var son till en överstelöjtnant. I unga år ingick han vid ett churmainziskt hästjägarregemente, vars chef var general I Bernot, och avancerade till ryttmästare. Efter regementets "reducering" genom kejsare Napoleon begav han sig till norra Tyskland och därifrån till Köpenhamn, och på något sätt lyckades han komma med i den svenska kronprinsessans svit. I maj eller juni bosatte han sig i Vasteras, där han uppehöll sig som lärare i franska språket, varjämte han höll biljard. Hans uppförande sades ha varit stilla och tillbakadraget. Snart gjorde han bekantskap med en ung dam av förnäm familj, Fredrika Eleonora Cronhielm af Flosta, född den 24 maj 1783 och dotter till löjtnanten vid Cronhielmska Regementet greve Henrik Kristoffer Cronhielm och hans andra fru, friherrinnan Anna Katarina Strömberg. Den unga fröken var föräldralös och troligen vistades hon i staden hos släktingar som guvernant. Hon tycks emellertid i sitt enskilda liv ha varit rätt vidlyftig, ty den 12 oktober1812 födde hon ett gossebarn, som i dopet erhöll namnen Karl Oskar August. Fadern var en ung fiskare i staden, Karl Gustav Lütkens. Essenberg gifte sig med henne den 5 oktober 1813 och arrenderade vid samma tid en liten egendom, i Åsta utanför Köping. (Åsta Björskog). Efter ett år upphörde han med arrendet och flyttade med sin maka och en nyfödd dotter till Falun. Grevinnans son före äktenskapet, August Lütkens hade av von Essenberg blivit upptagen och medföljde till det nya hemmet. I Falun hyrde makarna en bostad hos gelbgjutare E. Berglund, som hade en gård på Yttre Åsen, ungefär på den plats där Centralhotellet nu är beläget. Ryttmästaren tänkte fortsatta med sin verksamhet som språklärare, och hans maka hade för avsikt att i staden öppna en pension for unga damer. I stadens enda tidning, Fahlu Veckoblad, fingo stadsborna snart läsa synnerligen vidlyftiga och braskande annonser där. Det sparades varken på stora ord eller vackra löften. (Här anges inte texten i annonserna vilka i sin helhet finns angivna i artikeln) En första omfattande annons om språkundervisning infördes den 21 april 1815. Vidare beslöt ryttmästaren att öppna ett "Institut for gymnastiska övningar under bar himmel" och han insände en ordrik annons där. Grevinnans annons förekommer i numret for den 10 juni 1815 och har rubriken: Uppfostringsanstalt for unga fruntimmer. Efter allt att döma hade likväl annonseringen ringa verkan, och makarna von Essenberg fingo ekonomiska bekymmer. Därtill kom, att ryttmästaren snart gjorde sig känd for ett häftigt och uppbrusande humör, som ofta gick ut över hustrun och styvsonen, vilken senare upprepade gånger blev föremål for svår misshandel, trots att såväl modern som tjänarna på alla sätt sökte avstyra styvfaderns våldsamma lynnesutbrott. Förhållandet mellan makarna blev allt sämre, särskilt som grevinnan började visa en tilltagande böjelse for dryckenskap, vilket gjorde, att mannen behandlad e henne med stor hårdhet och missaktning, så att deras trätor och gräl blev ett allmänt samtalsämne bland grannarna. Sa småningom väcktes hos ryttmästaren tanken att söka göra sig av med såväl hustrun som styvsonen. Den13 september 1815 kl.11 på förmiddagen, föreslog ryttmästaren sin fru att följa med ut på landet for att köpa smör. Han medtog bössa och skjutväska, och de båda gick vägen förbi Kopparbergs kyrka åt Sundborn till. Grevinnan var klädd i en ljusgul pälskappa och en grön schal. Vid 4-tiden på eftermiddagen observerades ryttmästaren av ett par stadsbor, bergsmannen Daniel Lundelius och notarien Erik Gustav Forsmark, sittande på en sten nara Hästberg. Han hade bredvid sig ett större knyte och en korg jämte den nyssnämnda pälskappan och schalen. Vid 6-tiden återkom han till staden och begav sig då till änkefru Bergers gård på Kyrkbacken, där hans piga befann sig med de båda barnen. Den förra blev av honom tillsagd att gå ett ärende till Östanfors, men hon nekade, emedan hon ej tordes lämna von Essenberg ensam med de båda barnen. Ryttmästaren som vid tillfället var något rörd av starka drycker, for ut mot henne i våldsamma ordalag och gav henne ett slag med flata handen over nacken, varpå hon med det mindre barnet sprang in i en narbelägen gård. August Lütkens ville följa henne, men styvfadern tog honom vid handen och gick med honom därifrån. En timme efteråt kom han hem ensam och han syntes vara ganska upprörd och anmodade en i gården boende kvinna att gå bort och köpa honom en butelj brännvin. Hans. egen piga återkom med det mindre barnet, och då hon observerade, att ryttmästaren var blodig på ena handen och hade i sin surtout instucken en halsduk, som hon igenkände var Augusts, började hon fatta misstankar, att allt ej stod rätt till. Hon, frågade efter grevinnan, och ryttmästaren svarade, att denna skulle komma tillbaka från landet påföljande dag. Dagen därpå kl.12 vid middagen, syntes von Essenberg stå vid ett stenröse utanför Kopparbergs kyrka och syssla med stenarna. Ett par gummor, änkorna Brita Lisa Hellström och Stina Lindberg, gick av nyfikenhet dit, sedan han gått därifrån och då de märkte, att några av stenarna voro blodiga, började de att plocka undan dem och snart blev de till sin fasa varse ett barnlik, som de igenkände vara August Lütkens. De skyndade genast till klockaren Lindberg och anmälde saken och denne underrättade i sin tur myndigheterna, varefter von Essenberg genast anhölls. Redan samma dag förhördes han av landshövding Jarta. Han nekade först till mordet och uppgav, att han lämnat gossen till en kvinna, som han kände till utseendet men ej till namnet och som brukade hjälpa till i hans hem. Denna hade tagit gossen med sig. Då landshövdingen på detta svarade, att von Essenberg tydligen mycket väl visste, att gossens lik hade anträffats ”svårt slaget och stucket” i stenröset, utbrast ryttmästaren häftigt: ”Det ar icke stunget!"- varmed han röjde sig. Efter några slingringar förmåddes han att avlägga fu1lstandig bekännelse, och da landshövdingen frågade efter grevinnan, berättade han med stort lugn och utan märkbar sinnesrörelse, Att han mördat aven henne. Därvid hade det gatt så till, att då makarna hade gått framåt Sjulsarvet, hade de rakat i svårt gräl, emedan de båda upprepade gånger supit brännvin ur en medhavd flaska och voro något onyktra. Grevinnan hade utfarit i smädelser och till sist slagit sin man över munnen med en käpp varefter hon sprungit framåt vägen en bit. Ryttmästaren hade då skjutit henne i bakhuvudet, så att döden genast följde, varefter han avklätt liket och dolt det under grankvistar och tallbarr. Först uppgav han, att han lossat skottet i hastigt mod, men på frågan, om han inte redan vid avfärden haft klart för sig, att han skulle skjuta henne, svarade han: ”Jag tror väl inte det, men kanske ville jag vara av med henne". Bössan var laddad med varghagel. Dagen därpå, kl. 8 på morgonen, hade han begivit sig till mordplatsen for att se, om liket var tillräckligt dolt. Angående mordet på August Lütkens ville ryttmästaren till att börja med påstå, att det inte var han, som förövat det, utan den förut omnämnda kvinnan, som fått detta i uppdrag och därför för honom omtalat alltsammans, varefter han begivit sig till stenröset. Ytterligare ansatt berättade han dock med stort lugn, att han vid omnämnda plats helt plötsligt slagit gossen med en sten i pannan, så att denne dött utan att ge ett ljud ifrån sig. For säkerhets skull hade han därefter slagit honom flera gånger mot stenarna, varefter han dolt liket. Därpå hade han gått hem och först druckit ur en flaska rödvin och sedan det inköpta brännvinet for att utplåna det fasansfulla intrycket, emedan det hade varit svårare än vid mordet på hustrun. På landshövdingen fråga, hur von Essenberg kunnat föreställa sig, att morden ej skulle bli upptäckta, gav denne till svar, att han vidtagit anordningar for att själv resa till Göteborg och för grevinnan och August att resa till Vänersborg, där en bror till den förra för tillfallet var bosatt. Han hade upprepade gånger bett sin fru att tillsammans med barnen resa till Vänersborg, emedan han led av hennes oordentliga och supiga liv, men då hon ständigt nekat uppfy1la hans begäran, hade han beslutat att först döda henne och sedan sonen August, som han aldrig kunnat fördraga, emedan han påmindes om moderns snedsprång. Efter rannsakningens slut anmodades ryttmästaren att andraga, om han hade något att tillägga, men med mycket synbar likgiltighet och leda svarade han, att sa ej var fallet. Den 5 september anbefalldes skallgång efter grevinnans lik, och dagen därpå anträffades det ovanför Sjulsarvsbacken, ett litet stycke från vägen. De båda mördade begravdes den 1 oktober -"utan klockringning"- står det antecknat i begravningsboken. Ryttmästare Edvard von Essenberg, som beskrivs som lång till växten med magert utseende, blekt ansikte, grått, stubbat har, svarta ögonbryn, blå ögon och stark skäggväxt, dömdes den 15 november 1815 att mista högra handen, halshuggas och steglas. Exekutionen försiggick den 12 juni 1816 på avrättningsplatsen sydväst om Falun, d.v.s. strax bredvid nuvarande Främby. Länge hade den livdömde motstått fängelsepredikantens bearbetningar, men vid sista besöket veknade han dock, och han gick till döden under djup ånger over sitt hemska brott. |
| Källa | Herlenius artikel som var införd i Falukurirens julnummer år 1926. samt kontoll dödbok Falun 1815ok |
| Registrerad | 2018-02-12 11:42 Föreningen Släkt och Bygd i Borlänge |