Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2003-03-21 00:00
Tillbaka
#825
| Tidpunkt | 1702-01-08 |
| Plats | Uddevalla
|
| Brott |
|
| Avrättades hemort | Färgelanda |
| Uppgifter om avrättningen | År 1702 den 8 jan halshöggs i Uddevalla den unga flickan Catharina Johansdotter Fjellman dömd för barnamord. Barnets far var Lorents Myrtengren. Personerna har anknytning till Färgelanda i Dalsland. Far och mor till barnet var kusiner och båda barnbarn till den kände kyrkoherden i Färgelanda Lars Rolander - han som med en uppbådad bondeskara vid Stigen lyckades nedgöra en norsk styrka, som härjat i trakten under vintern 1644-45. Sonsonen Lorenz Myrtengren var barnets far. Mor var Catharina, dotter till Cecilia Rolander och Jonas Fjellman. Denne blev Rolanders efterträdare på kyrkoherdeposten i Färgelanda år 1699. Dessförinnan var Fjellman under närmare 30 år, kompastor i Valbo Ryr. Många familjer i Färgelanda-trakten, liksom jag själv, har anor från denna familj Fjellman. Nedanstående är hämtat ur Uddevalla Stads Historia av Sten Kristiansson 1953. »Den stora sensationen för Uddevallas vidkommande blev det Myrtengrenska dramat i slutet av år 1701. Det var fråga om ett barnamord under vad man kan kalla romantiska omständigheter, och det har också fått skönlitterär behandling på senare tid i Hans Gillbys roman Jungfru i purpur (1949). Under den äldre straff-lagstiftningens tid blev varje barnamord en tragedi, som slutade med den hjälplösa moderns avrättning. Fallen var ej sällsynta i äldre tider. Men vad Uddevalla beträffar är intet barnamord bekant före detta, och avrättningen är över huvud taget den första, som omtalas efter domböckernas början 1658. Det är skälvklart, att avrättningar förekommit även här i gamla dagar. Därpå tyder det äldsta namnet Galgberget i stället för Skansberget. Tisdagen den 19 november 1701, om morgonen, då Magistraten woro sammankomne på Rådstugan, rusade en piga in och avbröt de nyss begynta förhandlingarna med att omtala, att man just hittat ett barnlik med en sten fastbunden om benet vid den allmänning, som ledde ned mellan Nils Helgessons och Margareta Sivers tomter. Ifrågavarande tomter låg mellan det nuvarande Kullgrenska huset och ån. Någon bro fanns inte här då. Denna gång reagerade ingen för budbärerskans plats på den sociala rangskalan. Ryktet om ett förfärande brott spred sig snabbt från gård till gård. Strax därpå kom stadstjenaren med berättelse, att en qvinsperson, som är kyrkoherdens i Färgelanda gäll på Dal Herr Johan Fjellmans dotter, tillika med en ung karl benämnd Loretz Myrtengren, natten mellan 18 och 19 huius legat samman i änkan Margareta salig Siver Perssons hus, hvilka i dag på morgonen rest härifrån staden. De hade redan från början förefallit misstänkta. Inom kort voro de gripna i prästgården, och efter några dagar kunde rannskningen börja. Det hela utspelades mycket snabbt, helst de unga människorna - omkring tjugo år båda - omedelbart föllo till föga och erkände. Barnet hade fötts på natten, och dådet hade begåtts tillsammans. Om strapatsrika förhållanden vittnar det, att den unga modern morgonen därpå kunnat sitta till häst och rida de nästan fyra milen till Färgelanda. De arma föräldrarna visste inget förrän kronobetjäningen kom. Båda delikventerna på stod hela tiden vid sin själs salighet att barnet varit dödfött Detta intresserade sig rätten ej vidare för. Ett slags undersökning gjordes dock, och vi får veta de första kända barnmorskorna i staden, bl.a. Torsten hattmakares hustru Karin Svensdotter, som fungerade såsom sakkunnig. Juridiskt sett var saken klar. Enslighet hade sökts vid födseln, och barnet hade lagts i lönn. Redan vid nästa rådstuga den 7 december kunde domen avkunnas enligt stadslagen: hon skulle halshuggas och å båle brännas, han halshuggas och steglas. Som hemsk, försvårande omständighet uppfattades det, att de båda ungdomarna var kusiner. Hur oerhört viktig saken var i domstolens ögon framgår av säkerhetsåtgärderna: ynglingen , som bar namnet Myrtengren (egentligen ett adelsnamn), skulle slås i den stora bulten och kvinnan beläggas med fotbojor av järn. Eftersom staden inte hade något häkte, måste fångarna förvaras hemma hos stadstjänaren Tore Flinck. Hans aktsamhet ansågs denna gång trots bojorna ej tillräcklig, utan fyra borgare, Christopher Rasmusson, Björn Snickare, Nils Markusson och Nils Svarvare, ålades att hålla vakt med antydan, att där de echappera, stående de i fångarnes ställe Den stränga bevakningen berodde ej så mycket på sedlig indignation utan på att man i detta fall kunde räkna med eventuella fritagningsförsök, eftersom brottslingarna hörde till ett annat klientel än det vanliga. Man kan spåra en viss medkänsla för de olyckliga i magistratens anmodan till kyrkoherde Parnovius redan innan domen fallit att besöka och trösta Catharina i hennes elände. Hon var svårt sjuk och kunde enligt intyg av kirurgen Hans Ivarsson och hans gesäll Christoffer Tack inte föras till Bohus, där exekutionen skulle ske. Hovrätten fastställde snabbt domarna. Nåd var otänkbar, så mycket mer som man visste, att unge konungen i sin behandling av mål i sista instans ansåg sig ännu mera bunden av lagens bokstav än fadern, den barske Karl XI. Magistraten måste nu ombesörja avrättningen i Uddevalla och skarprättaren Johan Eriksson måste sålunda rekvireras hit från Götheborg. Han fick pass för skjuts med två hästar men också en skarp varning av guvernör Siöblad att fara wackert och stilla och hålla inne med dess wanliga otidighet. Parnovius sökte förgäves få avrättningen uppskjuten till onsdag åtta dagar eller åtminstone till lördag, men order var order, och onsdagen den 8 januari 1702 verkställdes den sensationella domen. De makabra detaljerna framgå av kassören Christen Heydemarcks räkning: Barnamörderskan Catharina Johansdottersson itända bål: Ett lass wed -:5, 15 ståckar 1:13, ett halft hundrade spik -:6, skarprättaren till häst -:8, en half tunna tjära 2:- 12 kärfwar långhalm -:12, 15 1/2 pund näfver 2:11, 10 st bräder -:10 , 32 st långa huseståckar 5:14 , 3 st långa stockar -:3, lejt en bonde, som utkörde näfver, långhalm och tjära -:3, lejt häst och karl, som utkörde 15 st ståckar till bålet och ett lass ved -:16, stadstjenaren för arbete och körsel -:12, lejt två hästar till skarprättaren från staden till Götheborg -:18, en släde till skarprättaren -:4, hästar till törets utkörande -:24. Summa 16:27. Christen Heydemark Därmed invigdes stadens nya avrättningsplats skulle man kunna säga. Med all säkerhet låg denna på Kapellbackens första avsats, där skolhuset nu står. Robert Thorburn har på 1880-talet antecknat på en lapp i T.P Enligt tradition, här ännu omtalad i staden, var Catharina Fjellman vid avrättningen så sjuk, att hon bars till avrättningen i filtar Den manlige kontrahenten skulle som vanligt föras till Bohus för att undergå sitt straff. Men nu inträffade vad en och annan nog hade räknat med. Myrtegren lyckades redan vid Grohed undkomma och smög sig genom Forshälla och Lane Ryrs skogar uppåt Dalsland och vidare över norska gränsen. Man märker ibland, att de bevakande var något bortkomna, då det gällde fångar, som var finare än samhällets vanliga olycksbarn. I detta fall samverkade flera omständigheter utom grov försumlighet, dryckenskap, ambition och olämplig väderlek. Den ene av de båda skyldiga, landsgevldigern Björn Grönman, ville förklara det med att den andre, häradsprofossen Johan Olsson vore uppfödebarn med Myrtengren och därför hjälpt honom att rymma, men därmed tycks ej ha menats annat än att båda var dalslänningar. Stadsborna var oskyldiga i saken. Förhöret ger en egendomlig tidsbild. Rymningen skedde före jul den 16 december 1701. Två borgare, Hans och Olof Snickare hade beordrats att följa med från arresten till Grohed. Det ansågs av gammalt vara den värsta biten. Den ene av dem, Hans , berättade efter avlagd ed, att han på morgonen enligt uppdrag kommit till Johan Profoss, vilken satt och drack öl med fången och landsgevaldiger Grönman. Den senare tog på sig hatten, grep sin ridpiska och gick ut, medan Johan ropade efter honom: Fången vill töva, tills han druckit prästens skål. Därefter kom sällskapet iväg ungefär kl 10 på morgonen. Men då man kommit över ån till söder och skulle passera Gunnar i Vägges gård, red Johan Profoss in där och fångarna efter honom. Det var även fråga om en förrymd soldat, Plauder, som skulle föras till Bohus. Gunnar i Vägge hade som så många andra borgare en krog, och profossen hade väl erinrat sig, att det nu skulle dröja en tid, innan möjlighet till förtäring stode till buds. Grönman höll in sin häst utanför porten och ropade till dem: Karlar vart skall ni ta vägen? Johan svarade: Vi måste in här för ovädrets skull. Men de båda snickarna var ej belåtna med tidsutdräkten och ville påskynda färden. Högdraget svarade då profossen. Jag är betrodd att föra honom till Bohus och inte I. Hans Olsson genmälde: Det har I eders lön före. Men jag har ordere av herr borgmästaren att följa med till Grohed. Då körde den andre honom ur stugan ropande: Tiger du intet, så skall jag sticka dig neder och icke böta en skilling därföre. Grönman gick då in och försökte lugna profossen, medan Hans skyndade tillbaka över bron till borgmästaren och klagade. Då han återkom, hade profossen fått in de sedvanliga pottorna öl, men han hade ej blivit medgörligare, han ropade: Borgmästaren haver mig intet att commendera utan packa dig sig för djävulen eller skall jag sticka dig neder i porten. Då hade Hans och Olof lämnat sällskapet och hade ej mera att förmäla. Stadstjänaren Jakob Hansson, Som deltagit i bevakningen av Myrtengren, vittnade detsamma beträffande själva avfärden. Johan Profoss hade frågat om han hade någon fjättra, varpå han svarat att han endast hade handklovar att avvara. Då sade Johan: Handklovar har jag själv och letade fram en, som dock blott hade länk och skruv men intet lås. Han tillade: Käre Jakob, lägg i järn på fången. Men Jakob betänkte sig och svarade: Lägg I, Johan, själv järnen på honom, ty jag har fängslat honom, medan han varit under mina järn. Fängsla I honom själv nu. Men då sade profossen: Intet kan jag lägga järn på fången, som med honom är uppfödelsebarn. Det sistnämnda var väl ett utslag av ölsentimentalitet, ty någon släkskap förelåg ej . Det är möjligt, att ölförtäringen berodde på Myrtengrens frikostighet, i så fall ej utan avsikt. Hittills hade den stortalige profossen spelat första fiolen och landsgevaldigern hållit sig i bakgrunden. Nu övertog denne till sin egen olycka ansvaret. Johan Profoss erinrade sig nämligen, att han behövde köpa tobak och lämnade alltså de båda fångarna åt Grönman, som nu var ensam, förutom ett par uppbådade skjutsbönder även de inne på krogen. Dagen var kort, och Grönman ville komma iväg. Han red nu med fångarna helt enkelt ifrån bönderna, oaktat dessa ropade till honom att vänta eller rida så sakta, att de kunde hinna med. Och så gick det som det gick. Myrtengren lyckades bli sist av de ridande, och i en skogsbacke strax innan man kom till gästgivaregården begagnade han den erbjudna chansen. Han efterlystes: En liten, låg karl med mörkbrunt, kort rakt hår (alltså ingen peruk), långlagder i ansiktet, klädd uti blå rock och svart väst. Enligt Anreps Ättartavlor skall han ha slutat sina dagar i Norge som handlande i Kristiansand. Grönman betraktades som huvudskyldig till rymningen och straffades med fem gatlopp genom femtio par spö samt straffarbete på Marstrand. Fräkne häradsrätt bad för honom, då han vore en gammal man om sextio år. Men hovrätten hade ingen misskund. Profossen slapp undan med 40 daler s.mt. i böter.» |
| Källa | Uddevalla Stads Historia av Sten Kristiansson 1953 |
| Registrerad | 2003-03-21 00:00 |