Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2003-03-21 13:14
Tillbaka
#503
| Tidpunkt | 1833 |
| Plats | Fryksände
|
| Brott |
|
| Avrättades hemort | Vitsand |
| Uppgifter om avrättningen | Den sista avrättningen i Fryksände. Dystra minnen vidlåder den sist kända avrättningsplatsen i Fryksände. Den ligger i närheten av gamla landsvägen mellan Torsby och Östanå och kallas i dagligt tal för Långkroken. Platsen är i egenskap av häradsallmänning lätt att känna igen, då skogen på densamma står reslig och oavverkad i motsats till omgivningens kalhuggna marker. Kring en avrättningsplats spinner sägnerna sitt dunkla nät. Galgbacken injagar skräck och fruktan. I sin enslighet verkade den skräckinjagande i storskogen och avsikten härmed var väl också beräknad. Att tjäna syftemålet att vara till varnagel och idriva respekt för lagarna. Minnena kring Långkrokens avrättningsplats ligger inte så långt tillbaka i tiden. Den enda och sista avrättningen som skedde där 1833 och många minnesgoda Fryksände och Lekvattensbor, har från sina fäder förmedlat de skräckminnen som finns efter den. På 1800-talet, före det år avrättningsplatsen togs i bruk, ägde ett giftmord rum i Vitsand. Makan och ett barn till Olof Larsson, Halla, som ligger mellan Överbyn och Gunsjögården, avled under mystiska omständigheter. Det var känt att Olof Larsson helst velat äga en annan kvinna och möjligen var detta anledningen som drev honom till giftmord av hustrun och av misstag kom mordet att kräva även ett av barnens liv. Han slagtröskade i gårdarna och innan han begav sig till arbetet, kokade han sig välling, som han åt. Innan han gick hällde han dock stryknin i den välling som återstod och som han beräknade att hustrun skulle äta av. Allt gick efter beräkning, men hon gav också åt barnet av den förgiftade vällingen och båda blev förgiftade och dogo. Den hemska gärningen lämnade honom dock aldrig i ro och misstankarna föllo från grannarnas sida över honom, att han bragt de sina om livet. Han blev mer och mer inbunden och slutligen gick prästen i församlingen till honom och talade ut med honom på en loge, där han tröskade. Han föll då i gråt och erkände sin missgärning. Saken blev anmäld till myndigheterna och rättegång följde, där han dömdes att mista livet som straff för sin gärning. Och med livet fick han sona sitt brott genom halshuggning i Långkroken. År 1833 då han avrättades, gick ett långt tåg av människor från Torsby upp till Långkroken, berättade samtida. Det var den dödsdömde, bödeln, rättsbetjänter, myndighetspersoner och en från varje hemman, som förständigats att till varnagel närvara. Dessutom en hel del nyfikna naturligtvis. Olof Larsson bar på sina rasslande fjättrar och troligen övernattade han i Torsby, innan färden ställdes till Långkroken. Följet rastade i Skalltorp på vägen och sedan hade man inte så långt kvar till målet. Vid avrättningsplatsen hade en massa människor samlats för att se halshuggningen. En del hade klättrat upp i träden för att kunna se bättre. När någon myndighetsperson ville jaga ned den, sade galgmannen: låt dem sitta kvar, de kommer nog ner snart. På galgbacken hade tre pålar rests. En för kroppen, en för huvudet och en för handen. Handen dömdes han att mista för barnets skull. Somliga säger, att på mittstolpen hade ett kärrhjul anbragts, där kroppen skulle ligga. Innan man var färdig att läsa upp domen och skrida till handling, begärde Olof Larsson med bruten stämma, att få sjunga en psalm, som beviljades. Han sjöng: O, Herre Gud, vad har jag gjort, nu först jag varse blivit, att jag ej handlat som jag bort, etc. Han knäböjde under psalmsången, fick sedan lägga sig på stupstocken, bödelns hugg tog först handen och sedan huvudet. När huvudet föll, besannades bödelns ord: skräckslagna föll de nyfikna ned från träden. Den avrättades kvarlevor lämnades kvar på sina pålar. Den vita skjortan fladdrade kring den huvudlösa kroppen och de som hade vägarna förbi, gjorde sig i förskräckelse en ny väg omkring den fruktade platsen. Jong i Oppegården, Lekvattnet berättade att när han red till Fryksände där han läste för prästen, såg han den hemska synen mellan träden. Säkerligen ingen uppbygglig syn för en 14-åring som på återfärden sent på kvällen skulle rida platsen förbi. Detta är några uppteckningar om händelserna kring den sista avrättningen i Fryksände. Om Olof Larsson berättades, att han visade sig för sin son i en kolarkoja och att han låtit förstå att han fått frid och förlåtelse för sin hemska missgärning, dess svåra omständigheter till trots. Än i dag finns tydliga märken av avrättningsplatsen i form av två djupa gropar mellan träden. |
| Källa | Finnbygden 1953 Nr1 sid. 18 |
| Registrerad | 2003-03-21 13:14 |