Jojomän – på Svenska Migrationscentret här i Karlstad. ”Rosebud Sioux – ett folk i förvandling” heter utställningen.

På bilden ser ni Claes-Håkan Jacobson, undertecknad och vår landshövding, tillika invigare av Släktforskardagarna, Kenneth Johansson.

Som av en händelse så heter ett av våra föredrag på Sfd2014 likadant som utställningen! Jo, visst är det samma person, som ligger bakom, nämligen Claes-Håkan Jacobson! Men nu vet jag att det även finns en kvinna bakom detta! Nämligen hans fru Eva Andersson. Jag träffade dem båda på vernissagen förstås. Vilka eldsjälar! Och vilken berättarglädje dessa två har.

Jag måste erkänna att indianer inte är mitt största intresse, men för många betyder väl indianer något speciellt. Många har läst indianböcker och lekt indianer som barn. För dessa borde såväl föredraget som utställningen vara mycket intressant. För ännu fler faktiskt. För utställningen visar inte bara fotografier, nej även traditionellt konsthantverk. Så jag stötte på några bekanta ansikten bland besökarna bl a vår hemslöjdskonsulent här i Värmland, som med stort intresse hängav sig åt hantverket, vilket jag också blev mycket imponerad av. Så även om ens största intresse inte är indianer så är det en mycket sevärd utställning. Och visst är det fascinerande att höra berättelserna.

Utställningen kommer att vara öppen under Släktforskarhelgen och dessutom har Svenska Migrationscentret beslutat att besökare till Släktforskardagarna får gå in på utställningen till halva priset!

Ett annat bekant ansikte på vernissagen var Kristin Mikalsen, som är intendent på Svenska Migrationscentret och har hjälpt till i utställningsarbetet. Kristin är också en av våra föreläsare. Eftersom hon kommer från Norge så faller det sig väl naturligt att hennes föredrag har titeln ”Norges roll i den svenska utvandringen”.

Apropå Norge, vi förväntar oss naturligtvis många norrmän till Släktforskardagarna. Helt naturligt eftersom vi har så nära till Norge. Många av oss har släkt och anor på norska den sidan och många norrmän har detsamma i Sverige.  Idag har vi många som åker härifrån till Norge för att arbeta. Bättre lön och bättre arbetsmiljö! Vi har minsann halkat efter.

Jag var i Oslo för ett par veckor sedan, såg Operan, Rådhuset och Edvard Munchmuséet. Och åt förstås på Aker Brygge! Men det var inte billigt vill jag lova. Inte med svenska mått mätt i alla fall. Men det var i alla fall en härlig dag. Och så fick jag chansen att tänka på nåt annat än Släktforskardagarna!

Glöm inte att kolla på hemsidan www.sfd2014.se eller på Facebook! Där kommer mycket information framöver!

Till vår stora släktträff i Skånings-Åsaka i lördags - Carl & Lena Bergströms ättlingar hette den - kom ett 80-tal släktingar, däribland Inger, 92, från Göteborg. Hon är det sista barnbarnet till Carl och Lena och fick naturligtvis äran att nedlägga blommor (plockade på ängen bakom hemgården) på familjegraven på Skånings-Åsaka kyrkogård. Nu kommer vi till rekordförsöket.... Inger är alltså född 1922, hennes farfar och farmor 1826 och 1828. Det är rätt många faktorer som måste samarbeta för att få till ett sådant generationsgap, men unikt är det inte. USA:s 10 president, John Tyler (1790-1862) var som sagt född på 1700-talet. Vid 63 års ålder blev han far till Lyon Gardiner Tyler (1853-1935) som var 71 respektive 75, när han i sin tur blev far till Lyon Gardiner Tyler Jr 1924 och Harrison Ruffin Tyler 1929. Båda dessa män lever fortfarande, och har alltså en farfar som är född 1790, året efter franska revolutionens utbrott och långt innan Napoleon kom till makten. Här hemma i Sverige regerade Gustav III fortfarande och vi låg i krig med Ryssland ... Tanken svindlar!

På Anbytarforum förekommer av och till sådana här "tävlingar" av typen "flest barn", "yngste pappan", "största åldersskillnaden mellan helsyskon" o.s.v. I Carls och Lena Bergströms fall var det 25 år mellan deras äldsta och yngsta barn och Lena var 48 när lille Bertil föddes.

Carl sysslade på fritiden bl.a. med orgelbyggeri och lär ha byggt en s.k. blåsbälgsorgel till vart och ett av sina nio överlevande barn. Minst två av dessa 1800-talsorglar finns fortfarande bevarade, varav en står i Skånings-Åsaka kyrka, där vi i lördags avslutade släktträffen med en musikandakt. Jag fick äran att försöka traktera den gamla tramporgeln och, även om det kom mer oljud än ljud ur den, var det det möjligt att låta den ackompanjera oss i andra versen av släktträffspsalmen framför andra; Härlig är jorden: Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. 

En av Carls och Lenas ättlingar är medlem i den berömda sånggruppen TIMOTEJ, som fick avsluta släktträffen med sina härliga sånger; bl a Kom, kom, kom, som ju var Sveriges bidrag i Schlagerfestivalen 2012.

Och släktboken blev klar, under över alla under!

b2ap3_thumbnail_Vid-graven.jpg

Inger, 92, vid farfars och farmors grav den 14/6 2014

b2ap3_thumbnail_Framsidan_20140616-062526_1.jpg

Endast en släktforskare förstår hur mycket tid och hur mycken möda (och kärlek) som behövs för att sammanställa en släktbok ...

 Här ett par sidor ur boken. I de efterföljande generationerna använder jag ett numreringssystem med siffror och bokstäver; 1, 2 , 3 - A, B C - a, b, c - aa, bb, cc  o.s.v.

b2ap3_thumbnail_Bergstrm-sid-4-5-1.jpgb2ap3_thumbnail_Bergstrm-sid-4-5-2.jpg

På Gotland har jag en del av mitt hjärta. Mina barns farmor kommer därifrån och varje sommar under många år var vi på Gotland. Sedan gick vi skilda vägar, barnens pappa och jag, men jag har återvänt många gånger. Genom mina barn har jag ju släkt där, och på senare år har jag släktforskat om mina barns farmors släkt. På hennes fars sida är det bara gutar, gotlänningar födda på Gotland.

b2ap3_thumbnail_BONSARVE_6642RolfA_20140613-101320_1.jpg
Bonsarve gård, fotograferad 2013 av Rolf Lavergren.

En av dem kommer från gården Bonsarve i Vamlingbo socken. Det är en av Gotlands många riktigt gamla gårdar. 1412 bodde här tingsdomaren Botild Botmunder som var domare vid Hoburgs ting. Gården och dess människor har en dramatisk historia, dokumenterad i sockenboken om Vamlingbo utgiven 1996, redaktör är Kerstin Jonmyren. Släkten bor fortfarande kvar på gården.

I Släktforskarnas Årsbok, som kommer ut senare i sommar, ingår ett kapitel om Gotlands gårdsstruktur och avsaknaden av överklass på Gotland. Här fanns i stort sett ingen adel, här finns inga stora slott och herrgårdar. Varför är det så? Det förklarar forskaren Tryggve Siltberg. Han är fil dr i historia, tidigare landsarkivarie på Landsarkivet i Visby och även släktforskare.

Han berättar om hur tingsdomarna på Gotland möjligen kan ses som en del av en ekonomisk elit, med större gårdar än det stora flertalet, men inte som en överklass som på fastlandet. Ett mindre antal bönder var riktiga storbönder.

b2ap3_thumbnail_Linde_20140613-101515_1.jpg
Storbonden Jon Hässelbin från Linde socken på södra Gotland, målad i början av 1500-talet. Målningen finns i Linde kyrka. Foto: Torsten Svensson, Visby.

Många faktorer spelar in i den gårdsbildning som bestått på Gotland i flera hundra år. Så här skriver han bland annat: "Gotlands särdrag pekar alla i en riktning, nämligen att Gotland genom seklerna var ett relativt jämlikt samhälle utan något aristokratiskt överskikt eller feodal adelsklass."

En av de allra rikaste gotlänningarna, kanske den rikaste under sin tid, var Jurgen Smiterlow, som ägde flera gårdar i Norrbyn i Vamlingbo. Han levde från cirka 1545 till 1620 och var också hamnfogde i Burgsvik. Det här var en man som inte gjorde som alla andra, det berättar Kerstin Jonmyren i en artikel i årsboken. Hade vi haft kvällstidningar på den tiden hade det säkert blivit många "chock!"-artiklar om honom. Han gifte sig rikt, övergav sin hustru när han tröttnat på henne och levde ihop med en piga. Detta var förstås till stor förtret för prästerna som försökte tvinga in honom i äktenskapets fålla igen.

b2ap3_thumbnail_Burgsvik_20140613-101454_1.jpg
Hamnmagasinet i Burgsvik. Här fanns tidigare Jurgen Smiterlows kontor och bostad. Foto: Ing-Marie Tellström.

Oftast spelar det ingen större roll om vi kvickt bläddrar genom källorna eller tar god tid på oss att hitta de där gäckande förfäderna. Även om det tack och lov är ovanligt med dylik brådska kanske någon ändå kan ha nytta av tio tips för att undvika bladande av husförhörslängder och annat tidsödande bläddrande i olika volymer.

b2ap3_thumbnail_Blommor1.jpg

1

Anteckna faddrarna vid barnens dop. Notera särskilt de med samma patronymikon som föräldrarna eller de som bor i andra församlingar.

Jag löste min anmoder Margareta Persdotters härkomst genom att följa en av faddrarna till hennes sjätte barn. Faddern, Per Persson, visade sig ha en syster Margareta född samma år som "min" Margareta. Familjen hade flyttat några veckor efter hennes födelse, och det var socknen där hon växte upp som kom att anges som hennes födelseort.

 2

Plötsligt är den familj du följer struken i husförhörslängden utan att deras nya vistelseort anges. Socknen är stor och det finns ingen utflyttningslängd, eller så saknas de i densamma och har rimligen flyttat inom socknen. Det går betydligt fortare att skumma en födelsebok än att blada en omfattande husförhörslängd, så om hustrun i familjen fortfarande är i barnafödande ålder brukar jag gå igenom fem år i födelseboken för att se om familjen får ytterligare barn.

 3

Samma princip som ovan kan användas om en familj flyttar till en socken utan inflyttningslängd. Är kvinnan inte alltför gammal går det som sagt snabbare att gå igenom fem år i födelseboken än att blada husförhörslängden.

 4

Notera giftoman om denne anges i vigsel- eller lysningsbok. Giftomannen godkände att bruden gifte sig och var henne närstående: förälder, bror, svåger, förmyndare eller i vissa fall hennes arbetsgivare. Om brudens ursprung är dunkelt kan giftomannen vara en vital ledtråd att lösa detsamma. 

5 

Din ålderstigna ana är struken i husförhörslängden men finns inte i dödboken eller i utflyttningslängden.

Fattighuset var inte bara en bostad för socknens fattiga utan fungerade även som äldreboende. Första anhalten efter kontroll av dödbok och utflyttningslängd bör alltså vara fattighuset. Finns personen inte heller där, är det dags att följa barnen och hoppas på att föräldern flyttat till någon av dem.  

6

Din ana anges i husförhörslängderna vara född i Stockholm men kan bara följas bakåt till mitten av tonåren i en landsbygdsförsamling långt bort från kungliga huvudstaden. Det är då sannolikt att du träffat på ett barnhusbarn. Allmänna barnhusets register finns sökbart på Stockholms stadsarkivs hemsida. Kanske finns det också en diskussion om just ditt barnhusbarn på Anbytarforum, under Landskap: Stockholm: Barnhusbarn! 

7

Meningarna går isär om snabbaste sättet att blada en husförhörslängd. Ska man börja på sidan ett och gå framåt eller på sista sidan och backa? Att läsa en hel sida är tidsödande, så ska man fokusera på personens namn, födelseår eller födelsesocken under bladandet?

Personligen föredrar jag att börja på sista sidan och backa: det blir då tydligare för mig hur mycket som återstår att gå igenom eftersom volymerna har en tendens att börja på sidan 1 men kan omfatta allt från 30 till 1000 sidor. Däremot varierar det vad jag fokuserar på i bladandet. Min grundprincip är att söka efter det som är ovanligast. Är personen född i samma socken eller grannsocknen till den socken vars husförslängd jag bladar är det bättre att söka på årtal eller namn. Födelseår kan skifta, särskilt i äldre längder, så oftast söker jag efter ett visst namn.

 8

En anfader eller -moder vars härkomst är okänd dör och efterlämnar minderåriga barn. Det är alltid klokt att leta efter en bouppteckning men särskilt i dylika fall. Vem blir målsman för de omyndiga barnen? Viktiga ledtrådar kan även finnas i fastighetsinnehav och bland de personer med ekonomiska intressen i hushållet, antingen genom att de lånat ut eller själva var skyldiga pengar.

Förmynderskapsprotokoll ingår i serien Småprotokoll i häradsrätternas arkiv. Saknas bouppteckning kan du förhoppningsvis återfinna den familj du är intresserad av där och därmed få reda på vem som blev målsman för barnen. 

9

Din ana uppges vara född i eller inflyttad från en viss församling men finns inte i födelsebok eller utflyttningslängd.

Jag har inte forskat så mycket i Västergötland men har rotat runt tillräckligt mycket för att lära mig att det då är viktigt att ha koll på vilka annexförsamlingar som ingår i pastoratet. Det är inte ovanligt att personen anges komma från moderförsamlingen men i själva verket var född i eller flyttade från en av annexförsamlingarna. En källa jag gärna använder för att hitta vilka socknar som ingick i ett visst pastorat, är Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige. 

10

Utnyttja finesserna din bildleverantör erbjuder. Jag har Arkiv Digital och SVAR.

En finess jag gärna använder hos Arkiv Digital är att ha samma volym öppen i två upplagor. I riktigt gamla husförhörslängder kan samma gård förekomma 10- 15 gånger i en volym då prästen noterat varje besök för sig. Jag brukar då ha en version öppen med ortregistret och sedan en version där jag går igenom samma husförhörslängd så slipper jag bläddra tillbaka till ortregistret hela tiden.

Om jag ska forska i en stor församling där husförhörslängderna omfattar flera delar, som t ex Floda och Västra Vingåker, plockar jag fram sockenkatalogen hos SVAR. Där redovisas varje gård som omnämns i husförhörslängderna med uppgift om i vilka volymer och på vilket siduppslag de förekommer.

SVAR har även indexerat en hel del ministerialböcker. Om volymen t ex omfattar födda, döda och vigda om vartannat med bruten kronologi är det bekvämt att välja ett år i indexet och direkt komma dit. Är sidan mörk och inte helt lätt att tyda så öppnar jag volymen hos Arkiv Digital: med benäget bistånd från SVAR kan jag ju gå direkt till rätt sida utan att behöva bläddra.
Om man skriver en bokstav fel i sökrutan för SCB-utdrag ger sökningen inget resultat. Eftersom det finns ett index i högerkanten när man fått fram rätt SCB-volym brukar jag söka på en annan lättstavad församling och sedan välja den socken jag egentligen är intresserad av i indexet.

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.