Idag hakar jag på Teds blogg, det finns inget tristare än att blada igenom hundratals sidor på jakt efter en person! Men det finns mer hjälp, jag funderar lite runt alla de register som finns. Nu när sommaren teoretiskt har kommit kan man sitta inne och släktforska i frid och ro. Vi har under ett par veckor varit några stycken som via Facebook har jobbat med de passhandlingar som hittades i ”Assistansen”, Domstolsverkets nyrenoverade hus (http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1800-tal/hedin/). Det handlar i högsta grad om nålar i höstackar, detta var teatermänniskor som reste runt i landet under det att de gifte sig, födde barn och till slut avled.

När man med sitt långsamma sommarbredband ska söka brett och förutsättningslöst efter personer som förekommer i den växande sagan om passinnehavarnas familjer så utstöter man gärna ett förtvivlans stön när man kommer till en trolig församling och ser att den enda källan är inflyttningsattester. Visst, jättebra, de brukar vara små guldkorn om man bara kan finna just den person man söker. I många fall så har dessa originaldokument gallrats bort så om de finns så är det en bonus. Bilagor till flyttningslängder – 406 sidor att bläddra i, med snigelfart.  Men - titta längst ner på menyn, där finns register!  För länge sedan, innan datorernas intåg, har några suttit och gjort maskinskrivna register över attesterna! Guldkornen dyker upp, ett efter ett.

Det kommer fler och fler av dessa register på nätet, Arkiv Digital har fotograferat många, inte bara i kyrkoarkiven (husförhör, födda, vigda, döda) utan också till exempel släktnamnsregister, alla de släktnamn som förekommer i vissa län före år 1800, med hänvisningar till kyrkoarkivalierna. Register till kyrkoarkiven är speciellt värdefulla i större städer, där förvirringen annars kan bli total. För att inte tala om bouppteckningsregistren! De sparar mycket tid och kan också användas för att söka personer. Riksarkivet/Svar har till exempel register över mantalslängder i Stockholm före år 1800. Då är de handskrivna och inte i strikt bokstavsordning, men fungerar ändå. Det finns också register i de lokala arkiven, Malmö stadsarkiv har utmärkta register, en del finns på AD-online (http://blogg.arkivdigital.se/). Örebro stadsarkiv har register över bouppteckningar med ingresser, gjorda av släktforskarföreningar (http://www2.orebro.se/stadsarkiv/filarkiv.htm). Stockholms stadsarkiv har en uppsjö av register, en del sökbara (http://www.ssa.stockholm.se/Anvand-arkiven/). Jag har inte hittat alla register som finns, botanisera ni också och ni ska finna! Sedan finns naturligtvis alla utmärkta sökbara register, på CD eller på nätet, många gjorda av flitiga, frivilliga föreningsmedlemmar runt om i landet.

Det allra roligaste med att bläddra i registren, speciellt pappersregistren, är att man ibland hittar sina gamla surdegar på de mest oväntade ställen, plötsligt finns lösningen på ett helt annat problem än det man startade med.  Är man sedan nyfiken som jag, så hittar man dessutom en massa roligt att gräva i, det kan bli lite störande för den egentliga fråga man ville besvara.

De maskinskrivna registren på landsarkiven gjordes ofta, åtminstone till en del, av sk beredskapsarbetare eller arkivarbetare, personer som av någon anledning inte hade arbete på den vanliga marknaden.  Skulle man kunna tänka sig att släktforskningsintresserade arbetslösa idag kunde få arbeta med liknande uppgifter istället för att träffa en radda hurtfriska fas-3 coacher till ingen nytta?  Eller är det politiskt inkorrekt? Jag skänker en tacksamhetens tanke åt alla de som suttit med kort eller pappersremsor och sorterat namn, transkriberade från ibland nästan oläsliga källor för att sedan skriva ut de sorterade registren på maskin. Det var ett arbete för framtiden som är till stor glädje idag och som kommer att vara till glädje även framåt i tiden.

Tack alla ni som skapade dessa register, vare sig ni var anställda, beredskapsarbetare eller föreningsaktiva!

(Bild från AD-online, Släktnamnsregister Bohuslän)

Finns det något tråkigare än att "blada" sig igenom hundratals eller kanske rent av tusentals husförhörslängdssidor på jakt efter en försvunnen person eller familj? Hav tröst, det finns hjälp att få!

För 10 år sedan lyckades Sveriges Släktforskarförbund få med Svenska Emigrantinstitutet i Växjö på ett samarbetsprojekt med syfte att tillgängliggöra över en miljon poster i projektet Emibas via CD. Skivan kom året därpå och blev genast mycket populär för alla med intresse för emigranter och emigrantforskning. Uppgifterna var ju hämtade direkt ur de svenska husförhörslängderna och utflyttningslängderna, och gav fyllig information om varje emigrant, fullständigt namn, födelsetid och födelseort, yrke, civilstånd, familjemedlemmar som utvandrade samtidigt, utflyttningsförsamling inklusive gårdsnamn och sida i husförhörslängden, destination och mycket annat. För Svensk-Amerikaner, som söker sina rötter i Sverige, kan Emibas sägas vara det ultimata redskapet - en autostrada rakt in i det svenska kyrkoboksmaterialet - men även för svenska släktforskare är den ytterst användbar, inte bara för den som söker uppgifter om emigranter ...

EMIBAS innehåller nämligen en funktion, som helt oförmodat gör den till ett "baklängesregister" till svenska husförhörslängder. Genom att använda sig av den smarta söklistan under "Utvandringsort" - välja rätt församlingsnamn och sedan dubbelklicka, får man fram en sorts geografiskt register över hela socknen, d.v.s. över alla de gårdar, byar och torp från vilka någon har emigrerat. Eftersom nästan alla poster är försedda med en sidhänvisning ur respektive husförhörslängd kan man ur träffsidan leta sig fram till emigranter från den tidperiod man är intresserad och få en exakt sida där t.ex. Backgården, Ridala eller Gunnestorp är att söka.

Denna funktion är naturligtvis extra värdefull i sådana längder där det saknas geografiska register, eller där dessa är för rudimentära eller svårlästa. Det kan också vara så, att geografiska register har tillkommit långt efter det att volymen i fråga filmats (t.ex. hos Genline/Ancestry och SVAR) vilket givetvis inte påverkar de aktörer som fotograferat på senare tid (t.ex. Arkiv Digital).

Personligen har jag haft extra stor nytta av den geografiska sökmöjligheten hos EMIBAS när det gäller stora församling, t.ex. städer, där det visserligen brukar vara möjligt att söka bland de numrerade kvarteren, men är särdeles besvärligt att hitta stadsägor och småställen i stadens utkant.

Tyvärr går det inte längre att inhandla den förnämliga EMIBAS-databasen på CD. Numera finns materialet endast tillgängligt via EmiWeb mot årsabonnemang. Sökfunktionen där är också bra, men långt ifrån så förnämlig som på förbundets CD-version. Bl.a. saknas söklistorna, och därmed faller de geografiska möjligheterna.

Jag är en stor vän av databaser på CD!

b2ap3_thumbnail_Emibas-2.JPG

Sökmenyn på CD-versionen av EMIBAS. Klicka på den högra knappen (söklistan) vid "Utvandringsort"

b2ap3_thumbnail_Emibas-1.JPG

När man har klickat på församlingsnamnet får man upp en lista på alla de gårdar, kvarter och torp i Hjo stadsförsamling varifrån någon emigrerat. En dubbelklick på något av dessa namn ger en träfflista där varje emigrant från detta ställe finns med, tillsammans med sidhänvisning in i rätt husförhörslängd.

b2ap3_thumbnail_Emibas-4.JPG

Så här ser EMIBAS ut på Emiweb. Bra sökbarhet även här, men långt ifrån CD-versionens suveräna möjligheter.

När jag låg i soffan efter frukost och funderade på dagens blogginlägg ringde telefonen och en ung man frågade om jag kunde hjälpa honom få fram lite uppgifter om en möjlig släktgård eller boplats åt hans släkt till släkten. Javisst, jag släktforskar på uppdrag och åtar mig gärna sådant.
Men situationen visade sig vara lite mer komplicerad än så. Han stod med besökande Amerikasläktingar i ett samhälle på landsbygden och de skulle besöka platsen men det hade visat sig att de saknade rätt uppgifter.
Den unge mannen är själv inte släktforskare men hade hittat mig. Jag fick lite uppgifter om Amerikasläktingarnas morföräldrar, som emigrerat.
"Vi är ute och åker nu så ring när du hittat det", sa han.
Tyvärr visade sig uppgifterna vara både felaktiga och allt för knapphändiga. Men efter ett samtal till kom jag rätt och hittade vad de sökte. Men i en helt annan församling fem mil söderut.
Finns det en födelseuppgift men församlingen är fel, då blir det knepigt. Och ingen träff i folkräkningarna heller.
Det som löste det var att familjen skulle ha utvandrat från en by 1881, men man visste inte församlingens namn. Tack vare Ortnamnsarkivet och Google hittade jag dit. Dock bodde de i en annan by fast i samma församling, och där fanns de i utflyttningslängden.
Även om det inte är min släkt så blev jag glad att jag hittade detta åt dem. Det är svårt att inte bli engagerad själv. Nu har de hunnit åka dit och se kyrkan där morföräldrarna vigdes och där ett barn är begravet.
Kanske var det ytterligare en generation bort i släktleden, det bör det nog ha varit. b2ap3_thumbnail_boken.JPG
Förhoppningsvis hittar de också byn där familjen bodde. Tre generationer i samma familj emigrerade. Föräldrar i 50-årsåldern, och de två vuxna barnen med sina respektive och flera små barn. Det var fattigt backstugufolk och nu sitter jag och funderar på hur de fick ihop pengar till biljetterna. Kanske blev de värvade? Eller fick ärva en summa? Ja, det får jag nog aldrig veta. Uppdraget är utfört och levererat.

Jag som bara hade tänkt att slappa och släktforska lite för egen del denna regniga sommarsöndag...

Det jag egentligen tänkte blogga om idag är att årsboken nu kommit från trycket. Jag hoppas att den ska falla er släktforskarläsare i smaken och vara till både glädje och nytta.
Jag har varit lite nervös innan jag fick den i torsdags. Så är det alltid när man lämnat ifrån sig till tryck och går och väntar. Men jag är mycket nöjd med tryckeriets arbete. Resten får ni läsare bedöma.

I släktforskningen kan det vara svårt att urskilja skillnaden mellan en skröna och en sann berättelse om släktens ursprung. Det finns i de flesta familjer en eller par historier som berättats under generationer. Innan sådana förs in i antavlan bör man förstås försöka utröna den eventuella sanning som ligger bakom historien, eller vara väldigt tydlig med att det rör sig om en muntligt traderad berättelse av oklart ursprung.

Här om dagen pratade jag med en bekant vars släkt jag forskar lite i. Han nämnde då att det berättats i släkten att de skulle ha vallonskt påbrå. Ofta har ju en dylik släkttradition uppstått på grund av mörkhåriga förfäder eller rötter i bruksmiljö. Jag är långt ifrån färdig med forskningen men redan dagen efter vårt samtal hittade jag de som nog "blivit" valloner. De var invandrade smeder, men var inte valloner utan tyskar. Under de tre sekler som passerat sedan min bekants anmoder gifte sig med en sörmländsk bonde har det sedan troligtvis berättats om hennes utländska härkomst och så småningom har traditionen blivit att hennes släkt var valloner.

b2ap3_thumbnail_Vitsippor-i-BrandkrrC-140509.jpg

När jag i 12-årsåldern på allvar började samla in uppgifter om mina släktingar, berättade min  mormor att en av hennes förfäder hade ägt en större gård och sedan spelat bort den på kortspel. Jag utgick från att historien om den kortspelande förfadern var fiktiv. Efter några års forskande dök jag så in i domböckermas fascinerande värld.

I Oppunda häradsrätt domböcker kunde jag följa hur bröderna Anders Nilsson (1687 ca- 1735) och Nils Nilsson (1700- 1786) i Ingelstorp, Sköldinge, köpte systerlotter av gården av sina fastrar och kusiner under en lång följd av år. Så dog Anders Nilsson, varpå hans hemmansdel under en övergångsperiod brukades av systern Karin Nilsdotter och hennes make Jöns Persson. Anders' äldste son, Erik Andersson. skulle dock överta faderns andel. Han hade fem yngre syskon att försörja under lång tid framöver - minstingen Karl var bara två år gammal när fadern dog - men Erik ville förstås gifta sig och bilda familj. Det skulle då bo tre familjer på gården. 14 maj 1737 kom farbror och brorson till tinget: 

"...all den stund Nils Nilsson och Erik Andersson äro jämskylda och lika del ägande, och jorden dem emellan icke kan delas, efter den intet tål mer än en åbo, ty resolverades att Nils Nilsson och Erik Andersson böra lotta, och vem som lotten påfaller att hemmanet Ingelstorp besitta. ...

Efter avlagd resolution lottades och föll lotten på Erik Andersson att giva och på Nils Nilsson att taga lösen för Ingelstorp" (renoverad dombok, Södermanlands län, 76. Oppunda häradsrätt § 42). 

Att min mm ff mm ff Nils Nilsson förlorade sin fädernegård berodde alltså inte på frivolt kortspel utan på han drog nitlotten i den nödtvungna lottningen med sin brorson. Men släktskrönan innehöll ändå ett litet korn av sanning!

När man släktforskar kan man i princip hitta information om allt som rör ens förfäder - från matvanor och kläder till folktro och läsvanor, det gäller bara att veta vilka källor man ska leta i. Såhär i midsommartider blev jag lite nyfiken på hur mina förfäder firade midsommar - kunde jag känna igen mitt eget firande i deras? Eftersom de flesta av dem bodde i Skåne började jag mitt sökande på Folklivsarkivet i Lund, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter.

b2ap3_thumbnail_Lyngby-Brringe-Hyby.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Lyngby, Börringekloster samt Hyby.

I de gamla uppteckningarna fanns inte bara levande beskrivningar av midsommarfirandet i många gamla skånska socknar, utan även vackra bilder över de midsommarstänger som förfäderna dansade kring. Jag fann genast en midsommarstång från Lyngby, där farmors far Evan spenderade sina första år. Kanske denna typ av midsommarstång var den första han såg i sitt liv? På Börringekloster i Börringe socken, där farmors farmors morfars far Lars Nilsson (1776-1850) växte upp, restes den lite ovanliga midsommarstången i mitten, och den till höger kommer från Hyby, den socken där farmors farfar Lars föddes 1871. I Folklivsarkivets uppteckningar kan man läsa att »Enligt hvad flera personer i trakten berättat har man i Hyby haft och har ännu en majstång som vidstående. Den del, som förbinder den lodräta stångens topp med den vågräta tvärslåns ändpunkter, utgöres af ett rep, hvilket i likhet med de öfriga delarna kläddes med allehanda slags blommor». Allehanda slags blommor låter väldigt somrigt, och bland de sex midsommarstängerna på bilderna är ju den från Hyby utan tvekan mest lik den »klassiska» svenska.

b2ap3_thumbnail_Markie-Stora-Rosltt-och-Hckeberga.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Markie hage, Stora Roslätt samt Häckeberga.

Midsommarstången ovan till vänster kommer från Markie hage i Anderslövs socken där den ovannämnde Lars Nilssons hustru Pernilla Nilsdotter föddes 1773. Där var även hennes far Nils Claesson skogvaktare, och man kan läsa att »Om pingst och midsommar brukade man förr å Markiehage ha en majstång som vidstående. Stången, som mätte 8 meter i höjd, restes sista gången år 1876». Kanske skogvaktarens döttrar hjälptes åt att samla blommor till denna midsommarstång? Till höger syns den midsommarstång som ännu på 1880-talet restes i Häckeberga i Genarps socken, farmors farmors mormors mor Elnas hemsocken, och Folklivsarkivets uppteckningar beskriver hur »den var klädd med såväl skogsgrönt som åker- och trädgårdsblommor». Midsommarstången i mitten restes i Roslätt i Svedala socken, där min farmors farmors morfar Anders Larsson föddes och växte upp i början av 1800-talet, och där även hans föräldrar, de ovan nämnda Lars Nilsson och Pernilla Nilsdotter, var husmansfolk. Det var ägaren till Roslätts herrgård, majoren och greven Thor Thott (1797-1880) som stod för midsommarfirandet i Roslätt, och husaren Hans Ström (1842-1927) beskriver byns midsommarfirandet vid mitten av 1800-talet:

»Dagen före midsommarafton gingo husmansbarnen ut i skogarna och samlade allsköns blommor och grönt till midsommarstången. Vid 11-12-tiden på midsommarafton slutade gårdskarlarna upp med arbetet för dagen och hjälpte husmanstöserna med att i kostallet kläda majstången och pryda den med pioner och åkannor. Stången var 18 alnar lång, hade i toppen en spira med en rörlig mölla och två rörliga gubbar. När stången var färdig att resas, togo karlarna sig hvardera en stor sup af den kanna brännvin, som godsherren hade anslagit till resningsarbetet. Spelmännen kommo, och under musik restes stången. Ofta var det tre spelmän, två med fiol och en med en slags trumma. När resningen var färdig, gjorde man slut på det anslagna brännvinet, och sedan gick man hem, åt middag och klädde sig.

Klockan två på eftermiddagen började dansen, kadrilj, vals, polska och mazurka, kring stången, som stod på planen framför herrgårdsbyggnaden. Till förtäring hade godsherren lämnat två tunnor öl, fördeladt på tvenne fat, hvilka stodo ute på gårdsplanen samt 15 kannor brännvin. Klockan fem på eftermiddagen bjöds på smörmada, så stora att de hvardera vägde en 3-4 skålpund. Till bakandet af detta bröd åtgick två tunnor råg. Två karlar voro sysselsatta en hel dag med att skära upp det. Efter smörgåsutdelningen började man dansa igen. Spelmanstallriken bars omkring. På denna hade utbölningarna att lägga en tolfskilling. Spelmännen nöjde sig med några riksdaler, och det som blef öfver användes till att köpa brännvin för till midsommardagen. Klockan 12 på natten slutade dansen och man begaf sig hem följd ett stycke af godsherren.»

Visserligen innehåller mitt eget midsommarfirande varken trummor. smörmada eller öltunnor, men jag inser att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket sedan 1800-talet - och kanske är det just charmen med midsommarafton, att det är som det alltid varit? Idag ska jag i alla fall ha förfäderna i åtanke, när jag tittar på midsommarstången och inser att den liknar den min farmors farfar dansade kring i Hyby på 1880-talet, och att de blommor jag plockar är samma sorter som farmors farmors morfars mor plockade i trakten kring Roslätt på 1840-talet.