Kosläpp, lövsprickning och lyckligt kvittrande återvändande fåglar hör alla våren till. Under våren eller försommaren mångdubblas också antalet kyrkobesökare som vill delta när någon närstående ungdom begår sin första nattvard i samband med konfirmationen. Detta sakrament - ett av de två som vi har kvar i Svenska kyrkan - innebar förr en övergång från barndomen in i vuxenvärlden. Jag fann bland handlingar från Strängnäs domkapitel följande beskrivning av hur konfirmationsundervisningen i Råby-Rönö församling gick till år 1764:

Med dem, som första gången wilja gå till herrans heliga nattward förhålles alltid på följande sätt:
I Påskhelgen lyses på: det de, som nästa år wilja begå första gången herrans nattward, angifwa sig nästa Söndag: då de med deras ålder uptecknas. Deras föräldrar eller husbönder följa dem åt, at säga deras hemseder. Derefter komma de hwar Söndag morgon i Sacristian at få lexor af klåckaren, som fortfar dermed hela året emellan ringningarna. De bortowarande antecknas hwar gång. I fastlagen underwisas de af Presterskapet och när de pröfwas giltiga, förhöras de i hela församlingens närwaro om Söndagsmorgonen, innan skriftermålet skier; hwilcket så wäl som Communionen, hålles den dagen för dem allena. Sedan blifwa de ståendes under gudstiensten på hwar sin sida i choret; och när Communion Bönen läses, påminnas församlingen at tacka och bedia Gud för denna sin ungdom, at de nu äro så långt komna i kunskapen om sitt förbund med Gud och at Gud måtte hafwa sin hand öfwer dem och wälsigna deras år med förkofring i kunskap och dygd, at sin werld lyckligen genomgå och med sina föräldrar samlas i Guds rike. Ifrån predikstolen siunges psalmen No 330 och derpå mässan. 

Psalmboken har reviderats under åren men den psalmbok som användes fram till 1819 var var 1695 års psalmbok. Efter lite letande hittade jag så psalm 330 som alltså sjöngs i Råby-Rönö efter ungdomarnas första nattvardsgång:

Under 1700-talet infördes offentliga förhör med de ungdomar som ville begå sin första nattvard. Innan 1811 års Kyrkohandbok fanns dock inga föreskrifter för hur konfirmationsundervisningen skulle bedrivas. Under höstens husförhör skulle de som ville konfirmeras till våren anmäla detta, varefter undervisningen kunde ta sin början. Konfirmationen innebar ju formellt att dopet bekräftades och att man fick delta i nattvarden men var även en övergång från barndomen till att vara en ung vuxen. I de delar av Sverige där ungdomarna ägnade sig åt nattfrieri eller nöjen som dansar och lekar så var deltagandet reserverat för de ungdomar som var konfirmerade och därmed hade lämnat barndomen. Någon exakt åldersgräns fanns inte. I längden över nattvardsungdom i sörmländska Ripsa år 1869 anges både ungdomarnas födelsedatum men även betyg i innanläsning, bibliska historier och katekesen. Just det här året var det en stor åldersskillnad mellan konfirmanderna, som var födda åren 1851- 1854, dvs mellan 15 och 18 år gamla. En intressant notering är att de äldre nattvardsungdomarna också har de lägsta betygen. Inlärningssvårigheter fanns även förr i tiden. Att det var en grannlaga uppgift att hantera de ungdomar som inte var som andra, framgår inte minst i längden över nattvardsungdom i Råby-Rönö år 1716:

b2ap3_thumbnail_Rby-Rn-AI-1-1688-1688-Bild-24-sid-17.jpgRåby-Rönö, AI:1 [1688- 1723], sid 17. Bild från ArkivDigital 

Längden omfattar enligt rubriken Dhe som A:o 1716 första gången willia begå herrans h: nattward. Den sista av konfirmanderna var tjänsteflickan Chierstin Månsdotter i Stockholmstorp, som "är mycket swag i sin Christendom. men som hon wijsat sig hiertel: längta dereffter, kunde iag henne icke förwägra att begå herr: h. nattward fastän hon har något fehl på sitt förstånd". 

Åtminstone i Södermanland fördes längder över nattvardsungdomen sällan i särskilda volymer. När de förs enskilt återfinns de under signum DI: i kyrkoarkiven. I stället återfinns längder över konfirmanderna i början eller slutet av husförhörslängderna eller i ministerialböckerna. Innehållet i längderna skiftar också. Namn och bostadsort anges förstås, ofta även ålder eller födelsedatum och ibland ett omdöme eller betyg. Emellanåt bjöd prästen oss sentida släktforskare på guldkorn genom att ange födelseort eller faderns namn. Om födelseboken är bristfällig kan detta vara information som annars är svårfunnen. I Vårdinge AI:1 har prästen Johannes Rosander antecknat bostads- och födelseort för nattvardsungdomarna åren 1709- 1723. De allra flesta var förstås födda i Vårdinge men till exempel 1723 var tre ynglingar födda i (Söder-)Tälje, Huddinge respektive Finland.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge-AI-1-1709-1718-Bild-3040-sid-307.jpg

Vårdinge, AI:1 [1709- 1718] ,sid 307. Bild från ArkivDigital

Längderna kan också hjälpa till att åldersbestämma en barnaskara. Om denna mest består av döttrar är inte mantalslängderna till någon större hjälp då döttrar där mest framträder som namnlösa streck. Om det då finns längder över nattvardsungdom där det framgår i vilken ordning barnen konfirmerades så bör det förstås vara så att den äldsta begår nattvarden först. Om en familj flyttar till en församling som saknar inflyttningslängd så tar det ibland emot att blada husförhörslängden, särskilt om församlingen är stor. I 10 genvägar i forskningen tipsade jag om att ett sätt att hitta familjen utan att blada är att gå igenom födelseboken i 5 år. Detta går förstås bara om hustrun i familjen är i barnafödande ålder. Men om hon nu är lite för gammal för att det ska vara sannolikt att familjen utökas, så är ju samtidigt barnen också äldre. Om det då finns längder över nattvardsungdom så lönar det sig oftast att gå igenom dessa under de år som något av barnen kan tänkas bli konfirmerade. Det har hjälpt mig några gånger - och det är alltid skönt att slippa blada en hel husförhörslängd!