Hur långt

Det finns frågor som jag tycker är vanliga från de som inte släktforskar, en del bra, andra kanske inte lika bra, eller åtminstone inte lika intressanta för mig. Frågor om antal släktingar, hur långt tillbaka i tiden jag kommit och den typen av kvantitetsfrågor är inte ovanliga. Sedan är det en lite mer filosofisk fråga, varför bryr du dig om de döda, är inte levande mer intressanta.

När det gäller frågan om hur långt jag kommit, så kan det finnas några bra svar där jag inte hör hela frågan utan kan börja prata om det som dukt upp långt härifrån. Att börja berätta om David, född 1877, som dyker upp som diamantletare i Sydafrika, när prästen skrivit Katarina församling i Stockholm på flyttattesten, tycker jag är ett bra svar på frågan om hur långt (bort) jag kommit. Är kanske inte det som frågeställaren förväntat sig, men jag har en bra historia att berätta.

Nu i dagarna så ser jag en diskussion om hur det var att hamna på Fiji, resan dit är ett frågetecken men det finns bevisligen personer som bor där idag med svenskklingande efternamn. De söker sina rötter och då kan vi ju säga att de kommit långt när en bouppteckning i Göteborg ger svaret på frågan. Det är 15 412 kilometer fågelvägen mellan Fiji och Göteborg och det kan ju tyckas vara tillräckligt långt. Fast det svaret kanske inte uppskattas av de som ställer frågan om hur långt. 😊

 

Fritt foto av Amy Humphries på Unsplash

 


Ett annat sätt att svara på hur långt tillbaka, då med betydelsen hur långt tillbaka i tiden jag kommit, kan vara att berätta om vad ett DNA-test på pappa eller mammalinjen kan ge. Det kanske inte är helt rättvist att använda begreppet släkting, men det kan i alla fall ge besked om kopplingar till de som levde för länge sedan. Om jag följer min mammalinje så hamnar jag kanske i en grottformation i Ungern eller på afrikanska västkusten för många tusen år sedan, och pappalinjen pekar på en person som levde för länge sedan i Tyskland. Kanske inte riktigt vad frågeställaren tänkt sig, men det är ju faktiskt på det sättet.

Att besvara frågan om varför jag finner de döda mer intresserade än de levande, så behöver ju det ena inte utesluta det andra. Att kunna sätta det liv vi lever idag i relation till hur det var, kan ju hjälpa oss att hantera situationer i det liv vi lever nu på ett annat sätt än om vi bara lever i nuet. Men det berör ju mest på vem jag är, vilka intressen som driver mig och det kanske är tur att alla inte har samma intresse. Tänk om alla Sverige skulle logga på Arkiv Digital eller Riksarkivet samtidigt, då skulle det säkert gå trögt och ingen av oss fick de svar vi letade efter. Med det sagt så tycker jag att vi kan bli fler som släktforskar, ju fler som letar desto roligare, och tänk vad styrelsen i Släktforskarförbundet skulle bli glada om medlemskurvan vänder upp rejält. För att inte tala om alla föreningsmänniskor, de skulle också jubla.

Nu drar jag mig tillbaka och grottar ner mig i några problem att hitta rätt information om några intressanta, för mig i alla fall, personer.  Ha det så bra, vare sig du släktforskar eller inte.

Fortsätt läs mer
86 Träffar
0 Kommentarer

Många har jag mött...

Rostock-038-Silvertrd-utanfr-hotellet--med-blixt

Härom kvällen tog jag mig för att bläddra igenom mina bloggar här på Rötter. Konstaterade då att 'Min vän mördaren?' fortfarande är den mest lästa av bloggarna. Jag gissar att det beror på att ämnet var lite annorlunda. Det var nog enda gången under mina yrkesår i släktforskarbranschen som jag tvekat att göra mitt jobb, av moraliska skäl. 

De flesta jag mötte under min tid som arkivvärd var mer eller mindre trevliga människor. Även om det förstås dök upp någon enstaka person som jag önskade hade provat på någon annan hobby (exempelvis boxning). 

Många ringde, e-postade eller skrev brev om att de önskade avsluta sina medlemskap. De flesta uppgav något skäl till detta, vilket egentligen inte alls var nödvändigt. I de flesta fall handlade det om ålderdom. Synen hade avtagit, eller man orkade helt enkelt inte sitta vid datorn eller mikrokortsläsaren och stirra på husförhörslängder längre. Jag blev dock en aning överraskad över ett brev från en forskare som jag visste bara hade varit medlem ett år. Han skrev att han ville utgå som medlem 'eftersom jag är klar med min släktforskning' . Efter ett år, det måste vara nytt rekord! Eller också kanske han hade adliga anor rakt av på båda sidor av släkten? 

Som jag berättat i en tidigare blogg, är jag väldigt förtjust i Svenska Turistföreningens årsböcker, framför allt de äldre årgångarna. En gång ringde det en man och ville skänka oss en laddning inbundna sådana. Jag sa glatt ja till detta. Desto besviknare blev jag när lådan anlänt, och jag upptäckte att böckerna var vandaliserade! Det var blyertsklotter i dem, och många av bildplanscherna saknades, vissa bilder var till och med urklippta! De böckerna fick jag rea ut... Inte roligt. 

Många av besökarna var ständigt återkommande stamgäster. Några av dem blev jag god vän med, och umgås fortfarande med idag. Andra försvann plötsligt, och när medlemsavgiften inte var betald, så blev det att ringa folkbokföringen. De flesta visade sig ha avlidit. Nuförtiden finns det ju flera sökkällor på nätet, men fortfarande är det bara folkbokföringen som kan bekräfta om någon (nyligen) är avliden, ett litet tips. 

Bilden: kanske ett släktträd? I verkligheten en juldekoration i Rostock... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
309 Träffar
0 Kommentarer

Hjalmar och Jenny Söderlund

Jenny och Hjalmar Söderlund äldreJenny och Hjalmar Söderlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Hjalmar Sigfrid Söderlund föddes som barn nummer tre av sju 1892-12-12 i Istermyrliden, Skellefteå socken till föräldrarna Erik Valfrid Söderlund, bördig från nämnda by och hans hustru Katarina Eugenia Rönngren, barnfödd i Hökmark, Lövånger.

Som 13-14-åring började Hjalmar att arbeta som märkpojke vid Bure AB i Bureå. De efterföljande 31 åren fram till 1936, arbetade han vid bolagets brädgård. De första åren tjänade han endast nio öre per timme. Förtjänsten var således inte särskilt stor men tack vare sparsamhet kunde det ändå bli en slant över. På söndagseftermiddagarna begav han sig till fots den ungefär en mil långa vägen till arbetsplatsen. Med sig hade Hjalmar sin ryggsäck packad med föda, vilket skulle räcka för hela arbetsveckan.

1920 vigdes Hjalmar med min farmors mors kusin Jenny Maria Pettersson född 1895-12-08 i Mångbyn, Lövånger, dotter till skomakare Gustaf Adolf Pettersson, barnfödd i nämnda by och hans hustru Erika Amalia Löfgren, bördig från Bissjön. Jenny var yngst av sju syskon. När hon var drygt åtta månader gammal avled hennes far. Därför fick Jenny som sexåring (1901) flytta till f.d. soldaten Johan Biström och hans hustru Anna Maria Färm i Bodan, Lövånger där hon växte upp. Jenny kom 1916 till Istermyrliden som hembiträde, det var så hon träffade sin blivande make.

Hjalmar och Jenny övertog hans föräldrars jordbruk i Istermyrliden. De fostrade fyra barn, två pojkar och två flickor. En stor sorg för de var när äldste sonen Eugén avled 1962 i sviterna av en skada han tidigare ådragit sig, blott 38 år gammal.

1936 slutade Hjalmar sitt förvärvsarbete vid Bure AB. Han ägnade sig därefter helt och hållet till skötseln av fädernegården samt tillhörande jordbruk, som han hade övertagit efter sina föräldrar. Hemmanet överläts senare till yngste sonen men Hjalmar och Jenny bodde fortfarande kvar på gården.

Som person var Hjalmar Söderlund humoristisk och avhållen av sina grannar. Han var kristligt intresserad och medlem i Istermyrlidens missionsförening. Hans hobby var att spela gitarr. Trots att fingrarna var krokiga av ålder och arbete kunde han ändå frambringa en dur på gitarren. Det var inte fy skam!

Den 4 september 1975 somnade Hjalmar in, 82 år ung. Hustrun Jenny var lugnet själv. Hon gjorde inte en fluga förnär. Gladlynt och pigg hade hon jämt varit. Hemmet, maken och barnen var hennes största intressen. Liksom sin make var hon religiös och deltog i den kristliga verksamheten i byn. 1982 flyttade hon till ålderdomshemmet i Bureå. Sedan 1984 vistades hon på sjukhemmet i Bureå. Där slutade hon också sina dagar den 10 mars 1986, 90 år ung.

Fortsätt läs mer
175 Träffar
2 Kommentarer

Läs och lär!

Ibland tänker jag på en kvinna som var släkt till min förste sambo på 1970-talet. En äldre släkting, kanske faster till sambons mamma eller moster till hans pappa. Jag träffade henne aldrig men de talade ibland om henne, för hon var lite annorlunda än de flesta andra. Hon var inte nämnvärt intresserad av socialt umgänge, i stället läste hon böcker. Hon låg på sängen och läste, på dagen eller på natten. Hon var gift och pensionär, barnen var vuxna och hade flyttat hemifrån. Man talade om henne med både beundran, för att hon gjorde som hon ville, och lite lätt överseende för att hon inte var som alla andra. Makarna hade var sitt sovrum för att hon skulle få eget rum där hon kunde ligga vaken och läsa när hon inte kunde sova på nätterna.
Jag önskar att jag kunde komma på vem hon var, men det gör jag inte. Ändå känner jag mig lite besläktad med henne eftersom jag ärvt min mammas sömnproblem och ligger vaken många nätter. Då går jag upp, lägger mig i soffan för att inte väcka maken, och läser några kapitel i en bok. Ibland går det några timmar och sedan kan jag somna igen. Sömnproblem är mycket vanliga, det vet jag.

bok2

Att läsa böcker har alltid sysselsatt mig, sedan jag lärde mig läsa i första klass. Vi är många som aldrig slutade sluka böcker, tror jag. Att ha en bok på gång för en stunds läsning varje kväll, det tror jag många av er har.
Som släktforskare så finns det så mycket att hämta i litteraturen, både i fackböcker och skönlitteratur. Biografier och historiska romaner läser jag med stort nöje. Och fackböcker är inte bara pliktläsning utan ofta både roande och intressanta.

När vi flyttade till Västerås 2019 hamnade vi på 10 minuters promenad från ett fint stadsdelsbibliotek, som jag utnyttjar frekvent. Fantastiskt bra, tycker jag. Där har jag på fjärrlån kunnat låna faktaböcker om medeltida släkter i Dalarna, en svenskamerikans biografi, lokalhistoriska böcker som gett stoff till släkthistorien, utöver allt det jag bara läst för nöjes skull.
Historiska romaner kan säga mycket om den tid då våra gamla släktingar levde, om författaren gjort en bra research. Någon annans privata släkthistoria kan ge mig förståelse för mina egna släktingars liv.

En bok jag läste ut här om natten och som jag vill rekommendera är "Broarna" av den åländske författaren Sebastian Johans som skriver om en utvandrarfamilj i hans släkt (jag tror att det är tre generationer före honom men vet inte säkert) och som återvände hem efter några decennier i New York. Så vitt jag förstått bygger den i stort sett på verkliga händelser. Den boken gillar jag, den säger mig något om livet för utvandrarna men är också en fin beskrivning av en äldre generation. Mycket gripande.
Nyss läste jag också "Fartygets ögon" och "Bara en mor" av norske Roy Jacobsen, tredje och fjärde delen av hans serie om Ingrid Marie Barrøy som bor på en ö i Nordnorge. Böckerna följer hennes liv från födelsen i början av 1900-talet och fram till slutet av seklet. Han har fått mycket beröm för dessa historiska romaner, med rätta. De rekommenderas.

Bland fackböckerna ingår bygdeböcker, alltså lokalhistoriska böcker, det vi kallar hembygdsböcker. Så mycket kunskap jag fått från sådana om de bygder där min släkt bott, eller mina barns fars släkt eller min makes. Den lokala historien kan ge mycket information om platser jag själv inte känner till särskilt väl.
Därför är jag extra glad för att jag brukar få årsboken "Hallandsbygd" (tack snälla moster Signe!) varje år. Den ges ut av hembygdsföreningarna i mellersta Halland, just där jag har min hembygd och min släkt, och innehåller diverse berättelser om allt möjligt som kan inordnas under begreppet hembygdshistoria.
Hembygdsböcker brukar jag annars skaffa genom Bokbörsen.

Släktforskares egna släktböcker gillar jag också att läsa. En del av dem har jag bloggat om under årens lopp. Framför allt vill jag uppmuntra alla som känner för det att skriva sin släkthistoria. Det finns släktforskare som skriver romaner som bygger på verkliga personer och händelser och det finns de som håller sig enbart till de fakta som kommer fram i arkivhandlingarna.
Jag är själv en av de senare, jag har svårt att skriva det som är hitte-på, även om jag ibland tar upp egna reflektioner och funderingar från min släktforskning i mina släktböcker. Min släkthistoria vill jag få på pränt, för att på så sätt föra den vidare till kommande generationer.
Ett bra sätt att få inspiration och väkgledning i skrivandet är att läsa vad andra skriver.

bok1

Fortsätt läs mer
399 Träffar
5 Kommentarer

Spara, eller

I dagens värld så är det mycket information som skapas digitalt och sparas digitalt.  Det finns inte en chans att få ha något i handen eller ställa/lägga i en hylla.  Det är ju verkligen bra om man tittar på miljöskäl och när det gäller att minimera behoven av utrymme, vare sig det är hemma eller annorstädes. Men samtidigt så kan det ge upphov till andra funderingar. Måste jag ta med datorn till sandstranden om jag vill läsa något när jag vilar i solstolen, helst då under ett parasoll med tanke på risken för skadlig solstrålning, med alla risker att någon sprätter upp ett sandmoln som fullständigt dränker min dator. Kanske lite väl drastiskt, men det kan ju hända.

När det gäller nytt material är det ju en sak, men vad ska jag göra med allt de som jag sparat. Ska jag katalogisera och kanske skriva lite sökord om varje nummer av tidskriften Swedish American Genealogist som ankommit till min bostad under ett antal år. Riktigt fint papper, stadigt omslag och intressanta artiklar, men hur ofta kommer jag att gå tillbaka till de fysiska exemplaren.  Känns ju inte heller rätt att bara skicka dyrgriparna till pappersåtervinning, för tänk om jag kommer på något.

Uppräkningen av intressanta tidskrifter kan fortsätta, men det blir liknande frågor vare sig det gamla nummer av Teknikens Värld eller Fototidningen. Hur mycket ska sparas, ska jag köpa en värstingscanner och spara allt i något moln någonstans. Det blir ju inte samma känsla att bläddra i molnet som att sitta med en härlig utgåva i handen och se hur tummade bladen är. Fast mina små noteringar som gjorts de syns ju om jag sparar ner mina egna exemplar och inte litar på att de finns på något bibliotek eller liknande

Och alla brev som snälla släktingar tyckt att jag ska spara på, det är ju så lätt för dem att peka på mitt släktforskarintresse och säga att det måste vara mitt ansvar att bevara dessa släktklenoder. Svepskäl för att göra sig av med breven och låta mig få hela ansvaret. Jag undrar om någon av dem någonsin kommer att fråga efter något av alla breven. Det verkar inte heller som någon annan är intresserad av breven om de inte är från någon känd person. Undrar om man kan lura något arkiv att ta emot kartongerna om man säger att kan kopplas till en kunglighet eller känd forskare.

Fritt foto av Iñaki del Olmo på Unsplash

Och tillsammans med breven har jag fått böcker av olika slag, en del ser fina ut och passar säkert som utsmyckning i en hylla, men var.  Jag har talat med olika aktörer på den antikvariska sidan, och nästan alla säger att de har problem, fast i en mycket större skala, att intresset för böcker minskar.  Att försöka bli bokhandlare via bokbörsen eller liknande kanaler känns inte så speciellt intressant, det finns ju mycket roligare saker att lägga ner den tid som finns på. Man kan ju hålla på släktforskning både med och utan DNA, vilket är mer givande. Kanske inte ur vinstsynpunkt, men alla andra aspekter.

Hur gör du med de saker som kan ses som ansamlingar av olika slag.  Har du några bra knep på hur jag ska hantera de allt större volymerna av material som måste tas om hand, men på vilket sätt.

Fortsätt läs mer
636 Träffar
7 Kommentarer

Arvid Lundström

Arvid Lundström 0001Arvid Lundström. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Mormors farbror Arvid Lundström föddes 31 juli 1883 i Åbyn, Burträsk som son till Petter Svensson Lundström, i folkmun kallad "Per Swensa", från Strömfors och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren, bördig från Södra Grundfors inom Skellefteå socken.

1887 flyttade familjen till Dalvik, strax söder om nuvarande Boliden där de köpt sig en så kallad jordlägenhet. Arvid var näst äldst av åtta syskon. Han var 182 cm lång och blev frikallad från värnpliktstjänstgöringen.

Arvid bodde kvar på gården i Dalvik tillsammans med två av sina bröder och en syster. Han sysslade med skogsarbete och var även en tid anställd som malmlastare vid Bolidens gruvab. Till och från arbetet i Boliden körde han motorcykel. Han var med om en motorcykelolycka och hans ena underben gick inte att rädda. Därför tvingades han att amputera det och fick en benprotes. Han hade gjort en specialanordning på motorcykeln för detta.

Tidigare var vägen in till gården i Dalvik där han bodde inte lika rak som den är i dag. Då var den kurvigare och det var mer skog längs vägen. En dag gick Arvid till sin syster Edla som var gift i granngården och sade att han hade kört på ett isberg vid bäcken. Edla skakade på huvudet och sade: "Bara trams, isberg vid bäcken". Efter några minuter kom "isberget" in i huset dvs. Arvid och Edlas syster Vivi. Hon kunde vara sur i veckor, om hon var på det humöret. Arvid och Vivi hade kommit i full fart från var sitt håll. Hon i fullfart nerför knabben som är längs vägen och han i fullfart över knabben på motorcykel. Vivi pratade inte med Arvid på flera veckor efter denna händelse. Arvid var lite av en "herreman", han gick ofta omkring med tummarna innanför hängslena.

Vid ett annat tillfälle bråkade Arvid med sin äldre bror Leonard. Den sistnämnde var snäll och gjorde inte en fluga förnär. Han var inte den som brukade bråka. Deras syster Vivi som hade ett hetsigt humör, tog stekpannan och slog den i huvudet på Arvid. Sedan rullade hon in honom i en matta. Där fick han ligga tills han lugnat ner sig och nyktrat till.

Arvid var ogift hela livet men han saknade inte kvinnligt sällskap för han var inte blyg. En av hans mest långvariga flickvänner påstås ha hetat Elin Furberg men jag har inte hittat någon med det namnet som passar in i ålder och som inte var gift. Arvid hade kanske inte ekonomin för att försörja en familj. Han var bland annat ute efter att gifta sig med Olga, hon som blev min mormors mor men hon valde att istället gifta sig med Arvids bror Gunnar.

Som person var Arvid rättfram, trevlig och skojfrisk. Han hjälpte sina bröder med skötseln av gården som bröderna ägde. De sista tio åren av sitt liv vistades Arvid på ålderdomshemmet i Kusmark. Där somnade han in fredagen 8 januari 1965, 81 år ung.

Fortsätt läs mer
203 Träffar
0 Kommentarer

Så många drunknade

I veckan som gick hade jag anledning att plöja igenom några dödböcker från Västrums församling i Småland, min tidigare hemsocken. Det var ett specifikt dödsfall jag letade efter och som jag inte visste när det skett, bara att det skett på 1800-talet och före 1860, så det blev lite bläddrande. Och som jag tror att de flesta släktforskare upplevt så kunde jag inte låta bli att läsa allt det där andra som inte rörde "mitt" dödsfall utan bara är intressant och gripande.

Dödböckerna berättar i många fall mer om livet än döden, men här slogs jag av att många sockenbor dog en svår och säkert plågsam död, och hur detta måste ha drabbat de anhöriga.

 tovehult

Det gamla garveriet i Tovehult, där några av de döda jag skriver om idag bodde. Eget foto från januari 2016.

Västrum är en skärgårdssocken så väldigt många drunkande, någon i stort sett varje år och inte sällan flera. Framför allt var det unga män och pojkar som drunknade, kanske var det de som var mest oförsiktiga ute i fiskebåtarna och oftare befann sig på havet.
- Den 30 september 1844 drunknade far och son från Händelöp, 32-årige hemmansägaren Nils Olofsson och hans ende son, den elvaåriga Olof Johan. Prästen har skrivit i dödboken att de var ute på torskfiske på morgonen och att det då var stilla och lugnt men att en häftig storm uppkom vid middagstiden. Ännu den 17 oktober hade kropparna inte återfunnits.
- Den 30 maj 1846 drunknade fem sockenbor men här finns ingen förklaring till vad som hänt. De drunknade var hemmansägaren Jonas Petter Larsson, drängen Anders Johan Jonsson och hans bror Nils August, och syskonen Catharina Persdotter och Lars Persson, alla från Nävelsvik. Nils August var 13 år, de övriga var mellan 18 och 33 år. Byn Nävelsvik förlorade en stor del av sina bybor denna dag.
- Den 23 augusti 1858 drunknade troligen Eric Alfrid Dahl från Tovehult, 24 år och arbetare. Han hittades död i sjön Toven den dagen. två dagar tidigare hade han varit i slagsmål och därför undersöktes dödsfallet av häradsrätten som kom fram till att han drunknat av olyckshändelse och därmed kunde få en kristlig begravning. Det skedde först den 19 september, nästan en månad senare, vilket var ovanligt lång tid.
- Den 15 januari 1860 drunknade den tolvåriga Matilda Sofia från Carlsbo, en backstuga på Björnhuvuds ägor. Det skedde samma dag som hennes mor Inga Samuelsdotter begravdes, död i lungsot. Prästen har skrivit i dödboken om flickans död: "Omkom vådligen under färd till hemmet samma dag som modren begrofs". Änklingen Petter Johan Nilsson blev kvar med Matildas systrar, men dog själv i lungsot på sommaren samma år. Han efterlämnade "fyra värnlösa döttrar".

VestrumCI4

De fem från Nävelsvik som drunknade samma dag, den 30 maj 1846. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat värnlöst barn som jag stannar till vid är gossen August Fredrik Pihlqvist, fosterson i prästgården, som dog i rödsot den 1 september 1859. Han var född den 23 juni 1845 vid garveriet i Tovehult. Hans far Hans Eric Pihlqvist hade drunknat i början av 1845 och hans mor hade som änka flyttat till prästgårdens ägor och dog där 1850. "Den utfattige värnlöse gossen upptogs 51 af Enkefru prost[innan] Ingeström." När prostinnan flyttade tog nye prästen och prästfrun över fostersonen och han fick börja i skola inne i Västervik 1858. Han var liten och klen till växten och var lydig, flitig och artig, "med ett mildt sinnelag blifven till fostermoderns glädje". Fosterföräldrarna sörjde och saknade gossen djupt. Av pojkens fem äldre syskon levde en bror och en syster.

Det sista dödsfallet jag ska berätta om är den tvååriga flickan Emma Sofia på Östra Skälö som dog den 7 oktober 1856 (rättelse: hon dog så klart i september). Hennes mor var den ogifta pigan Stina Maria Andersdotter. Prästen tyckte att dödsfallet verkade misstänkt och kontaktade häradsrätten. En "legal undersökning" (troligen obduktion) följde och det visade sig då att flickan dött av förgiftning "hvartill Modren inför Härads Rätt erkände sig vara orsak".

VestrumCI5

Modern som förgiftade sitt barn 1856. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilka tragedier som utspelade sig i den här socknen under ett par decennier på 1800-talet! Det finns fler dödsfall som sticker ut och ett av dem ska jag berätta mer om en annan gång. Men alla dessa olyckliga och plötsliga dödsfall, nog måste de ha påverkat sockenborna i omgivningen och skapat förstämning. Fast det gått över 150 år så känns det sorgligt att läsa om det idag.

Fortsätt läs mer
490 Träffar
5 Kommentarer

Vet du

Visst är det underbart att släktforska, åtminstone jag lär mig något nytt ganska ofta. En del är kanske inte så behövligt, det kanske är mer av sånt som ingen egentligen behöver veta, men det kan ju vara skoj ändå. Ibland dyker det upp sånt som kanske bara händer en gång, men vem vet om det händer en gång till, då kan det vara bra att komma ihåg förra gången. Fast jag undrar hur mycket onödigt vetande som jag orkar med, kan det bli så att det slår ut sådant som borde vara kvar i något hålrum i hjärnan. Det kanske framtiden får utvisa.

Under senare år har ju DNA-tekniken fått visst genomslag i släktforskningen och med den så kommer det funderingar hur vi ser ut och varför vi gör vissa saker. Kan det bero på våra gener och hur påverkar de oss. En del säger att det ger alla möjliga konstiga kopplingar under det att andra bara bortser från att vissa egenskaper kan föras vidare mellan generationer. Sen talar vi om gener och kromosomvisare på många sätt och ibland låter det som vi har en cell att förhålla oss till och inget annat. Jag kom då att tänka på hur det är med vårt DNA och våra celler. Tänk att största delen av vårt DNA får plats i en cell, en sån där pytteliten sak. Där ligger den hoprullad, trots att den ser ut som dubbelspiral, och kunde vi räta ut den så skulle varje cells DNA bli 20 meter långt. Tar vi sedan alla våra celler, och lägger den där 2metersbiten efter varandra så blir den totala längden lika långt som 660 resor till solen, och tillbaka. Det kan väl vara bra att veta.

Fritt foto av Krzysztof Gorowski på Unsplash

Andra saker som händer och sker vid släktforskning är att vi knyter ihop uppgifter från olika delar av vår värld. Inte bara genom att studera det som är betydligt mer omfattande än kyrkboksforskning, jag tänker på hur vi utvecklats på vår jord de senaste femtiotusen åren, där vi har svårt att hitta källor utan också andra enkla saker. Nyligen så letade jag efter en person som det fanns uppgifter om i Sverige, namn och födelsedatum var känt, och personen levde stora delar av sitt liv här , med full spårbarhet. Men första delen av personens liv fanns på andra sidan atlanten, och där gick det så bra. Spårbarheten var inte den bästa, delvis beroende på ett inte så ovanligt namn, men hur är det med stavningen där över. Hittade ingen född en dag i början på januari, fast det fanns register per dag. Nu kan det ju vara så att de fantastiska källorna i Sverige, där nästan allt kan spåras, skämmer bort oss så att vi tror att det ska vara lika bra även på andra ställen. Letade och letade, och till slut så kom träffen. Inte i januari, utan i maj månad,  den första dagen i maj. Och nu såg jag vad som hänt, i Sverige stod det att födseln var femte januari, men den var egentligen första maj. Den som skrev in uppgifterna vid flytten till Sverige, tänkte inte på att man i USA skriver Månad-Dag-År, utan läste det som vi är vana vid Dag-Månad-År. Tänk så lätt det blir fel.


Har du lärt dig några nya, kanske lite onödiga saker senaste tiden, som kan vara roligt att berätta om. Ta chansen och kommentera gärna!

Fortsätt läs mer
560 Träffar
0 Kommentarer

Jordens salt

Salt

I mitten av 70-talet begick jag min första utlandsresa, till  La Manga i Spanien. Inte långt ifrån hotellet, kände jag en egendomlig, kryddig doft i luften. Det visade sig komma från stora saltbassänger, så kallade Saliner, där man helt enkelt torkade salt på samma sätt som gjorts sedan tidernas begynnelse. 

Salt har alltid varit livsnödvändigt för människan. Bergssalt utvinns ur lämningarna av forntida hav. I Europa sträcker sig Zechstein i en halvmåne över Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Polen och Llitauen. Det 'havet' är över 200 miljoner år gammalt! I Provadia i Bulgarien har man hittat lämningar av saltutvinning som påstås vara inemot 7000 år gamla, och det utvinns fortfarande salt på platsen. 

Den berömda polska saltgruvan Wieliczka omnämns 1044, men har säkerligen varit i bruk tidigare än så. 

Sedan finns det då havssalt, som än idag utvinns på samma sätt som gjordes åtminstone 600 f Kr. Man fyller en damm med havsvatten, och låter vattnet torka ut. Efter cirka ett år, är det bara att sätta igång att skörda saltet som ligger kvar på den torrlagda dammbottnen. På stränderna i Wales har man också utvunnit havssalt, men sedan grottsystemet i Cheddar upptäckts, med salt, har det inte varit lönsamt. Numera har dock havssaltsåtervinningen återupptagits i liten skala. Till havssalt får man dock tillsätta jod, som inte finns i haven. 

Salt har alltid ansetts viktigt och dyrbart. Under romartiden i Storbritannien, fick legionärerna ofta betalt i salt. Därav kommer ordet 'salary'= lön! På nordligare breddgrader har vi i första hand fått utvinna bergssalt. Att torka havssalt krävde stora tunnor med hett vatten, och var omständligt. Vikingarna köpte salt på sina handelsfärder i framför allt ostlig riktining. Nuvarande Rumäniens bergstrakter är rika på saltfyndigheter. 

Förutom att salt var livsnödvändigt för att konservera kött och fisk, har det ju också använts till att garva skinn, göra glas och guldföremål. 

'Det vita guldet' är en mycket passande benämnning på salt. Och att benämna en person som 'jordens salt' måste vara tilltalande! 

Bilden: Saltkar. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
266 Träffar
0 Kommentarer

Gustaf och Ester Sundström

Gustaf och Ester Sundström Bodan Mångbyn LövångerGustaf och Ester Sundström. Okänd fotograf. Foto från Lövånger hembygdsförenings fotoarkiv. Publiceras med tillstånd. Anders Gustaf Sundström föddes 2 juni 1871 i Mångbyn, Lövånger som yngst av fem barn, tillika enda sonen, till bonden Anders Nilsson Sundström och hans hustru Maria Catharina Olofsdotter.

Gustaf gifte sig 1898 med Johanna Elisabet Vidmark född 21/9 1872 i Bodan, Lövånger. Hon var dotter till Anton Vidmark och hans hustru Brita Johanna Olofsdotter. Johanna hade en tid före giftermålet tjänstgjort som piga i Umeås och Bygdeås socknar. I Gustaf och Johannas äktenskap föddes tre pojkar. Johanna avled 1903-08-11 när den yngste sonen var ett halvår gammal.

1905 gifte Gustaf om sig med Ester Teresia Olofsson född 1884-01-14 i Vallen, Lövånger. Hon var dotter till Olof Persson och hans hustru Brita Lisa Nilsdotter. Brita Lisa gick bort strax efter att Ester föddes. Ester, som hade flera äldre syskon, fick därför flytta som åttaåring till grannbyn Svarttjärn och familjen Renman där hon växte upp.

Esters fosterfar dog 1902. Året efter flyttade hon till Mångbyn där hon tjänade som piga hos just Gustaf Sundström med familj. Det var så de träffades och fattade tycke för varandra.

Gustaf och Ester övertog hans föräldrahem i Mångbyn. De fostrade åtta gemensamma barn. Förutom att arbeta exemplariskt med skötseln av det egna jordbruket var Gustaf anställd som linjevakt och reparatör i telegrafverkets tjänst inom Lövånger åren 1912-1938. I ur och skur fick han avhjälpa de fel och brister som uppstod på ledningsnätet. I allt som Sundström företog sig rådde minutiös ordning och reda. Han lämnade ingenting åt slumpen. Gården i Mångbyn såldes så småningom till deras äldste son. 1940 flyttade Gustaf och Ester till Bodan, Lövånger där de köpt sig en gård.

Som person var Gustaf gladlynt, allmänt intresserad och språksam. I hans sällskap fördrev man snabbt ett tag. Det hände väl att han någon gång sade vad han tyckte om saker och ting. Bakom den vid sådana tillfällen aningen kärva ytan fanns dock ett varmt och rikt hjärta. Han räckte gärna en hjälpande hand där det behövdes. Otaliga var de stunder när han med råd och dåd bistått sina medmänniskor.

På luciadagen 1945 somnade Gustaf Sundström in på Burträsk sjukstuga, 74 år ung. Ester bodde kvar på gården efter makens död. Hon var alltid god och glad. Aldrig hörde man henne klandra sin nästa men däremot fällde hon gärna ett urskuldande ord. Trots att hon ständigt var överhopad med arbete var hon likväl tillmötesgående i telefonväxeln i Mångbyån under de flertalet år hon skötte den. (Från början var antalet abonnenter mycket lågt. Cirka 1940 bör abonnentantalet ha varit ungefär 40 stycken.) Fru Sundström avled hos sin son i Mångbyn den 18 februari 1958 vid 74 års ålder. Hon efterlämnade ett ljust och vackert minne.

Fortsätt läs mer
294 Träffar
0 Kommentarer

Kom till oss idag!

Uppdatering söndag:
Det blev en mycket lyckad dag igår. Jag kom hem med ny energi, för det är så roligt att kunna hjälpa andra med släktforskning och prata om släktforskning i flera timmar.
Vi var sju från styrelsen i Västerås som var på stadsbiblioteket och det var fullt ös från klockan 10 och ända till klockan 14 när biblioteket stängde. Jag tror att vi alla sju pratade med besökare under hela öppettiden, i stort sett utan pauser. Själv träffade jag sex personer som hade olika frågor om släktforskning: hur man forskar om sitt sommartorp, släktforskning i Tyskland, att hitta en okänd far och hur man börjar släktforska.
Det sista samtalet minns jag nog bäst, det var en besökare som var allmänt nyfiken på släktforskning så vi tog en titt på hennes mormor, bara som exempel. Sedan nystades det ena spännande efter det andra upp sig, bl a en försvunnen emigrant som vi kunde återfinna.
Det är verkligen roligt när man kan visa vad arkivforskning kan ge, att så mycket information finns i arkiven.

Urpsrungligt inlägg:

Tredje lördagen i januari varje år är det Släktforskningens dag. Då kan du söka upp din lokala släktforskarförening och prata släktforskning och få hjälp med kluriga släktforskarfrågor.

gm.xxy64

Vilka var de gamla släktingarna som levde för länge sedan? Det kan du få hjälp med att reda ut. Det här är en ännu okänd familj någonstans i närheten av Jönköping, fotograferade en dag vid förra sekelskiftet. Foto: Calla Helena Sundbeck/Grenna Museum.

Jag tror att de allra flesta lokala och regionala släktforskarföreningar har öppet hus idag, eller någon annan aktivitet. Läs mer här.

Här i Västerås träffar du oss i Västerås Släktforskarklubb i fackavdelningen på Stadsbiblioteket mellan klockan 10 och 14. I min andra hemförening, Tjust släktforskarförening finns man idag på Stadsbiblioteket i Västervik klockan 11-13.

Att samarbeta med biblioteken är vanligt i släktforskarföreningar.

Även min släktforskarförening i Halland tar emot dig idag, med både föredrag och släktforskarhjälp.

Många arkiv håller också öppet idag, där kan du också få hjälp.

Så stanna inte hemma idag, utan kom och besök oss om du kan.

affisch

Vår affisch om dagens aktivitet till vänster, uppsatt på en anslagstavla i ett köpcentrum i Västerås. Eget foto.

MR1 211

Din släkt kanske kommer från mer välbärgade förhållanden? En okänd familj i Halland fotograferad senast 1899. Foto: Mathilda Ranch/Hallands kulturhistoriska museum.

Fortsätt läs mer
395 Träffar
4 Kommentarer

Döden, ger och kostar

Det är ingen tvekan om att döden betyder en del i släktforskningen.  Att den inträffar, på något sätt, vet alla och i de flesta fall så ger döden flera spår, på olika sätt.  Det finns ett antal fasta fält i släktforskningsprogrammen, vi föds och dör, så där ska det finnas uppgifter, åtminstone för de som inte fortfarande är i livet. Sen kan man fylla på andra uppgifter också, men det är uppslag som får vänta till en annan blogg.

Som sagt, det finns en del att hämta baserat på dödens inträffande. Vi får ibland veta i dödsnotisen när personen är född, föräldrar, syskon, maka barn och mycket annat. En bra hjälp att knyta rätt familj till rätt person. Sen kan man ju se andra saker också, den efterlevande partnern blir änka eller änkling samma dag som döden inträffar och visst kan det vara ett spår att följa i lite röriga husförhörslängder. Och annat som sker i samband med döden är ju bouppteckningen, om det nu finns något att förteckna. Förhoppningsvis finns bouppteckningen kvar och kan hittas genom att andra kanske indexerat längderna eller genom att själv bläddra, sida för sida i fysiska längder eller via de fotograferade sidor som finns åtkomliga via datorn.

Och det är lika bra att jag skriver det här också, kom ihåg bouppteckningar när du letar emigrerade personer, kanske finns de med i föräldrarnas eller ogifta syskons bouppteckningar.  Ett råd som gång på gång får ges när frågorna om var emigranterna tagit vägen, för det är ju inte alltid så att de behållit sina svenska namn eller att man vet vem de gift sig med, speciellt då för kvinnorna som byter efternamn.

Och det finns ju även andra spår av de som dött, allt finns kanske inte i böckerna, och det är de fysiska spår som finns. Från äldre tider ser vi runstenar och senare begravningsvapen sitta på väggarna i olika kyrkor och berätta om de som tillhörde den övre klassen i församlingen. På golvet i kyrkan kan det finnas gravhällar och utanför finns det gravstenar, som står i regn och rusk likväl som i solsken och minner om de som funnits tidigare. Det finns ju i hur många olika typer som helst, och på vissa ställen får de stå kvar, under det att på andra ställen tas de bort i rask takt.  En del fotograferas och bevaras, på ett papper eller i ett register som flera kan titta på.  Att släktforskarförbundet håller ihop gravstensinventeringen, som finns på Rötter, hoppas jag alla vet. Om den kyrkogård som du bor i närheten inte finns med i inventeringen, varför inte fundera på att ställa upp och göra en insats för att bevara gravar till eftervärlden.

En annan gravsten, samma släkt som i texten, egen bild

Just det där med att bevara gravstenar har ju många olika aspekter. En del har ingen, de eller deras efterlevande har valt andra former för begravningar och där finns inga markeringar att bevara. Andra har lämnat tillbaka äldre generationers gravplatser och då får ibland markeringarna finns kvar eller så tas de bort. För min egen del har det aktualiserats i dagarna, när det gäller en sten på min farfars sida. Gravrätten har jag, men i dagens anda av säkerhet så har det nu konstaterats att det kan finnas en risk för att stenen orsakar en olycka om någon trycker för hårt på den. Ska naturligtvis sättas fast, men den offert jag fått visar på en kostnad som är på bra många tusen. Ska den få stå kvar eller ska jag nöja mig med att den finns kvar i gravsteninventeringen, sparad där för framtida studerande av kommande generationer.


Vad tycker du jag ska göra, eller jag kanske ska fråga hur du gjort i samma situation.

Fortsätt läs mer
939 Träffar
0 Kommentarer

Sven och Hedda Lundström

Sven och Hedda Lundström StrömforsSven och Hedda Lundström, Strömfors. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Sven Svensson Lundström föddes 1843-12-14 i Strömfors, Skellefteå som son till nybyggaren Sven Svensson, bördig från Bastunäs och hans hustru Greta-Stina Jonsdotter från Bruträsk. Sven var barn nummer tre i en syskonskara på åtta. Han och brodern Nils övertog föräldrahemmet som delades i två delar. Sven erhöll den ursprungliga delen av hemmanet.

Sven, som var bror till min mormors farfar Petter, vigdes 1873 med Hedda Margareta Johansdotter Vidmark född 1849-10-22 i Bjurvattnet, Skellefteå socken, som dotter till Johan Andersson Vidmark, bördig från Södra Båtfors och hans hustru Lovisa Larsdotter, barnfödd i Myckle. Hedda var äldst av tio syskon.

Hedda och Sven fick tio barn tillsammans. Av dessa dog två i barnaåren. Två av sönerna emigrerade senare till USA och dog där. Det berättas att Hedda blev mycket ledsen när båda bröderna reste iväg till Nordamerika. Hedda dog redan 21 februari 1918 av slaganfall. Året efter tog Sven hand om en fosterflicka. Efter hustruns död bodde Sven kvar i den lilla stugan på gården efter att ena sonen övertagit hemmanet. Sven fick mat hos sönernas familjer.

Sven var godhjärtad. I början av 1900-talet kom det en dag besök från Bjurvattnet till Lundströms i Strömfors. Det var en ung pojke som hade ett brev med ett upprop om en penninggåva för inköp av en ko till soldatfamiljen Blylod som bodde i soldattorpet nära Bjurvattnet. När Sven hade läst brevet rev han sönder det och sa att nu var det inte tid till något sådant. Pojken blev mycket förskräckt, han hade inte varit inne hos någon annan familj tidigare på sin tiggarfärd och visste väl inte vad han skulle göra nu. Pojken blev bjuden på kaffe med dopp. Sedan tog Sven med sig pojken ut i ladugården, lösgjorde en ko som pojken fick ta med sig tillbaka till Bjurvattnet och familjen Blylod.

När ett av Svens barnbarn skulle födas 1929 var barnmorskan, som bodde i grannbyn, upptagen med födseln av ett barn i en annan närliggande by. Närmaste tillgängliga barnmorska fanns därför i Jörn. Svens son Jonas, som hade Strömfors första taxi, körde för att hämta barnmorskan i Jörn. Sven erbjöds då att åka med vilket han uppskattade mycket. 85 år ung var han vid det tillfället. Sven avled året efter, närmare bestämt 22 juli 1930. Han hade då fyllt 86 år.

Fortsätt läs mer
517 Träffar
0 Kommentarer

Emigrantöden i släkten

Idag ska jag anknyta till Mats Ahlgrens senaste blogginlägg här på Rötter och ta upp tråden om Amerikaemigranter.
Nu i mellandagarna har jag läst en bok om Hallands historia, skriven av Erik Montell och utgiven 1978. Där skriver han att fram till 1925 utvandrade 62 000 hallänningar till Amerika, vilket var 5 per 1000 länsinvånare och därmed den högsta utvandringen per capita bland länen i Sverige. Jag som alltid trott att södra Småland hade högst utvandring. Om detta stämmer vet jag inte, men att många utvandrade från Halland vet jag.

Tre fjärdedelar av min släkt kommer från mellersta Halland (mormors, morfars och farmors sida) och en fjärdedel kommer från Västergötland och Bohuslän (farfar). I min halländska släkt finns det en hel del emigranter.
Morfar hade två mostrar, en faster och en kusin som emigrerade med sina familjer, plus en storebror som reste i ungdomen men återvände. Mormors fars kusin emigrerade. Farmor hade två bröder och en farbror som emigrerade. Säkert finns det fler om jag söker vidare på mina anors syskon, vilket jag inte gjort.

emigranter

Till vänster: Min pappas morbröder John och Karl tillsammans med Karls hustru Elin i Kalifornien. De utvandrade 1909 och 1911.
I mitten: Min morfars faster Albertina på äldre dar i hemmet i Salt Lake City. Hon utvandrade 1877.
Till höger: Min morfars moster Olena Beata som äldre på familjens farm i Pennsylvania. Hon emigrerade 1886.

Detta är de emigranter i min släkt där jag hittat efterlevande idag och flera av dessa har jag kontakt med. Emigranterna i släkten har nästan blivit mer levande för mig och jag vet mer om dem än om de tre-, fyr- och femmänningar jag har i Sverige men inte har kontakt med.
Vi släktforskare lockas av emigrantöden. Det är nog lite mer spännande att försöka hitta släkten i USA än i Växjö och Älvsbyn, eftersom det är en större utmaning att hitta de efterlevande som lever i ett annat land långt borta.

I min släktforskning om emigranter har jag haft stor nytta av Familysearch, som är Mormonkyrkans enorma databas för släktforskare. Men också bevarade Amerikabrev och vad äldre släktingar kunnat berätta. Och så Facebook och FamilytreeDNA, där jag hittat de som lever idag.
2015 hittade en kusin och jag tremänningar till oss i USA, barnbarn till farmors bror John som bosatt sig i Florida. Vi hittade dem på Facebook.
Det var ganska häftigt när jag fick kontakt med en av dem där borta som jag är så pass nära släkt med. Hon hade mycket att berätta och kapitlet i släktboken om min pappas emigrerade morbröder blev ganska omfattande. Då är man en glad släktforskare.

Något som kan ge kött på benen för en släktforskare är hembygdsböcker, det vet ni. Inte minst om emigranter. Jag har hittat berättelser om emigrerade släktingar i sockenböcker.
I Halland gjorde också Hallands Bildningsförbund en bok om halländska emigranter på 1970-talet, med både allmän information och berättelser om enskilda emigrantöden. Boken heter "Halländska emigrantöden", utgiven 1976 på Spektra förlag. Den är resultatet av en mängd studiecirklar där hembygdsfolk har forskat och dokumenterat.
Säkert finns det liknande dokumentation från många andra delar av landet.

Fortsätt läs mer
508 Träffar
0 Kommentarer

Olika falla ödets lotter

Under en relativt kort tid lämnade en bra bit över en miljon svenskar fosterlandet för att söka nya vägar i andra länder.  Alla åkte inte till Amerikas Förenade Stater, men många var de. Att Sverige var ett fattigt land, med ganska stora skillnader i levnadsvillkor och rättvisor, det vet vi, men det är ändå nästan osannolikt att så många satsade allt och reste. De visste säkert att de aldrig skulle komma tillbaka om allt gick som det skulle. Nu var det inte så för alla, en del kom tillbaka för att de inte klarade av omställningen, andra kom hem med mycket pengar på fickan. Men de flesta blev kvar och återsåg aldrig hemlandet och alla släktingar de hade här.

När jag grottar i emigrantöden så blir det uppenbart hur oerhört många olika, intressante livsöden det finns.  En del är hur sorgliga som helst, andra är historier om hur fantastisk tur vissa hade. Det spänner över all tänkbara områden och händelser. Och det finns många källor att ösa ur. Vad säger vi om den fattige pojken från Lofsdalen som hoppade på båten i San Francisco, och först efter ett tag förstod att det var ett valfångstfartyg som skulle upp i närheten av nordpolen under ett halvår. Han rymde i Alaska och inte långt därefter hittade han så mycket guld att han blev en av de rikaste i Amerika.

Alla hade ju inte sån tur, de flesta råkade ut för andra öden. Och gick det inte så bra, så gick det inte att uppfylla löftet till de som stannade hemma i Sverige, de kunde inte komma efter när pengarna tjänats in, utan de fick vänta och vänta. Det finns så många berättelser om hur fru och barn väntade på Amerikabrevet, där innehållet skulle ta dem till det förlovade landet. Nedtecknade berättelser och väntan på att postiljonen skulle stanna till vid den lilla stugan, barnen som satt innanför fönstret och vaktade för att vara säkra på att någon tog emot brevet. Dagar blev till veckor till månader och år. I husförhörslängden står det på hustruns rad, maken vistas i Amerika, och det kunde det göra tills hon avled, många år efter hans avresa.

Fritt foto av Ferdinand Stöhr på Unsplash

Ett sparat brev, som aldrig skickades, kommer fram ur gömmorna. Där ser vi den lilla flickans förhoppning om att biljetterna nu kommit, att mamman och barnen ska börja sin resa till Göteborg. De ska resa över det stora havet och få se de mest fantastiska saker för att därefter få återse pappa i deras nya hus. Men brevet skickades aldrig, och något svar kom inte från andra sidan Atlanten. Efter lång väntan dödförklaras mannen och änkan kan gå vidare med sitt och barnens liv. Samtidigt sliter och släpar mannen med lågbetalda jobb, han vågar inte, eller kan inte skriva hem och berätta hur illa det går. Nu vet vi, genom de källor som finns att han levde länge, långt efter att han dödförklarats. Kanske drömde han om ett återseende ända fram till sin död, eller hade han förskjutit minnet av sina kära.

Det finns många öden, och ett där pengarna till biljetten kom fram och hustru och deras tre barn får anträda resan till en liten stad i mellanvästern. Det som verkade så lätt, bara sätta sig på en båt och åka blir en mardrömsresa, för de får lämna minstingen till havet. Och sedan en lång resa med tåg till den väntande pappan, utan att kunna komma i kontakt och berätta. Till slut är de framme vid det som ska bli deras nya hem och där möts de av beskedet att mannen avlidit några dagar tidigare. Hur klarar någon en sådan situation, när man inte ens kan språket eller vet något livet i den staden

I just det fallet gick det faktiskt bra, det är därför som det finns en berättelse från andra delar av familjen. Det är så intressant att få se breven som kom efter ett tag, hem till de som väntade, med både de hemska nyheterna men även de brev som sedan följde där utvecklingen beskrevs. En riktig skatt för de som har sådant kvar i släktgömmorna och kan visa upp än i dag. Det gick, trots allt, att överleva.

Har du intressant emigrantöden i din släkt? Tänk på att bevara dem och för dem vidare så att även framtida medlemmar av släkten kan få del av dem.

Fortsätt läs mer
492 Träffar
2 Kommentarer

Systrar och bröder

XLM.B1545

Tre systrar från Ockelbo: Anna, Elin och Beda Andersson. Foto: Elis Eriksson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.

Ett mail från en väninna fick mig att fundera på syskonrelationer. Syskon har vi på gott och ont, allra mest gott, så tror jag det är för de flesta. Jag tror också att syskon kan ha betytt mer för varandra förr, om vi går några generationer tillbaka, än vad de gör idag. Inte känslomässigt men socialt.

Dels är vi mer benägna att flytta långt ifrån varandra idag och då har vi fler nära relationer med andra människor utanför familjen. Dels är vi mindre beroende av familjemedlemmmarna för vår välfärd. Så var det nog inte förr.

När jag läser i husförhörslängderna om syskon till mina anor så ser jag att de t ex ofta tog hand om varandras barn. Lillpigan och lilldrängen var ofta ett syskonbarn. Blev ett barn föräldralöst var det ofta en syster eller bror till någon av föräldrarna som gick in som fosterförälder.

Min egen mormor kom till sin äldre gifta syster som barnpiga när hon var i tonåren. Hos sin storasyster lärde hon känna sin svågers lillebror som senare blev min morfar. Där var banden nära mellan syskonen.

Min mamma hade tolv syskon. En lillebror avled som barn i difteri men de andra elva lärde jag känna under min uppväxt. Min mamma hade mycket nära kontakt med dem så länge hon levde, syskonen betydde mycket för varandra och de fyra som ännu lever har tät kontakt, det vet jag. Jag är så glad för att jag har några av dem kvar i livet, mina mostrar och en morbror.

Så syskon kan vara väldigt viktiga. Av mina egna syskon är min äldste bror död sedan ett antal år men de tre andra bröderna finns kvar i mitt liv. Vi håller kontakten för att vi betyder något för varandra.

Förr kunde det säkert också vara så att man verkligen behövde varandra när nöden knackade på dörren och ingen annan utväg fanns. Kanske var det mer självklart att man hjälptes åt. Ett exempel från min egen släkt var att två av min morfars mostrar emigrerade till Amerika vid olika tidpunkter. Först maken, sedan hustru och barn. Och när den ena systern reste med flera småbarn följde hennes systerdotter med, säkert som hjälp under resan. Först lite senare kom systerdotterns egen familj till Amerika, till samma lilla stad.

Ser du att det finns fosterbarn eller en lillpiga i en släktfamilj i husförhörslängden, så är det mycket möjligt att det är ett syskonbarn.

Det finns förstås också många exempel när syskonrelationer gått i kras. Både brodermord och arvstvister. Pengar är en källa till mycket ont, inte minst när arv ska fördelas efter döda föräldrar. Den son eller dotter som tagit hand om en åldrande förälder kunde begära att få större del av arvet som kompensation. Hade inte föräldern skrivit testamente eller skuldsedel, då kunde det bli osämja om övriga syskon visade sig snåla. För sina syskon kunde man visa sitt rätta jag.

2M16 S 0095 53 68

Åtta syskon Hollender från Falköping, födda 1851–1864, fotograferade 1875. Bildkälla: Falbygdens Museum.

Fortsätt läs mer
609 Träffar
4 Kommentarer

Nytt år med Skarsta

Ett nytt år har börjat och man brukar säga att det innebär nya möjligheter. Fast jag känner mig mer intresserad av riktigt gamla möjligheter istället. För visst är det något speciellt med att hitta det där avgörande spåret i någon gammal källa, som jag kanske är den första att titta i på många år, som löser upp knuten med farfars farfars far. Lars Bengtsson ska han visst ha hetat om man tror den enda uppgift som finns, men vem var han och varifrån kom han. En förhoppning om att det blir i år han hittats finns ju, och det finns fortfarande kvar många dagar och nätter att leta.

Från Arkiv Digital Skarstad (R) C:4 (1788-1832) Bild 6

Uppgiften om Lars finns i Skarstads Församlings Kyrko-Bok, uti vilken enligt Kongl. Maijts Kyrkolag uppteckning på Sammanvigda.  Ja, det finns naturligtvis även om födda och döda, men för mig är just vigseln det som jag tittar på. På bokens första sida finns också en notering som innehåller en intressant koppling, ett utdrag ur en psalm som fanns i den psalmbok som var aktuell när bokens framsida skrevs 1788.  ”Herre lär oss betänka att vi dö måste, på det att vi månger förståndige varda”
Kanske inte den mest positiva versen men det ligger en del i tanken på att att koppla på förståndet lite oftare och inte låta vilka dumheter som helst hända. Inte bara i Skarstad utan över hela vår värld.

Från första sidan så hoppas jag in i den del av boken som avser vigslar där det finns kolumner som inte är så vanliga idag. Att det börjar med lysningsdatum följt av vigseldatum är ju bra, sedan kommer värdet på avgiften till kyrkan, chartornas valeur, och sedan kommer det viktiga.  Brudfolkens uppgifter, visst är brudfolken ett vackert ord, kanske ska vi använda det mer. Uppgift om brudparets förnamn följs av en kolumn med respektive föräldrars namn. Rubriken hemvist och hantering ger uppgift som Bruka och bebo Skattegården eller Kommer att äga och bebo det nya torpet vid Långsjön. Den sista kolumnen innehåller den viktiga uppgiften om morgongåvans storlek.

När vi kommer fram ett antal år i boken så minskar informationsmängden men jag kan se att Lars är dräng och tillträdande torpare och hans maka är piga när de gifter sig. Så nu vet jag det och då får vi försöka se vid vilket torp de började sitt sammanboende. Det som jag saknar är uppgift om föräldrarnas boende för då hade det funnits en möjlighet att spåra den okände fadern, mammans namn som finns med visste jag och hon har varit död i 20 år när giftermålet ägde rum. Men ett namn är ju bättre än inget så det får bli läsande sida upp och sida ner för att se om det kommer fram någon kandidat.

Hittar jag någon som det kanske kan vara så kommer nästa fas, och om det blir i år eller senare, det får tiden utvisa. Men visst kan det vara spännande att följa en kandidat och hans efterlevande framåt i tiden. Finns det uppgifter om barn och kan det tänkas vara så att det finns nu levande män som härstammar ifrån Lars med bara män mellan dem. Då kan det bli dags att nyttja kunskap om mitt egna unika släktkontrollverktyg.  Jag vet bokstäverna och siffrorna som utgör koden för min Y-kromosom och med ett enkelt test, inte något av de som kostar mycket, utan för runt 200 kronor kan jag kolla om det är samma linje som min.

Tänk att det går att kombinera uppgifterna i den gamla boken, den som uppmanade till förståndighet, med nya verktyg som hjälper mig att identifiera kopplingar.  Det är nästan så jag funderar på när vi får tidsmaskiner så att vi kan åka tillbaka och hälsa på släkten.  Men det blir inte i år så det lägger vi på hyllan för kommande bloggar.

Ha det bra och njut av nya året.

Fortsätt läs mer
683 Träffar
0 Kommentarer

Ogift mor?!

dopfunt

God Fortsättning och ett Gott Nytt År! vill jag först och främst önska alla släktforskare!

I mina funderingar på något lämpligt bloggämne, kom jag att tänka på det här med så kallade oäkta barn och, framför allt, deras mödrar. Under många århundraden var det lagbrott, tingssak och många bittra ord om detta med att få barn utan att vara gifta. Lönskaläge, enkelt eller dubbelt hor, böter och värjomålseder var vardagsmat för de flesta. Men under 1800-talet började väl den moraliska indignationen att lätta? Så småningom, på 1860-talet, var det ju inget lagbrott längre heller. Eller hur var det egentligen? 

I mitt eget släktträd, har jag två kvinnor, boende i samma trakt och ungefär lika gamla. De får varsitt oäkta barn med bara några års mellanrum, men verkar ha bemötts helt olika. 

Mathilda Bovin är född 1816 och får 1846 dottern  Elvira i Västra Eneby (?), Östergötland. 

Sara Stina Egnell är född 1818 och får 1850 sonen Lars Gustaf i Västra Eneby,  Östergötland. 

Mathilda arbetar som sömmerska. Hennes dotter ska vara född i Västra Eneby 1/6 1846, men trots intensivt letande i både Västra Eneby och kringliggande församlingar, har jag aldrig hittat födelsenoteringen. Det kan förstås bero på att hon fötts någon helt annanstans, men också på att någon eller några sett till att barnet aldrig fördes in i dopboken. Mathilda själv är inte född i trakten, utan både hon och senare hennes föräldrar har kommit inflyttande. Inte heller i eller omkring deras förra hemort finns dottern i dopboken.  Mathilda är dotter till skeppstimmermannen, senare manufakturisten Johan Fredrik Bovin och hans hustru Maria Christina Landtberg. Mathilda dör ensam, som 'gammal piga' vid hög ålder. 

Sara Stina är dotter till livgrenadjären Lars Egnell och hans hustru Maria Jonsdotter på Rävbacken. Sara Stinas far är med bland dopvittnena, och efter födelsen bor hon kvar hemma hos föräldrarna en tid innan hon ger sig ut för att tjäna piga igen. Det verkar inte som om dotterns 'oäkta' födsel har genererat någon större uppståndelse. 1859 gifter sig den då 41-åriga Sara Stina med den 22-årige drängen Gottfrid Bruzell från Bennemåla. Senare övertar de och driver Kisa Gästgiveri och får flera barn tillsammans. 

Jag funderar på varför de båda östgötakvinnorna uppenbarligen blev så olika bemötta? Hade Egnells det bättre ställt än Bovins? Eller var det för att de senare var utsocknes ifrån? 

På annan ort, i Västmanland, ser en annan av mina anmödrar till att förlova sig och försvinna från trakten med sitt oäkta barn fortare än kvickt. Trots att prästens språk i kyrkboken är korrekt, läser man tydligt förakt mellan raderna. Och detta skedde ändå nästan femtio år efter de båda barnen i Östergötland!

Tur att värderingarna är annorlunda numera. Allt var inte bättre förr! 

Bilden: dopfunt från Storbritannien. Foto: Pixabay

 

Fortsätt läs mer
374 Träffar
1 Kommentar

Erik och Anna Johansson

ERIK August Johansson och ANNA Charlotta Olofsson kusin till EsterjpgErik och Anna Johansson. Fotograf: Tor Ekholtz, Umeå. Privat bildsamling. Erik August "E. A." Johansson föddes 31 januari 1878 i Högland, Bjurholm som ett av elva barn till bonden, storjägaren Johan Mikaelsson och hans hustru Karolina Åström. Dessutom hade fadern sex barn från ett tidigare äktenskap.
Erik hjälpte till med jordbruksarbetet fram till värnplikten, som han började samma år regementet flyttade från Gumboda till Vännäs läger. Erik gick tre år i rekrytskolan och blev korpral. Livet som militär tog slut då folkskoleinspektör Frans Svedberg tyckte att Erik skulle prova på att vara skollärare i Vännäs. Han hade utförsgåvor, enligt Svedberg. Erik var skollärare i Hjoggsjö ett år. Därefter ville Svedberg att Erik skulle söka till seminariet i Härnösand. Erik gick två år men blev sjuk och var tvungen att avsluta sina studier. Läst för mycket. Erik hade ju själv endast mindre folkskola som grund och han gick själv bara ett par veckor i skola. Redan vid tolv års ålder hade dock E. A. bestämt sig för att han ville bli predikant.


Efter en tids ledighet sökte E. A. in på Johannelunds missionsinstitut, det blev förstås att läsa på nytt. Det gick bättre än i Härnösand. När Johansson var färdig med sin predikantutbildning hade han också sin första plats som predikant i en liten ask. Studierektorn hade rekommenderat direktören i Umeå att anställa E. A. som sekreterare i nybildade Västerbottens lutherska missions- och ungdomsförbund. Det var år 1909. Hans återhållsamma humor och livliga personlighet gjorde honom väl lämpad för uppgiften. Direktören behövde inte ångra att Johansson blev länets förste resepredikant. Ungdomen på drygt 20 år, var ingen vekling som undvek svårigheter. Han promenerade kors och tvärs i länet, bildade ungdomsföreningar på löpande band. På den tiden var det dåligt med vägar. E. A. Johansson gick från Umeå över Vännäs på småvägar till Fredrika, Örträsk och Åsele. Cyklar liksom bilar var okända fortskaffningsmedel. När cykeln blev populär fanns den i många västerbottniska hem. Erik bad sin chef, direktör J. M. Nilsson om en cykel. Direktören svarade: "Vad ska du med en cykel till när det inte finns några vägar?" Nåja, den godhjärtade Nilsson gav med sig. Johansson fick en tysk cykel av märket Helios, vilket blev hans sällskap i många år. Det hörde till att man tog emot predikanterna, gav dem mat och logi. Lönen för en predikant var inte särskilt stor, 65 öre per månad.
I slutet av december 1916 flyttade E. A. till Hörnsjö, Nordmaling. Han gifte sig där samma år med folkskollärarinnan, min morfars mors kusin, Anna Charlotta Olofsson född 18/7 1882 i Umeå stad, dotter till åkaren Karl Anton Olofsson, bördig från Grisbacka, Umeå och hans hustru Magdalena Charlotta Persdotter, barnfödd i Nysätra socken. I Erik och Annas äktenskap föddes fyra barn, två pojkar och två flickor. Barnen tog sig släktnamnet Jonnerby.


Under tiden i Hörnsjö satt Erik som ledamot i kyrkofullmäktige i Nordamling. Han var den som såg till att det blev kyrkogård i Hörnsjö. Dessutom var han med och beslutade om att bygga ett missionshus i Hörnsjö, vilket invigdes för kyrkligt bruk.
I Fredrika hade han under kyrkoherde Bjurbergs tid hand om undervisningen av konfirmanderna. Det var nära att kyrkoherden skrev till biskop Bergqvist med anhållan om att Erik måste prästvigas. "Har för lite kunskap. Bäst jag är som jag är", svarade Erik själv.
I en artikel från 1951 i tidningen Umebladet berättade Erik August Johansson bland annat om sina föräldrar och om sin uppväxt. I den närmaste granngården i Högland bodde en farbror som hade för vana att under de långa vinterkvällarna komma till Eriks föräldrahem. Mannen brukade sitta på vedbänken och berätta spökhistorier. De flesta av dessa skulle ha inträffat i de stora backarna längs den gamla landsvägen genom byn. Erik och hans syskon lyssnade med stort intresse på dessa berättelser. Konsekvensen blev att de inte vågade gå ut ensamma efter mörkrets inbrott.
Eriks far var som tidigare nämnts en skicklig jägare. Han deltog bland annat i en björnjakt tillsammans med socknens dåvarande länsman och en handlare. En gammal man hade berättat för Erik att han hade ärende till Eriks föräldrahem och att han fick följa Eriks far Johan till härbret eller visthusboden. Där hängde på en stång 27 torkade tjäderkroppar. Detta var ju ett avundsvärt förråd av mat under nödårstiden, då man fick nöja sig med bröd, som till stor del var blandat med bark. Trots att Erik hade många syskon fick de tillräcklig föda. De behövde inte gå och tigga efter mat.


En berättelse som visar hur fattigt och tuffa förhållanden det var förr, visar inte minst denna. En kvinna blev änka och förlorade sin man när han var i sina bästa år. Torpet som de arrenderat på 50 år, togs ifrån henne, kon samt ett par getter tillsammans med det enkla lösöret som såldes för att täcka en del av skulden. Det minsta barnet låg fortfarande i vaggan och när den skulle säljas sade en barmhärtig människa: "Men låt henne ha kvar 'tullan'". När samma änka i sin fattigdom gick till kommunordföranden och begärde att få lite mjöl på socknens bekostnad för att inte barnen skulle svälta ihjäl fick hon till svar: "Ja nog får du sälja guldringen-vigselringen-du har på handen först, innan du får någon hjälp". Hon svarade gråtandes: "Det var hårda ord".

 

Eriks far var född 1832. Han berättade ofta om hur gott om fisk det var i hans ungdoms- och krafts dagar i Öreälven. Det var vanligt att fiska med not. Lax var det som fiskades. På 1950-talet var det inte lika gott om fisk i älven som det var t.ex. under 1860- och 1870-talen. 1895 tog Erik, hans äldre bror och ett par ungdomskamrater noten. De fick många laxar i notvarpet. Glada över fiskefångsten tog de en fisketur nedför älven. När de kom upp till Bjurholms kyrka, gick de upp till prästgården och erbjöd fru Markgren att köpa lax för en krona kilot. Hon köpte den med glädje.


Kamraterna fortsatte sin fisketur och kom till Agnäs. Där gick de upp till herrgården och blev även där väl mottagna av fru Smith. Hon var glad och tillfreds att köpa laxen för samma pris som i Bjurholm. Hon hade dock inga pengar och bad kamraterna att vänta, medan hon gick till kontoret för att hämta pengar. Då kom inspektören in i köket. Han skrek, svor och frågade vilka rättigheter pojkarna hade att fara efter älven för att fiska. Han skulle anmäla dem till länsman, hotade med stryk m.m. Men "Jonke", som var äldst av kompisarna, var inte räddhågsen. Han sade att deras fäder hade egna hemman och ägde både vatten samt fiskerätt i älven. Därför fanns det inget förbud för dem att fiska heller. Inspektören lugnade sig och gav sin fru de pengar hon behövde för att köpa laxen.
Kamraterna fortsatte sin fisketur ned efter älven, glada och nöjda. I den så kallade Storforsen nedanför Agnäs fick pojkarna se att laxen endast kunde gå upp på östra sidan om bergsknallen, som är mitt i forsen vid lämpligt vattenstånd. Där hittade de också en lax som hade tagit sig upp till översta fallsatsen men där hoppat upp och fallit tillbaka i en grop, där det var så lite vatten att den inte kunde ta sig därifrån.
Sedan den farleden stängdes med en stenkista, troligtvis år 1899, solidarisk med berget, har ingen lax kunnat gå upp där ovanför. Vilka rättigheter de haft som lagt dit den, visste inte Erik och det vet inte undertecknad heller.


Erik och en bror började tidigt att sätta ut snaror för att fånga fågel samt hare. Vid den tiden var det gott om fågel, särskilt ripor, som var lättast att fånga. Februari månad var bästa tiden att fånga dem. Då hände det ofta på aftnarna att tolv-femton stycken flög förbi och skrattade. Om de slog sig ner i närheten av gården, gladdes Erik och hans bror åt att vid morgonvittjningen få flera i byte.
När Erik var 60 år anställdes han som distriktsombud inom EFS för södra Västerbotten. Han var sådan tills han avgick med pension sju år senare. Vid 90 års ålder var Erik fortfarande verksam som predikant, möjligen landets äldsta? Med andra ord hade han varit predikant i 55 år.
Johansson skötte själv fastigheten. Han städade och högg den ved som behövdes. Odla potatis och rotfrukter i den lilla trädgården hann han också med. I en intervju från 1964 sade han: "Hälsan är god. Han såg verkligen pigg och vital ut. Skrattade så att det ekade i rummet, när han mindes någon rolig episod från sitt långa liv. Erik hade ibland svårt att sova. Då steg han upp mitt i natten och kokade kaffe. En natt var klockan 01:30 när han vaknade och kokade kaffe.
Hur hade då samarbetet mellan E. A. och prästerna varit?
-Gott, mycket gott, svarade han själv när han fick frågan om detta. Särskilt då med de äldre. Johansson berättade att han åtminstone vid två tillfällen fått böja knä och bedja vid två prästers sista läger. Det säger väl det mesta om hur accepterad Johansson varit som förkunnare och predikant. Som predikant underlättar det ju att ha en bra sångröst. Det hade Erik. När Anna och Erik vigdes av kyrkoherde Svartengren sjöng han en ovanlig vigselpsalm för dem: "När jag lägger mig att sova". Erik själv hade under sin levnad sjungit många andra psalmer och sånger. När han skulle sövas på lasarettet stämde han upp och sjöng: "Tryggare kan..."


I 25 år bodde Erik, Anna och barnen i Hörnsjö. 1942, samtidigt som Anna slutat sitt jobb som lärarinna och avgått med pension, köpte de en fastighet på Skolgatan i Umeå av en farbror till Anna. De flyttade dit och bodde där länge.
Hustrun Anna då? Ja hennes vagga stod som sagt i Umeå stad där föräldrarna idkade både jordbruk och åkerirörelse. 1903 avlade hon folkskollärarexamen i Umeå. Hennes första tjänstgöring var i Gästrikland. Där i det gamla skolhuset mitt i skogen, där råttorna förde ett väldigt väsen, blev hon inte kvar länge. 1904 fick hon ordinarie plats i som lärarinna i Hörnsjö. Hon stannade kvar i tjänsten fram tills pensionen vid 60 års ålder 1942, när hon och åtta kollegor fick patriotiska sällskapets medalj för trogen tjänst. Liksom sin make var Anna religiös. Under tiden i Hörnsjö var hon ordförande i Hörnsjö Lutherska ungdomsförening. Efter flytten till Umeå var hon medlem i Umeå Lutherska missionsförening. Det kan också tilläggas att fru Johansson hade, liksom sin make, haft god hälsa långt upp i åren. Hon hade aldrig under sin långa tjänstgöringstid haft någon tjänstledighet.
En stor sorg för Anna och Erik var när äldsta dottern avled 1964 vid 45 års ålder. Den sista tiden bodde Erik och Anna på äldreboendet Sofieborg i Umeå. Där somnade Erik in 20 maj 1972, 94 år ung. Anna avled 20 mars 1976, 93 år fyllda.

Fortsätt läs mer
540 Träffar
0 Kommentarer

Gott Nytt Släktforskarår!

VMTHN0066 CC VanersborgsMuseum

Gott Nytt År! Nyårskort från Trollhättan, som en del av min släkt kommer ifrån. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Nyårsafton 2022 och året är slut, dags att summera men också blicka framåt.

Det bästa med 2022 var nog att vi kunnat återuppta den fysiska kontakten, att släktforskare kunnat träffas igen, både i lokala föreningsmöten och på Släktforskardagarna i Skövde i augusti.
Här i vår förening i Västerås har vi både haft medlemsmöten och flera släktforskarjourer. Att få hjälpa andra med släktforskning, som man gör på en släktforskarjour, det är nog det roligaste.
Släktforskarjour har vi som regel på biblioteket. När jag går dit har jag ingen aning om vilka frågor vi ska få och kan få ta tag i precis vad som helst. Okända fäder, gårdar, försvunna sjöman, invandrare från Finland... Frågorna har verkligen gällt allt möjligt. Det känns så bra att kunna hjälpa någon annan att komma vidare i den egna släktforskningen.
Jag är också glad att jag efter tio års skrivande då och då blev klar med mina båda släktböcker under 2022, både den om min pappas släkt och den om min mammas. Det ska bli en till om min mammas släkt, men det blir om några år.
Summering: 2022 blev ett bra släktforskarår, framför allt genom möten med andra släktforskare.

2023 kan också bli bra, tror jag.
Allra mest gläder jag mig åt att nästa upplaga av Sveriges dödbok ska bli tillgänglig på nätet, så att alla kan söka och läsa i den. Att ge tillgång till databaser på nätet genom abonnemang tror jag är den absolut bästa modellen. Så gör redan släktforskarföreningarna i Halland och Jönköping (kanske fler?), precis som Arkiv Digital med sina register. Tillgängligt för alla, oberoende av plattform eller system.
Vi har vant oss vid register att söka i, de är en fantastisk hjälp. Släktforskningen går snabbare framåt och belöningen kommer genast. Givetvis ska alla uppgifter kontrolleras i kyrkböckerna, för ibland står det fel i registren. Men det vet ju ni som släktforskar.

Vad önskar jag mig av 2023?
- Fler poster i bouppteckningsregistren, så att de är lättare att hitta.
- Att alla lagfartsböcker digitaliseras. Fortfarande saknas en del.
- Indexering av sjömanshusens inskrivningsböcker.
Det finns förstås väldigt mycket mer att önska sig, men jag stannar vid detta.

 

Fortsätt läs mer
666 Träffar
2 Kommentarer