Rötterbloggen
Rötterbloggen

Anorna som pratat för mycket...

pratbubblor

För det mesta beklagar vi släktforskare oss över att det finns så få uppgifter om våra anor. Det är född-vigd-död och kanske någon liten uppgift i marginalen i husförhörslängden. Men ibland kan det faktiskt hända att någon ana har varit för talför, och överdrivit saker och ting, så att ättlingarna måste lägga till en nypa salt. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen då jag forskade på en man som haft vänskapsförbindelse med vår familj. I biografin står att hans far var sjökapten. När jag studerar folkbokföringen, visar det sig att far istället är stuveriarbetare, senare stuveriförman. Förvisso nära vattnet det också, men en bra bit från 'sjökapten'. 

Det är ett ganska vanligt fenomen i emigrantsammanhang. När man reste över havet, la man inte bara sitt gamla liv bakom sig. Många bytte också efternamn, och passade senare i livet på att 'frisera' sitt förflutna i det gamla hemlandet lite. Det var väl inte så troligt att barn eller barnbarn skulle kontrollera ens uppgifter! 

Under mina tidigare år i släktforskarbranschen, fick jag i uppdrag att leta efter en emigrant som enligt ättlingarna ägde en (namngiven) restaurang vid Karlaplan i Stockholm. Jag hittade mycket riktigt mannen där, men han var tredje servitör.... 

Min mentor fick flera brev från släktforskande amerikaner som glatt meddelade att deras farfars eller morfars far 'worked for the king in the royal castle'. Mentor berättade för mig att detta kunde i stort sett översättas med vilken statlig anställning som helst. Det närmaste han hittat, var en man som arbetat som trädgårdsdräng på ett av de lantliga slotten, jag tror det var Stenhammar. 

En annan vanlig myt är kungliga oäkta barn. Bara i min egen släkt, har jag stött på Karl XV som föregiven barnafader på två olika släktgrenar. I ena fallet var det en servitris på ett värdshus, i det andra en piga på en bondgård. Nog för att Karl XV verkar ha varit väldigt förtjust i kvinnor, men skulle han hunnit med att förföra alla de kvinnor vars utomäktenskapliga barn han påstås vara far till, så borde han i stort sett varit oanträffbar för alla andra aktiviteter... Den sorgliga sanningen är nog tyvärr  att kvinnorna kom i lite bättre position om de hävdade att det var en kunglighet som försatt dem i omständigheter. Det var ju inte så gångbart att föda utomäktenskapliga barn förr, och man kanske gjorde vad man kunde för att mildra omvärldens fördömande blickar och elaka skvaller. Inte i något av fallen i min släkt, har jag stött på något som antyder att Karl XV varit inblandad. 

Vilket i och för sig inte betyder att han INTE var det. Men jag utgår ifrån att han är oskyldig tills motsatsen bevisats. 

Ett annat känt exempel, som finns återgivet i någon av läroböckerna om släktforskning, är en amerikansk dam som hävdade att hennes mormors mor var en svensk prinsessa. Trots att släktforskningen visade att den enda prinsessa som fanns tillgänglig för moderskap det aktuella året, var elva år gammal, så vägrade dem amerikanska damen att tro att hennes mormor hade ljugit, och hävdade att släktforskaren forskat fel! 

Våra anor var inte mindre mänskliga än vi. De överdrev och kom med små vita lögner precis som vi gör idag. Det är bara lite krångligare för oss släktforskare att ta död på de där små vita lögnerna sisådär hundra år efter att de uttalades....

Fortsätt läs mer
  326 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt Welander
I mitt hem-härad "Villands" i nord-östra Skåne ligger Carl XV;s sommarslott Bäckaskog. Skulle man tro på alla påstående om vilka ... Läs mer
onsdag, 17 juli 2019 11:20
326 Träffar
1 Kommentar

Sjömannen Johan August Vikberg

Johan August ”J.A.” Vikberg föddes 22 juni 1864 i Yttervik, Skellefteå som son till soldaten Nils August Carlsson Vikberg född i Holmsvattnet och Sara Johanna Jonsdotter född i Kroksjön. De fick sex barn, endast August blev vuxen. De andra fem syskonen dog bara någon dag gamla. Nils August var soldat vid rotet nr. 10 Vikberg i Yttervik. Han var ett av 21 barn till Carl Nilsson och Cajsa Dorotea Nilsdotter som bodde på fastigheten Holmsvattnet 2:20. Om Cajsa Dorotea har det berättats följande om när hon var gravid: ”Hon váar se kvedu, se da hon låg deri sanga, så snóod hon först krappen å sen slaingd hon över kven, hon váar trettan kvarter runt om. He var tjveillinga å treillinga vart ar.” (Hon var så bukstinn, så när hon låg där i sängen, så vände hon först kroppen och sen slängde hon över magen, hon var tretton kvarter runt om. Det var tvillingar och trillingar varje år.” Tretton kvarter är ungefär 192 cm. Det berättas vidare om Cajsa Dorotea att hon ska ha varit högmodig. Hon skulle ha sagt något om att Gud nog skulle få det besvärligt att göra henne fattig. Det berättas vidare att fadern Carl ska ha spelat bort hela förmögenheten, inklusive huset, till ditresta, samvetslösa, "storgubbar" från Skellefteå. Familjen blev därför försatta i konkurs, detta ska ha skett före år 1855. Därefter ska Holmsvattnets byamän ha byggt en stuga till familjen eftersom de blev vräkta från hemmanet. 

IMG 1 Johan August Wikberg

Tillbaka till August Vikberg. Han gifte sig 1898 med Emma Lovisa Löfgren i Bodan, Skellefteå. De bodde först i Yttervik där de fyra äldsta barnen föddes men flyttade 1904 till Yttre Ursviken. Där bodde de tills de dog. Tillsammans fick de sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Som bisyssla har ju Yttervikarna sedan mitten av 1800-talet arbetat som stuveriarbetare. Kanske var det som stuvare August fick upp ögonen för livet på sjön. Efter giftermålet och avlagd skepparexamen blev J.A. bogserbåtsförare på båten "Nyhamn". Det var bara en av många timmerbogserare han kört genom åren. August var även ångbåtsförare och besökte många olika länder under sina sjöresor, bland annat Australien och Kap Horn. Han berättade att när de rundade Kap Horn vid Sydamerikas sydspets, blåste det så kraftigt att snusen blåste ur munnen och knapparna ur västen. Han seglade också en gång på en engelsk båt och lärde sig på så sätt engelska. Dessa kunskaper fick August nytta av senare i livet när han fick agera tolk i Ursvikens hamn. Under åren 1889-1891 mönstrade han på fullriggaren Andrea Wilhelmina. Hon var 179 fot (cirka 53 meter) lång. Fartyget byggdes 1873 vid Alderholmen i Ursviken och sjönk på Atlanten 1 november 1899. Här nedan är ett av de ännu bevarade brev J.A. skrev hem under en av sina sjöresor.

 

 

 

 

August Vikberg.

0001 beskuren

Och avskriften av samma brev med modern stavning:

”Nu skickar jag åstad skeppet här med många tusen hälsningar till dig min sällskapsbroder, varvid jag får frambära mitt tack för ditt kärkomna brev som jag fick av dig varvid jag ser att du lever bra till skrivande till skrivande datum. Jag för min del lever bra och allesamman hälsar dig. Jag har ej någon nyhet att berätta för dig nu när vi här blivit låsta och det var den femte i sista. Nu är vi i tårdockan och när vi nu får in barlast skall vi gå till Pensacola Nordamerika och ta trälast och vidare vet jag ej. Nu för tillfället kan jag säga för dig att alla dem som reser till Amerika så kommer varje söndagsmorgon in i samma dock som vi ligger. Och har vi kommit in här sju dagar så har vi träffat de Skellefteåborna som reste över och här har vi haft lite vinter men det har gått över. Vi hade sju tums snö på däcket och jag antar att ni har vinter nu där hemma och trevligt och här har vi haft mycket trevligt. Vi får dansa var kväll som vi vill både med svenskar och med engelsmän men inte som hemma. Vi måste betala 7 ½ öre för varje dans. Om du är snäll och skriver till mig så var snäll och säg mig vad ni har för nya pigor där om det är något skifte som det brukar vara och så vill jag att du är snäll och skriver strax efter nyåret och säg för mig allt vad du kommer ihåg det är så trevligt att veta men låt ingen se dessa rader för jag skriver så dåligt i afton. Var god och efterkom min begäran med många tusen hälsningar från mina kamrater men först och sist blir du hälsad av mig som tecknar. Hälsa dina syskon från mig och mina kamrater från mig och jag tror att vi kommer hem till våren om vi lever. Mina kamrater är visst gifta allesammans innan vi kommer hem men det kan visst inte hjälpa. Jag lever säll utan bekymmer om sådant. Hälsa din syster Anna från mig adjö.

Här är min adress:

Sjöman

J.A. Vikberg

Skp Andrea Wilhelmina

Kap P.A. Bergstedt

Pensacola Nordamerika

Vi träffas om vi lever."

Disponenten vid Sävenäsbolaget Theodor Hedberg sa ofta till sina anställda: ”Det går inte det här”. En gång mötte han August Vikberg och Hedberg sa som vanligt ”det går inte det här”, varefter Vikberg sa: ”Har inte disponenten hört träpatronens bön?” Det hade han inte gjort och August reciterade: ”Fader du som från det höga skådar på min flottning ner, blunda med ett nådigt öga om du något fuffens ser. Giv mig folk med låg betalning som arbetar natt och dag med bogsering och förhalning, timmerlag på timmerlag. Se till att andras timmer kommer till min bom och när jag då förnimmer kallelsen att gå till dig, giv mig då en himmel full av timmer det är salighet för dig.” Alla närvarande tittade på disponent Hedberg och jägmästare Bäckman som också var närvarande sa: ”Nu fick vi allt en tankeställare.”

J.A. var också vid ett tillfälle inblandad i ett krogslagsmål på Irland på grund av en inhemsk kvinna som han hade flörtat med. Han blev även vid ett tillfälle osams med sin sonhustru Greta. En gång när hon hade nyskurat golvet hemma i sitt kök kom August in i köket med sina leriga stövlar. Greta bad honom att ta av sig stövlarna, då blev han arg och lämnade huset för att aldrig mer komma till sin son Karl och hans hustru Gretas hus något mer. När han ville prata med dem eller med Karl och Gretas dotter Ingrid, stod han vid grinden. Han brukade ge karameller till Ingrid.

August var också en väldigt bra gevärsskytt och en utmärkt snickare, han tillverkade båtar och musikinstrument. En fiol som han har gjort ska finnas kvar någonstans i Skellefteå, berättas det. En av båtarna som han tillverkat finns på Stackgrönnans båtmuseum. Det är en roddbåt. I hemmet hos August och Emma fanns en panna som inom familjen kallades för "Ålands hav" på grund av sin storlek, mat skulle ju lagas åt alla barnen och de gäster som uppenbarligen ofta besökte familjen Vikberg.

IMG 2 Johan August Wikberg

IMG 4 Johan August och Emma Wikberg

August Vikberg.                                                      August Vikberg med hustru Emma född Löfgren.

I sjömanhusdatabasen (sjöfolk), som finns hos Riksarkivet, där finns tre poster om J.A. Vikberg, samtliga från Örnsköldsviks sjömanshus. Han påmönstrade vid två tillfällen år 1915 i Örnsköldsvik, befattningen var befälhavare. Då var han antecknad som oexaminerad sjöman och hade en lön på 120 kr. Ett år senare påmönstrade han i Skellefteå med befattningen styrman. J.A. tjänade då 80 kr. Jag skriver detta för att visa vad en sjöman kunde tjäna på den tiden. August och Emmas son, Karl, gick i faderns fotspår och blev sjöman. 

August var en reslig och kraftig karl. Han var även trevlig och vänlig som person. Det berättas även att han hade ett ovårdat språk. Kanske var det präglat av hans liv som sjöman? Sammanfattningsvis var han omtyckt i sin omgivning. Han var en erfaren hedersman, luttrad av det ansträngande livet som sjöbuss. 

J.A. avled 14 september 1943, 79 år gammal. Hustrun Emma avled 15 augusti 1932. 

 

 

Fortsätt läs mer
  199 Träffar
  0 Kommentarer
199 Träffar
0 Kommentarer

Här hittar du emigranterna

Fo216348 Olympic PD
Ångfartyget S/S Olympic var en av White Star Lines atlantångare som gick med emigranter mellan Hull och New York. Bildkälla: Sjöhistoriska Museet.

 

Har du emigranter i släkten? Då känner du kanske till emigrantregistren och emigrantfartygens passagerarlistor som är tillgängliga på nätet? De finns hos Arkiv Digital, Familysearch och på Stephen Morses webbplats. Säkert finns de på fler ställen, och berätta gärna i en kommentar om du har tips om det.

Dessutom finns register över utvandrare på www.emiweb.eu.

Vi börjar med Arkiv Digital, som många av er släktforskare använder. De flesta emigranter åkte med emigrantfartyg från Göteborg, så därifrån finns flest arkivhandlingar. Rederierna skickade tydligen kopior på passagerarlistorna till polisen som upprättade liggare över utvandrare. Du hittar dem under arkivtyp: Polisarkiv.

Arkivet för Göteborgs poliskammare innehåller 149 volymer från 1869 till 1951. Sex av volymerna är personregister till emigrantlistorna från 1871 och 1894-1896, övriga är passagerarlistor. Registren har alltså en liten omfattning. Men söker du emigranter just de åren är dessa lätta att hitta.

 

register2
I emigrantregistret hos Arkiv Digital hittar vi Emilia Engström från Unnaryd som emigrerade i augusti 1895. Hon ska alltså finnas med i volymen nr 56 med passagerarlistor, på sidan127 och som nummer 1232. Bildkälla: Arkiv Digital.

Emilia1895
Och där finns hon också, som nummer 1232 och på väg till New York. Hon reste med ångfartyget Ariosto från Göteborg till Hull den 23 augusti. Vem Emilia var vet jag inte, hon är bara ett slumpmässigt valt exempel. Var de andra kvinnorna med efternamnet Engström hennes systrar? I så fall ser det ut som om de två äldre redan hade utvandrat och varit hemma på besök och då tagit med sig de två yngre till Amerika. Bildkälla: Arkiv Digital.

 

Söker du emigranter övriga år så gäller det att läsa sida upp och sida ner. Då är det bra att veta vilket datum emigranten har fått sitt flyttbetyg och ta med i beräkningen den tid det kan ha tagit att ta sig till Göteborg och kanske några extra dagar för väntan på avresa. Nyligen forskade jag om en emigrant från Vedum i Skaraborgs län som fick sitt flyttbetyg den 11 september men först den 18 september fanns hon på en passagerarlista. En vecka är nog en ganska rimlig tid, så ge inte upp. Jag läste inte alla namn för i passagerarlistorna står redovisat hemort och län och då sökte jag bara efter de från Skaraborgs län och sedan deras hemsocknar. Därför tog det inte så lång tid att komma igenom flera hundra namn.

I polisarkiven hos Arkiv Digital finns också emigrantlistor från hamnarna i Helsingborg (1907-1908 och 1929-1950), Malmö (1874-1939 med register 1887-1888 och 1892-1895) samt Stockholm (1869-1904 och 1905-1940).

Från början seglade fartygen från Sverige till Amerika men sedan blev det vanligare att först resa till Hull i England och där ta tåget till Liverpool eller Southampton eller kanske någon annan hamn. Därifrån gick de stora atlantångarna över till Amerika. Inte bara till New York utan även till Boston, Philadelphia och Baltimore i USA och Quebec, Montreal och Halifax i Kanada. 1915 startade Svenska Amerikalinjen med trafik från Göteborg direkt till New York.

För att få veta när resan mellan England och Amerika skedde och med vilket fartyg kan du söka i Stephen Morses databas med arkivhandlingar från Ellis Island i New York 1892-1924 eller i hans andra databaser. De flesta är gratis men några är avgiftsbelagda. Skaffar du ett gratiskonto får du också tillgång till de avfotograferade passagerarlistorna och ofta även ett foto på fartyget.

 

Morse
Så här kan resultatet se ut om du är inloggad på Stephen Morse databas med passagerarlistor från fartyg som kom till Ellis Island. Skärmdumpen visar svenska emigranter som kom till New York från Liverpool den 29 augusti 1895 ombord på fartyget Teutonic.

 

Familysearch är mormonernas gigantiska databas med arkivhandlingar från världens alla hörn. Bland annat emigranthandlingar. Där behöver du ett konto för att söka men det är gratis. Sök på namn och födelseår och sedan kan du välja att bara se träffarna från t ex passagerarlistor. Hos Familysearch finns också en hel del medborgarskapshandlingar, alltså ansökan om amerikanskt medborgarskap. De kan även innehålla ett foto.

 

Familysearch
En sökning på Familysearch efter Christina Persson ger bland annat denna träff i arkivet från gränsstationen i St Albans i Vermont på gränsen till Kanada. Christina från Kristianstad har kommit till Quebec och sedan rest vidare hit för att komma till USA.

 

Min redogörelse här är inte alls något försök att vara heltäcknade utan bara tips på vad jag själv använder i min släktforskning. Tipsa gärna om andra webbplatser!

Dessutom åkte många svenskar från Köpenhamn och Oslo och i vilken utsträckning motsvarande arkivhandlingar därifrån är digitaliserade vet jag inte.

 

Tillägg 14 juli, tips från andra släktforskare som jag själv inte undersökt:

Riksarkivet har samlat digitaliserade arkiv om emigranter.

norska Digitalarkivet och på Norway Heritage ska det också finnas arkivhandlingar om emigranter.

Find My Past ska det också finnas information om svenska emigranter.

Hos danska Utvandrararkivet finns de danska utvandrarprotokollen.

Fortsätt läs mer
  1136 Träffar
  0 Kommentarer
1136 Träffar
0 Kommentarer

Ett tomt blad

som sakta fylls med allehanda krumelurer. Kan det vara något som har med släktforskning att göra?

Det finns många olika orsaker till varför det hamnar ett tomt blad framför oss, eller idag är det kanske bättre att skriva att det finns en tom skärm som vi tittar på. Tangentbordet finns där, det är ”bara” att fylla på papperet/skärmen med det som ska berättas. Det finns kanske ett men, vad är det som beskrivas, vad är det som ska sparas för framtiden och kommer det någonsin mer att läsas efter att sista bokstaven skrivits.

Många gånger har säkert den frågan snurrat i huvudet på alla de som producerar någon form av innehåll på ett papper eller en skärm. En gång för länge sedan, långt innan datorer fanns, inte ens papper på det sätt som vi ser idag fanns, så började någon att skriva ner små uppgifter om de som levde i närheten. Det vore bra att veta hur många som fanns, kanske också deras namn och var de bodde. En ögonblicksbild, gjord för brukas och egentligen förbrukas inom närtid.

Det visade sig att det fanns någon som tänkte till, kanske ska vi ha sådana där små noteringar överallt. Då får vi lite koll på hur det egentligen ser ut, för vi har ju inte full koll idag. Om det överallt skrevs ner uppgifter om socknens folk så fick överheten full koll och samtidigt så kunde sockenstämman få en överblick över det som måste göras och vilka resurser som fanns. Naturligtvis var det bara intressant att veta nuläge, så då måste alla ändringar in, när de skedde och inte bara då och då som kunde vara en annan lösning.



Så föddes den ena typen av bok efter den andra, och där fylldes rad efter rad, sida efter sida, med uppgifter om födslar och dödslar, giften och skilsmässor (fast det kom ju väldigt sent in i bilden). Var folk bodde, hur de bodde och hur de var släkt. Bok efter bok fylldes och trots att de bara behövdes just då, så var någon som sparade det skrivna. Det sättet spred sig och bok lades till bok i kyrka eller prästgård. En del försvann, kanske hamnade de i den fuktiga källaren eller uppe i kyrktornet där det regnade in. Ibland var det elden som ställde till det. Men de flesta blev kvar och det är tur för oss idag. Nu kan diverse fotografer se till att de inte bara ligger på ett ställe, utan finns hemma hos de flesta som intresserade.

Ibland önskar jag att jag kunde få visa det vi ser idag för alla de som plitade ner uppgifterna, kanske i ljuset av fladdrande paraffinljus, med ett glas med något värmande stående på pulpeten. Undrar hur de skulle reagera på all den uppmärksamhet uppgifterna får, hur vi tackar för god skrift och grymtar över den sladdriga stilen hos den förfrusne reumatikern som skrev. Visst finns många som slitit och vi står i en stor tacksamhetsskuld till de som la ner så mycket arbete. Egentligen är det fantastiskt att allt detta finns för oss att nyttja idag.

Tänk vad vi fått veta och vet än idag, det är bra med ordning, mycket bättre än på vissa håll där man inte ens tycks veta vilka som är medborgare i det egna landet. Det diskuteras just nu friskt på andra sidan atlanten om nästa folkräkning ska innehålla fråga om medborgarskap, ett krav från de som hävdar att det behövs för att kunna hantera den egna valprocessen. Tydligen vet man inte svaret eftersom det är upp till den tillfrågade att själv svara på frågan. Undrar hur det varit om de haft riktiga husförhör istället?


Undrar hur många kommer att läsa det här, och är det egentligen någon som bryr sig om mina bokstäver?

Fortsätt läs mer
  677 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Du undrar vem som kommer att läsa ditt senaste inlägg - jo, jag har gjort det och ett antal andra personer också. Intressant det d... Läs mer
torsdag, 11 juli 2019 17:05
Eva Johansson
Intressanta tankar, det tycker jag, och har funderat en del på detta. Inte minst vilka vi skriver för här. Därför är det extra rol... Läs mer
fredag, 12 juli 2019 10:10
677 Träffar
2 Kommentarer

Sommarstockholm - ett kort svep

Snkhv-framfr-Slottet

'Du måste i alla fall skriva om Stockholm ikväll' tyckte min vän Kristina när vi diskuterade bloggidéer vid middagen.

Tjaa, skriva om Stockholm gör jag gärna, men ofta blir det ju då citat ur någon eller några av de inte helt obetydliga mängder böcker jag äger om staden. Och då är ju alltid risken att ni som gör mig äran att läsa min blogg, redan har läst boken ifråga. Eller så klantar jag mig och glömmer uppge författare och titel på boken, varvid det anländer ett brev med otrevligt innehåll några dagar senare... 

Men om jag citerar mig själv då? Jag har ju faktiskt klämt ur mig några små häften om Stockholm med omnejd. Då slipper jag i alla fall otrevliga brev-biten....

Vad sägs om en titt på en tämligen okänd sida av Slottet, en solig söndag under 750-årsjubileet? " Får äran att vara köbildare inför visningen av den nyupptäckta slottsmuren. När dörren framför mig slutligen öppnas, får vi så stiga nerför en ytterst brant stentrappa. Hur i all världen tog de sig ner förr i tiden, de som dessutom mestadels drack öl och vin? Väl nere går vi en lång trälagd gång in i ett litet stenrum med ett stort hål längst in. Det föreläses om gamla slottet Tre Kronor, det visas stenlager i den murade väggen, och så får vi alla komma fram och titta på det djupa hålet. Inte egentligen så mycket en visning som en förläsning, men som sådan var det intressant. Och så var det ju gratis förstås."

Vidare ner till Stortorget: "När jag kommer fram, står där ett antal personer i fotsida kåpor. Det tar en stund innan det går upp för mig att det inte är medeltid utan söndagsgudstjänst utomhus... Fast intrycket mattas något när ceremonin får avbrytas för sju riddare till häst, som kommer ridande över Stortorget. Troligen är de på väg till tornérspelen."

En liten sväng till Skeppsholmen kanske? " Tog mig för att promenera Skeppsholmen runt. Det var mer upplevelse än jag trott. När jag kom bort till kajen med träbåtarna, fick jag en känsla av att ha ramlat rakt ner i 70-talet, inte minst när jag fick syn på en lång, platt Cadillac av TV-deckarmodell parkerad vid bryggan. Hänförd blev jag när jag fick se Skridskopaviljongen. En tegelborg helt i det sena 1800-talets romantiska riddaranda. Med torn och allt, den är så ful att den nästan är snygg. Men den verkar övergiven. Jag kikade in genom entréfönstret. Ingenting där inne, ingenting alls. På sjösidan står någon sorts byggnadsställning. Kanske tänker man renovera det lilla kråkslottet och ha det till baler och konferenser."

Och inte för att jag suttit här och skrivit SÅ länge, men vi avslutar med en morgonpromenad längs Drottninggatan: " När jag i sakta mak prommenerar nedför Drottninggatan mot Helgeandsholmen, är det nästan som att gå i en drömvärld. Alla butiker är mörka och stängda. De få människor som är ute, rör sig sakta, liksom frånvarande. Klockan är inte ens halv nio ännu. En svag doft av kaffe silas fram och blandar sig med den lätta morgonbrisen. Det märks redan nu att det kommer att bli en varm dag igen. Jag tänkte skriva att världen liksom verkar 'nyskurad', men jag ser ju att en massa flitiga män i illgula västar är i full färd med sina borstar och slangar, så det är ju så att världen faktiskt ÄR nyskurad."

Den sistnämnda promenaden fortsatte förbi mitt favorithäng på Riksbron. Men det har jag skrivit om här förut.

 

Bilden: Sänkhåvsfiske vid Strömparterren,med Slottet i bakgrunden.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  256 Träffar
  0 Kommentarer
256 Träffar
0 Kommentarer

Vad upplevde du 1988?

När vi igår packade upp en av de sista flyttlådorna hittade vi längst ner fyra tidningar från 1988 bland saker från min avlidna svärmor. Lite kul att hitta, 1988 känns lagom länge sedan och jag minns en del av det som är omskrivet i de här tidningarna. En nostalgitripp. Osten kostade 54:90/kilo, desktop publishing på dator var en nyhet och avgångsklassen från 1933 på Marieborgsskolan hade 55-årsträff.

VT1988

Först kändes det mest som kuriosa och så insåg jag att det är 31 år sedan allt detta hände. Flera av dem som nämns i olika artiklar, och som jag känner igen, är redan döda.

På familjesidorna gäller några av dödsannonserna personer födda på 1800-talet. Bröllopsbilderna visar par som nu varit gifta i 31 år (om de hållit ihop) och har kanske redan barnbarn. Egentligen är det alltså ganska länge sedan. En hel generation kan man säga.

Så fort går tiden. Själv har jag numera blivit pensionär, åtminstone till åldern, men 1988 gick mina två barn fortfarande på dagis. Nu har de egna barn. Och därifrån gick tanken ganska snabbt till att konstatera att det som var nuet då är historia nu.

Vilket ledde mig vidare till att uppmana er alla att inte glömma er egen historia. Du som släktforskar och på något sätt för din släkthistoria vidare till senare generationer, tänk på att berätta om dig själv och ditt eget liv också. Om du skriver en släktberättelse eller gör en fotobok, filmar eller skrivier blogginlägg, det spelar ingen roll. För dina barnbarn är ditt liv historia.

Eftersom jag skrivit en skrivhandbok och håller skrivkurser för släktforskare får jag ofta frågor kring detta. Hur långt framåt ska jag skriva? Vad ska jag ta med? Det är så svårt att skriva om mitt eget liv, hur gör jag?

De här frågorna förstår jag. Det kan vara svårt att skriva om sig själv, det kan bli både väldigt personligt och privat men också svårt att sovra för att ens liv innehåller så oändligt mycket mer än vad arkivhandlingar kan berätta om de äldre släktingarna. Det viktiga är ändå, tycker jag, att du ser till att berätta för kommande generationer om det som är ditt liv. Tänk så tacksam du själv skulle vara om din mormor eller farfar lämnat efter sig en berättelse om sig själv. Så många gånger jag önskat mig det.

Jag lever inte riktigt som jag lär. Ännu har jag mest skrivit från vissa perioder i livet, framför allt från tiden innan jag fick barn. Det är ju en tid som mina barn inte känner till annars, det de själva varit med om kan de ju till viss del rekapitulera. Jag har också berättat muntligt flera gånger, så att de kanske minns en del om jag skulle avlida hastigt innan jag hunnit bli klar. Men kanske kan jag snart komma till skott med skrivandet på allvar.

Fortsätt läs mer
  301 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej Eva! Än en gång har du skrivit en krönika som är så läsvärd och intressant. Just det här med att skriva sin egen historia b... Läs mer
söndag, 07 juli 2019 19:38
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack för din härliga kommentar! Så glad jag blev! Ja, visst gjorde din mamma rätt, hellre skriva något än inget all... Läs mer
söndag, 07 juli 2019 20:25
301 Träffar
2 Kommentarer

DNA i/ur var mans mun

Jag har den senaste tiden deltagit i diskussioner rörande DNA och har vid ett antal tillfällen blivit kontaktad om frågor som kopplar till ämnet DNA.  Efter att det i många år varit centrerat till släktforskning och därtill relaterade frågor (för min egen del) så kommer nu påståenden och frågor om DNA från alla möjliga håll.



Ibland blir det nästan för mycket, det finns en stor spridning på kunskap och det finns också många höga förväntningar på vad som kan åstadkommas med hjälp av olika sorters DNA. Vid många av de tillfällen det kommer upp så märks att intresset är stort, men ofta visar det sig att kunskapen inte är på samma höga nivå. Det har fullkomligt exploderat med idéer om varför det så populärt, hur farligt det eller kanske ska vi säga vilka risker det finns, men också om drömmar vilka resultat som kan komma fram om en DNA-test tas.

Det är inte alltid så lätt att berömma sig själv, men visst finns en bra dubbelmening med rubriken. Det tycker i alla fall jag som ser de två olika metoderna att samla upp material till DNA-tester, genom svabbning av munhålan eller genom att spotta tillräckligt mycket i en kopp, som en del och samtidigt så pratas det mycket om allt som är kopplat till DNA,

Hur ser din relation ut till ämnet, brinner du eller har det brunnit ut?  Känner du att du får mycket genom kontakter med andra som sysslar med DNA?  Kanske är det ett område som du inte alls är intresserad av, känner att det gått för långt med detta tjafs och längtar tillbaka till den goda tiden då allt som stod i kyrkboken var rätt, att pappa var den som i födelseboken och ingen kunde ifrågasätta familjen trots att det fanns så stora olikheter mellan individerna.

Själv ser jag det ökade och vidgade intresset som en fantastisk möjlighet, både att utöka vår kunskap inom olika områden såsom arkeologi, språkforskning och sjukdomshistorik som att hjälpmedel vid brottsbekämpning och förståelse för den värld vi levat och lever i.  Men vi måste lära oss att berätta vad man kan göra och vilka begränsningar det finns. Att det inte går att skilja på en Oslobo och en från Stockholm med hjälp av DNA är inte uppenbart för alla. Att det inte går att ta ett DNA-test och få hela sitt släktträd uppritad är inte självklart för de som tittat på ett reklaminslag på TV, eftersom det verkar vara så enkelt.  

Ett ständigt återkommande ämne vid kontakter med de som inte har släktforskarbakgrund är de kartor som företagen publicerar, som sägs visa varifrån den testade kommer. Det känns faktiskt lite tjatigt att gång på gång behöva upprepa att de kan vara roliga att ha, men att träffsäkerheten är låg och att ursprunget från Nigeria eller amerikansk urinnevånare troligtvis inte finns.  Att använda DNA på rätt sätt kan ge mycket, men låt oss koppla bort det värsta felkällorna, av vilket dessa kartor tycks vara den mest framträdande.

Blev en del funderingar runt DNA, vad tycker du, påverkas du eller är det bara lite brus i bakgrunden?


                Undrar hur många gånger DNA nämns i min text, orkar nog inte räkna

Fortsätt läs mer
  1255 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Intressant! En fråga: Med kartor - menas den information som anges om hur stor del av dna:t som kommer från jägar-/samlarfolk, bön... Läs mer
onsdag, 03 juli 2019 23:57
Mats Ahlgren
När jag i inlägget skriver om kartor är det i första hand den del som brukar kallas Origin eller Ethnicity (beroende på bolag) där... Läs mer
torsdag, 04 juli 2019 00:19
Harry Hultman
Hej! Om DNA relaterade frågor kan man tycka mycket. Lätt att tro att DNA testen ger färdiga släkt grenar. Finns mycket att lära h... Läs mer
torsdag, 04 juli 2019 01:50
1255 Träffar
4 Kommentarer

Konferensliv...

skellefte-landskyrka

Om inte järnvägen slutat med rökkupéer på tågen, så hade jag nog aldrig fått åka på mitt livs första konferens.

Det skulle bli släktforskar- och förtroendemannakonferens i Skellefteå år 2003, och GFs dåvarande ordförande Ian Hamilton var förstås självskriven representant för föreningen på konferensen.
Men Ian var notorisk piprökare, och tanken på att sitta i flera timmar på tåget till Norrland utan att få röka sin kära pipa, var honom outhärdlig.

Däremot var undertecknad ganska pigg på att få åka till konferensen, av följande skäl:

A) Jag hade aldrig tidigare representerat någon arbetsplats på någon konferens, och såg detta som ett kliv uppåt på karriärstegen.
B) Jag kände en del av personerna på deltagarlistan, och andra ville jag gärna 'få ett ansikte' på.
C) Jag hade nyligen insett att min mormors mormors föräldrar båda var inflyttade till Stockholm från Skellefteå med omnejd, och lockades av möjligheten till lokal släktforskning

Jag fick åka, men det hela slutade med flyg istället för tåg till och från staden i norr. En timmes flygresa i ett pyttelitet plan, men med fantastisk utsikt över Bottenviken. En annan deltagare, Sam Blixt, har anslutningsflugit från Oskarshamn och fått ett helt flygplan för sig själv! Ensam på 40 sittplatser... Jag lär mig att det är en viss skillnad på charterresor till turistorter och affärsresor med inrikesflyg. Jag gör en ny trevlig bekantskap i Anneli Andersson, representant från DIS Väst och kanske i ännu högre grad från Melleruds museum.

En kvarts bussresa genom landsbygd och förbi gårdar, tar oss till hotell Aurum. Det är fullt med incheckande släktforskare i vestibulen. Det blir nästan lite pinsamt för min del; jag är den enda deltagaren som inte tar upp plånboken och betalar rummet på plats. Men personalen hittar förskottsbetalningen på mitt rum, och allt ordnar sig till det bästa.

Jag har noggrant studerat programmet för helgen, och insett att just nu, fredag eftermiddag, är den enda lediga tid som egentligen står till buds, så här hoppar inga halta löss. Upp och inspektera rummet, sedan fram med ombyte och ner till badavdelningen, här ska utnyttjas faciliteter!
Men var ligger dambastun egentligen? Jag får lov att gå upp och hämta portieren, som följer med ner och lotsar mig genom kulvertarna. Varje gång vi passerar en dörr, knackar han först på, och säger: 'Hallå. Någon naken dam?' vilket förstås är hänsynsfullt men låter lite roligt.
När jag bytt om och hittat en dörr som det står 'Lagunen' på, visar det sig att poolen är övertäckt av en stor presenning! Vad göra, jag kan ju inte gärna gå upp till receptionen iförd baddräkt... Men som tur är, kommer den beredvillige portieren tillbaka, och några minuter senare kan jag plumsa i vattnet. Bastu och dusch följer, sedan blir det ombyte igen och middag. Kvällen förflyter under angenämt samtal, jag har förhoppningsfullt tagit med ett antal egna antavlor och 'fiskar' lite. Inga napp, men väl intresse.

Lördag morgon gryr med studiebesök på Kunskapskällan före lunch. Kommer det någon buss eller inte? Förvirringen är stor, och några i gänget, tar helt enkelt och fotvandrar genom Skellefteå till museet där vi ska hålla till. Till slut kommer det en buss, en kvart före utsatt tid. Förvirringen blir nu ännu större. Vilka är egentligen kvar på hotellet och ska med bussen, och vilka vandrade iväg på egen hand?
Till slut kommer vi dock iväg. Cirka två meter. Sedan säger en medlem i Boden-Överluleå släktforskarförening lakoniskt: 'Nu har vi nog glömt XX i alla fall. Han skulle gå på toaletten...' Bussen tvärstannar, och alla stirrar intensivt bort mot hotellets entré trots att de flesta av oss inte har en aning om hur vår saknade deltagare ser ut. 'Han har skinnkeps på sig' meddelar samma röst som tidigare. Efter ett par minuter kommer dock vår saknade släktforskarbroder och säger glatt 'Ja, nu är jag här, nu kan vi åka!'.

Vi åker, och blir guidade av chauffören. Området där vårt hotell ligger heter Anderstorp och har cirka 6000 invånare(2003). Vi passerar universitetsfilialen Skeria, som har ungefär 2000 studenter läsande där. Ett charmigt kvarter med trävillor alldeles intill stadskyrkan planeras rustas upp till kulturområde. Vid kommunalhuset har en hjortstaty just råkat ut för vandaler, och nu finns bara hovarna kvar. Vi passerar Nygatan, Skellefteås huvudgata, och Skelleftekrafts byggnader, lite vitsigt kallade 'Elyséepalatset'. Bussen stånkar uppför Vitberget där vi får en magnifik vy över staden. Sedan passerar vi landskyrkan, som ska vara äldst i länet (om jag minns rätt), med Sveriges längsta träbro strax intill. Vi åker också förbi Bonnstan med sina små trästugor, numera lätt upprustade för fritidsboende.

Så är vi då framme vid Skellefte Museum, tidigare Högre Allmänna Läroverket, och inrymmande Kunskapskällan. Men första destination för oss blir en hörsal, där vi välkomnas av Allan Boström, som är ordförande i museistyrelsen. Allan berättar en hel del ur stadens historia för oss, Skellefteå har varit stad sedan 1845, men bygden är befolkad sedan långt tidigare. Bland annat har man hittat en 8000 år gammal boplats uppströms älven i Byske, några mil norr om Skellefteå. Vi får också höra om guldet i närbelägna Boliden, och förstås Västerbottensosten. Torsten Ehrenmarks ord förtjänar att citeras: 'När man äter Västerbottensost, höjer sig gommen som ett gotiskt kyrkvalv'.

Vi får fram fler talare, en av dem är den numera legendariske Ulf Lundström, som då hade kommit med åtminstone sin första bok om gårdar och människor i Skelleftebygden och närliggande socknar. En annan talare är Stig Henrik Wiklund som berättar mer om Kunskapskällan och dess samlingar.

Det sistnämnda vattnas förstås i munnen på oss som har anor i norr, och när det är färdigföreläst, får vi gå på rundvandring på översta våningen, där Kunskapskällan finns. Där finns ett överflöd av pärmar, böcker och annat mumsmums för släktforskare, men tyvärr är vi försenade. Det blir transport tillbaka till hotellet.

Efter lunchen går vi ner i källarplanet, dock inte för att bada bastu, utan för att uppsöka salen Guldgruvan, där vi ska hålla till med konferensen. Släktforskarförbundets dåvarande ordförande, Ted Rosvall, inleder med presentationer av funktionärer och regelrätt upprop av oss alla. Sedan börjar konferensandet.
Först ut är representanter från landets landsarkiv, som får presentera sitt bestånd, inriktning, kommande digitaliseringsprojekt och tillgänglighet för släktforskare. Många frågor kommer från åhörarna, om allt från bouppteckningsregister till Teds 'logistik P.', det sistnämnda handlar om problemet med brist på parkeringsplatser utanför landsarkiven. Alla bilburna släktforskare i rummet känner till problemet, men ingen vet riktigt vad vi kan göra åt det.

Under den korta rasten, händer något intressant. Jag går in i Skellefteföreningens lokal intill, och bläddrar i böcker. Det är då Sten Lundgren från föreningen kommer på var han sett mig förut, och frågar var jag kommer ifrån. 'GF' svarar jag, ambitiös som jag är. Nu visade det sig att Sten L menade mina norrlandsanor. När jag börjar rabbla, trillar en polett ner hos den gode mannen när jag nämner namnet 'Wäppling', ett typiskt soldatnamn. Sten Lundgren var speciellt inriktad på soldatforskning, och så sent som några dagar före konferensen, hade han printat ut uppgifter åt en annan släktforskare. Där fanns namnet Wäppling tydligen med. Han får mina uppgifter, och lovar återkomma till mig dagen efter. Orden 'spänd förväntan' har nu fått nya dimensioner för undertecknad...

Konferensen fortsätter med livliga diskussioner. Hur ser mikrokortens framtid ut? Om kyrkböckerna ska digitaliseras istället, hur går det med sekretessen? Det har nyligen förekommit en 'arkivutredning', vad har den gett för resultat? Det finns också ett förslag om 'arkivpedagoger' på varje landsarkiv, som ska väcka medborgarnas 'arkivaptit'. Släktforskarförbundet hade påbörjat projektet med Kugelberg-DVD:n. SSGF får tillåtelse att demonstrera sin nya CD med 'Begravda i Stockholm', men när den datorn knäpps på, utbryter jubel i salen, för som skrivbordsbild ser vi templet i Abu Simbel. Spridda röster frågar förstås om det verkligen finns SÅ gamla gravar med på skivan, och om det inte var Stockholms begravda det skulle handla om, med fler lustifikationer... Nils Marelius, som nyligen gett ut en bok om alla de register som förs i släktforskarSverige, upplyser om att han insett att hans bok troligen omfattar ungefär 20 % av alla register som folk sitter och upprättar! Hur får vi tag i resten? Eller ens vetskap om att de finns?

Så småningom blir det slut för idag, en kvart för sent. En god middag och en hel del 'eftersnack' samt underhållning av ordförande Ted fyller lördagskvällen, och det blir onödigt sent.

Söndag morgon. En stark dagen-efter-kvällen-före-känsla vilar över hotellet. Sorgligt välbekant från senare tiders Släktforskardagar...
Hursomhelst, ner i Guldgruvan igen, och nu ska de nya digitala kanalerna få presentera sig, en efter en. Genline, Arkion, Digitala forskarsalen och Indiko. Åhörarna har många frågor, det blir emellanåt livliga diskussioner, och ett tag var jag lite rädd att slagsmål skulle utbryta mellan två konkurrenter i en känslig fråga (av hänsyn till berörda personer, går jag inte närmare in på detta).
Precis innan vi ska starta för dagen, kommer Sten Lundgren till mig med en tjock bunt utskrivna papper. Han får mitt namn och min e-post i rasande fart, och till slut kommer jag på vilken ana Nils Persson Burström (född 1811 i Lövånger) är till mig också. Med svidande hjärta men stark självkännedom stoppar jag raskt in hela bunten papper längst bak i min plastmapp. Annars hade det nog inte blivit några anteckningar från söndagens konferensande....

Till slut är det hela faktiskt slut, vi säger adjö, konferensdeltagarna försvinner i omgångar till bussar, tåg och flygplan.

Slutomdöme: Jätteroligt, jättejobbigt och mycket lärorikt!
På sätt och vis var nog 'eftersnacket' det värsta av alltihop. Det var ju trots allt den bästa och roligaste delen, så man kom ju aldrig i säng!

 

 Bilden: Skellefte landskyrka åkte vi förbi....

Fortsätt läs mer
  413 Träffar
  0 Kommentarer
413 Träffar
0 Kommentarer

Min morfars farbror "Kalle"

Karl Gustav Kalle Lundström 0004

Min morfars farbror Karl Gustaf ”Kalle” Lundström reste till Fernie, B.C. Kanada tillsammans med sin svåger, smeden Per Lindberg. Han var gift med Karls syster Hildur. ”Kalle” och Hildur var barn till Oskar Lundström den äldre och hans första hustru Viktoria Nordström . De bodde i Kalvträsk, i Västerbottens län. "Kalle" var född år 1891.

1910-07-01 lämnade ”Kalle” och hans svåger Per Lindberg Göteborgs hamn med destination Liverpool i Storbritannien. De reste vidare med fartyget S/S Saxonia till Boston. Dit kom de den 14 juli 1910. De hade dock biljetter till Medicin Hat, Alberta, Kanada och förmodligen åkte de tåg dit från Boston.

De båda flyttade strax därpå till Fernie, i British Columbia. Där arbetade de som skogshuggare. Tyvärr insjuknade ”Kalle” under hösten och besökte en läkare men han kunde återvända till jobbet efter en vecka. Senare drabbades han av tyfoidfeber och blev intagen på sjukhuset i Fernie. Där blev han mer sjuk och dog där den 19/11 klockan 14. 

Bilden till vänster föreställer Karl Gustaf "Kalle" Lundström.

Dagen efter "Kalles" död skrev Per ett brev hem till sin svåger, Kalles äldre bror, Herbert Lundström där han berättade vad som hade hänt. Ett brev som fortfarande finns bevarat i släkten. Han skriver bland annat:

Fernie B.C. den 20/11 1910

God dag på dig Herbert. Härmed får jag taga pennan i min hand för att först och främst svara på det brev du hade skrivit till Kalle. Jag får först och främst säga att jag lever som vanligt bra till hälsan. Men det är just inte roligt att skriva denna gång. Kanske du redan anar vad som kommer att skrivas här nedan. Ett ganska svårt bud för er alla där hemma och inte minst för mig. Jag har haft det så ledsamt nu i tre veckor. Du må säga det för alla andra. Var försiktig och börja tala smått i sänder så att du inte säger det direkt till dem andra. Du ska inte tro att jag inte har gjort mitt bästa, men det är en annan man som allting styr och ställer. Det har sett ut hela tiden som om han ingen lycka skulle ha här.

Han var ju först sjuk en vecka, så var han till doktorn, han var ej så mycket sjuk då han arbetade som vanligt. Men så blev han sämre igen. Han fick nervfeber, så han måste in på sjukhuset. Där han har legat i nära tre veckor. Jag har gått där dagligen och tröstat honom. Han trodde genast han blev liggande att det skulle bliva döden för honom och även jag anade detta. Så jag har troget bett till Gud att han skulle förbarma sig över hans fattiga själ. Han sade själv att det var det enda som kunde hjälpa honom både i liv och död och han sade att det är den enda utvägen. Att lämna allt åt herren. Då må det bliva som det vill.

Jag tror att han skall ha gått hem till Gud och jag vill inte att ni ska tro att jag har varit likgiltig utan tvärtom. Jag har bedit Gud för honom alltsedan han blivit liggandes så jag har gjort mitt bästa. Men det var väl herrens vilja, att han skulle gå bort ur tiden i så unga år. Men ni skall inte sörja, så att ni mister förståndet utan bedjen Gud att han hjälper eder i sorgens stund. Jag tror att han har gått hem till Gud. Därför skall vi inte sörja alltför mycket. Du må försöka trösta dem andra. Jag har ingen som tröstar mig utan jag får lämna allt i Guds hand och med det får jag vara nöjd.

I dag den 22/11 skall vi begrava honom, vilket är den dag som känns ledsam. Vi skall samlas klockan två, det är många skandinavier som skall deltaga i begravningen. Så får jag säga att vi har samlat ihop till en fin kista åt honom. 25 dollar. Hans begravning kostar 45 dollar, så det blir dyrt. Det är nästan 100 kronor. Vi ville att han skulle få en hederlig begravning.

Jag skall taga reda på hans kläder och allt vad han har. Nu måste jag visst sluta för denna gång, för mina tankar är så hårt ansatta av sorg och det kan ni ej undra på. Så om ni har ett tröstens ord att sända mig så nog är det bra.

 

Ester LundströmInnan ”Kalle” och hans svåger Per reste till Kanada hade ”Kalle” förlovat sig med Ester Vestman. Hon gifte sig, efter Kalles bortgång, med hans bror Herbert den 30/9 1917. Med honom fick hon tre barn innan Herbert hastigt insjuknade i lunginflammation efter en olycka i timmerskogen. Han avled på Skellefteå lasarett den 6 mars 1927, 39 år gammal. Ester blev lämnad ensam med tre små barn, där min morfar var yngst, knappt fyllda fem år. Dessutom hade de ett jordbruk att sköta. Herberts pappa Oskar Lundström och hans dåvarande hustru Selma levde när Herbert gick bort och de hjälpte Ester med sysslorna på gården. Utan Oskar och Selma hade nog inte Ester klarat av livet efter makens bortgång. Livet var många gånger väldigt tufft förr. I dag är mycket bättre och vi har nog inte riktigt förstått själva hur bra vi har det i dag jämfört med hur våra förfäder hade det. 

Bilden till höger föreställer min morfarsmor Ester Lundström född Vestman.

Fortsätt läs mer
  504 Träffar
  0 Kommentarer
504 Träffar
0 Kommentarer

En gammal anrik gård

Vi bor numera på gammal åkermark. Kanske har det varit sjöbotten ännu tidigare. Åkrarna tillhörde Björhovda gård och bostadsområdet där vi bor heter Bjurhovda, som är det sentida namnet. Området ingår i Badelunda församling, en socken med många fornlämningar strax öster om centrala Västerås.

Även om vi ännu inte hunnit packa upp alla flyttkartongerna har vi tagit oss tid att se oss om i omgivningarna. Områdets historia är det jag är mest intresserad av, som ni nog förstår. Jag har läst på VLT att gården Bjurhovda brukades fram till slutet av 1960-talet, sedan bebyggdes marken med flerbostadshus. Siste bonden på gården blev Eric Agrell och hans efterlevande efter hans död 1966. De arrenderade gården för den ägdes sedan 1860-talet av Domänverket. Då hade den varit kronogård sedan 1500-talet och varit officersboställe. Innan dess var den ett löneboställe för prästerna i Västerås stift. Gustav Vasas historieskrivare Peder Svart bodde här i mitten av 1500-talet. Så visst är det en plats med gamla anor jag hamnat på.

Läs om historien på VLT, en artikel till där du får scrolla ner till slutet.

50 talet 2
Eniro kan man se flygfoton från 50- och 60-talet och se hur det såg ut då, jämfört med dagens karta. I mitten är gårdsbyggnaderna på Bjurhovda gård innan området bebyggdes med flerbostadshus. Vi bor i ett hus till vänster om den gamla gården. Idag ligger det ett äldreboende ungefär där mangården låg.

sten
Idag är det bara en sten från den gamla flaggstångshållaren på gården som finns kvar. Alla hus är borta, i stället är det parkmark här. Eget foto.

kista
Intill platsen där gårdsbyggnaderna stod finns en fornlämning, en hällkista som ingår i ett gravområde från stenåldern. Delvis schaktades den bort under byggtiden men har sedan restaurerats. Eget foto. Läs på VLT.

hfl1667
Badelunda kyrkoarkiv har en ovanligt gammal husförhörslängd bevarad, ända från 1667. Då fanns det en bondefamilj på Bjurhovda. Husbonde var Lars Persson och hustrun hette Karin. Hette hon Tyrisdotter i efternamn? Jag tror det. I familjen fanns också Margareta Larsdotter, Jöran Jacobsson, Malin Larsdotter, Anna Jacobsdotter och Ingar. Uppenbarligen var det Karins andra gifte för Jöran och Anna verkar ha varit styvbarn till Lars. Jöran befann sig i Västerås. Ett par inhyse hette Johan Matsson och Karin Andersdotter. Källa: Arkiv Digital, Badelunda (U) AI:1 (1667-1703) Bild 21 / sid 12.

1652
Den äldsta kartan jag hittat är från 1652. Manbyggnaden låg mitt i den högra kartdelen, enligt markering. Källa: Lantmäteriet.

1737 2
Så här såg det ut 1737. Källa: Lanmäteriet.

Det här är bara en första titt på Bjurhovdas historia och jag räknar med att återkomma till den längre fram. När området bebyggdes var det ett miljonprogramområde och som hade en del sociala problem. Det här hängde i sig ett tag har vi förstått, men nu har flera av våra nya grannar sagt till oss att det inte är så längre utan väldigt lugnt och problemfritt sedan flera år tillbaka. Vi får väl hoppas det stämmer. Själva trivs vi i alla fall. Lagom långt från centrum, nära till butiker, cykelbana och busshållplats, fina omgivningar. Och jag har redan haft kontakt med en släktforskare i grannhuset...

Fortsätt läs mer
  496 Träffar
  0 Kommentarer
496 Träffar
0 Kommentarer

En resa i tiden

En dag ledig, utan något måste, vad kan man göra då? Det finns naturligtvis hur många svar som helst på en sån öppen fråga, men för mig blev den dagen en utflykt till Västergötland, till Billingens fot, närmare bestämt till det av många kända Varnhem.  Inte första besöket, men tidigare har det varit klosterkyrkan med alla sina minnesmärken och det utgrävda klostret som varit den stora attraktionen. Nu finns det ytterligare nya upptäckter att titta på och leva sig in i, både i form av det som redan upptäckts och det som hittas just i den minut jag står där, vid de utgrävningar som håller på just nu, som en del av utbildning på Göteborgs universitet.



Att stå på den lilla höjden, bara ett par hundra meter från klosterkyrkan, och försöka visualisera hur det kunde ha sett ut för 1 000 år sedan. Den stora vikingatida gården, med många hus, och bredvid den tidigare gravfältet, där varje liten kulle påminde om en kremerad släkting eller vän.  De fick ligga kvar, trots att de som bodde där redan lämnat både tron på asagudarna och kremeringstekniken bakom sig. Något nytt hade kommit och med den kristna tron kom nya sedvänjor, det behövdes mer mark eftersom de döda begravdes med kroppen i rätt läge och precis som de såg ut när de dog. En samlingsplats behövdes, inte så stor eftersom det troligen bara var de som var knutna till den stora gården som använde den. En liten träkyrka byggdes och begravningsplatsen växte runt denna kyrka. Närmast kyrkan var det finast att ligga och där fanns säkert ägarfamiljen, sedan de som var fria brukare av mark och längst ut de ofria, kanske kallades de trälar. Idag beräknas begravningsplatsen ha fyllts på runt 3 000 gravar under de 250 år den användes. Allt är inte utgrävt, men det som undersökts visar att det är många barngravar, i alla delarna av platsen.

Som intresserad av DNA och släktforskning så dyker naturligtvis drömmen upp om att kunna testa de som begravdes där och sedan jämföra med de som bor i trakterna i dag.  Hur stor del av den dåtida befolkningen har likheter med de som bor där idag?  Finns det någon som har koppling de som bodde där under vikingatiden.  Är någon i serveringen (gott fika, som kan rekommenderas) en ättling till en av de begravna? Det kanske bara är en dröm, men det kostar inget att fråga de ansvariga om de kan söka lite bidrag för ett sådan intressant uppföljning.

Ett kort besök på en av de aktuella utgrävningsplatserna, och då blev jag visad en cylinderformad sak. Det fanns ett ritat mönster på en del av den och det som var så konstigt var att den var så tung, någon form av metall tror jag på, men inte var det bly, för den är ganska mjuk på ytan och den här var stenhård. Det ska bli spännande att se om den här lilla prylen någon gång nämns i en rapport, om det går att få fram vad det är för material och om liknande hittas i närheten.

Jag försökte ta en bild på Kata, som till viss del symboliserar gården och kyrkan, där hon ligger tätt vid kyrkmuren, med den sten som tidigare legat över henne. Men med ett glasgolv och ljus som kommer in från ett fönster så blir bilden fylld av allehanda reflexer, men försök att se vad som finns där.



Kanske inte så mycket släktforskning, men en mycket intressant del av vår historia som finns att se i Varnhem.

Fortsätt läs mer
  864 Träffar
  0 Kommentarer
864 Träffar
0 Kommentarer

Jonas och Matilda Sundbom

Matilda och Jonas Sundbom

Paret på bilden är Matilda "Tilda" Jonsdotter Hedberg (1860-1921) och Jonas Jonsson Sundbom (1852-1950). Hon var född i Gran, Skellefteå som dotter till Jonas Gustaf Martinsson Hedberg och hans hustru Sara Johanna Gustafsdotter. När Matilda var nio år gammal dog hennes far. Hon fick därför växa upp med sin mor och sina tre syskon. Familjen bodde som inhysta hos en annan familj och de hade det nog ganska fattigt.

Jonas var född i Rajmirbränne, Bjurvattnet, Skellefteå. Hans föräldrar var Greta-Stina Olofsdotter Rosengren och Jon Persson. Matilda och Jonas gifte sig 1880. År 1885 köpte Jonas och ”Tilda” ett skäl skogsmark för 50 riksdaler samt en liten gammal stuga i Bjurström. Två år senare köpte de ytterligare två skäl skogsmark, den gången för 75 riksdaler. De bodde först i Svanström men flyttade till Bjurström först 1905 där de bodde resten av sina liv. Jonas odlade upp marken han köpt, byggde om stugan helt själv. Murade, snickrade och målade gjorde han. I hemmet fostrades åtta barn, sex döttrar och två söner. Makarna var med om flera umbäranden i livet, bland annat tvingades de begrava tre av sina barn.

Sonen Axel som föddes i januari 1888, avled i februari 1889, han blev alltså bara ett år gammal. År 1899 fick Jonas och ”Tilda” ännu en son, även han fick namnet Axel. Han levde till vuxen ålder och dog 63 år gammal.

Dottern Hedvig hade gift sig med gruvarbetaren Gustaf Johansson och bosatt sig i Kiruna där maken arbetade i gruvan. Makarna hade två barn tillsammans, en dotter och en son. Sonen avled ett år gammal 1910. Året därpå avled Hedvig i sviterna av tuberkulos. Dottern var bara fyra år gammal vid moderns bortgång.

Äldsta dottern Johanna "Hanna" avled 1918 i barnsäng när hon skulle föda sitt sjätte barn. Hon var gift med Nils Marklund och de hade sedan tidigare fyra gemensamma barn. (Johanna hade en son före äktenskapet med Nils). Enligt vad som berättats var halva barnet ute när hon avled. Hennes make gifte sedan om sig med Johannas syster Ester och fick med henne ytterligare fem barn. Makarna bodde i Bäckfors, Skellefteå.

Om ”Tilda” vet jag inte så mycket. Hon avled 1921 av bröstjukdom. Efter hennes bortgång överlät Jonas hemmanet i Bjurström till sonen Axel.

Jonas hade varit soldat på Gumboda hed och Vännäs läger i 26 år för Svanfors rote. Han brukade prata om när han varit till Gumboda hed (Västerbottens regemente hade en samlingsplats där för indelta soldater) på läger och han sa att det small så snabbt där, men så snabbt kan det inte ha smällt för de hade ju mynningsladdare. När Jonas son Axel kom hem från andra världskriget (de hade väl haft beredskap under den tiden) så skulle han prova uniformen och gjorde honnör! Han såg sig nog fortfarande som soldat. Han arbetade även som snickare och murare. Han var duktig inom dessa yrken. Han var lite barsk men skrattade gott efteråt till skillnad från sina bröder. När Jonas fyllde 85 år 1937 hade en grannfru bakat en tårta åt honom och när de gick dit med den för att uppvakta honom så var han ute i skogen och högg ved. Tala om en pigg 85-åring! När Jonas fyllde 90 år 1942, var han en av de få ännu levande från indelningsverkets tid som ju avskaffades 1901 när allmän värnplikt infördes. Då var han fortfarande pigg och kry för sin ålder. Han läste tidningen och var uppdaterad om vad som hände i världen. Fortfarande vid 95 års ålder högg han ved, hackade torv i ladugården och utförde snöskottning när det behövdes. Han var fortfarande vid god vigör 95 år gammal. Endast synen var något försämrad. Jonas, som blev 97 år gammal, var klar i minnet enda till slutet. Jonas var lite less att leva så länge, han önskade att han skulle få "knäpp a" som han själv sa.

Jonas goda gener för att leva länge fördes vidare till barnen. Dottern Ida blev 104 år gammal och var då Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. En annan dotter, Ester, uppnådde 90 års ålder och dottern Anna levde tills hon var 87 år gammal.

Fortsätt läs mer
  547 Träffar
  0 Kommentarer
547 Träffar
0 Kommentarer

Glad midsommar!

Hoppas ni har en fortsatt fin midsommarhelg, med alldeles lagom varmt väder och att ni sluppit regn under firandet utomhus. Själv har jag firat lagom, eller egentligen inte alls utom den traditionsenliga matjessillen och färskpotatisen på midsommarafton, denna gången på balkongen. I övrigt är vi mitt uppe i uppackningen av flyttkartongerna och anpassningen till vårt nya boende.

midsommar UMFA53278 3625
Vi hann inte med något offentligt midsommarfirande här i Västerås så det får bli en bild av midsommarfirandet i Lysekil någon gång kring förra sekelskiftet i stället. Foto: Hugo Hallgren. Bildkälla: Bohusläns Museum.

Nu har jag i alla fall packat upp mina gamla släktpapper och fått in dem i ett eget skåp. Nu ska allt kunna samlas på en plats och inte vara utspritt på flera i takt med att de tillkommit. Sortering är en bra följd av att flytta.

midsommar pall
Igår kväll, när många andra kanske tog sig en nubbe till sillen, satte jag ihop en nyinköpt pall från Ikea. Vi har ett tag tänkt skaffa några sådana, för barnbarnen att sitta på när de är hos oss (pallarna är lagom mycket högre än en vanlig stol) men väntat tills efter flytten. En del andra småsaker blev det också från det stora möbelvaruhuset. Fast vi hade för mycket möbler i huset är det ändå en del nytt som behövs här i lägenheten, helt enkelt för att allt det gamla inte passar in. Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  482 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Christer: Stort tack för dina berömmande ord! Så glad jag blev för detta! Då har jag nått fram med det jag ville förmedla och det... Läs mer
söndag, 23 juni 2019 20:13
482 Träffar
2 Kommentarer

En bondedagbok

Vad är en bondedagbok och vad kan det finnas för intressant i en sådan. Nordiska museet har samlat in sådana och det finns idag 78 stycken presenterade i Svenska bondedagböcker: Ett nationalregister. En bondedagbok är fokuserad på verksamheten inom jordbruket, och skrevs av bönder eller torpare.

I måndags var jag på ett evenemang runt en av dessa 78 bondedagböcker, på Ingarö i Värmdö kommun, en del av Stockholms skärgård. Den lilla träkyrkan var fullsatt när Barbro Maasen presenterade sitt arbete baserat på Axel Ludvig Wennberg tolv dagböcker, katalogiserad av Nordiska Museet som Ingarödagboken 1860–1914.


Genom många års arbete har författaren skaffat sig kännedom om Axels liv, och också om det samhälle i förvandling som han erfor under de 54 år han skrev sin dagbok. Beskrivningar av dagliga räkenskaper blandas med uppgifter om familj, släkt grannar och naturen. Genom att koppla uppgifterna i dagboken till andra källor så finns det en berättelse som visar på ett samhälle stadd i förändring och hur det påverkar gårdar och individer, hur skiftet från att mestadels odla för eget bruk skiftar till mer av stordrift och där nya inkomstkällor växer fram. Att ha fosterbarn, eller att åka den nya ångbåten till storstan för att sälja sina varor. Att sommargäster kan tänka sig att betala för ett enkelt boende är en annan påverkande faktor till de förändringar som sker.

På ett intresseväckande sätt beskriver författaren historien, samtidigt som vi får lära känna olika familjer och uppleva olika personliga öden.

Jag tycker personligen att den framställning som vi ser i boken är intressant, det finns en vinkel av berättande som kombinerar ekonomisk historia med familjehistoria, med en varsam behandling av innehållet som gör läsningen intressant.

Bokens hela titel är:  Lerkan siöng alla dagar och förliden gårdag hittade jag blåsippor i knopp, Ingarödagboken 1860-1914

Fortsätt läs mer
  754 Träffar
  0 Kommentarer
754 Träffar
0 Kommentarer

Med Johan Rosén i Warberg anno 1759

Varberg_Hallandia_antiqua_et_hodierna_1752

Som jag tidigare skrivit om här i bloggen, är Varberg en mycket speciell stad för mig. Rent släktforskarmässigt så har jag haft anor som levt i staden framför allt under 1700-talet. Och just på 1700-talet, närmare bestämt år 1759, publicerar  journalisten Johan Rosén, nygift med Varbergprästen Hammars dotter (som för övrigt var systerdotter till en av mina anmödrar) en serie artiklar om 'Warbergs historia' i Götheborgsposten. Artiklarna ges ut i tryck av B Möller i Lund 1923, och den boken har jag lyckan att ha i bokhyllan. 

Så ta nu på er trekantshattarna och muslinklänningarna, så beger vi oss till Varberg för en guidad tur med Johan Rosén som ciceron!

Vi anländer efter sju mil i hästdragen kalesch från Göteborg till rikets 23:e stad i storleksordning, Varberg. En stenig, sand- och bergaktig ort, inte särskilt naturskönt belägen. Vi kommer in i staden via Norra porten, sedan vi först blivit 'besökta' (av stadstullen). 

Gatorna är av god standard; de flesta är stensatta, jämnbreda och regelbundna. Totalt korsar fjorton gator staden, fem i nord-sydlig riktning, nio i öst-västlig riktning. Bland de förra finns Östra Vallgatan, som sträcker sig mellan vagnmakaren och prostinnan Dahlbergs hus. (Prostinnan ifråga heter Anna Christina Lunnaea och är en av mina anmödrar).  Bland de senare gatorna kanske någon i sällskapet höjer på ögonbrynen lite när vi kommer till Bäckgatan och Brogatan. Här finns visserligen något som påminner om ett bredare dike, men där är ju inget vatten? Nej, berättar vår guide, där fanns vatten tidigare, men då bäcken envisades med att svämma över i tid och otid, ledde man någon gång i slutet av 1600-talet vattnet runt staden istället. 

Det byggs mycket i staden. Vid Norra porten, där vi kom in, håller man just på att anlägga en liten förstad. Där blir boställen för de många sjöfarare som bor i och reser till Varberg; pip- och pottaskeraffinaderier håller på att anläggas, det byggs tjärbodar och flera lastplatser

Varberg har 250 tomter, men bara 200 gårdar. De största gårdarna omfattar dock flera tomter. De flesta privathusen är i två våningar, allesammans har fått tegeltak, som nyligen blivit lagstadgat. En gård ägd av herr Anders Lagerbohm 'prålar' (Johans uttryck) dessutom med blå tegelpannor. Två murade och valvade källare är tillsammans med kyrkan stadens enda stenbyggnader. 

Vi söker oss först till torget, den självklara samlingsplatsen i staden. Där grönskar det från trädplanteringarna, bland annat hittar vi flera valnötsträd. Härifrån vindlar en väg ut tll fästningen, och bortom den har havet grävt en naturlig hamn mellan fastlandet och Getterön. Utsikten över havet är strålande. Vår guide Johan berättar att stadens handlande brukar vandra upp till fästningen för att titta efter ankommande fartyg, och kan då via 'konstöga' (= kikare) identifiera 'sina' fartyg. 

Vi kanske skulle  börja med att titta in i kyrkan, när den ändå ligger alldeles intill torget? Grundmurarna är i gråsten, som sträcker sig ungefär 1,20 meter uppåt, därefter tar teglet vid. Taket har tegelpannor. Johan Rosén fäster vår uppmärksamhet på att kyrktornet till största delen är av trä, vilket han finner gammalmodigt och inte särskilt turistvänligt. Det är ju närmast att betrakta som ett fattigdomsbevis, menar han. 

Inne i kyrkan tinar han emellertid upp, och förevisar glatt de många målningar och andra ting som kommit kyrkan till del under uppbyggnaden efter den hemska branden 1666. Uppbyggnaden av kyrkan har gått långsamt; Johan skämtar om att när predikstolen till slut kom på plats 1698 stod prästen och 'predikade på kredit i sin egen predikstol'. Kyrkorgelns historia är inte sämre den. Den beställdes från en firma i Göteborg och skulle kosta 1350 daler När orgeln slutligen anlände, försenad, visade det sig att notan istället landade på 1790 daler. Prosten Eberhard Dahlberg (min anfader) fick förskottera pengarna, orgeln kom på plats och Eberhard invigde den 1733. Man har startat en insamling bland borgarna i staden för att få ihop restsumman, men ännu när vi gör vår vandring, är orgeln inte färdigbetalad, berättar vår guide. 

Inte långt ifrån kyrkan ligger det gamla kaplanshuset. Det har en gång varit ståtligt, men är nu svårt förfallet. Johan menar att huset är 'obeboeligt', man kan numera 'skära fnösk ur väggarna'. I början av århundradet inhystes ryska krigsfångar i huset, ett tag kallades det därför 'fånghuset'. Stadens komminister bor sedan många år på annat håll i staden, och numera har huset 'en lustig trädgård'. 

Om vi från kaplanshuset fortsätter Drottninggatan uppåt, kommer vi till stadens pionjärverk; skolan. Den stod klar 1745. Rektorn och collegan (= överlärare ungefär) bor på övervåningen. I bottenvåningen finns separata rum för varje lärare. Lärarna har två klasser var, och ibland kan det bli riktigt fullt i lokalerna. Johan Rosén berättar med stolthet att vissa terminer är det över trettio elever i skolan. 

Hamnen då? Vi måste väl ta en sväng ner till hamnen, när vi nu är i Varberg? Vår guide är inte speciellt entusiastisk. Han menar att hamnen verkligen skulle behöva rustas upp. Grund är den, bara 18 fot ner till sandbottnen på djupaste stället. Och sedan man för något tiotal år sedan högg ner större delen av den ekskog som växte ute på Getterön, har hamnen blivit betydligt mer oskyddad för vindarna än tidigare. För närvarande finns endast tjugo fartyg 'skrivna' på Varberg, och det tidigare så livliga fisket i hamnen har avtagit, möjligen för att hamnen blivit grundare. Men, berättar Johan, lite längre söderut fiskas det mycket torsk och vitling. Sillfisket har varit bättre förr, men är ändå en viktig inkomstkälla för stadens befolkning. Att hamnen är så grund, innebär också att fartygen måste lossas via pråmar, som i sin tur lämpar över lasten i vagnar på land. 

När vi blickar ut över vattnet, förstår vi att det inte kan vara lätt att navigera in till Varbergs hamn, framför allt för de ganska många utländska fartyg som kommer med varor. De känner ju inte till vattnen. Många rev och klippor, där åtskilliga fartyg strandat genom århundradena omger hamnen. Man får ta sig in söderifrån, förklarar vår guide. Trots allt kommer det ganska många utländska fartyg till staden, framför allt från England och Holland. 

När vi ändå är alldeles intill, tar vi vägen upp till fästningen, och kan beundra den vackra utsikten över havet. Besättningen är numera ganska liten, Johan räknar till sammanlagt 49 militärer stationerade på fästningen, och dessutom finns där 18 eller 19 fångar. 'Uslingarna' bor alldeles intill slottsporten, men arbetar inne i fästningen eller i artillerismedjan. Fästningen är numera lätt förfallen, för fem år sedan kom påbud att ingen restaurering eller tillbyggnad skulle få ske på den, får vi också veta. 

Utanför stadskärnan brer åkrar och ängar ut sig; det är mestadels stenig och sandig jord av medelgod kvalitet. Flygsanden är ett stort problem. Johan Rosén skakar på huvudet: 'Herr rådman Tinkel förer långa och kostsamma krig mot en flygtig men envis fiende'. Alla åkrar och ängar har namn: Holmagärde, lilla Karin, Sandhålorna (om den sistnämnda säger vår guide att 'den kunde ej föda 2 caniner'). Där växer hö och råg. En och annan trädgård finns också anlagd. De flesta åkrarna är anlagda i norr och väster. Först nyligen har man börjat odla områden i öster och söder också. Inte alltid med lyckat resultat, Johan ger oss följande målande beskrivning: 'Et intag är i synerhet märkvärdigt, hvilket rådman Tinkel (han med flygsanden) och borgaren Jöns Hanson vågat på östra sidan om landsvägen, som går till Götheborg. Innan stenmuren var lagd, hade ingen pröfvat grunden. Här lofvades et lätt arbete; men hvad hände? När jorden skulle köras, bestod hon af idel klapper-sten, öfverdragen  med en liten jordskorpa. Lyckan har hittills intet annat kastat af sig, än några 1000 Lass af dyr och kostelig gråsten. I år växer den första dugliga grödan...' Bland rågen och höet finns också några små tobaksplanteringar. Dessa arrenderas av mäster vid stadens spinneri, och för detta betalar han 120 daler tunnlandet. 

Vi tackar  Johan Rosén så mycket för hans initierade och mycket personliga rundvisning, och återvänder till vårt eget århundrade...

Bilden: Varberg år 1752 ur Jacob Richardson: Hallandia antiqua et hodierna. 

Detta är en nedkortad version av en artikel jag publicerat i släkttidningen An-Lunden 2004:2

 

Fortsätt läs mer
  816 Träffar
  0 Kommentarer
816 Träffar
0 Kommentarer

Albertina och Evald Johanssons familj

Familjen Johansson Stavvattnet Lövånger

På bilden ovan syns Evald och Albertina med sina barn. Stående från vänster: Eugenia (1900-1996), Jenny (1895-1991), Magdalena "Magda" (1898-1971), Alexis (1904-1993). Sittande från vänster: Evald Johansson (1866-1955), Rudolf (1911-1984) och Albertina f. Renman (1866-1945). 

Evald Johansson (1866-1955) och Albertina Antoinette Renman (1866-1945). De vigdes 1893 i Burträsk av kyrkoherde K. L. Strinnholm. Äktenskapet varade i 52 år. Makarna fick fem barn tillsammans. Familjen bodde bland annat i Bygdeträsk, Burträsk, där de fyra äldsta barnen föddes, senare flyttade familjen till Lappvattnet, Burträsk där yngsta sonen föddes 1911. År 1919 flyttade familjen till den lilla byn Stavvattenskälen inom Lövångers församling. Där bodde Evald och Albertina enda fram till 1940 när de flyttade till Ängsbacka i Lövånger där de bodde sista tiden av sina liv.

Alla deras fem barn var duktiga inom sitt gebit. Äldsta dottern Jenny utbildade sig till mejerska och barnmorska (blev senare distriktsbarnmorska i Skellefteå stad), dotter nummer två (Magda) skötte föräldrarna så länge de levde, sedan arbetade hon inom vården. Yngsta dottern Eugenia utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som det i många år bland annat i Lossmen, Kalvträsk. Sonen Alexis blev busschaufför och den yngste sonen Rudolf hade tänkt att studera religion men arbetade istället som kock. Sönerna tog sig efternamnet Evaldsson efter fadern.

Evald, som var född i en stor syskonskara på elva barn, växte upp i byn Lillåkälen, Degerfors (Vindeln). När han var fyra år gammal, 1870, ändrades förmodligen sockengränsen mellan Vindeln och Sävar, varför byn kom att tillhöra Sävars församling. Han kom tidigt ut i arbetslivet och arbetade bland annat som tummare åt skogsbolag. Han var en duktig och energisk jordbrukare. Han var också intresserad av hästar. Förmodligen har ett hundratal unghästar fått träning hos honom och gjorts färdiga för körning. Även upp i högre ålder deltog han i olika förvärvsarbeten. Arbetsglädjen och energin som han visade var beundransvärd. Detta fortsatte han med långt efter att han hade fyllt 80 år. Han ville alltid hålla sig uppdaterad om vad som hände i omvärlden och deltog alltid i möten av bland annat religiös läggning. Tidningen Norra Västerbotten, numera Norran, hade i augusti 1950 anledning att hylla och hedra en syskonskara på fem personer, som tillsammans var 436 år. Evald var yngst av dessa fem. När Evald gick bort var han den siste i syskonskaran som lämnade jordelivet. Till sin personlighet var Evald pratglad och trevlig. Han avled i sitt hem i Ängsbacka, Lövånger i januari 1955. Han efterlämnade ett minne som sent ska glömmas. 

Albertina var född i Svarttjärn, Lövånger i en syskonskara bestående av sex systrar. Dessutom växte en fosterdotter upp i deras hem. Alla syskonen, inklusive fosterdottern, gifte sig och bosatte sig inom Lövångers socken. Flera av dem blev kvar i hembyn Svarttjärn. Albertina var en hemmets kvinna som arbetade outtröttligt in i det tysta. Hennes vilja att hjälpa andra var stor. Hennes ord och handlingar var osjälviska och bestod av stor offervilja. Hennes minne ska tacksamt bevaras. Hon avled på Skellefteå lasarett i december 1945 efter en tids sjukdom.

Fortsätt läs mer
  660 Träffar
  0 Kommentarer
660 Träffar
0 Kommentarer

Tillfälligt avbrott

Egentligen skulle det inte bli något blogginlägg den här lördagen för jag är mitt upp i vår flytt. På måndag kommer flyttbilen och tills dess måste allt vara klart, allt som ska sorteras och packas och som inte får glömmas bort. Så jag har ett tillfälligt avbrott i släktforskandet just nu.

flytt1

Som släktforskare är man ju en samlare, jag samlar på information och människor i mitt släktträd. Men jag samlar också på saker. Alldeles för många, det har jag verkligen blivit varse nu när allt så småningom ska bäras ut ur huset. Hur har vi kunnat bära in så här mycket? I drygt tio år har vi bott i samma hus och både mina och makens föräldrar har gått bort under de här åren, och även andra släktingar som lämnat släktklenoder efter sig.

Jag tror att vi kommer att ha över hundra flyttkartonger när allt är packat. Är det rimligt? Är det inte vanvett att ha så mycket? Vad ska vi med allt till?

På måndag går i alla fall färden till vår nya bostad i Västerås. Det kommer att bli bra, vi ser fram emot att flytta dit och jag ska genast gå med i Västerås släktforskarförening.

Men det är naturligtvis kluvet också. Vi lämnar bakom oss fantastiska grannar som betyder så mycket för oss, och det är en sorg att lämna Helgerum. Att påstå något annat vore lögn. I grannhuset bodde makens farfar och farmor och där föddes hans far 1914. Här har vi känt oss hemma under alla år och lärt känna en bygd som blivit oss kär. Så är det.

flytt2
I det här huset har vi bott sedan 2009. Just nu är det som finast här, med försommargrönska. Snart blir vi stadsbor i Västerås, ett annat liv.

Men nu är det dags att bryta upp. Efter flytten kommer jag betydligt närmare mina barnbarn, vilket jag glädjer mig särskilt åt. Och jag ska nog snart vara igång med släktforskandet igen men också med utforskandet av en ny hembygd.

Fortsätt läs mer
  1002 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Weigel
Välkommen till Arosiana - Västerås Släktforskarklubb!
lördag, 15 juni 2019 08:44
Eva Johansson
Christina: Tack! Jag hör av mig om medlemskap när jag är inflyttad.
lördag, 15 juni 2019 13:35
1002 Träffar
2 Kommentarer

Sveriges första fotbollslandskamper 1908 och 1973

Det här är ett gästblogginlägg skrivet av Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker. Mikael är dessutom ett vandrande uppslagsverk och denna gång handlar det, passande nog, om fotboll.

Just nu spelas det mycket fotboll i världen. Det svenska damlandslaget – som är rankade som nionde bästa lag i världen – spelar VM i Frankrike där de möter USA, Chile (vinst i tisdags med 2-0) och Thailand. Herrlandslaget spelar EM-kvalmatcher mot Malta (vinst i fredags med 3-0) och mot Spanien (förlust i måndagsmed 0-3).

Fotboll har spelats i flera tusen år, men i den form vi känner den i dag kan den härledas till mitten av 1800-talets England. 1863 bildades det engelska fotbollsförbundet och 1872 spelades den första landskampen mellan England och Skottland. Båda lagen ställde upp med tio anfallsspelare och matchen slutade 0-0! 1888 startade, i England, det första seriespelet och den första ligamästaren blev Preston. 1908 blev fotbollen officiell OS-gren och 1930 spelades det första världsmästerskapet. Det första europamästerskapet för damer spelades 1984 och det första världsmästerskapet 1991. OS-gren blev det 1996.

Under första världskriget var damfotbollen stor i England – herrarna var ute och krigade och det ordinarie seriespelet låg nere. Tydligen blev intresset för damfotbollen för stort, för engelska fotbollsförbundet förbjöd 1921 damfotboll att spelas på herrklubbarnas planer – ett förbud som inte upphävdes förrän 1971. Englands damer spelade fram till 1922 några inofficiella landskamper mot Frankrike, vilka även under 1920-talet spelade mot Belgiens damlandslag. I Norden var det Danmark som låg längst fram och där startades en damserie 1959 – nästan 30 år före Sverige.

 

Gefas damlag 1963Syfabriken Gefa AB:s damlag 1963, föregångaren till Öxabäcks, som senare kom att bli första laget att bli svenska mästare. Bild från Öxabäck IFs museum. Övre raden från vänster: Stina Andersson, Gunnar Wilhelmsson, Rut Oskarsson, Ingeborg Wilhelmsson, Kerstin Johnson, Marita Wilhelmsson, Margareta Johansson. Nedre raden från vänster: Helena Heldebring, Nelly Lindegårde, Lena Karlsson, Gunnel Wilhelmsson, Gun-Britt Andersson.


Till Sverige kom fotbollen från Storbritannien på 1870-talet och etablerade sig först på västkusten. Det första svenska mästerskapet på herrsidan vanns av Örgryte 1896 och 1925 startade allsvenskan. I början av 1900-talet spelades det några uppvisningsmatcher mellan damlag, men det dröjde till 1960-talet innan det spelades riktigt seriespel. Öxabäck blev de första svenska mästarna 1973 och 1988 startade damallsvenskan. Den första herrlandskampen spelades 1908 mot Norge och slutade med svensk seger med 11-3. Den första damlandskampen spelades inte förrän 1973, då Sverige spelade 0-0 mot Finland.

 

Sveriges landslag 1908. Bildkälla: Wikimedia commons


Nedan följer laguppställningarna från de första landskamperna. Kanske har du någon släkting som spelade?

Sverige – Norge 11-3 (5-2)

12 juli 1908 i Göteborg. Bäste målskytt Erik Börjesson med 5 mål.

Här är hela laguppställningen:

Ove Erickson (IFK Göteborg) – Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg) – Sven Olsson (Örgryte IS), Hans Lindman (IFK Uppsala), Thor Eriksson (Örgryte IS) – Gustaf Bergström (Örgryte IS), Erik Bergström (Örgryte IS), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping) och Karl Ansén (AIK).

Damernas första landskamp:

Finland-Sverige 0-0

25 augusti 1973 i Mariehamn, Åland

Gun Hellestig (Hammarby IF) – Anita Fredriksson (Göta), Ebba Andersson (Öxabäck), Ingalill Arvling (Hammarby), Ulla Nilsson (Ope) ersattes av Birgitta Johansson (Hammarby) i 30:e minuten) – Maj Gunnarsson (Öxabäck), ersattes av Inger Arnesson (Öxabäck) i 52:a minuten), Agneta Björck (SGU Falköping) – Birgitta Söderström (Göta), Ann Jansson (Hammarby), Ann Magnusson (Jitex), Kajsa Ketola (Kronäng) ersattes av Susanne Erlandsson (Halmia) i 44:e minuten).

På herrsidan är de största framgångarna OS guld 1948, OS-silver 1952. VM-silver 1958 och VM-brons 1950 och 1994. 1992 slutade Sverige delad trea i EM.

På damsidan vann Sverige det inofficiella europamästerskapet 1984 och tog silver 1987, 1995 och 2001. VM-silver togs 2003 och brons 2011. I OS 2016 blev det silver.

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Porträttfynd, fotografier och fotografer 1860–1920. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  616 Träffar
  0 Kommentarer
616 Träffar
0 Kommentarer

Ödets lott

Regionarkivet i Huddinge, vad är det?  Frågan hängde i luften när jag åkte dit för att få en visning

Att det var det som tidigare hette Stockholms Landsting, som numera heter Region Stockholm, som var huvudman framkom snabbt.  Men vad är det för intressant i det här arkivet.  Att det arkiveras sjukjournaler, det är uppenbart, men att det fanns så mycket annat intressant, det var för mig en nyhet.

 


Landstinget hade många strängar på sin lyra, och mycket från alla dessa verksamheter finns i arkivet. Uppgifter om personal, om affärsverksamheter inom olika områden och inte minst om olika institutioner och skolor som funnits inom ramen för dåvarande Landstinget.

Så många olika aspekter av livsöden, som bevarats från de senaste 200 åren (ungefär), vilka kan bli synliggjorda om arkivhyllorna rullas till rätt ställe så att den aktuella volymen kan tas fram.

Nu blev det en journal från Stockholms Hospital för Sinnessjuke, som tilldrog sin min uppmärksamhet. Det var inte bara knastertorra mediciniska termer, det kändes mer som en berättelse.

Jag läser om Josefina Wilhelmina, skeppardotter från Skå församling. Hon är 20 år när hon den 19 juni 1884 tas in på ansökan från Kommunalnämnden i Skå, stödd av intyg från doktor och präst.

Josefina är klen, visar ovilja mot att utföra det arbete som föräldrarna försökt ålägga henne. Hon synes ha haft mycket lust att läsa, men hennes skolgång har varit mycket försummad, hon har i allmänhet i mycket torftiga förhållanden. De senaste 8 åren har familjen bott i en så kallad tegelugn, som så när inretts till bostad. Ett sparsamt ljus kom in genom tvenne gluggar placerade uppe vid taket, men det bästa dagsljuset kom in genom skorstenen när spjället öppnades. Måhända har dessa ytterst ogynnsamma hygieniska förhållanden varit en orsak till sjukdomen. När sjukdomen inträffade kan inte sägas men hon sedan sitt tionde år blivit sämre och sämre.

När hon tas in skrivs det: Kroppsutveckling normal, ansiktsuttryck fånigt. Osnygg, dålig sömn, blodfattig. Rör sig långsamt och tafatt, muskulaturen dålig. Omväxlande svårmodig och upprymd, tänker långsamt och talet är svårbegripligt och suddigt.

Spridda anteckningar om ovilja att arbeta om humörsvängningar blandat med problem med att få Johanna att äta, sondmatning skrivs det, undrar om det borde stå tvångsmatning. Humöret går upp och ner, frånvarande, exalterad, slö, livlig blandas o de korta kommentarerna.

Den 1 september 1885, mer än ett år efter inskrivningen, försöker familjen ta hem henne, men redan efter tre dagar är hon tillbaka på sjukhuset. Den sista kommentaren är skriven lite mer än en månad senare, kort och koncis:  Pat. afled idag kl. 12 middagen

Vill du veta mer om Regionsarkivet?   Titta på www.regionarkivet.sll.se

Fortsätt läs mer
  1062 Träffar
  0 Kommentarer
1062 Träffar
0 Kommentarer

'Kill your darlings' i släktforskning

Hallndsk-stickning

Detta dramatiska uttryck innebär väl egentligen att man ska försöka sluta använda sina favoritord och -uttryck för att inte upprepa sig i onödan i tal eller skrift. Men även som nybliven släktforskare insåg jag, och säkert de flesta med mig, att vissa förutfattade meningar, var det bäst att raskt göra sig av med. 

Vi präglas alla av den tid vi växer upp i, för min del var det framför allt under 1970-talet. Jag läste mycket skvallertidningar på den tiden, och noterade att det bland kända män var väldigt 'inne' att vara ihop med en äldre kvinna. Samtliga dessa kändismän försäkrade att 'äldre kvinnor har mer att ge, även sexuellt'. Det var väldigt modernt och radikalt på den tiden. En annan nyfeministisk företeelse var att kvinnan när hon gifte sig (om hon nu gjorde det, äktenskap var inte trendigt på 70-talet) behöll sitt eget efternamn. Detta trodde jag var ett helt nytt fenomen.  

När jag började släktforska och plöjde igenom Gävle husförhörslängd omkring år 1860, hittade jag inte bara min farfars farfar, utan också en del intressanta sanningar. Bland annat såg jag rätt snart att åtminstone hälften av kvinnorna var äldre än sina män. Dessutom lärde jag mig att en gift kvinna alltid stod med sitt eget efternamn i husförhörslängden. Senare lärde jag mig att det var först i slutet av 1800-talet som det började bli allmänt att kvinnorna bar sina mäns efternamn. 

När jag gick i skolan, fortfarande huvudsakligen under 70-talet, så var det frivilligt att välja mellan trä- och syslöjd. Åtminstone på pappret. I den dystra verkligheten så fanns förstås alla killar på träslöjden och alla tjejer i syslöjden. När vår studierektor en dag kom förbi, berättade han att under hans skoltid på 50-talet var det till och med förbjudet för killar att ha syslöjd och vice versa. Han och hans kompisar hade ändå kommit över garn och virkat sig varsin flott slips... 

För några år sedan läste jag om stickningen och dess utbredning i framför allt södra Halland. Där 'bingade' både män och kvinnor flitigt så fort de fick en chans. Stickningen gav extrainkomster som behövdes då jorden var mager och svårbrukad. 'Binga' betyder 'binda' på halländska, man 'band' alltså garnet... Så det fanns både bingare och bingerskor. Sedan insåg jag också att nästan alla skräddare var manliga förr i världen. Och de flesta av de klassiska skaparna av kvinnligt mode under 1900-talet har ju varit män! Där rök en 'darling' till....  

Efter att ha läst ett stort antal olika socknars husförhörslängder, där det är fullt med Andersson och Persdotter, kastade jag mig tacksamt över mina prästerliga rötter. Äntligen lite ovanligare efternamn! Fast i vissa fall... Jag har en borgmästar- och prästsläkt som heter Agrell. Det visade sig att min anmoder på den grenen gift sig med en vilt främmande präst som också han hette Agrell, utan att de var släkt. Sedan har vi kompositören Johan Agrell, som har sina rötter på helt annat håll än någon av mina Agrellsläkter. Senare uppdagade jag också att det fanns en släktforskare Agrell i Halland, som jag vid ett tillfälle kom att tala i telefon med under mina år på GF. En försiktig fråga klarlade att här hade vi ännu en släkt Agrell.... 

Undrar hur många Agrellsläkter det finns i Sverige egentligen... Det kommer ju av latinets 'ager' = åker, vilket antyder bondeursprung. Så det kan ju finnas hur många Agrell som helst.... Ytterligare en 'darling' borta.

Med åren myntade jag ett litet uttryck angående detta med efternamn: Det finns inte ett efternamn som är så ovanligt att det inte finns minst två olika släkter med det namnet, som aldrig har hört talas om varandra. 

Fast det finns ju undantag... Se där, då dödade jag min egen 'darling' också! 

Bilden: Äkta halländsk 'binge', här utfört av en kvinna: Kersti Nilsson heter hon enligt bildtexten. 

 

Fortsätt läs mer
  1032 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingvar Månsson
Jag heter Ingvar Månsson från Veddige. Jag har forskat på Agrellssläkten i Apelvik i Varberg. Du har säkert träffat släktforskarpi... Läs mer
onsdag, 12 juni 2019 08:57
Helena Nordbäck
Hej Ingvar Månsson! Det är just borgmästare Agrell och hans son Nils, som också var präst i Torup, som är min ena Agrellgren. Lar... Läs mer
onsdag, 12 juni 2019 22:05
1032 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
242 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
75 inlägg
Helena Nordbäck
71 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
13 inlägg

Annonser