Rötterbloggen
Rötterbloggen

Privata lån innan bankerna fanns

Bouppteckningar är intressanta arkivhandlingar och kan ge mycket information. Inte bara om vilka efterlande arvingar den döde hade eller om det blev en behållning eller en brist i boet. Eller vilka saker som fanns i hemmet.

Förr fanns ju inga banker men enskilda personer, till exempel köpmän, kunde fungera som bank i städerna och låna ut pengar. På landsbygden var det storbönder med pengar som lånade ut av sin fömögenhet. De kallades sockenbankirer.

Folk behövde ju låna pengar ibland även förr i tiden. Behovet var förstås inte som idag, när nästan ingen köper sig en bostad utan att låna stora belopp på banken. Förr askrev man reverser, idag skriver bankerna ut lånehandlingar.

Etnologen Anders Perlinge har skrivit en avhandling om de så kallade sockenbankirerna, men det är historikern Maths Isacson som myntat begreppet och gett sockenbankirerna följande definition: “en person som hade kredittransaktioner av viss omfattning och bredd”, som verkade huvudsakligen i hemsocknen och att affärerna skedde genom skuldebrev.

Inte bara män gick in i den här rollen, även kvinnor kunde ha både en hel fordringar men också skulder. Då rör det sig främst om välbeställda änkor

Vilka som var sockenbankirer kan bouppteckningarna berätta om. Har du en gammal släkting vars bouppteckning visar långa listor på utestående fordringar, de flesta mot revers, då kan du räkna med att det var en sockenbankir. De verkade i större och mindre skala, en del lånade ut stora mängder, andra betydligt mindre.

På landsbygden växte jordbrukskasserörelsen fram i början av 1900-talet och övertog till stor del den privata bankverksamhet som vi kan se spåren av i landsbygdens bouppteckningar.

Två exempel från bouppteckningar:

boupp1
Hemmansägaren Henrik Carlsson Bergman i Kramstad dog den 8 april 1805. Bouppteckningen finns bevarad i Järvsö tingslads häradsrätts arkiv och visar ett välbärgat hushåll med stora tillgångar, bland annat fastigheten skattehemmanet nr 3 i Kramstad som värderades till 833 riksdaler banco. Tillgångarna bestod också av drygt 30 utestående fordringar, troligen till grannar, släktingar och andra sockenbor, på totalt 471 riksdaler och 29 skilling. De flesta av dessa var på mindre belopp men några på ganska stora. Dessutom fanns det fordringar utan skriven revers för 77 riksdaler. Summan av de utestående fordringarna var alltså mer än halva hemmanets värde. Bildkälla: Arkiv Digital.

boupp2Den 24 februari 1842 dog undantagsänkan Margareta Larsdotter i Egeby. Bouppteckningen ingår i Askers häradsrätts arkiv. Hon var en välbeställd änka men som inte hade så gott om lösöre, troligen för att hon bodde på undantag. Men hon hade 21 utestående fordringar som tillsamman översteg 2000 riksdaler banco. Varje fordran redovisas både till lånebelopp och upplupen ränta. Fordringarna utgjorde den största delen av arvet efter henne, den totala behållningen blev 2668 riksdaler. Frågan är hur det påverkade dem som lånat? Om de tvingades betala tillbaka sina lån efter Margareta Larsdotters död eller om arvingarna, de tre döttrarna Gunilla, Ingrid ocvh Kerstin Olofsdotter kunde överta fordringarna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  321 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
Jag upptäckte nyligen att en ana var sådan "bank". Jag hjälpte en amerikan med hans anor och fann att hans ana var skyldig min ana... Läs mer
lördag, 19 juni 2021 07:05
Eva Johansson
Chris: Ja, sådant har jag också stött på. Människors ekonomiska transaktioner förr visar också hur deras sociala nätverk såg ut. J... Läs mer
lördag, 19 juni 2021 10:17
Olof Bergström
Jag löste ett svårt problem, när jag råkade få syn på att någon hade en skuld till sin bror, som hade tagit ett eget efternamn och... Läs mer
lördag, 19 juni 2021 18:16
321 Träffar
4 Kommentarer

Gammalt och nytt

Att vi ibland hamnar långt bort i tiden med släktforskningen vet vi nog alla. Det finns de som har tur och hittar källor både här och där som leder längre och längre tillbaka. Den ena källan ger den andra och det kanske dyker upp andra träd som kan kopplas till det egna. Att uppgifterna ska kontrolleras vet nog de flesta, och finns det källangivelser så går det ofta bra. Men ibland måste vi fundera till om tolkningen av den enda kända källan, när det bara finns en, verkligen ger tillräckligt stöd för den nya släktkedjan. Finns det ett uns av önsketänkande eller är det som jag tolkar det.  Ibland finns det tvivel och då kan en varning vara på sin plats. Men när allt pekar i rätt riktning så känns det skönt att ha gjort kontrollen innan arbetet fortsätter med nästa och nästa.

Ett exempel läste jag om, det gäller ett nytt projekt som ska försöka utröna om det fanns en, två eller fler Lång-Hindrik i Ångermanland i slutet på 1500-talet. Det finns många som anger att de har säkra källor för sina kopplingar, men är det verkligen samma Hindrik som är pappa. Raka anor till sönerna Mårten och Mats ser inte ut att kunna vara så nära släkt när deltagarna nyttjar Y-kromosomens möjligheter att visa på släktskap på den raka pappalinjen. Det är smått sensationellt vad man kan göra idag, något som vi inte ens kunde drömma om för inte allt för många år sedan. Hoppas det blir många som följer det spännande projektet, kan säkert ge ringar på vattnet när det gäller hur trovärdiga tidiga källor är också.  Bara för att det är skrivet behöver det inte vara sant, sas det förr och det gäller verkligen i hög grad även våra äldre källor.

En del testkit för DNA kommer i plastpåsar, andra i lådor. Foto författaren

Jag kan inte låta bli att koppla till det som är första delen av Släktforskarnas Årsbok 2021. Där finns ett antal mycket intressanta och verkligen tankeväckande artiklar om nutida DNA-forskning. Det behöver inte vara gamla källor vi kan ifrågasätta, inte ens de som vi är säkra på, de som är från nutid kan vi lita på. Att komma underfund med att jag är adopterad eller har tillkommit med hjälp av insemination är starka upplevelser, som säkert sätter djupa spår. Att få klarhet i att det nyfödda barnet blandades ihop med moderns rumskamrats barn och de båda åkte hem fel föräldrar om vi följer det genetiska spåret måste kännas som en chock.

Samtidigt så visar Årsboken på det oerhörda engagemang som de inblandade har. Att lägga ner timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år på sitt letande efter ursprunget, det visar på en inneboende styrka. Att inte ge upp när det ser som mörkast ut, utan till slut få  se den sanning som finns, måste vara en skön känsla. Vill du veta mer, så läs berättelserna i boken, de är verkligen läsvärda.

Undrar om någon kommer att skriva om de fall som ännu inte fått en lösning, kanske kommer den lösande träffen hos en obekant släkting som klarar ut om det är på pappans felaktiga pappa eller på den borttappade morfadern som matchen finns. Eller kan det någon gång komma en lösning på vilka föräldrarna är till barnhusbarnet, där det verkar vara hur blandat som helst mellan släkten bakåt. Kan man vara lika mycket släkt med båda föräldrarna. En fråga som blir uppenbar när storleken på träffarna inte stämmer hur mycket det än ritas i olika verktyg.

En vacker dag så syns kanske svaret, undrar hur många tester som behövs för att klara ut den röran. Jag får hoppas att det kanske är andra som ser andra saker när svaren presenteras och den jag testat har svaret på någon annans gåta.

Fortsätt läs mer
  485 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
3
onsdag, 16 juni 2021 13:07
485 Träffar
1 Kommentar

Ungdomens hemska musik - eller?

Semester-064-Kadrilj-p-cyklar

Kom att fundera över om unga människors musik alltid varit föräldragenerationens fasa, eller är det bara i vår tid?

Ska erkänna att jag inte förstår mig på rap. Jag envisas med att vilja höra en sångare sjunga fram orden, inte väsa en massa gutturala svordomar. Men det är nog ett typiskt ålderstecken... 

Om man tittar längre tillbaka i tiden - ogillade medeltidens körsjungande munkar de barder och trubadurer som drog omkring och sjöng berättande sånger? Förmodligen inte nämnvärt. Barder och trubadurer hade ju funnits minst lika länge som munkarnas andliga sånger, och även om textinnehållet var en slags sjungen löpsedel, så ville nog även munkarna veta vad som hände på andra orter. 

Filmen 'Amadeus' handlar ju om den 'medelmåttige' hovkapellmästaren och dito kompositören Salieris hopplösa kamp mot 'geniet' Mozart. Men var Salieri verkligen så störd av Mozarts geniala esprit? Var det kanske snarare det faktum att Mozart var betydligt yngre som retade Salieri? 

Wienklassicismen gav på 1800-talet vika för romantiken och operorna. Men inte tror jag någon Beethovenälskare rynkade på näsan åt Schumann eller Verdi. Det skulle nog snarare vara operaromantikerna som tyckte att 'gubbarna' från Wien var lite stelbenta och gammalmodiga. 

På 1900-talet exploderade musikgenrerna, givetvis med massmedias hjälp. Operaälskarna hade nätt och jämnt hämtat sig efter ragtimens lättsinniga tongångar, innan jazzen sköljde över världen med helt nya toner. Och när de äldre generationerna slutligen börjat acceptera de mjuka jazzmelodierna, dundrade rock 'n' rollen in och skrämde slag på folk. Efter det har genrerna avlöst varandra. Punk, hårdrock, och nu slutligen rap... bland mycket annat. Och dess följdverkningar i form av frisyrer, klädsel och smink har varit om möjligt ännu mer frapperande. Kan ibland inte låta bli att fundera på vad en medeltida bard skulle säga om han stötte ihop med en punkare på stadens gator... 

Men jag kan tänka mig att de skulle ha en del att diskutera angående samhällets utseende idag och igår! 

 

Bilden: Edinburgh Tattoo 2011 bjöd på cyklande mässingsblåsare! Det ser man i alla fall inte ofta ute på sta'n idag. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  220 Träffar
  0 Kommentarer
220 Träffar
0 Kommentarer

Algot och Adele Forsell

Algot och Adele Forsell HolmforsAlgot och Adele Forsell. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Johan Algot Forsell föddes 1877-10-17 i Holmfors, Skellefteå som ett av nio barn till Olof "Ol-Orscha" Forsell och hans hustru Kristina Amanda Nilsdotter.

1903 övertog Algot sina föräldrars jordbruk i Holmfors. Samma år körde han ett varulass från Skellefteå till Bastuträsk. Algot var då nyligen förlovad med sin blivande hustru. När han hade lastat av där kom det ett tivolisällskap med tåget söderifrån, de skulle till Skellefteå. Banan Bastuträsk-Skellefteå var vid denna tid ännu inte byggd.

Nu ville de att Algot skulle skjutsa de till stan (Skellefteå). Detta var under pingstveckan. Han hade redan gjort en vända Holmfors-Skellefteå-Bastuträsk. Han fick nu möjlighet till en extraförtjänst så han tog på sig uppdraget. Det var en kvinna som hade detta företag med några personer och en hel del rekvisita. Han lastade på allt och det bar iväg. Hästarna var vältränade på att gå på den här tiden. Det gick raskt undan till Krångfors, där det blev rast. Häst och kusk blev bjudna på mat på gästgiveriet.

Hästen trodde nog att han skulle få svänga av mot Holmfors när man kom till "fisket" (Forsbacka), men det blev att traska iväg till stan igen. Väl framme i stan och efter avlastning samt betalning, kom Algot på idén att säga till madamen, att han nu till pingsthelgen skulle till Bonnstan och kyrkhelgen, därför skulle han ha sin fästmö med sig. Han undrade om de inte möjligen kunde få se föreställningen gratis och de fick de.

När så pingstlördagskvällen hade kommit, tågade de iväg till cirkusplatsen. Där var vakter och inträde. Då dök madamen upp, men hon var så sminkad och utstyrd att Algot inte kände igen henne. Hon kände dock igen honom, för han var osminkad. "Var så god och stig på. Å, så vacker fästmö du har." sade hon. Det här var förmodligen det enda tivolibesöket som Algot bjöd på.

1905 gifte han sig med Sanna Adelia "Adele" Furberg född 1883-08-19 i Stövernäs, Skellefteå. Hon var dotter till lantbrevbäraren, skiftesgodmannen samt bonden Jakob Larsson Furberg o. h. h. Anna Karolina Nilsdotter. I Algot och Adeles äktenskap fostrades elva barn.

Fram till 1953, när landsvägen kom till, avgick bussen från landsvägen Klemensboda-Brutorp, med Verner Åström som chaufför. Han körde busslinjen Skellefteå-Brutorp med avstickare till Krångfors. Bussen gick två gånger per dag. På söndagsafton avgick den mot Skellefteå vid 17-tiden och tillbaka kl. 22.00 på kvällen. Denna tur passade ungdomar som ville gå på bio, som började kl. 19.00, då åkte man hem kl. 22.00.

Nu var det så att det visades en kristen film på en av biograferna i Skellefteå. Den var mycket omtalad och hade fått bra reklam. Filmen hette "Konungarnas konung". Adele och Algot Forsell i Holmfors, samt deras goda vänner i grannbyn Brännfors, Karin och Olov Brännström, bestämde sig för att gå på bio. Alla var vid denna tid pensionärer och umgicks ofta. Algot var lite skeptisk till biobesöket. "Fara å vara bort dell mitt i natta" (Fara och vara borta till mitt i natten) sa han och så kostade det en massa pengar. "He val eint å" (Det blir inte av) yttrade han vidare men Karin var envis och det bar iväg.

Filmen handlade om Jesu liv från Betlehem till Golgata. Det var så spännande och intressant, de var så inne i händelserna i filmen, att de inte märkte att filmen överskred 22:00 med någon minut. När de kom till busstationen hade bussen redan åkt. "Han visst ju om att vä skull ham, å liik fullt sä haven före, hänna ska´n få ut för bara vä få i´en." (Han visste ju att vi skulle hem, och lika fullt har han farit. Det här ska han få ut för bara vi får i honom). Det hade ju varit enklast att ta en taxi hem, men det fick vara någon hejd på slöseriet tyckte de. Bussen som gick till Slind stod på busstationen och var klar för avgång. Den steg de på och sällskapet hamnade i Slind. Efter en kort överläggning där, delade paren på sig. Algot och Adele gick till Algots bror Gustav, Karin och Olov till någon bekant. De väckte upp folk mitt i natten och fick ligga över till dagen efter. När Gustav öppnade dörren och fick se sin gamle bror och svägerska stå där utanför sa han: "Vådda i Jesu namnen komma jä mitt i natta!" (Vad då i Jesu namn kommer ni mitt i natten!) "Jaa, svara Algot, vä hå vöre oppa bio, men hä jär a'Karin som rå för'e." (Ja svarade Algot. Vi har varit på bio, men det är Karin som rå för det.)

Dagen därpå åkte de hem med middagsbussen och fick då tillfälle att träffa chaufför Åström, för att säga honom några sanningens ord. Byborna och särskilt ungdomarna, som de klankat på, hade roligt åt detta en lång tid efteråt. "Gamlern var ändå värst, som eint komme fram förrän dan ätt." (Gamlingarna var ändå värst, som inte kom fram förrän dagen efter.) 

Algot var som person gladlynt och pratsam, varför han hade skaffat sig många vänner. Han avled på Skellefteå lasarett 2 maj 1965, 87 år. Adele flyttade 1974 till Brännanhemmet i Skellefteå där hon vistades fram till sin död. Hon var med om att bilda missionsföreningen i Brännfors. Hon tyckte om att baka i bagarstugan och var långt upp i åren pigg samt vital. Adele var djupt religiös, alltid god och hjälpsam mot sina medmänniskor. Adele gick bort 14 maj 1979, nästan 96 år gammal.

Källor: Kyrkböcker och boken "Byarna vid Stöverån". 

Fortsätt läs mer
  195 Träffar
  0 Kommentarer
195 Träffar
0 Kommentarer

Nu ska jag läsa släkthistorier

Igår eftermiddag var det nästan julafton när jag tömde brevlådan. Där låg både Släktforskarnas årsbok, tidningen Släkthistoria och medlemstidningen KGF-Nytt. Jag gillar verkligen att läsa släkthistoriska berättelser, det är både intressant och lärorikt.

Årsboken är jag förstås särskilt glad för, med ett så rikt innehåll. I år har Ted Rosvall valt att ha DNA som ett tema, men det temat täcker inte ens halva boken så det är gott om plats för andra blandade historier. Än har jag inte läst något kapitel, bara bläddrat och botaniserat och sett att det vill jag läsa, och det och det...

arsbok1

Så glad jag är att Kerstin Jonmyren skrivit om ett hus i Burgsvik på Gotland. Det kapitlet kommer jag att börja med. På Gotland har jag en del av mitt hjärta, där är mina barn förankrade genom sin pappas släkt och jag har tillbringat många somrar där. Det blir ett besök även den här sommaren. När mina barn var små på 80- och 90-talet gjorde vi alltid strandhugg i Burgsvik. Det finns en fin barnstrand där och då fanns en trevlig krog med god mat i ett gammalt hamnmagasin. Kanske är det så fortfarande, men nu är det ganska många år sedan jag var där. Mina barn har släkt från lite längre söderut, i Vamlingbo på 1800-talet.

Jag är också nyfiken på vad Björn Hagelin skrivit om den här gången. Det handlar om två emigranter. Och Inga Wallenquists historia om sin pappersmakarsläkt och hennes farfars farmor Anna Maria Ramberg. Barbro Nordlöfs artikel om självmord kommer också att bli intressant artt läsa. Självmord har jag stött på alldeles för många gånger under mina år som släktforskare (dock inte i min egen släkt) och har tänkt mycket på.

arsbok2

Berättelser om gamla släktgårdar är jag nog lite svag för. I min egen släkt finns flera släktgårdar, några som varit i min släkt sedan flera hundra år tillbaka. Det är mäktigt, tycker jag, att släktingar på 1600-talet brukar samma marker som dagens släktingar. Göran Sparrlöf skriver i ett kapitel om släktgården Läsäng, kanske ger det mig lite inspiration när jag i sommar ska skriva klart berättelserna om våra släktgårdar i min egen släkt.

Det är så det är, att läsa andras släkthistorier. Det ger inspiration till det egna skrivandet.

Säkert kommer jag också att bli överraskad och förförd av andra kapitel. Att ha en oläst bok framför sig, det är som att öppna locket på en skattkista.

Eftersom jag själv varit redaktör för årsboken några år så ska jag inte recensera min efterträdare. Ted gör boken efter sitt huvud, och det är precis vad han ska. Men en sak ska jag framföra min åsikt om: Det är fortfarande alldeles för få kvinnor bland författarna. Av 19 författare räknar jag bara till sju kvinnor. Ändå tror jag att det finns fler kvinnor än män som släktforskar, eller åtminstone lika många. Så sätt igång och skriv! Skriv om din släkthistoria eller om hur du använt källor som inte är så vanliga eller något annat som kan vara intressant för andra släktforskare att läsa.

Fortsätt läs mer
  532 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
I denna Årsbok medverkar jag med en egenskriven artikel om hur jag förlorade farfar Simander och fann farfar Siggelin! I Burgsvik... Läs mer
lördag, 12 juni 2021 14:21
Eva Johansson
Stefan: Ja, du har också en artikel med, det såg jag och känner igen. Jag ska läsa den och alla andra artiklar och har nu börjat m... Läs mer
lördag, 12 juni 2021 14:26
532 Träffar
2 Kommentarer

Kryptering

Det är inte alltid som man kan, eller ska, koppla ihop släktforskning med brottsbekämpning, och även om det varit aktuellt med DNA-släktforskningen , så är det inte lika vanligt inom andra områden. De senaste dagarna har det skrivits en hel del om Trojan Shield och andra begrepp som använts för att beskriva satsningen på att kunna komma åt krypterad information som härstammar från gängbrottslighet. Med skicklighet, stor förslagenhet och förmodligen en del tur har skrift, bild och ljud kunna plockas fram ur det som de flesta säkert ser som nonsens. Mycket har kommit fram och många hemligheter har röjts.

Jag sitter då med en bibel, som på något sätt kommit mig tillhanda. Stor som en tegelsten så har den ändå undgått de första försöken i sorteringen av alla olika brevbuntar. Undrar om jag missade att öppna just den här kartongen, vid sorteringen. Strunt samma hur det gick till, nu har den lyfts fram i ljuset och kan kanske ge svar på hur och varför den lagts i just denna förpackning.

Foto på bibel i förf ägo

Att den är tryckt 1817 hos Samuel Rumstedt i Stockholm och innehåller som alla andra biblar gamla och nya testamente samt de apokryptiska böckerna, det framgår, men sedan finns det mer och det är då jag känner att jag borde ha haft utbildning i hur tolka krypterad text. Inte nog med att bläcket som använts verkar vara av en sådan beskaffenhet att det ibland försvinner, åtminstone till största delen och ibland går igenom papperet så baksidans text är oläslig. Och varför blandas det ihop, varför kan man inte hålla sig till någon kronologisk ordning, årtal hit och årtal dit. 

Att slå i mitt släktforskningsprogram hjälper föga när det är så vanliga namn och i sådan oordning så att det blir bara ett sammelsurium av uppgifter. Men nog måste väl något gå att få fram, som jag känner igen. Hopplösheten sänker sig ju mer jag tittar. Undrar om man kan belysa sidan på andra sätt så att det blir lättare att läsa? Kan polisen sånt? Fast nog borde jag kunna sånt också, är kanske lite svårt att erkänna sina egna tillkortakommanden.

Det är mänga sidor att bläddra igenom för att se om det finns någon mer text och papperet känns som det inte vill vara med. Sidorna har säkert inte öppnats på länge så de är både sköra och har en tendens att sitta ihop. Men försiktigt, försiktigt letar jag på några ställen och på en sida står det, med en stil som verkar lite barnslig, eller är det så att den som skriver inte är riktigt van vid pennan en text som säger Jag är född 15 dec 1831.  Vem denna jag är står det inte, men det är i alla fall något att hänga upp sig på.

Foto på bibel i förf ägo
Tur att jag tittade på just den sidan för nu är det uppenbart att han som skrev måste vara Johannes Larsson, född angivet datum i Önum, en liten socken i Västergötland.  En del tror att han var född i Skarstad, men pastoratet där Önum låg skrev sina födslar i en gemensam bok och där står det Skarstad på översta raden på varje sida. Det blir lätt lite tokigt med dessa socknar samlade i samma bok.

Nu blir nästa steg att klara ut alla de andra namnen, vet att farfarsfar är inblandad och då blir det lättare med alla tolkningsförsök. Får väl återkomma med en uppföljning någon gång i framtiden

Fortsätt läs mer
  485 Träffar
  0 Kommentarer
485 Träffar
0 Kommentarer

Att trampa förfädernas jord...

bondgrd

I början av vårt årtusende, hade jag en period av intensiv historieforskning. Jag reste kors och tvärs i länet, hälsade på bland annat Tyresö slott, Kastellholmen, Stigberget och en massa andra platser. Ett av de ställen jag gjorde utflykt till var Rydboholms slott. Tyvärr visade det sig, när jag vandrat uppför den långa allén i sällskap med en (sannolikt ) närboende katt, att själva slottet var avspärrat som 'privat område'. Parken var emellertid öppen, och jag gjorde en tur i den yppiga grönskan, och beskådade minnesstenen över Gustav Vasa, som eventuellt är född på Rydboholm. Om han nu inte är född på Lindholmens slott förstås. Därom tvista de lärde, jag har inte hört att någondera sidan har lyckats presentera överväldigande bevisning ännu. Hursomhelst, Gustav vistades i alla fall på Rydboholm när han var ung, så mycket vet man. Därav minnesstenen i parken. Så mycket mer blev det väl inte där och då, jag beundrade de gula rapsfälten och utsikten över det blå havet, tog en snabb titt runt kyrkan (som var låst), och åkte hem igen. 

Om jag bara hade vetat...

Några år senare visste jag i alla fall. Mammas mormors farfars morföräldrar, Margareta Ringström och Lars Nyström, vigdes 1779 i Råcksta, Bromma, och fick en son någonstans 'i Stockholm' som husförhörslängderna så tjänstvilligt meddelat senare. Är det någon som i Stockholms län någonstans stött på en liten Carl Albrecht, född 1779 av ovanstående föräldrar, så får ni gärna berätta det för mig! 

Hursomhelst, kort därpå flyttar Lars och Margareta till Östra Ryd, där Lars har blivit jägare vid Rydboholm! Han kvarstannar i denna tjänst till 1801. Under tiden är nativiteten hyfsad i familjen, 1782 kommer det en Lars Ulrich, där det står att han är född 'vid kyrkan' i dopboken. Hoppas det var inomhus åtminstone, så stackars Lars Ulrich slapp anlända frysande till världen... 

Han var det första barnet som föddes i Östra Ryd i familjen. Sedan kommer det flera barn: Gustaf, Christopher, och 1786, min anmoder Lovisa. Den enda dottern, för övrigt. En son till, men hur jag än försöker, minns jag inte namnet här och nu.  

1801 får eller tar Lars Nyström avsked som jägare, och slår sig istället ner på gården Boda i Östra Ryd. Tyvärr blev hans bana som bonde inte lång. Redan 1805 avlider han. Hustrun Margareta går bort 1811, och äldste sonen Carl Albrecht tar över gården. Han dör dock utan arvingar, redan 1820 är epoken Nyström över i Östra Ryd och på Rydboholm. 

Men ändå. Tänk om jag hade vetat det när jag var där ute! 

 

Bilden: En helt annan bondgård... Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  372 Träffar
  0 Kommentarer
372 Träffar
0 Kommentarer

Sent snöfall i juni 1932

Boliden den 6 juni 1932 retuscheradBoliden den 6 juni 1932. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Från och med torsdag 2/6 till och med söndag 5/6 1932 inträffade ett av de värsta snöfallen det senaste seklet. I Skellefteå stad blev till exempel cirka 250 telefoner satta ur funktion på grund av snöovädret. Snöfallet orsakade även omfattande strömavbrott, främst ute i byarna. Det berättas att telefonledningarna låg på marken som snören och att telefonstolparna knäcktes som tändstickor av snötyngden. Hästarnas selar var fulla med snö enda upp till öronen på hästarna. Ett fästefolk i Kalvträsk fick åka släde för att ta ut lysning. Ganska säreget för att vara i början av juni månad.

Tidningen Skelleftebladet skrev tisdagen 1932-06-07 att snöfallet orsakat skador för flera hundratusen kronor bara i Västerbotten. Tidningen skriver också att: "Från några håll uppges det att fåren redan hade släppts ut på bete. Då de före utsläppandet vanligen är nyklippta, torde de få utstå svåra lidanden och antagligen har hundratals får dukat undan för snön och kölden."

Detta finns att läsa om snöfallet på SMHI:s hemsida:

Det som får anses som det allra extremaste snöfallet under en junimånad inträffade den 2-5 juni 1932 i mellersta Norrland. Ulvoberg i Lappland rapporterade ett snödjup på 100 centimeter den 5 juni efter att man haft barmark några dygn tidigare. Vid samma tillfälle bildades ett nysnötäcke på 87 centimeter i Dalliden i Västerbotten, 75 centimeter i Fagerheden i Norrbotten och 70 centimeter i Grönliden i Västerbotten.

En meteorolog kan kanske fascineras av sådana siffror, men i verkligheten var det inte så roligt. Snöfallet med efterföljande stora mängder smältvatten orsakade foderbrist på flera håll och nödhjälpsmedel fick sändas till de värst drabbade områdena.

Får vi se en repris på detta snöfall nästa år när det är 90 år sedan sist? Det återstår att se. 

Fortsätt läs mer
  839 Träffar
  0 Kommentarer
839 Träffar
0 Kommentarer

Rikt dokumenterad socken

Har du släkt från Transtrands socken i västra Dalarna är du bara att gratulera om du släktforskar. Hembygdsföreningen har gjort en gedigen och imponerande dokumentation av sin hembygd och dess gårdar. Läs mer på hembygdsföreningens hemsida.

Hembygdsböcker är en viktig och rik källa för den som släktforskar. De flesta av oss vill nog få kött på benen på våra gamla släktingar, inte bara veta vad de hette och när de föddes.

På senare år har jag ägnat en del tid åt släktforskning i Lima och Transtrands socknar. 1987 gav Malungs kommun ut ett bokverk i tre delar om Lima och Transtrands historia. Del 2 har jag använt mig av för den handlar till stor del om människor och gårdar. Det är en mycket detaljad bok där många gårdar beskrivs i detalj i ett långt kapitel om byggnadsskick. Flera enskilda gårdar i den släkt som jag släktforskar på finns beskrivna här, med både ritningar av husen och äldre foton från 1920-talet. Då gjordes en dokumentation av Nordiska Museet här och detta presenteras i boken. Ett annagt kapitel handlar om emigranter och där berättas om flera emigrantöden, vad som hände med dem som reste till Amerika.

bokTranstrand4
Några av de hembygdsböcker jag nämner.

En betydligt äldre bok som berättar lokalhistoria från Dalarna är Karl-Erik Forsslund "Med Dalälven från källorna till havet" i 27 band! De som jag läst i är de delar som berör Lima och Transtrand. Här finns också bilder och information om många enskilda gårdar i dessa trakter.

Det här är bara ett exempel på en socken där hembygdsböcker kan ge släktforskaren mer stoff till släkthistorien. Det finns många fler socknar och härader med liknande skatter.

Som med alla källor ska man naturligtvis vara källkritisk. Allt som står i hembygdsböcker är kanske inte sant, ibland handlar det om muntliga berättelser som inte går att belägga idag. Samtidigt ska man komma ihåg att det är källor med närhet till platsen och där de som skrivit i de flesta fall haft en egen lokal kunskap genom sin koppling till orten och socknen.

Fortsätt läs mer
  432 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Hanna
Hej. Har inget med det här inlägget att göra.. men trastar att skriva ändå! Läste ett tidigare inlägg du gjort om Skrape-Finas liv... Läs mer
torsdag, 10 juni 2021 09:04
Eva Johansson
Hanna: Hej! Jag har skrivit två blogginlägg om Skrape-Fina, dels 2016, dels 2018. I det från 2018 har jag med en bild från en bok ... Läs mer
torsdag, 10 juni 2021 12:39
432 Träffar
2 Kommentarer

Kan hästen tala

För ungefär 20 år sedan kom det en film med Robert Redford, Mannen som kunde tala med hästar. Om mannen kunde tala med hästar så förmodar jag att hästen också kunde tala, annars blir det bara en enda lång monolog. Och visst kan hästar tala, det upplever jag just nu. Fast den här gången är det en trähäst, ungefär 15 centimeter hög, som talar till mig. En brun med tre vita hovar och där öronen blivit lite mindre efter ovarsam lek. Den står stadigt och har så gjort i bra många år, vet inte riktigt när den är född, men vet att den som snidat den föddes för runt 130 år sedan.

Hästens egna historia är ganska kort, karvad och sedan gavs den bort som present och finns nu hos mottagarens son. Förutom vid några lektillfällen har den mest stått på en hylla och följt det som händer runt omkring. Avdammad då och då, men annars inga större rörelser. Man kan kort och gott säga att den funnits jämt, åtminstone i mitt liv.

Foto taget av författaren., hästen tillhör honom.

Så vad säger hästen?  Inte något som direkt kan höras, men den påminner om släktled, eftersom en kusin gav den till en annan. Kopplingen till en annan familj blir uppenbar och varför inte titta lite mer på det som på ett osynligt sätt kommer fram från hästen. Vi hamnar i Skarstad utanför Vara där Simon karvade hästen. Han var 27 år äldre än den kusin som fick hästen. En åldersskillnad som bäst förklaras av att det skilde 18 år mellan de två syskonen som var upphovet till kusinskapet. Det kan tyckas vara en lång tid, men så var det ofta förr, när barnkullarna var lite större. Och i just detta fall fanns det ett barn till, den förstfödde, så det var 20 år mellan den förste och den siste i barnaskaran.

Att det finns en del som hästen kan ge upphov till, trots att den bara står där, är ju beroende på vilka associationer som kommer fram. Det är först på senare tid som jag själv gör kopplingar till morbrodern till den som karvade hästen. Jag kunde lika gärna ha hittat andra vägar att göra kopplingar, för det är den ovan nämnde förstfödde, men av någon anledning så dyker August, som den förstfödde hette, upp när jag ser hästen. Hur den associationskedjan har kommit till vet jag inte, men den finns där och den blev än mer påtaglig när jag numera blir påmind om de fall av psykisk ohälsa som ingen tidigare talade om, men som numera lyfts upp.  Vilken koppling kan det till exempel finnas mellan Avicii, Tim Bergling, och August.

Jag har tidigare funderat på varför det inte någonstans bland efterlämnade papper inte finns något om August. Fast svaret är ganska enkelt eftersom jag vet att han dog bara 22 år gammal. Genom kyrkböckerna framgår dödsdatum som 25 september, men begravningen ägde inte rum förrän 11 december. Det finns ingen notering i dödbok eller husförhörslängd om varför det tog sådan tid, mer än att dödsorsaken anges som Självmord genom skott eller om det står gevärsskott. Varför, är frågan som dyker upp.  På samma sätt som frågan om varför dyker upp när en världsberömd artist med stora framgångar lämnar livet, så blir min fråga vad som låg bakom Augusts agerande. Jag hoppas att få reda på lite mer, när nu hästen gjort att Augusts öde kommit i blickfånget. Fanns det bakomliggande orsaker som jag kan hitta i andra källor, eller blir det en hemlighet han tog med sig?

Under tiden som jag letar får hästen hamna tillbaka i hyllan. Kanske får jag andra associationer nästa gång den talar till mig, det finns ju många släktkopplingar kvar att fundera på.

Fortsätt läs mer
  583 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Olof Bergström
Ingen tidningsnotis om självmordet? hälsn Ingrid Be
onsdag, 02 juni 2021 21:18
583 Träffar
1 Kommentar

Bland rosor och ruiner - avslutning

visby-176601__480

Nu när det äntligen börjar bli både grönt och ljust ute, och försommaren lite försiktigt knackar på dörren, återvänder tankarna på ett naturligt sätt till sommarön Gotland i allmänhet och den fantastiska staden Visby i synnerhet. Så varför inte avsluta reseberättelsen därifrån? 

Från det inte särskilt förtjusande miljonprogramsbygget Östercentrum återvände jag alltså in genom muren, och om det fula klossbygget har någon förtjänst, är det väl att jag uppskattade den underbara stadskärnan om möjligt ännu mer än tidigare. Jag strosar nu omkring i trakterna av S:t Hans ruin, hittar ett utomhuscafé och äter faktiskt lunch i klosterträdgården, eftersom jag ska på kvällsvandring och inser att middagen kanske blir sen. Trädgården är full av ruindelar, och stället har dessutom goda smörgåsar, så det var en utmärkt lunch. 

En bonus var att caféets anslagstavla hade en reklamlapp där ett tvätteri stoltserade med att inte bara tvätta - man lagar också kläder! Jag går dit, och det är faktiskt öppet för säsongen fortfarande. Kan man göra en akut 'operation' av revan i min jeanskjol, tro? Mja, sömmerskan ska snart iväg med båten på semester, men OK då. 

- Men kan du ta av dig kjolen då? undrar tvätterskan (jag tror de var systrar). 

Hoppsan!  Men tvätterskan finner på råd. Hon lånar mig ett stort, rosa badlakan, som jag sveper in mig i bakom ett skyddande draperi. Får väl säga att jag kommit direkt från badet om någon börjar titta konstigt på mig. Sömmerskan må ha varit semesterstressad, men i ett nafs har hon gjort underverk med min kjol, jag tar på mig korrekt klädsel igen, och betalar glatt en femtiolapp för hantverket. Då är kjolen hel igen, utan att jag behöver övertala mig att försöka. Jag avskyr att handarbeta, och syr som en kratta dessutom. Så det var väl investerade pengar. 

Efter ett kort besök på hotellet för att avbörda mig inköpta presenter, går jag till Donnersplatsen i närheten. Där samlas en medelstor grupp inför visningen. På utsatt tid, lotsas vi därifrån av en äldre dam, åt vilken jag i början ler lite skeptiskt, då hon talar som om hon just skulle inleda allsång i TV, men snart slutar le åt, då damen ifråga visar sig kunna i stort sett allt om både Visby och Gotland. 

I Almedalen får vi höra nutidshistoria om jordbruksproblem, ungdomsarbetslöshet och nedlagda industrier.  I Botaniska trädgården blir vi visade magnolia, hibiscus och mullbär, bland mycket annat. Vi lotsas sedan ut på Strandpromenaden, och medan solen förvandlas till en eldröd boll, som faktiskt ser ut att falla direkt ner i havet, berättar damen Valdemar Atterdag-legender... Sjönk verkligen hans skepp precis utanför Gotland, och finns skatten kvar på havsbotten fortfarande? 

Men sedan hamnar vi inne i den ganska nybyggda katolska kyrkan, och där spårar det ur en smula. Vår guide, som ställt sig längst fram, börjar nu plötsligt prata om syndernas förlåtelse, kärlekens kristna budskap och liknande. Det är inte bara jag som börjar skruva på mig när hon försöker förmå oss att stämma upp 'Härlig är jorden'. Det var ju Visbys historia vi var intresserade av, inte någon predikan. Lyckligtvis inser damen att auditoriet inte är riktigt med på noterna, ger upp försöken att omvända oss, och tar oss istället med upp till Rackarbacken. 

Rackarbacken är troligen den högsta punkten innanför muren i Visby. Där klättrar vi uppför en brant stig, och belönas med en närmast osannolikt vacker utsikt över staden. Och där, i den ljumma kvällen, med stadens ljus nedanför och alltjämt en smula rosa kvar i luften, får man faktiskt ta i för att inte tro att man är någonstans vid Medelhavet...  Vi hinner också bese Visbys minsta hus innan rundvandringen är slut borta vid Österport. 

Vandringen har varit absolut fantastisk,men fyra timmars promenad har gjort mig hungrig. Tydligen har jag fått smak på det här att äta med ruiner intill mig, för vid Stora torget ligger restaurang Rosengården med S:t Carins ruin som fondvägg. Där äter jag en furstlig middag. 

Sedan promenerade jag hem till hotellet för att packa. Noterade i förbifarten, att inte ens en fredagskväll är det särskilt bullrigt eller bråkigt i Visby. Förmodligen beror det på att de flesta turisterna redan åkt hem, men ändå. 

Lördagmorgonen grydde solig och vacker, jag hade ingen som helst lust att åka hem, men efter ett par timmars strosande i staden, några sista minuten-köp och lite slutlig fotografering, var det ändå dags att kliva på färjan till fastlandet. 

Den här resan gjorde jag för nu snart tjugo år sedan, ändå minns jag detaljerna så väl. Troligen en av de bästa semesterresor jag gjort. 

 

Bilden: vet inte om utsikten är från Rackarbacken, men helt omöjligt är det inte. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  475 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Perfekt för maken och mig som ska åka till Gotland om någon vecka. Tackar! Och så tänker jag fortfarande på det där med Lettenströ... Läs mer
onsdag, 02 juni 2021 01:15
Guest — Hans-Peter Stülten
Roligt att läsa om ditt besök i Visby, speciellt roligt var det ju att du även besökte Kristi Lekamens kyrka, en församling jag ti... Läs mer
onsdag, 02 juni 2021 10:52
475 Träffar
2 Kommentarer

Johannes och Viktoria Andersson

Erna Johannes med Jonas i knäet Karl Viktoria och Elsa Andersson Bjurliden beskurenFamiljen Andersson. Från vänster: Erna, Johannes med Jonas i knäet, Karl, Viktoria och Elsa. Den sistnämnda var piga en tid hos min mormors föräldrar i Bjurliden. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johannes "Jani" Andersson föddes 13 januari 1885 i Bruträsk, Skellefteå som son till Abraham Andersson och hans hustru Eva Kajsa Andersdotter Fjellström. Förutom en helsyster hade "Jani" även två halvsystrar från faderns första äktenskap. Abraham Andersson köpte en gård i Bjurliden och flyttade dit med sin familj 1899.

Johannes gifte sig 1914 med Emilia Viktoria Strömberg f. 1885-02-01 i Östra Eriksberg, Jörn. Hon var dotter till Jonas Strömberg och hans maka Maria Karolina Bergmark. Viktoria hade varit piga hos familjen Andersson i Bjurliden. Johannes och Viktoria övertog 1922 gården i Bjurliden i samband med Abrahams död. Bostadshuset byggdes om 1937 och ny ladugård uppfördes 1927. I hemmet växte fyra barn upp, två gossar och två stintor.

1932 gick Johannes och Viktoria skilda vägar. Johannes behöll gården som var hans barndomshem och Viktoria bosatte sig på en gård längre norrut i Bjurliden. Johannes gifte om sig hösten 1932 med sjuksköterskan Edith Dagmar Ingeborg Ingert f. 1893-06-03 i Göteborgs Gamlestads församling. I det äktenskapet föddes en dotter. 1939 fanns en ko på gården. Samma år fanns dessutom en radioapparat hos Anderssons, kanske den första i byn. 

"Jani" var en av de första arbetarna i Bolidengruvan. Sedan 1925 var han anställd hos gruvbolaget. Han var känd som en bra och pålitlig arbetare. När Johannes låg för döden var min mormor, då 17 år, hos honom och vakade en natt. Han dog inte den natten utan natten därpå. "Jani" hade varit sjuk en längre tid. Han hade dåligt hjärta och det i kombination med den lunginflammation som tillstötte gjorde att han inte orkade mer. Han insomnade måndagen 1 maj 1939.

Viktoria avled 21 juni 1947 efter en tids sjukdom. Edith, som tidigare hade arbetat inom vården i Stockholm och Göteborg, levde enda till 2 april 1975.

Fortsätt läs mer
  413 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Fantastiskt fina berättelser du delar med dig av Anton! Stefan Simander... Läs mer
måndag, 31 Maj 2021 16:09
413 Träffar
1 Kommentar

Snickarna från Lindome

Min mormors farmor Anna Beata Mattiasdotters far Mattias Svensson Lundin var snickare från Lindome, precis som de flesta av hans grannar och andra sockenbor i Lindome socken. Om du är kunnig om möbelstilar känner du nog till begreppet Lindomestolar. Bönderna i Lindome var duktiga snickare. De gjorde möbler och sålde till borgerskapet i Göteborg och det var säkert ett gott tillskott i kassan, även om det också innebar stridigheter med skråväsendet.

I kyrkböckerna kallas de timmermän, snickare eller stolmakare. Av Birgitta Martinus, intendent på Mönldals Museum, har jag lärt mig att stolmakarna snickrade stolar (så klart), att snickarna snickrade andra möbler och fast inredning i hus och att timmermännen snickrade husen. Mattias Svensson Lundin snickrade alltså inredning och andra möbler än stolar. Kanske gjorde han en och annan stol också. I sin ungdom kom han på 1820-talet till Surteby församling i Västergötland för att arbeta vid kyrkans renovering och blev sedan kvar där.

Mattias
Mattias Svensson Lundin föddes den 4 november 1793, son till snickaren Sven Andersson och hans hustru Börta Börjesdotter i Annestorp. Bildkälla: Arkiv Digital.

Att han kom från Lindome fick jag ganska snart klart för mig när jag släktforskade om mormors farmors släkt för tio år sedan. Då hittade jag några generationer till bakåt och i veckan som gick tog jag lite nya tag här. Och hittade fler förfäder och förmödrar, åtminstone några till. Det kunde jag göra tack vare databasen Hallands befolkning som alla medlemmar i Hallands släktforskarförening har tillgång till. De flesta träffar jag fick där stämde bra med kyrkböckerna, några var vissa tveksamheter med som jag förstår att det är läsproblem när jag tittar i kyrkböckerna. Böckerna från 1700-talet är delvis skadade, så lätt är det inte.

Ingrid
Det är inte lätt att se att Mattias faster som föddes 1763 fick namnet Ingrid, i födelsenotisen längst ner på den här sidan. Som tur är bodde hon hos sin bror Sven Andersson och det står i husförhörslängden att hon är hans syster. Om ministerialboken är skadad av fukt eller mögel, eller om den bara hanterats av någon med skitiga fingrar, vet jag inte. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anledningen till att jag återupptagit detta nu är att jag nyligen fick en bok i brevlådan. Lokalhistorikern Kajsa Karlsson har skrivit flera böcker om byarna i Lindome socken och nu har hon gett ut en ny upplaga. Jag beställde genast boken om Annestorp, den by där Mattias Svensson Lundin växte upp på gården Lunden, liksom hans far.

Än har jag inte läst allt men nu har jag lärt mig mer om mina gamla släktingars hembygd. Jag är så tacksam för alla de hembygdshistoriker som delar med sig av sin kunskap i böcker och på hemsidor.

Bland annat berättar Kajsa Karlsson att landsvägen som på 1800-talet gick genom Annestorp, det var den gamla allfarvägen söderifrån och mot Göteborg. Strax norr om Lunden fortsätter vägen in i Göteborgs och Bohus län.

Kajsa Bok
Kajsa Karlssons bok, utgiven 2014, nu i nytryck.

På den tiden då Halland var danskt var länsgränsen också gräns mot Sverige. Så långt tillbaka vet jag inget om släkten i Lindome men kan nog anta att de flesta av dem kom från släkter som funnits där i långa tider. Den äldste jag nu känner till är Mattias morfars far Nils Eriksson, född omkring 1669 men var vet jag inte för den äldsta ministerialboken börjar 1688. Kanske kan en djupdykning i mantalslängderna ge mer besked om släktens historia här, vi får se.

Man blir i alla fall aldrig färdig när man är släktforskare...

generalkarta
Generalstabskartan från 1800-talet. Norr om Lindome ligger Kållered. Den röda pricken visar läget för gården Lunden i Annestorp (som ibland har stavats Anderstorp och Annerstorp). Bildkälla: Lantmäteriet och www.kartbild.com.

haradskarta
Den häradsekonomiska kartan finns inte för Göteborgs och Bohus län, så det ser ut som om världen tar slut här norr om Annestorp. Gården Lunden finns kvar fortfarande men i övrigt har mycket förändrats här i den östra utkanten av Lindome samhälle. Bildkälla: Lantmäteriet och www.kartbild.com.

Fortsätt läs mer
  462 Träffar
  0 Kommentarer
462 Träffar
0 Kommentarer

En liten bok, eller...

Det finns många berättelser om hur tidigare så kallade brick walls, tegelstensväggar kan det översättas till, som plötsligt rämnat när nya vinklar används. Jag har vid flera tillfällen skrivit om både det ena och den andra fallet där tidigare konstigheter fått sina förklaringar, eller som vi ser ibland att det blir än värre när vi dyker ner i nya källor.

Varför kan inget få vara som det var förr, när vi trodde på det som berättades och sedan slutade fundera på var den röda hårfärgen eller de bruna ögonen kom ifrån. Det var inte så viktigt och det som ingen talade om, det glömdes eller ska vi säga gömdes för att aldrig mer dyka upp.

Visst kan det vara lugnast så, det finns ingen anledning att dra på för mycket utan vi lutar oss bakåt och låter tiden ha sin gång.

Ungefär så var det några som sa i en diskussion vi hade över ett sammanträdesbord i en hembygdsgård. Det vi egentligen skulle tala om var hur vi bäst skulle hantera en uppsjö av nya saker, som folk har hittat och som man tycker nu ska sparas och bevaras åt eftervärlden. Ett förslag var att varje sak skulle ha en skriven historia bifogad, för att den skulle tas emot. Om man gjorde så skulle ursprunget kunna bevaras och användningsområdet förklaras. Nu vet jag inte hur det gick med hela projektet, men under första tiden så fungerade det bra.

Fritt foto av Dim Hou på Unsplash

Tänk om vi kunde ha samma inställning till våra familjeband. Alla skriver ner sin egen beskrivning och låter den få en plats i familjearkivet. En berättelse om mina upplevelser och vilka delar som varit av betydelse för mig. Når något nytt händer, så är det bara att uppdatera och lägga till lite mer. Tänk om den bok som många barn fick när de föddes, där någon skulle fylla i vikt och längd, beskriva första gången rullning sker och första stegen tas, kunde fortsätta att få följa med och bli uppdaterad. Sista bladet sparas för att någon ska avsluta boken, någon som kan fylla i det som huvudpersonen inte har möjlighet att göra.

Undrar hur sådana böcker ska förvaras, boken om mitt liv, för efterkommande att läsa. Idag slängs ju det mesta, finns det en liten möjlighet att någon kan tänkas vilja spara på en sådan liten bok. Undrar vad Riksarkivet svarar om jag föreslår att de måste ta emot den bok som jag tycker ska bli obligatorisk för alla.

Nu är han allt lite stolligt, säger de flesta, och så kanske det är. Men varför inte börja, jag kan skriva min egen lilla bok, helt utan några krav och vill fler vara med så ….  Undrar bara om den ska vara handskriven, hur många kan då läsa min skrivstil. En bok i datorn lär försvinna när hårddisken kraschar, undrar vilka mer hinder jag kan hitta på för att slippa  😊

Kanske är det inte boken som är viktig, utan att vi försöker fånga de spår som varje människa lämnar efter sig, och bevara dessa på ett så bra sätt som möjligt, så att det blir mycket mer kött på benen för alla framtida släktforskare. När kyrkböcker och DNA sagt sitt, så finns det en källa till att ösa ur, det vore en fantastisk upplevelse!

Fortsätt läs mer
  640 Träffar
  0 Kommentarer
640 Träffar
0 Kommentarer

"Aldrig vara med hemma mer..." - eller?

Laspalmas-055

För en tid sedan fick jag några handskrivna brev i min hand för renskrift. Breven tillhör en god vän till familjen, och visade sig vara skrivna av en utvandrad sjöman till en syster hemma i Sverige. Det framgår av breven att systern flera gånger frågat när brodern tänker komma hem och hälsa på dem. Svaren är lite svävande. Han försäkrar att han vill komma tillbaka till 'den gamla hemstaden' och gärna träffa släkten, men vad ska han göra sedan? Stanna i Sverige eller åka tillbaka till Amerika? Han tycker att Amerika är ett 'better' land och där finns 'plenty of money'. 

Jag började här fundera på hur emigranternas syn på landet i väster förändrats. När förebilderna för Karl Oskar och Kristina reste iväg på 1860-80-talen så var de medvetna om att de nog aldrig skulle återse släkt och vänner i Sverige. Man skulle helt enkelt, som  Kristina tänker 'aldrig vara med hemma mer'.  Å andra sidan hägrade ju paradiset! Mjölk och honung, guld och gröna skogar hägrade. Man kunde 'skära guld med täljknivar' och bli rik som ett troll lätt som en plätt. 

Vår sjöman skrev sina brev hem på 1920-talet. Det märks att vi nu passerat 'fram och tillbaka-gränsen'. Förbättrade kommunikationer, mer reguljär tåg- och båttrafik har gjort passagen över Atlanten enklare och snabbare. 

Det fanns ju trots allt en del svenskar som misslyckades i paradiset (guldet blev till sand och allt det där). Och visst, en del emigranter bredde nog på lite smör i breven hem till Sverige, som jag skrivit om tidigare en gång (Anorna som pratade för mycket). Men de flesta rapporterade säkert ärligt vad de funnit. Och tidningarna, som under den här tiden mer och mer blivit var mans egendom, berättade ännu mer om det stora landet i väster. Kanske bidrog det också till att svenskar i allmänhet fick en mer realistisk syn på emigration. Visst fanns det 'plenty of money' i Amerika, om man var beredd att jobba hårt för att tjäna dem. Och man fick betalt i slantar, inte som statarna hemma en lusig bostad och en tunna lankigt mjöl. Och ville man hugga skog eller leta guld istället, behövde man bara muta in sin lilla utsedda landlott, ingen godsägare kunde protestera. Men också de gröna skogarna och guldet krävde sin arbetstribut. 

Under 1900-talets första decennier har jag läst om åtskilliga 'pendel'-emigranter som åkt över till USA för att arbeta, och sedan återvänt till Sverige med slantarna, köpt sig ett hemman och slagit sig till ro. Andra reste över för att arbeta i flera omgångar, för att slutligen slå sig ner i endera landet.Mina egna farföräldrar reste med Svenska Amerika-Linien, men blev inte borta mer än något halvår. Det började också bli vanligare att släktingar korsade Atlanten för att hälsa på utvandrade anhöriga vid den här tiden.  Att emigrera behövde inte längre betyda att släkt och vänner var förlorade för evigt. 

Bilden: Modernare fartyg i Las Palmas för några år sedan. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  535 Träffar
  0 Kommentarer
535 Träffar
0 Kommentarer

Petrus Olofsson

Petrus OlofssonPetrus Olofsson. Fotograf: I. A. Harnesk, Umeå. Privat bildsamling. Min morfars mors kusin Viktor Petrus Olofsson föddes 22 september 1897 på enstakagården Gottland inom Burträsk församling, Västerbottens län som näst yngst av fyra syskon. Föräldrarna var Vilhelm Olofsson bördig från Gottland och hans hustru Eva Katarina Lundström, barnfödd i Kalvträsk.

Lördagen den 24 februari 1934 var Petrus på väg hem från sitt arbete vid kronoparken Bjursjöaltaret som i dag är ett naturreservat. Han hade där denna vinter sysslat med timmerhuggning. På lördagsaftonen reste han hem för helgen med häst och släde. Framkommen till Välvsjöliden, cirka en km från sitt hem i Rödningsheden utanför Bygdsiljum, hade han just passerat över Korvbäcksbron. Där gör vägen en ganska skarp kurva och en mindre snödriva hade lagt för på platsen. Hästen ryckte till och det medförde att Olofsson föll av ekipaget som bestod av ett brädflak som låg på timmerkälken. I fallet råkade en medhavd yxa följa med som vände det vassa egget uppåt med konsekvensen att Petrus föll på yxan och skar av muskelpartiet i bakre delen av låret (sätesmuskeln). Det blev ett djupt Brunte kommer dragande ett timmerlass. Kusk Petrus OlofssonBrunte kommer dragande med ett timmerlass. Mannen vid tömmarna är Petrus Olofsson. Möjligen var det denna häst han hade när olyckan inträffade. Fotograf: Troligen Petrus bror Elof Olofsson. Privat bildsamling. sår och flera blodkärl skadades. Ett kolossalt blodflöde uppstod i det cirka 8 cm stora såret.

En medföljande kamrat tog hand om honom och Olofsson fördes med bil till dr. Svensson i Burträsk. Denne pålade förband och skickade Petrus med ilfart till Skellefteå lasarett. Enligt medföljande chaufför blödde Petrus oerhört mycket, vadmalsbyxorna var fulla av blod och även pjäxorna.

Vid kl. 20:00 anlände Olofsson till Skellefteå lasarett. Där vidtog genast operation. Efter denna operation blev han om möjligt ännu sämre, pulsen kunde ej längre kännas, ansiktet hade en askgrå färg, han var kall om händer och näsa. Därför genomfördes omedelbart en ny operation med blodöverföring. Denna operation blev mer lyckad, pulsen mycket bättre än någonsin, färgen återvände. Till en början såg det ut som att han skulle klara sig. Under natten vid 03-tiden blev han dock sämre igen. På nytt blev han blek, motorisk oro, pulsen ej längre möjlig att känna med handen. Han fick då omedelbart 1000 cc naCl-glykus/glukos med (troligtvis) spruta i underhudsfettet medan han stimulerades med koffein på samma sätt samt coranin med spruta.

Tyvärr gav detta ingen förbättring.Klockan 04:10 söndagen den 25 februari 1934 klev Petrus Olofsson "över till den andra sidan". Det tragiska dödsfallet väckte stor sorg bland anhöriga, vänner och arbetskamrater eftersom den avlidne var en mycket omtyckt vän samt kollega. Uppskattad av alla var han för sitt lugna och fridfulla sätt. Därför saknade han ovänner. Olofsson var en ytterst duktig och skötsam arbetare vilket hans fina lilla jordbruk vittnade om. Petrus kreaturbesättning bestod, vid hans frånfälle, av en 13 år gammal häst, en gris och tre kor. Den bortgångne var 36 år och sörjdes närmast av åldrig mor samt två syskon.

Källor: Kyrkböcker, bouppteckning, tidningsnotis samt sjukhusjournal. 

Fortsätt läs mer
  678 Träffar
  0 Kommentarer
678 Träffar
0 Kommentarer

Här vilar Ester Blenda

Ester Blenda Nordström vilar på Boo gamla kyrkogård. Hon är begravd i samma grav som sin mormor Anna Jansson. I söndags stod jag vid deras grav och det kändes lite speciellt, efter allt jag läst om henne.

EsterBlenda
Ester Blenda Nordströms grav på Boo gamla kyrkogård. Jag hoppas du kan läsa hennes och hennes mormors namn på stenen, även om det skarpa solljuset i söndags gjorde det svårt att fånga med kameran. Hennes grav är en kulturgrav och finns alldeles intill norra grinden. Eget foto.

Ester Blenda är ju välkänd och behöver knappast presenteras. Hennes mormor Anna Jansson kan vara nämnd i biografin om Ester Blenda här om året, men det är jag inte säker på, det är ett tag sedan jag läste den. Boo kyrkogårdsförvaltning har tagit fram berättelser om flera av de begravda på den gamla begravningsplatsen och då kallas Anna Jansson för Ester Blendas mor, vilket alltså är fel. Lyssna på berättelsen om Ester Blenda.

IMG 2547
Ingången från sjösidan. Ester Blenda Nordströms föräldrar är också begravda här, en bit ifrån dotterns grav. Eget foto.

Anna Jansson var född 1816 och kallade sig Jansson fast hon hette Eriksdotter eller Ersdotter. Hon var gift med arbetskarlen Anders Jansson och i Stockholm började nog kvinnorna tidigare än på landsbygden att ta sin makes efternamn. I början av sitt liv kallas hon Anna Brita men i medelåldern ändrades det till Erica. Hon döptes till Anna Brita samma dag hon föddes, den 7 december 1816. Som vuxen har hon fått födelsedatum den 17 december 1816, vilket inte stämmer med Almunge C:2 sidan 259.

Anna och Anders flyttade en del och bodde mest norr om Stockholm. Mellan 1841 och 1849 fick de fyra barn, Ester Blendas mor Charlotta var den yngsta. 1845 hade de blivit torpare i Aronsdal i Vallentuna men efter några år flyttade de in till Luntmakargatan 36 i centrala Stockholm och Anders var arbetskarl igen. Där dog han 1860, några dagar innan han skulle fylla 44 år. Anna var änka tills hon dog 1909, i 49 år. När Anders dog var yngsta dottern tio år. Hur Anna försörjde sig och barnen vet jag inte, hon kallas bara änka i kyrkböckerna. På ålderns höst bodde hon i dottern Charlottas familj i Eknäs i Boo församling. Ester Blendas far David Nordström var torparbarn men hade blivit förmögen i Stockholm.

Boo gamla kyrkogård är en mycket vacker plats. Jag har tidigare sett den från andra sidan sundet i Baggensfjärden men i söndags var första gången jag besökte den. Det lär bli fler gånger eftersom min son bor med sin familj i Saltsjö-Boo.

När vi gick runt där i söndags tittade jag naturligtvis på många av gravarna. En del namn är välkända, andra inte. Några kommer jag nog att återkomma till här. Gravplatsen ligger mittemot Boo gårds badplats, där jag tidigare varit med barnbarnen, och man ser gravplatsen på andra sidan vattnet från badet. Boo gård med Boo kapell ligger på västra sidan om sundet och kyrkogården på östra sidan. Kanske är det ett par hundra meter över till andra sidan. Men för att ta sig dit med bil får man åka en bra bit.

IMG 2557
Under promenaden från kyrkogården såg vi en Waxholmsbåt på väg ute i sundet. Eget foto.

IMG 2522
Det är en mycket vacker promenadväg till Boo gamla kyrkogård. På andra sidan vattnet ligger Boo gårds badplats. Eget foto.

Boo
Boo gård, eget foto från december 2017. Då stod vi på västra sidan om sundet och min svärdotter berättade för mig om Boo gamla kyrkogård som vi skymtade mellan träden. Och mittemot ligger Boo gårds huvudbyggnad, ritad av Nicodemus Tessin d y på 1720-talet, han ägde då gården.

Fortsätt läs mer
  961 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Jättetrevligt att få veta lite mer om Ester Blenda. Jag har läst en del om henne och även besökt utställningen på Skarhult i Skåne... Läs mer
lördag, 22 Maj 2021 15:11
Eva Johansson
Ulla: Tack för din kommentar! Får du tillfälle att ta dig till Boo gamla kyrkogård så rekommenderar jag ett besök där.
lördag, 22 Maj 2021 17:22
961 Träffar
2 Kommentarer

Ur gömmorna

Släktforskning kan definieras på många olika sätt, och jag vet inte om det finns någon fastställd beskrivning eller avgränsning som vi alla kan hålla med. För en del är det att söka sig så långt tillbaka i tiden som möjligt, med en lista på namn och datum, för andra är det att beskriva en by eller en socken under många år eller ibland vid ett givet tillfälle. En del gör det för eget bruk, andra vill gärna berätta om sina upptäckter. Med stöd av olika hjälpmedel kan vi hitta släkt både här och där, ibland helt nya och ibland får vi fram sådant som gör att vi måste klippa bort delar i trädet.  Eller om det blir dubbla grenar lite här och där när vi blandar biologi och påverkan från de vi levt med. Oavsett vilket så är det spännande med att så många olika intressen samlas under en benämning, och det är jag personligen mycket glad för.

Kan vi då stoppa in ett kort i släktforskningen, ett som inte är mer än 110 år gammalt, eller ska jag skriva 110 år ungt. Det finns nog de som tycker det är lite nära i tiden för att platsa i släktforskningen, men andra kanske tycker det är lika spännande som en kyrkboksanteckning från 1687. Och jämför vi med det vi får fram från DNA-listor, där ju alla namn lever nu, eller åtminstone har levt de senaste åren, så platsar nog kortet.

Kort i författarens ägo

Så här ser det ut, ett kort som är lite trasigt och med några veck, men det går ganska bra att se vad som sker och de flesta ansiktena är ganska skarpa så det borde vara möjligt att identifiera några av personerna. De flesta verkar vara i ungefär samma ålder även om jag tycker att några av de som står upp, ser lite äldre ut. Kan det vara en födelsedagsfest eller vad tror du?  Tallrikar finns och glasen är fyllda, på högra sidan ser jag att det finns något som hålls i handen, är det bröd?  Kanske är det tunnbröd?

Här kunde gissningsleken ha slutat och jag hade lagt kortet till andra oidentifierade kort, trevligt men utan egentligt värde. Men det gäller att titta ordentligt, och en grundregel kan ju vara att kolla på baksidan. Oftast är den tom, men detta kort har en del att berätta. Texten berättar vad det är, och visst är det tunnbröd de har i handen.  Läs vad det står: Surströmmingssexa vid Söderala onsdagen den 11 september 1912.  Jag som trodde att begreppet sexa var något hyfsat modernt, men kanske tillhör 1912 den moderna tiden.  Uppräkningen av namn gör det möjligt för de som har rötter i Söderala att kanske hitta ett kort på någon släkting, de är föredömligt uppräknade, även de man bara skymtar. Det vågiga strecket ser jag nu vem det är, Rut Melkersson, som skrivit upp alla andra namn, fast jag tror hon glömt att ange fotografen som jag förmodar är Otto, hennes blivande man som vistas i Söderala vid denna tid.

Kort i författarens ägo

Kan du se någon som de känner till?  Har du koppling till Söderala så kanske det finns någon på bilden, det är ju bara att läsa och gissa. Min koppling är att Rut är min farmor, så även om hon senare flyttade dit, så blev det bara några år i Söderala, men andra kanske bodde där längre. Skoj om någon annan hittar ett bekant ansikte.

Fortsätt läs mer
  824 Träffar
  0 Kommentarer
824 Träffar
0 Kommentarer

En söt historia...

Rostock-031-Flera-meter-paradis-1

Ibland får man lite oväntade associationer. När jag packade undan mitt helggodis i måndags morse, slog det mig att godis inte alltid har sett ut som det gör nu. 

Socker var okänt i vårt avlånga land åtminstone på vikingatiden. All sötning skedde med honung. Och jag tror inte man tillverkade honungskarameller, utan det var nog snarare mjöd som vankades. 

När barnen förr i tiden skulle få 'godis' var det knappast sega råttor eller dubbla chokladbitar som bjöds. Äppelbitar och smulor från de vuxnas kakor var betydligt vanligare. På 1600-talet lärde man sig emellertid att raffinera socker, och ungefär vid den tiden kom chokladdrycken till Sverige. Därifrån var steget till mer kompakta godsaker inte så långt. På 1700-talet började apoteken sälja 'kandisocker', alltså vad vi numera kallar bröstsocker, med olika kryddningar. Myntablad med kandisocker på var ett annat uppskattat godis. (Det fick jag prova på under Stockhkolms 750-årsjubileum för en del år sedan. Det smakade som kompakt tandkräm). 

I slutet av 1800-talet började praliner och chokladkakor dyka upp i Sverige. Entré också för den flotta chokladasken! Till stor glädje för diverse deckarförfattare, som med förkärlek började låta sina bovar dela ut fina presentaskar med praliner fulla av otäcka gifter. 

Runt förra sekelskiftet åkte 'proppen ur baljan', man började fabricera godis i allt större skala, och försäljningen till allmänheten ökade lavinartat. Under de första åren på 1900-talet var det mest gräddkola i olika former som gällde. På 1930-talet kom skumfigurer och gelégodis in i bilden.  

På 1940-talet konstaterades att svensken hade dålig tandhälsa. Socker utpekades som en stor bov i dramat, och Medicinalstyrelsen gick ut med rekommendationen att man bara skulle äta godis en dag i veckan. Och se - lördagsgodiset var fött!  

Sortimentet utvecklades hela tiden. På 1970-talet gick jag med de andra ungarna till den lilla gröna kiosken, räckte fram min enkrona och bad om en påse 'blandat godis'. Tanten i luckan tog fram sin lilla tång, och fyllde så påsen med både det ena och det andra. Det var en ständig diskussion om hur många 'salt' man skulle ta, och vilka godisbitar som var saltast. En del köpte enbart saltlakrits, men för min del gillade jag blandade påsar bäst. (Det gör jag fortfarande). 

I mitten av 1980-talet fick butikerna nådigt tillstånd, efter viss tvekan, att börja sälja självplock av lösgodis. Godisköpandet tycks ha ökat lavinartat sedan dess. Allt från chokladkakor till sega gubbar och polkagrisar slinker ner i våra påsar på stormarknaden. Och det är inte alltid barn som köper. I en framsynt livsmedelsbutik norrut, kunde man för ett par år sedan läsa 'Ägg' 'Räkor' eller 'Bröd' på påsarna. Förmodligen var tanken att få ungarna att hålla sig borta.... 

Färg, form och storlek (och smak) har skiftat mycket genom århundradena, men godissuget lever vidare! 

 

Bilden: paradisisk sektion på julmarknaden i Rostock. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  768 Träffar
  0 Kommentarer
768 Träffar
0 Kommentarer

Johan Anton och Hulda Nilsson

Johan Anton Nilsson och hans hustru Hulda född GustafssonJohan Anton och Hulda Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton Nilsson föddes 1878-12-18 i Rengård, Norsjö som ett av tio barn till Nils Johan Jonsson och hans hustru Katrina Charlotta Johansdotter. 1901 flyttade Johan-Anton, som han kallades, till Skärudden, Jörn. Där vigdes han samma år med Maria Teolinda Gustafsdotter född 1882-12-12 i Skärudden, dotter till bonden Gustaf Andersson och hans maka Maria Fredrika Andersdotter. Maria Teolinda var näst äldst av sex syskon.

1902 flyttade Johan Anton och Maria Teolinda till Storträsk, Jörn där de hade köpt ett hemman. Tre barn fostrades i deras hem, varav det äldsta levde i knappt två månader. 1905 bosatte sig familjen i Bjurliden utanför nuvarande Boliden där de hade köpt en gård. Ytterligare fem barn kom till världen i Bjurliden innan Maria Teolinda avled 19 september 1913 i sviterna av lungsot.

Johan-Anton gifte om sig 1914 med Maria Teolindas yngre syster Hulda Fredrika Gustafsson född 1885-10-26. I det senare äktenskapet föddes fyra barn. Dessutom hade Hulda en son född före vigseln som också bodde hos familjen.

1923 köpte min mormors föräldrar Karl Gunnar Lundström och hans hustru Olga Kristina Lundström samt Karl Gunnars syster Edla Amalia Lundström med make Erik Hugo Nyström hemmanet i Bjurliden av Johan-Anton och Hulda. Lundströms och Nyströms delade hemmanet i två delar. Lundströms ägde då 1:16 och Nyströms 1:17.

Johan-Anton och Hulda flyttade samtidigt med sin familj till Räftkläppen, där hade de köpt en gård. I Räftkläppen såg ytterligare en flicka dagens ljus i deras hem. Hemmanet i den lilla byn skötte Johan-Anton med ivrigt intresse och en sällsport stor arbetsförmåga, tills han år 1948 överlät hemmanet till en son. Enda till sista tiden före sin död var hans hälsa god. Förutom jorden och skogen ägnade sig Nilsson ofta åt vägarbeten och dylikt. På fritiden utövade han gärna jakt och fiske. Kristligt intresserad som han var sökte han sig ofta till Bolidens kapell eller Bjurvattnets bönhus.

Den 13 november 1953 insomnade Johan-Anton Nilsson på Skellefteå lasarett. Han skulle efterföljande månad ha fyllt 75 år. Efter en tids sjukdom blev Hulda hädankallad på Skellefteå lasarett 2 januari 1959. Hon hade efter sin makes död varit bosatt på pensionärshemmet i Boliden och var vid sitt frånfälle 73 år ung.

Fortsätt läs mer
  674 Träffar
  0 Kommentarer
674 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
343 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
167 inlägg
Helena Nordbäck
157 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
109 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser