Rötterbloggen
Rötterbloggen

På besök i ett gammalt bondelandskap

byn
Östantorps by. © Eva Johansson.

StB1
Stora Bråbo by. © Eva Johansson.

Östantorp och Stora Bråbo är två gamla byar i Kristdala socken i Kalmar län. Här, och i flera byar i trakten, har odlingslandskapet bevarats sedan gamla tider och vi kan se hur det såg ut när våra förfäder levde. Området kallas Bråbygden och består av 16 byar och gårdar, flera av dem har funnits sedan medeltiden.

Bråbygden är inget friluftsmueseum eller besöksmål, som en del andra oskiftade byar, utan här bor folk kvar. Några är bönder, andra jobbar i stan. Stan, det är Oskarshamn.

Byarna Östantorp och Stora Bråbo ligger på ömse sidor om landsvägen och vid vägskälet mellan dem ligger en servering med övernattningsmöjligheter. Därför går det att åka dit och få sig något till livs och även stanna till nästa dag och se sig omkring. I närheten finns flera vandringsleder.

Bråbygdens Intresseförening.

Länsstyrelsen om Bråbygden.

Vi är ett gäng släktforskare från Tjust Släktforskarförening som träffas två gånger om året, vår och höst, för att diskutera våra släktberättelser som vi håller på att skriva. Vårens utflykt gjorde vi här om dagen till Bråbygden. Morgonens regnskur drog snabbt vidare och när vi kom fram hade vi strålande solsken. Som gjort för att se sig om i denna underbart vackra bygd. Sedan blev det lunch och fika vid vägskälet.

Vi fick se en rest av det gamla Sverige, så som det såg ut på 1800-talet. De två byarna Östantorp och Stora Bråbo ser vid första anblicken inte ut att vara skiftade. Husen ligger tätt i bykärnan, intill hägnade beteshagar och ängar. Och för Östantorp verkar det stämma, där finns bara en storskifteskarta från 1796 i Lantmäteriets historiska kartor, ingen laga skifteskarta. Vid storskiftet skiftades bara marken, inte byggnaderna. I Stora Bråbo genomfördes laga skiftet 1914–1922 och då flyttades inte hus och tomter.

fiber
Det är inte bara en gammal by utan här lever folk som vanligt idag. Snart får de fiber med bredband. © Eva Johansson.

hamlade
I en hage var flera av träden hamlade, jag tror att det är askar. © Eva Johansson.

kor
Det är härligt att se kor i landskapet, vilket inte är så vanligt längre. I byn finns en bonde kvar, som har omkring 100 kor på flera olika beten. Det är köttdjur. Djurhållning har dominerat över spannmålsodling i Bråbygden. © Eva Johansson.

Mest strosade vi genom bygatan i Östantorp. Gård efter gård och däremellan enskilda bostadshus. Kanske är ett av de mindre husen ett gammalt soldattorp. Östantorp var ett rusthåll på 1/2 mantal förmedlat från ett helt. Det innebär att det från början varit ett helt mantal men att avkastningen minskat så att skattekraften minskat. Mantal är ju ett mått på skattekraften.

Den äldsta bevarade husförhörslängden för Kristdala är från 1785. Då fanns det fyra familjer i Östantorp. Alla var bönder. Kanske var de släkt långt tillbaka i tiden men namnen antyder inte det. 1867 var det sju bonderfamiljer i byn men nu fanns det också skräddare, murare, skomakare och några arbetarfamiljer.

Den senaste digitaliserade församlingeboken är från 1929–1945. Då hade byn fyra bondefamiljer som alla ägde 1/8 mantal vardera. Här fanns också många som bodde i lägenheter, alltså hus som bara var bostad (som äldre tiders backstugor). De hette Linderum, Fredsborg, Högalid, Marielund, Högadal, Kejsarkullen, Lustigkulle, Aspekullen, Aspelund, Lindhem, Trädgårdsmåla, Lindhult, Lindesborg, Oskarsborg, Vägby och Lundebacka. Visst är det vackra namn! I dessa bodde snickare, smed, sömmerska, skomakare, mjölnare, lantbrevbärare, småskollärarinna och flera andra yrkesutövare. Byn hade två handlare och en far och son som var skräddare.

Fredsborg
Huset Fredsborg. © Eva Johansson.

Ett av huset hette, och heter fortfarande, Fredsborg. Enligt en skylt på huset byggdes det 1895. Troligen byggdes det av skräddaren Karl Johan Fabian Löfgren, född 1867. Han hade gift sig 1892 med Tilia Helena Konstantina Karlsson och de bodde hemma hos hans far skräddaren Karl Johan Löf som blivit änkling 1873. Stället hette då Knutinge och bytte namn till Fredsborg någon gång strax efter sekelskiftet. Karl Johan Löf var kvar hos sonen så länge han levde, till 1905. Då hade sonen fått sex barn och tre till föddes fram till 1913.

soldattorp
Det här kan ha varit soldattorp. © Eva Johansson.

stenar
Så mycket sten det finns i Småland! Vilket slit att anlägga alla dessa gärdsgårdar! © Eva Johansson.

sten
Ser du den stående flata stenen som lutar en aning åt höger? Den står i grindhålet till Högedal och enligt min jordbrukskunnige släktforskningskollega var stenen till för att få hästen att gå rakt fram och inte börja sväga för tidigt till vänster ut på vägen, så att inte kärran fastnade vid grinden. © Eva Johansson.

storskifte 1796
Storskifteskartan för Östantorp från 1796. Lantmäteriets historiska kartor.

StB2
Fägatan är kvar i Stora Bråbo by. Här kom djuren hem från betet i skogen. © Eva Johansson.

vi
Mina släktforksarvänner Ann Persson (med hund), Ingegerd Hammarquist, Gun-Britt Tjäder, Hasse Wilensjö och Margareta Roupe Wester på besök i Bråbygden. De hittade en mjölkpall att provsitta, som i gamla tider. Själv stod jag bakom kameran. © Eva Johansson.

Fortsätt läs mer
  1 Träffar
  0 Kommentarer
1 Träffar
0 Kommentarer

Ett tomt papper

Det ligger där, bildligt i alla fall, och väntar på att bli fyllt med bokstäver, men vad ska det handla om?  Finns det som påverkar, är det inte ett brutet ben (inte mitt) så är det en överkörning av den ryska björnen i ishockey, vare sig den ena eller den andra lockar till några bokstäver på det tomma papperet.

Mitt i allt elände så kanske det finns någon liten ljuspunkt, kanske kommer det upp något till ytan om jag bara sluter ögonen. Nja, det blev ett ganska långt ögonblick med slutna ögon.  Men då kom ett meddelande på min dator, en hälsning från en liten ort i Tyskland, en hälsning från min ”syster”. Ingen syster som jag hittar i kyrkböcker, men likväl en person som funnits med i mitt liv, till och från, under nästan 65 år.

Hon kom till min familj strax innan jul, från ett härjat Berlin på ett tåg med Röda Kors personal. En liten, tunn tjej, med en för liten jacka och en liten resväska med sina tillhörigheter. Hon stannade till påsklovet, gick i skolan och glömde så när sitt modersmål. Kom tillbaka några gånger, längsta tiden var ett sommarlov. Hon, liksom många andra kom för att få ett avbrott och för att få möjlighet att ”äta upp sig” och bli lite starkare för att klara av det tuffa livet.



Långt senare började jag fundera på hur det kändes, resa hemifrån och komma till en ny värld, en värld utan raserade hus, med det mesta av det som behövdes för att må bra. Och hur kändes det att åka tillbaka. Jag kan inte föreställa mig hur det var, men jag fick mig berättat att det kändes som en dröm att komma, inte lika roligt att återvända, även om den värme och omtanke hon kände hjälpte till att orka lyfta sig och senare skaffa sig utbildning och utkomstmöjligheter.

Vid ett tillfälle för inte så många år sedan diskuterade vi släktforskning och DNA, ett ämne som för hennes generation var oerhört känsligt. Personer i Tyskland, födda vid krigsslutet och ett antal år efter det, har många gånger en aversion mot släktforskning och jag förstod efter ett tag att det finns goda skäl till det.  Vem vill veta att pappa inte var den man trodde, utan det var en soldat från någon av segrarmakterna. Vem är intresserad av sitt ursprung med tanke på enorma, massiva våldtäktsattacker som alla länders soldater gjorde sig skyldiga till. Antalet våldtäkter räknas till närmare en miljon och antalet barn tillkomna den vägen är bra många tusen. Att med den bakgrunden börja tala om den fantastiska möjligheten att med hjälp av DNA kunna se vem man matchar med, eller för männen att kunna se sin raka pappalinje är inte speciellt lyckat. 

Tänk så olika vi se på alla de framsteg som görs, vi tycker att det är fiffigt att få stöd för våra antaganden, för det vi hittat i olika källor. Men för andra finns det ingen önskan alls att få det påskrivet, ingen önskan alls att få veta hur härstamningen ser ut. Allt de önskar är ett tomt papper.

Fortsätt läs mer
  595 Träffar
  0 Kommentarer
595 Träffar
0 Kommentarer

Gå och bada!

varbergbad

Efter några vackert blommiga, lagom svala vårveckor, slog försommaren plötsligt till igår. Plötsligt och oförberett blev det sandalvärme och jackavhängning. Dags att börja leta fram nämnda sandaler ur garderobens djup,och för all del inte glömma att lacka tånaglarna också. Och börja fundera på bad utomhus...

Bad, ja. I söndags, vid en mycket välbehövlig genomgång av mina bokhyllor, passerade min blick en bok om västkustens badorter. Badorter definieras av wikipedia ungefär: 'ort som med havsstrand lockar till sig stora mängder turister på sommaren, varvid antalet boende på orten mångdubblas, för att sedan till hösten sjunka ner till normalt antal igen'. 

I Sverige startade badorteriet lite försiktigt med kurorter som Ramlösa, Medevi och liknande. Då handlade det mer om kurbad, gyttjebad och annat som ansågs hälsobringande. Och ännu in på 1800-talet stipulerades att en 'badort' måste ha en järnhaltig källa för att få kallas badort. 

Den första egentliga badorten i Sverige var Gustafsberg strax söder om Uddevalla. Orten började sin karriär som surbrunn på gården Baggetofta under 1700-talet och blev efterhand utvecklad till badort, belägen som den är vid södra stranden av Byfjorden. Tätt efter följde Strömstad, på 1780-talet. Varbergs havsbad kom igång 1811. De badorter som sedan inrättades var alltmer inriktade på havsbad, man byggde kallbadhus och varmbadhus. Oscar II satte Marstrand på kartan, Carl Curman gjorde detsamma med Lysekil, där han påbörjade bygget av Sveriges första inomhusbassäng. 

Kring sekelskiftet 1900 såg en rad mondäna havsbadplatser dagens ljus: Mölle, Saltsjöbaden och Falsterbo är några exempel. Båstad fick täta besök av Gustav V, men frågan är ju om han hann med att bada mellan tennismatcherna... Han bidrog i alla fall till att Båstad kom i ropet som badort. De gamla kurbadorterna bleknade bort lite när alla kändisar samlades vid havsbaden i sina randiga baddräkter. Kurbaden fick dock ett kortare uppsving när Sebastian Kneipp blev på modet. Då byggdes bland annat kurorten på Mösseberg efter hans idéer om att vandra barfota i fuktigt gräs, bada kallt och annat hälsobefrämjande. 

Livet på badort var, har jag förstått från diverse släktforskartidningar och den ovannämnda boken, tämligen okonventionellt. Mölle blev världskänt när det uppdagades att män och kvinnor faktiskt badade på en och samma strand på orten. Skandalöst värre! Men folk från både när och fjärran strömmade till för att få se 'syndens näste' med egna ögon. 

Utrikes var man inte sämre. I Polen, alldeles nära Gdansk, finns Sopot, som har världens äldsta bevarade långbrygga och en myckenhet vackra trähus med snickarglädje från förra sekelskiftet. I England har man den berömda piren i Brighton, och i Frankrike fanns utom havsbad på diverse håll, också Genevesjön att tillgå. Där badade man gärna vid den legendariska kurorten Evian (egentligen Evian-les-bains) vars mineralvatten började säljas på 1830-talet och fortfarande finns idag. 

I USA finns allt från Virginia Beach till Santa Monica att tillgå. Även där var man ganska tidigt ute med gemensamhetsbad. Jag läste i en kriminalkrönika om en svensk poliskommissarie som i seklets början for till New York i hälarna på en ärkebov (har glömt vem det var just nu). Det första den svenske polisen och hans assistent gjorde, var  att ta kontakt med sina amerikanska kollegor. De blev hjärtligt mottagna, och sedan man gått igenom fallet, föreslog den amerikanske kommissarien sin svenske kollega att man skulle vika eftermiddagen åt ett svalkande bad. De svenska poliserna följde gärna med till stranden, men uppdagade där till sin fasa att även kvinnor badade där! De blev mycket generade och skämdes i sina randiga badbyxor.... 

Så gick det till i badorternas ungdom...

Bilden: Varbergs kallbadhus i annorlunda vinkel

 

 

Fortsätt läs mer
  357 Träffar
  0 Kommentarer
357 Träffar
0 Kommentarer

Greta-Stina Olofsdotter Rosengren

Greta Stina Rosengren beskuren

Kvinnan jag nu ska berätta om är min mormors mormors mormor Margareta Kristina "Greta-Stina" Olofsdotter Rosengren (1819-1892). Hon var född i Innervik, Skellefteå som ett av nio barn till soldaten Olof Jakobsson Rosengren och hans hustru Elisabeth "Lisa" Eriksdotter. Olof deltog bland annat i finska kriget mot Ryssland 1809 och i kriget mot Napoleon 1813 i Tyskland. Olof ska, enligt sägnen, ha skrivit ett brev hem och berättat att han länge "längtat efter att få slåss för livet." Nu hade han fått göra det. Elisabeth "Lisa" var en duktig kvinna och biträdde bland annat en förlossning i grannbyn Yttervik.

Vid 15 års ålder, 1834 flyttade hon till Bjursele, Norsjö där hon enligt kyrkböckerna var fosterbarn hos en faster och hennes familj. På den gården fanns en dräng vid namn Lars Larsson f. 1810 från Torrbergsliden, Burträsk. Han kom att bli hennes make. 1839 gifte sig makarna. Greta-Stina är i vigselboken noterad som piga. De bodde först som inhyses i Bjursele och senare i Lidbrännan i Norsjö församling. Två barn föddes i äktenskapet, en dotter och en son. Dottern Stina-Lisa kom att bli min ana. Äktenskapet mellan Greta-Stina och "Penslar-Lasse" som han kallades eftersom han var målare, varade dock inte länge. Redan 1843 avled Lars Larsson. Då var sonen Olof Valfrid blott ett år gammal. Ingen dödsorsak är angiven för "Penslar-Lasse" i död- och begravningsboken, men det berättas att han söp ihjäl sig.

Efter makens död flyttade Greta-Stina med barnen år 1849 till Skärudden i Skellefteå församling. Samma år vigde hon sig med bonden Jonas Persson f. 1815 från Svanfors, Skellefteå. De bodde i Skärudden tills år 1852 när de flyttade till ett ställe som kallas för "Rajmirbränne", strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå. Där bodde familjen i en liten stuga. Med åren utökades barnaskaran och makarna fick nio barn tillsammans, varav ett av dessa barn var dödfött. Några av barnen tog sig namnet Stenberg, en annan blev soldat och fick namnet Sundbom. En son tog sig namnet Lundmark.

 

Greta-Stina Olofsdotter Rosengren.

 

Familjen hade det väldigt fattigt och fadern Jonas blev med åren blind på grund av starr. 1872 avled han i sviterna av cancer. Då var yngsta barnet, Konrad, bara sju år gammal. Greta-Stina som var en duktig kvinna, hade det nog tufft med att sköta en så stor barnaskara i det lilla hemmet. De äldre syskonen fick nog ta ett stort ansvar för sina yngre syskon när deras far hade gått bort.

En av pojkarna, Per, som var gift med Sara Andersdotter från 

 

Stugan från Rajmirbränne som flyttades till Bjurvattnet

Bilden ovan föreställer Greta-Stinas och Jonas lilla stuga som tidigare stod i "Rajmirbränne". I dag finns den i Bjurvattnet dit den flyttades för många år sedan. 

Greta-Stina hade många strängar på sin lyra. Hon var en duktig bagerska, skräddare, slaktare, barnmorska, själavårdare, m.m. Hon hade dessutom traktens första symaskin. Den drogs med vev och med den sydde hon bland annat vadmalsbyxor.

Hon var som sagt själavårdare. Det berättas att Greta-Stina hade vid ett tillfälle fått besök av en kvinna från Jörn. Denna kvinna hade fött ett barn utom äktenskapet och skulle gifta sig med en man som inte var barnets far. Hon besökte därför Greta-Stina för att fråga henne om råd. Greta-Stina hade sagt till kvinnan: "Du ska be Gud om förlåtelse och sedan ska du aldrig tala om detta (om det utomäktenskapliga barnet alltså) för din make för då blir han hård mot dig." Trots Greta-Stinas råd följde inte kvinnan dem utan hon berättade för maken om barnet och vad hände? Jo han slog henne flera gånger varje dag och behandlade henne illa. Han tvingade henne att bära långärmat för att dölja märkena efter hans slag. Om detta är sant eller inte vet jag inte, men det låter inte otroligt. Det var hårda bud förr och tyvärr var nog detta vardagen för många kvinnor på den tiden. Att deras män behandlade dem illa.

I den lilla byn Bjurström någon mil utanför nuvarande Boliden bodde två av Greta-Stinas söner. När hon var där på besök en gång hade det regnat så mycket att det hade bildats stora vattenansamlingar på marken. Greta-Stina hade då passat på att bada några av sina barnbarn i dessa vattenpölar.

Greta-Stina avled 1892, 73 år gammal. En av Greta-Stinas ättlingar är Kristin Enmark, som var involverad i det så kallade Norrmalmstorgsdramat 1973. 

 

Fortsätt läs mer
  400 Träffar
  0 Kommentarer
400 Träffar
0 Kommentarer

Skiljobrev och klagoskrifter i domkapitlens arkiv

Idag ska ni få tips om handlingar från domkapitlens arkiv. I domkapitlet behandlades och beslutades om en mängd olika ärenden. Fram till 1936 skulle till exempel en skilsmässa godkännas av domkapitlet för att bli slutgiltig.

Domkapitlet är en del av den kyrkliga stiftsorganisationen och sköter förvaltningen av stiftet. För släktforskare är det kanske främst beslut om skilsmässor som är intressant från handlingarna i domkapitlens arkiv. Dessa beslut kallades skiljobrev och vid en skilsmässa står det nästan alltid antecknat i husförhörslängden att skilsmässan skett "enligt skiljobrev" och så ett datum. Då finns de i stiftets arkiv. Protokoll från domkapitlens arkiv har digitaliserats av Rikdsrkivet. Jag har inte undersökt om alla stiftens arkiv har digitaliserats, men förmodligen är det så.

Skiljobrev krävdes också för att bryta en trolovning, som var ett juridiskt bindande äktenskapslöfte förr i tiden. En titt i några arkivvolymer från mitten av 1800-talet i Linköpings stift visar att det verkar vara betydligt fler skiljobrev som gäller trolovning än äktenskap. I flera nämns att skiljobrev utfärdas först efter intyg om att ingen hävd skett, det vill säga inget sexuellt umgänge. Saknades sådant intyg blev det inget skiljobrev.

Även om det rent juridiskt inte var någon egentlig skillnad på trolovning och äktenskap var det nog betydligt fler som ansåg att det var lättare att bryta en trolovning efter en kortare tid än att bryta upp från ett äktenskap om kanske flera år gått.

I en del skilsmässofall anges skälen till att skiljobrev ska beviljas. I de flesta fall handlar det om att endera parten "egenvilligt" övergett den andre. Det var ett av få godtagbara skäl till att över huvud taget få skilsmässa, utöver otrohet, och i många fall var makarna överens. Men för att det skulle godkännas som skäl gällde det att hålla sig undan en längre tid.

1domkapitel Hjorted1858
Den 14 juni 1858 beslutade domkapitlet i Linköping att utfärda skiljobrev för arbetaren Nils Peter Persson och hans hustru Greta Lisa Hägg från Dahlehorva under Blankaholm i Hjorteds socken. Men först hade Tjust häradsrätt gett sitt utslag. Husförhörslängderna berättar att Greta Lisa dömts 1855 för horsbrott och "fosters läggande å lönn". Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/102 (1856-1859), bildid: C0074272_00563

Även skrivelser om oenighet mellan makar kan förekomma och klagoskrifter från församlingsbor som inte är nöjda med sin kyrkoherdes beslut. Ett exempel från Hallingeberg handlar om rusthållaren Sven Johan Johansson och hans hustru Johanna Löfgren som varit kallade till kyrkorådet och varnats för oenighet i äktenskapet. Nu har de förklarat att "de ej längre kan fortsätta sammanleva i anseende till den tvedräkt och bitterhet som råder dem emellan". Beslutet från domkapitlet blev att de skulle betänka sig ännu en tid innan skilsmässa kunde komma på tal.

Ett annat exempel är drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum i Tryserums församling som klagar på prästens beslut att inte låta lysa för honom och pigan Anna Maria Gillman. Hon var styvdotter till brudgummens bror Gustaf Andersson. Som skäl anförde Adam Wallentin att det inte fanns något annat släktskap mellan dem än att hon var dotter till hans syskonbarn. Domkapitlet konstaterade att släktskap i detta led inte utgjorde något äktenskapshinder så de beslutade att ålägga prästen att utfärda lysning.

2domkapitlet Skrickerum
Drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum klagade på att församlingsprästen i Tryserum inte ville låta honom ta ut lysning med dottern till ett syskonbarn. Domkapitlet behandlade ärendet den 1 maj 1847 och Adam Wallentin fick rätt. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/99 (1847-1850), bildid: C0074269_00011

Andra ärenden handlar om tillsättningar av tjänster, utdelningar av stipendier till gossar som vill studera och allt möjligt som rör församlingarnas och stiftens verksamhet.

Domkapitlets protokoll från Linköping har digitaliserats och finns tillgängliga på Riksarkivets hemsida. Sök på "Linköpings stift domkapitel" i Nationella Arkivdatabasen (NAD) och välj "enbart digitaliserat material" så hittar du det. I det digitaliserade arkivet finns protokoll från 1600-talet och framåt.

3domkapitel 1600
Det äldsta bevarade protokollet i arkivet för Linköpings stifts domkapitel är från april år 1600. Här verkar det handla om en Peder Nilsson i Söderby. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/1 (1600-1632), bildid: C0074171_00027.

Detta har tidigare publicerats i vår lokala släktforskartidning Wåra Rötter, medlemstidning för Tjust Släktforskarförening.

Fortsätt läs mer
  358 Träffar
  0 Kommentarer
358 Träffar
0 Kommentarer

Släkt med en kändis?

star

Både släktforskare och 'vanliga' människor berättar gärna att de är släkt med någon känd person. Och det kan vara allt från Gustav Vasa till någon av deltagarna i årets 'Mästarnas Mästare' på TV (för att nu diskret hålla sig till ett någorlunda anständigt program real-TV). Vissa klämmer i med att de minsann har kändisar på båda sidor av släkten.

Själv har jag bara slumpmässigt, när jag tittade på kändis-anor på Rötter för några år sedan, insett att jag på mödernet är släkt med Roger Pontare, långt tillbaka i tiden i Norrland. Inte ens min mamma blev särskilt imponerad av att bli niomänning med Roger P. Och när jag någon gång försökt impa på släkten med några framstående präster nere på västkusten, brukar svaret bli det för släktforskare tämligen själsdödande: 'Ja, alla är visst släkt med alla om man bara forskar tillräckligt länge'.... 

Men är det då någon vits med att kika närmare på misstänkt släktskap med kändis? När man inte ens lyckas imponera på sina anhöriga (och ännu mindre på släktforskarkollegor) med detta? Jo, det kan faktiskt vara roligt ändå. När man har hittat en tråd till en kändis, kanske på nätet eller via andra forskare, och följer upp detta i kyrkböckerna (för det gör ni väl allihop?) så kommer man förhoppningsvis till nya församlingar, byar och gårdar som man kanske inte haft anledning att titta på förut i böckerna. Med nya släktled på varje generation kan man hitta intressanta sidospår, kanske är man rentav släkt med kändisen på två sätt? 

Sedan följer naturligtvis att man på detta sätt lär sig mer om svenska (eller utländska) församlingar, vilka kyrkböcker som finns och hur prästernas handstilar ser ut. 

När jag skriver detta, minns jag plötsligt en diskussion på en släktforskar- och förtroendemannakonferens som jag deltog i för nu säkert 15 år sedan. Vi funderade på om man kunde försöka bjuda in politiker och andra lokala kändisar till lokala släktforskarföreningars träffar och evenemang. På det sättet kunde man ju dels visa kändisen hur roligt det är att släktforska, dels kanske få lite välkommen uppmärksamhet från massmedia i släptåg på kändisen. 

Och faktum är ju att när släktforskare och historiker som blivit TV-kändisar håller föredrag på Släktforskardagarna och andra evenemang, brukar det bli mycket trångt i lokalen....

Så visst kan man ha nytta av kändisar i släktforskningen! På flera olika sätt....

Fortsätt läs mer
  714 Träffar
  1 Kommentar
714 Träffar
1 Kommentar

Emma och Erik Andersson

Emma och Erik AnderssonDetta är EMMA Lovisa Norsten (1879-1966) från Vikdal, Skellefteå och ERIK Leander Andersson (1879-1963) från Holmsvattnet, Skellefteå. De gifte sig år 1903. Makarna övertog hälften av Eriks hemgård i Holmsvattnet. Den resterande hälften övertogs av en bror till Erik. I hemmet fostrades tio barn, varav nio uppnådde vuxen ålder.

Erik hade ljusblå ögon. Han hade ett brett leende. Han blev med åren mycket lomhörd. Enligt vad han själv berättat hade han varit till doktorn för sin lomhördhet och fått rådet att när han nös skulle han klämma åt kring näsan och munnen. Erik sa så här angående läkarens råd: "Han veit int hurre hart I njuus:" (Han vet inte hur hårt jag nyser). Han var säker på att det skulle sprängas hål i öronen. När han tyckte att sönerna pratade så tyst att han inte hörde vad dem sa, gick han ibland till grannfrun Märta och pratade med henne i stället. Hon var väldigt högröstad!

Emma var en missionsvän och varmt religiös. Hon rökte pipa. Smärt som yngre, stadig som äldre. Ganska häftigt humör hade hon. Till exempel vid ett tillfälle kom hon ut och skrek åt ena sonen att sluta piska hästen med tömmarna. Hästen hade tydligen retat upp honom men han bet ihop, lydde och tog in hästen i stallet (han och syskonen hade nog ärvt hennes humör). Emma var byns veterinär, förmodligen en självlärd sådan. Man vände sig till henne om djuren var sjuka. Det hade dragits in telefon i byn, även till Emma och Erik. Emma var dock livrädd för den. Hon kanske trodde att det blev ström i örat!? En man i byn hade en ko som var dålig i magen. Han ringde till Anderssons, Emma som inte ville svara tog luren, höll den långt från örat och skrek: "He jer eingen ha'am!" (Det är ingen hemma). Mannen skrek tillbaka att det gällde en ko. Då glömde hon rädslan och undrade: Vad då då? Då blev det ett vanligt samtal! Bortsett från en tids besvär med diabetes var Emma frisk och vital upp i åren.

Fortsätt läs mer
  456 Träffar
  0 Kommentarer
456 Träffar
0 Kommentarer

Dödboken berättar om bondeupproret

Den 15 juni 1811 samlades en skara bönder, torpare, drängar och andra och gjorde uppror mot överheten. Det skedde kring Klågerup i Skåne och kallas Klågerupskravallerna. Omkring 30 av upprorsmännen sköts till döds av den inkallade militären. Åtta av de dödade kom från Hyby församling.

Det här hade jag inte känt till om jag inte för ett tag sedan råkat ha anledning att släktforska i Hyby åt en kund. När jag letade i dödboken efter en helt annan person råkade jag se vad prästen i Hyby skrivit 1811:

Hyby2
"Den 15 juni om morgonen blefvo nedanskrefne personer dödskjutne vid Klågerup i ett uppror, som en förvillad allmoge anstält i afsigt att hindra uppsättande af en, af Riksens ständer bevilljad och af Konungen anbefald, förstärkningsarmee, hvilket uppror ej kunde dämpas ge-". Bildkälla: Arkiv Digital.

Hyby3
"-nom alfvarsamma föreställningar, utan genom krigsfolkets åtgärd blefvo de olyckligt förvillade och från flera socknar samlade återförda till ärkänsla af sina medborgerliga pligter. Öfver hela Malmöhus Län var detta uppror allmänt bland folkhopen, hvilket på flera ställen genom krigsmakten blef dämpat. Alt är nu åter stilla och lungt och en alfvarsam undersökning förehafves till utrönande af upphofsmännen hör till. En särskilt berättelse härom skall af församlingens pastor uppsättas och som vid kyrkan kan förvaras." Sedan följer en uppräkning av de dödade: frälseåbon Nils Larsson från Winningetorp, 52 år gammal, drängen Jöns Månsson från Vinninge, 30 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Hyby4
Övriga dödade från Hyby var skomakaregesällen Lars Fagerberg, drängen Håkan Bengtsson, husmannen Lars Sörensson, husmannen Ola Jönsson, mjölnaren och rusthållaren Otto Nilsson och husmannen Jakob Hansson. Prästen avslutar med följande ord: "Alla dessa personer blefvo enligt Konungens höga befallningshafvandes order afsides begrafvne utom Otto Nilsson som genom undersökning ???.." Bildkälla: Arkiv Digital.

I kyrkböckerna kan man hitta det mesta och mer därtill. Det här är alltså en samtida skildring av vad som hände för över 200 år sedan i Skåne. När jag läser det så får jag känslan av att prästen nästan ställde sig på de upproriskas sida, eftersom han kallar dem "olyckligt förvillade".

Wikipedia läser jag om Klågerupskravallerna. Det var böndernas protest mot enskiftet och splittringen av de gamla byarna men framför allt mot utskrivningen till lantvärnet och landshövdingens vägran att träffa dem och diskutera detta.

Tack vare dödboken i Hyby lärde jag mig lite mer om den svenska historien.

Fortsätt läs mer
  649 Träffar
  0 Kommentarer
649 Träffar
0 Kommentarer

Flytten 1896

I en bok låg papperet och där hade det legat länge. Min mormors nedskrivna berättelse om flytten i Roslagen år 1896 och tiden strax därefter. Vet att den skrevs1977, men inte vem som lagt in den i boken, men nu var det ett nöje att läsa, så jag delar texten med dig.


                                                      Vårt hem var så ringa, dess dörr var så låg.
                                                             men aldrig en kärare boning vi såg

Det var mamma , pappa, Sara och jag på mammas arm som tågade in i stugan, inte var den helt grå men mycket av rödfärgen var borta.


                                               (Bilden är på Esters mamma)

Från en lagom hög trappa kom vi in i en fyrkantig farstu , en trappa upp till vinden och en dörr till köket , det var det som fanns , bakom köket låg kammaren. Köket var stort men den murade bakugnen tog upp plats och lågt i tak var det. Vid storbak, när rågkakorna plockades på hävlar och sattes upp i taket så blev det ännu lägre i tak. Men den låga takhöjden var bra när taket skulle vitlimmas.

När pappa byggde bryggstugan flyttade vi in där med matlagning och stök, då blev den gamla stugan städad och fin, till och med gardiner sattes upp.

Maten hanterades annorlunda, vi hade den lilla matboden nära stugan, två små rum och en vind. I det ena rummet fanns den stora trälåren med spisbrödet, en tina för saltat fläsk och en för saltat nötkött. När en gris fick sätta livet till, färskmat, som korv och syltor, för att inte tala om det goda paltbrödet. Vi hade inte långt till sjön och eget fiskevatten. Pappa satte ut en sorts mjärdar, dit kunde fisken förirra sig. Salt sill fanns det alltid och när det var marknad i Norrtälje var det vanligt att köpa hem en fjärding saltströmming. På bodvinden hade vi de äpplen som våra träd gav. I det andra fanns korngryns och mjöltunnor.  Under boden fanns mjölkkällaren, där mjölken silades upp i cylindrar, som handskummades när grädden gått upp.  Cylindrarna fick stå i en präktig lår med vatten och så länge det fanns, isbitar. Is togs upp varje morgon, inte undra på att mamma fick beröm från smörkunderna för sitt goda smör. Nog var lantbruksarbetet tungt förr, men det var också roligt.

Så är några minnen från förr, upptecknade av Ester

Fortsätt läs mer
  1211 Träffar
  0 Kommentarer
1211 Träffar
0 Kommentarer

Lite press...

tidningsbunt

I fredags var det Pressfrihetens Dag. Denna dag kan man köpa alla sorters tidningar för halva priset. Undertecknad passade som så många andra på att köpa en lagom matad bunt, men faktum är att jag började fundera en aning också. Pressfrihet med underavdelningarna yttrandefrihet och åsiktsfrihet.... denna osynliga men så otroligt viktiga och värdefulla tillgång! Jag såg också ett diagram över pressfriheten i världen idag, och det var en ganska dyster syn. Stora delar av världens massmedia är styrda av diktatorer och censur. 

Tittar man bakåt i tiden, så är det ju förstås inget nytt fenomen. Från att man började övergå från sagoberättande till kungörelser i kyrkan, har ju nyheterna anlänt vinklade till kungars och stormäns fördel. Rykten har spridits, medvetet och omedvetet, befogad och obefogad rädsla fick 'vanliga' människor att hålla sig till sitt och inte protestera. 

Men visst blev det protester ibland! Engelbrektsupproret, Dackefejden och stora Daldansen är bara några exempel ur historien. Tyvärr slutade det hela oftast med en mängd döda människor på båda sidor om barrikaderna. Tänk om man istället hade kunnat 'kriga' med debattartiklar och insändare i tidningarna! 

Min egen ansläkting (jag härstammar inte från honom, men från hans moster) Olof von Dalin undkom med blotta förskräckelsen i mitten av 1700-talet. Han hade som utgivare och författare av 'Then Swänske Argus' gjort sig känd för diverse parodier och satirer på aktuella ämnen och personer. Olof blev så småningom mycket populär hos kungaparet, särskilt drottning Lovisa Ulrika uppskattade hans dråpliga parodier på framför allt prästerskapet. Det gjorde däremot inte prästerna; den karolinska ortodoxin levde fortfarande kvar i Sverige, och framför allt Olofs så kallade 'kalottpredikningar' som han underhöll hovet med, retade upp prästerna. Olof von Dalin ställdes inför rätta år 1756, han var också anklagad för att, medvetet eller omedvetet, ha gått drottningens ärenden vid det beryktade kuppförsöket för att stärka kungamakten, och höll på att bli dömd till döden, men tack vare inflytelserika vänners ingripande, klarade han sig. Kalottprediktningarna kom han emellertid inte undan. Det blev böter, och kungaparet blev tvungna att förvisa honom från hovet. 

Men så kom då tryckfrihetsförordningen! Plötsligt kunde alla tycka och skämta i pappersform i vårt land. Fast det var ju inte alltid kungligheterna uppskattade det, Aftonbladet hade ju en närmast dråplig strid med kung Karl XIV Johan, där kungen drog in tidningen och Lars Johan Hjerta startade en ny, och så höll man på ett flertal gånger. 

Apropå Aftonbladet, numera har de tyvärr tagit bort sin roliga logga på tidningen. Den som hade en rund bild av grundaren och texten under: 'Aftonbladet grundad 1830 av Lars Johan Hjerta, telefon....'

Sedan kan man ju fundera på om pressfriheten ibland kanske har gått lite för långt. När blir skvaller till kränkande av integritet? När blir yttrandefrihet till mobbing eller hets mot folkgrupp? Ibland verkar nutidens massmedia ha tappat bort balansgången i det de skriver, i sin desperata kamp för att sälja fler tidningar. 

Men de tar i alla fall tillvara rätten att skriva vad de vill! Rätt eller fel får läsarna bedöma. 

Och skriva egna artiklar eller insändare om.... 

 

Fortsätt läs mer
  431 Träffar
  0 Kommentarer
431 Träffar
0 Kommentarer

Konrad Jonsson Stenberg

Konrad Stenberg fru Eva. Barnen fr. vDetta är Konrad Jonsson Stenberg (1865-1949) och Eva Katarina Lindberg (1876-1942) med sina fem äldsta barn. Barnen är från vänster: Axel (1904-1980), David (1906-1924), Knut (1901-1970), Johan (1908-1977) och Sofia (1902-1938). I hushållet föddes totalt elva barn. Familjen bodde i Malå, Västerbotten. Fotot taget 1908 eller 1909. 

Konrad var född i "Rajmirbränne" utanför Bjurvattnet, Skellefteå. Som elvaåring lämnade han hemmet eftersom familjen var så stor. Han flyttade till Malå och arbetade som getarpojke (vallgosse). Han tjänade som dräng i bland annat Lövberg och Björkås. Han fortsatte efter detta att arbeta som timmerman fram tills han förlorade synen. De flesta äldre timmerhusen i Malås samhälle uppförde han. Han ägnade sig dessutom åt byggnadsarbete i Lycksele och Sorsele med flera socknar. Konrad blev blind på grund av gråstarr 1911. Fem av sina elva barn fick han därför aldrig se. Yngsta dottern Elvy föddes 1920. Henne strök han på kinden och sa: "Du är len och fin." 

Eva föddes i Krokträsk, Arvidsjaur. Redan när hon var  fyra år gammal, 1880, flyttade familjen till Avanäs, Sorsele. Hon flyttade 1895 till Malå för att arbeta som piga. Hon gifte sig med Konrad år 1900 efter att ha tjänat som piga på olika gårdar i Malå socken.  

Familjen hade det fattigt. Konrad försörjde familjen genom att hugga ved åt kommunen. Han hanterade yxan med stor skicklighet. Visst hände det att han högg sig med yxan i handsken men han skadade sig aldrig. En av deras söner, Sigvard "Sigge" Stenberg (1918-1983), startade affären "Sigges el" i Malå. Den övertogs senare av hans söner Björn och Sune, på precis samma ställe som där Konrad och Eva hade sin lilla timrade stuga. Den lilla stugan bestod av ett rum och kök. Stugan revs 1925. Sen flyttade familjen till en större bostad. Kök, kammare och sal bestod hemmet av efter flytten. Stort utrymme tyckte familjen. 

Konrad och Eva upplevde flera svårigheter i livet. Bland annat fick de vara med om att begrava tre av sina barn. Ett av barnen var äldsta dottern Sofia som avled 1938, endast 35 år gammal. Hon var då gift och bosatt i Byske. Hon efterlämnade make samt en knappt elvaårig dotter. 

Under högmässorna på söndagarna var det förbjudet för barnen i familjen att leka. Konrad satt i köket och två av barnen försökte smita ut. De smög på tå, gav inte ifrån sig ett ljud. Plötsligt stod Konrad framför dem i farstun och stoppade deras flykt. Han hade nog hört dem. Det gick inte att lura honom.

När Konrad höll till i vedboden hade han dörren stängd. Det hände att folk kom, tittade in och sa: "Ska du stå här i mörkret?" Då bad han dem stänga dörren eftersom han ville vara ifred.

Konrad brukade utmana sina barn vem som kunde gå rakast längs en matta. Barnen förlorade alltid! Modern Eva var en duktig kvinna med att sköta hushållet. Trots de många barnen så tog hon även hand om folk som ibland kom till familjen och behövde övernatta. De fick både sovplatser och mat. Eva var också duktig på att sy. Intresset för sömnad fördes vidare till yngsta dottern. Konrad var en pålitlig och hederlig man. Ett bevis på detta är att han vid ett tillfälle tvingades låna 50 kronor av kommunen. Dessa pengar lämnade han senare tillbaka.

Eva var sjuk sista tiden av sitt liv men trots detta arbetade hon med sysslorna i hemmet. Hennes bortgång kom plötsligt. Hon avled i hemmet 1942, i sitt 66:e levnadsår. Konrad dog på sjukstugan i Malå 1949, 83 år gammal. 

Ett av Konrad och Evas barnbarn var före detta ishockeyspelaren Anders "Acka" Andersson som spelade i Skellefteå AIK, Färjestad BK och i svenska landslaget. Han var en del av det svenska landslag som vann VM-guld 1957 i Moskva och 1962 i Colorado Springs. "Acka" avled 1989. 

Fortsätt läs mer
  609 Träffar
  0 Kommentarer
609 Träffar
0 Kommentarer

DNA-föreläsning med Peter Sjölund

Förra helgen var Peter Sjölund hos oss i Västervik och höll föreläsning om DNA-test. Har du varit på en sådan föreläsning så vet du hur entausiastisk han är och att han verkligen kan förmedla sina kunskaper till oss som inte vet lika mycket.

Omkring 70 personer kom till DNA-föreläsningen. Ungefär hälften, 36 personer, topsade sig och registrerade sina test hos FamilytreeDNA. "Det är Smålandsrekord, om vi inte räknar med topsningarna i Växjö" berättade Peter Sjölund när testen räknats. Så snart kan nog de som har rötter i nordöstra Småland räkna med nya träffar i sina matchningslistor. Dessutom visade handuppräckning att 20-25 i publiken redan tagit test.

Tack för din föreläsning, Peter!

1
Peter Sjölund in action!

2
Det gäller att göra rätt med testet.

3
Kön var lång för att registrera sitt test. 36 testade sig efter föreläsningen.

Själv gjorde jag mitt test 2014. Först mtDNA och ett år senare utökade jag till Family Finder. mtDNA-testet gav mig information om mitt ursprung och min haplogrupp på mödernet, som är H1b. Min äldsta ana på moderlinjen hette Ingeborg Andersdotter och föddes 1651, kanske i Ullareds socken. Där levde hon som vuxen och förde sina gener vidare till mig genom sin dotter Börta Nilsdotter som föddes 1683. Och så vidare. Mellan henne och mig är det nio generationer.

När jag först gjort FF-testet fick jag runt 800 träffar. Jättemånga, tyckte jag, och fattade inte hur jag skulle kunna reda ut alla dem. Och det kan man ju inte. Många har så lite gemensamt DNA med mig så vi kan vara släkt långt innan kyrkböckerna fanns. Men en del nära träffar har det också blivit, bl a några tremänningar och några USA-släktingar. En av tremänningarna har jag träffat. Nu är jag uppe i 2832 träffar men bara drygt tio är utredda och åtta är kopplade till mitt släktträd. För ett par nära träffar har det inte gått att fastslå något samband så jag tror att det är någon i våra släkter som hoppat över skaklarna för hundra år sedan eller mer.

Tre av mina fyra bröder har också tagit DNA-test och vi kan konstatera att vi är helsyskon. Vi har ganska lika träffar, men inte helt och det är väl som det ska vara. Mina bröder har haplogrupp IM-253, den vanligaste i Skandinavien har jag för mig.

Intressant är det och om jag hade tid skulle jag kunna ägna hela dagarna åt att studera mitt DNA-resultat. Men då skulle väl inget annat bli gjort.

Fortsätt läs mer
  798 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jan Erik Hallström
Tack för den glimten, Eva. Som vanligt informativt, kul att läsa och med schyssta bilder! / DiJanneh ... Läs mer
söndag, 05 Maj 2019 01:18
Eva Johansson
Tack!
söndag, 05 Maj 2019 17:05
Magnus Sälgö
Trevlig blogpost. Vi får följa upp hur statistiken för uppklarade brott i Västervik påverkas ;-)
måndag, 06 Maj 2019 12:44
798 Träffar
6 Kommentarer

Klassresa?

Det finns många berättelser om hur bra det gått för ett antal av alla de som lämnade Sverige för att prova på lyckan utanför Sveriges gränser. Det var många som reste och alla lyckades naturligtvis inte det nya landet. Men visst finns det fascinerande historier, om olika framgångssagor, en del välkända, andra kanske mindre omtalade. Men det finns också andra berättelser, med olika inslag som fascinerar, en del av dem kan så här i efterhand verka lite pikanta men det finns olika bakgrunder och olika händelser bakom dessa små berättelser.

En del handlar om det som inte blev som det var tänkt, och det som var en klassresa för den ena , var kanske något annat för den andre.  Att komma från en familj, som tidigt hamnade utanför samhället och där det mesta var alltför eländigt enligt de som betraktade situationen från utsidan, var kanske inte den bästa grogrunden för framtida lycka. Eller, var det kanske en enorm drivkraft, att veta hur det kan vara och arbeta för att skapa sin egen framtid, åt sig och sin familj. Maria kom från en sådan miljö, och det hon såg som sin framtid var att lämna den historia som belastade henne, dotter till en som nästan alla såg ner på. Inga pengar fanns till utbildning i de yngre åren. Efter några år med slitsamt arbete, utan att unna sig något, fanns där en tillräcklig slant för den billigaste resan till Amerika, drömmarnas land. En resa som betydde en nystart, för hon hade faktiskt unnat sig två saker under den slitsamma tiden, en läsebok på svenska, och samma bok på engelska. När hon långt senare berättar om hur hon efter dagens hårda slit satt med de två böckerna bredvid varandra och med sin stapplande läsning försökte se vilka svenska ord som motsvarade de engelska, dag ut och dag in, och naturligtvis med uttal av de engelska orden helt enligt det egna huvudet. Men hon hade en liten hum om språket när hon kom till båten i Göteborg, och redan under överresan fick hon hjälp av de som kunde språket bättre med sitt uttal. Kanske var det den delen som gjorde att hon själv kunde skaffa jobb och sedan börja klättra i rang. Hon berättade att barnafödandet efter det att hon träffat sin man blev hinder på vägen, men hon hade skapat en grund och kunde sedan överföra sina kunskaper på sina barn, så att de fick en betydligt bättre start än hennes egen. När en av sönerna så småningom tillträdde som direktör för en av stadens största banker så konstaterade Maria att resan från fattiglapps dotter till bankdirektörens mor var en klassresa, en resa som kostat mycket svett och tårar, men som lyckats.



Marias ganska nära släkting, Kristina, gjorde en annan resa, med andra ingredienser och med andra följder. Redan i ganska unga år träffade hon en trevlig pojke, som inte bara var förtjusande utan också hade föräldrar med en liten slant på banken. Liten var den, men tillräckligt stor för att skicka sonen till USA innan han fyllt 20, allt för att försöka skapa sig en framtid. Efter bara några månader, bad han sina föräldrar om en uppoffring till, försök få till det så att min hjärtevän också kan komma över, jag saknar henne så. Med gemensamma ansträngningar fick de ihop till biljetten och flickan reste över. Det var inte lätt att få det att gå ihop där borta, men de gjorde vad de kunde och skapade en liten plattform för sitt liv. Inte kände de många och när Kristina blev med barn så sålde de en hel av det de hade och Kristina reste hem, utan sin man, och födde en dotter i föräldrahemmets enkla vrå. Fanns inte mycket där, men en kär mor och en bror var skönt att ha till hjälp. Tiden gick och den biljett som skulle ta Kristina och dottern till USA kom inte. Det tog två år av hårt arbete att samla ihop pengarna för överresan, och då räckte det bara till Kristina, dottern fick vara kvar hos sin mormor. Naturligtvis vara tanken att flickan skulle hämtas inom kort, men åren gick. I den amerikanska folkräkningen syns pappan, mamman och faktiskt också dottern, hon står med på en rad med namn och ålder, kanske var det en förberedelse för hennes ankomst, hon fanns ju i folkräkningen och hörde till familjen.

Nu blev det inte så, åren gick och biljetten kom inte. Väntan på kuvertet med biljetten pågick till dottern var tonåring, då kom beskedet att Kristina dött, tuberkulosen tog hennes liv. Drömmen om Amerika blev bara en dröm, det blev ingen överresa och pappan försvann i ett töcken. När historien sedan berättas så blir väntan kortare och kortare, och till slut så hann Kristina knappt åka över förrän hon dog, det är den historia som fördes vidare till barn och barnbarn till den kvarlämnade flickan. Att det sedan gick bra ändå, trots starten med väntan och åter väntan, är en annan historia, kanske blev den resan bättre än om Amerikaresan blivit av.



Har du liknande resor i din släktforskning? Har du funderat på varför det blev som det blev och gick resan uppåt eller gick den neråt, om vi nu kan sätta någon riktning på den.

Fortsätt läs mer
  733 Träffar
  0 Kommentarer
733 Träffar
0 Kommentarer

Walpurgis + hedningarna = Valborgsmässoafton

pskbrasa_197617010

Det var en gång under 700-talet en engelsk prinsessa som hette Walpurg, född i Devon. Hon hade utbildning, var läskunnig och fick följa med sina bröder Winibald och Wilibald på resa till Tyskland. Syftet med resan var att kristna de hedniska tyskarna. För att korta ner historien lite så blev Walpurg så småningom abbedissa i klostret i Heidenheim. Walburg, som hon kallades i Tyskland,  skrev biografier om båda sina bröder, den enes resa till Jerusalem och den andres missionerande i Tyskland, och kan räknas till en av vår världs första författarinnor. 

Walpurg avled den 25 februari, och i den katolska världen är det fortfarande hennes dag. Men den 1 maj 870 flyttades hennes reliker till Eichstätt, och samtidigt helgonförklarades hon. Under den tidiga medeltiden uppstod en Valborgskult på kontinenten, en kult som framför allt handlade om att driva ut häxor, onda andar och annat djävulskap genom att föra oväsen och tända eldar. 

Samtidigt i det begynnande Norden, förrättade de hedniska nordborna Segerblotet, vårens seger över vintern, genom att tända eldar för att 'bränna bort' det gamla och göra plats för det nya som började gro och växa överallt. Eventuellt brände man också kropparna efter de som dött under vintern vid samma tidpunkt. 

När de första kristna missionärerna dök upp i Norden, såg man förstås hedniska blot som djävulska påfund. Segerblotet var, enligt missionärerna, i själva verket häxriter.  Och precis som med julen och midsommaren, förvandlade man det raskt till en kristen högtid istället. Här passade Valborgs eld för att driva bort häxor och onda andar helt förträffligt, tyckte missionärerna. 

Sagt och gjort. Segerblotet blev Valborgsmässoafton istället. Eldar tänds, och precis som våra hedniska förfäder, för vi oväsen till elden. Fast det kanske är tarvligt att jämföra manskörer och allsång med 'oväsen'.... 

 

Trevlig Valborgshelg allihop! Med eller utan brasa...

Fortsätt läs mer
  605 Träffar
  0 Kommentarer
605 Träffar
0 Kommentarer

"Per Larsa" Brännström

Per Larsa Brännström

                                                                      "Per Larsa" framför sin stuga i Dalliden. 

 

Per Larsson Brännström "Per Larsa" föddes den 14 juni 1854 i Svanfors, Skellefteå som yngsta barnet i en syskonskara av sex barn till sågdrängen Lars Jonsson Brännström och hans hustru Brita Magdalena Bäckström. 1888 bosatte sig ”Per Larsa”, som han kallades, i Dalliden strax söder om nuvarande Boliden. (Platsen där han bodde finns markerad på dagens kartor som "Per Larsagärdan" och ligger på kanten mellan Dalliden och Bjurliden). Han hade en syster, Eva Margareta Brännström som också bodde i Dalliden ett år och senare i Bjurliden. Han bodde i en liten stuga med jordgolv, han tapetserade med tidningar, fotografier och allt möjligt. ”Per Larsa” kom hem till min mormors föräldrar Olga och Gunnar Lundström i Bjurliden (en grannby till Dalliden där ”Per Larsa” bodde) varenda dag. Han satte sig i köket hos de, gnuggade händerna i ögonen, han var alldeles röd. Han sa: ”Jig var in deill Kalles i dá men I feick då einget kaffe där." (Jag var in till Kalles i dag men jag fick inget kaffe där). Olga bjöd honom på kaffe, en bulle och en sockerbit. Bullen och sockerbiten stoppade han i en skinnväska som han hade. Kaffet drack han upp. När han var klar gick han vidare till nästa gård och gjorde likadant där. Han gick genom hela Bjurliden. När han blev gammal och inte kunde klara sig själv, kom han en dag till min mormors mormor Margareta Lundberg i Bjurliden. Hon hade två fosterbarn som hette Ivar Marklund och Ragnhild Tjärnlund. Det blev mörkt och på kvällen skulle Ivar och Ragnhild skulle följa ”Per Larsa” hem till Dalliden. Min mormor Adina följde med en bit sedan vände hon. Hon var nog inte så gammal då. Sen skaffade de honom till ålderdomshemmet som fanns på Sunnanå i Skelleteå och där dog han den 29 juni 1932. När han hade dött grävde man upp tvåkronor som ”Per Larsa” hade grävt ner i en lada. Han sparade pengarna han fick. Han hade också en sångröst som var enastående, han brukade sitta på hustaket och sjunga. Det hördes enda till Bjurliden sades det.

Det berättas om honom att han en gång sa: ”Kåken mine jer se grest att I kan kruup ut mela stockarn utan att vàl båsu oppa röiggen!" (Min kåk är så gles att jag kan krypa ut mellan stockarna utan att bli full av boss på ryggen!)” När han hade besökt starten av gruvdriften på 1920-talet kom han tillbaka till Dalliden och sa: ”Däm kånna int svenska språke!" (De kan inte svenska språket!)                                                                

Fortsätt läs mer
  676 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Trots att det finns många fattiga än i dag i Sverige, så får man väl anse att " Per Larsas " hus tillhör en svunnen tid. Nu är det... Läs mer
tisdag, 30 april 2019 11:07
676 Träffar
1 Kommentar

Hälften av barnen dog

gravsten barn Gallared

Den här gravstenen vittnar om ett par föräldrars gränslösa sorg över sina döda barn för länge sedan. De båda bröderna kom aldrig att träffas för de dog som ganska nyfödda. Sedan dog deras lillasyster. Så en syster till, och en bror.

"Minnet öfver tvenne kära bröder". När jag såg gravstenen första gången tänkte jag att det måste ha varit älskade och efterlängtade barn. Den här familjen var ju på inget sätt unik, tusentals barn dog innan de blev vuxna om vi går några generationer bakåt i historien. Men barn fick nog sällan sådana här gravstenar, de las ofta i någon vuxens grav.

Stenen står vid Gällareds kyrka i Halland. De båda bröderna var Thore och Johannes Emanuel Bengtsson. Föräldrarna hette Bengt Nilsson och Pernilla Torsdotter och familjen bodde på en gård i Yttra Berg.

Familjens historia är förfärligt sorglig, som så många andras. Thore och Johannes Emanuel var föräldrarnas första barn, födda 1836 och 1837. Thore dog två månader gammal och Johannes Emanuel fem veckor gammal. 1838 föddes systern Johanna och dog efter drygt fem månader. Eftersom en syster nämns på gravstenen är den nog rest 1839 eller 1840. 1840 föddes Nils Petter. Han blev Bengts och Pernillas första barn som överlevde till vuxen ålder. Sedan föddes Inger Kerstin 1842 och dog efter en månad. Johanna föddes 1842 och överlevde. Tilda och Sofia föddes 1845 och 1848. De blev vuxna och gifte sig vid ett gemensamt dubbelbröllop 1870. Det blev Sofia och hennes make Carl Aron Carlsson som tog över gården.

Lillebror Sven Carl föddes 1850 och dog efter drygt en månad. Sist kom Albertina 1852 och även hon överlevde.

Av makarnas totalt tio barn dog alltså hälften. Nils Petter, som var den äldste överlevande, blev heller inte gammal. Han dog i lunginflammation när han nyss fyllt 28 år. Då hade hans far dött i samma sjukdom året innan. Det blev döttrarna som förde släkten vidare.

Att mista hälften av sina barn, eller mer, det har jag sett även i andra familjer i kyrkböckerna. Och säkert har du som släktforskare också många gånger stannat upp inför alla dessa döda barn och känt dig gråtfärdig. Jag är oerhört tacksam över att vi nu lever i en tid där barn överlever. Mina egna barn, mina barnbarn och andras barn. De här barnen dog av det som kallades slag, som kanske var plötslig spädbarnsdöd, men också av kikhosta och bröstfeber (kanske var det lunginflammation?). Det går inte att sätta sig in i hur livet tedde sig för dessa föräldrar, när barn efter barn dog. Men gravstenen påminner oss om deras sorg, fast det är så länge sedan.

Även om jag har en hel del släkt i Gällared så ingår inte denna familj i min släkt.

Fortsätt läs mer
  1824 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Kent: Ja, kyrkan ligger ju alldeles intill vägen mot Ullared. Det finns fler intressanta äldre gravstenar sparade där. Våra kyrkog... Läs mer
måndag, 29 april 2019 11:27
Magnus Sälgö
Jag kopplar ihop platsen för gravstenarna med andra källor via Wikidata se exempel ... Läs mer
måndag, 06 Maj 2019 23:26
Eva Johansson
Spännande! Det här känner jag igen, jag tror att du skrivit om det i släktforskningsgruppen på Facebook.
tisdag, 07 Maj 2019 09:13
1824 Träffar
6 Kommentarer

Något nytt i Märsta?

Kanske en något konstig fråga, speciellt om man inte vet var Märsta ligger. I närheten av storflygplatsen Arlanda, i Sigtuna kommun, finns Märsta och där byggs det överallt. Åtminstone verkar det så. Att de bygger mitt i centrum fick jag lära mig innebär att det tar tid att åka några hundra meter, de extra trafikljusen som reglerar förbifart vid nybyggen är inställda på några sekunder grönt och sedan en oändligt lång väntan, med det röda ljuset brinnande och klockan tickande.


Jag var på väg till ett möte med ett antal människor som hörsammat kallelsen att få höra lite om DNA, och målet var Träffpunkten i det fina biblioteket. Trevliga lokaler och trevliga människor, vad kan man mer begära? Men det är inte det som ligger och gnager i bakhuvudet utan det var kommentaren efter att vi avslutat och var på väg att lämna lokalen.  Vad hjälper det att släktforska och hålla på med DNA, när jag vet att jag är en rännstensunge och inte har mycket att hämta i det som varit.

En fundering, så god som alla andra, men med en underton av sorgsenhet och avsaknad av en intressant familjehistoria. Många berättar om allt som deras förfäder gått igenom, intressanta fynd i alla de olika dokument som finns på arkiven och spännande domar i domboken, tänk att de skrev ner hur min släkting gjorde en ena dumheten efter den andra.

Är det roligt att släktforska när pappa är okänd och mamma bytte namn och inte berättade något om sin uppväxt, kanske kom hon från ett annat land, okänt vilket. Vad kan man tänkas hitta som kan ge något tillbaka, något som lyfter och ger en förståelse för det som varit.

Jag hade inget svar, men tankarna fortsatte efter att vi skilts åt. Tänk vilken tur att det fanns så många spår efter de som finns i mitt släktträd, även om de inte var annat än torpare, spiksmeder eller salpetersjudare. Att få del av sin egen släkts historia är en ynnest och när jag hör andra berätta om hur svårt det är att hitta spår så blir jag tacksam. Hur svårt är det inte för min tyska vän, där de arkiv som hans familj fanns i, brann upp 1945, allt är borta. Eller de som kommer från andra delar av vår värld där det saknats skriftliga källor, där familjehistorien berättats under många generationer, men som nu avbrutits av olika skäl. Eller som personen i Märsta.

Då förstår jag vilken förmån vi har, med våra sparade arkiv, som nu digitaliseras i rasande fart. Tänk vilken tur att många av våra arkiv inte bara finns utan är tillgängliga, antingen genom besök eller genom tjänster som Arkiv Digital och Svar. Egentligen ligger kunskapen precis framför oss, och bara väntar på att plockas upp och bli använd. Det mesta hänger nog på vad vi vill veta.

Vilken tur att jag blev intresserad av släktforskning, finns ju hur mycket som helst att göra, nu gäller det bara att se till att få fler intresserade (och det är inte alltid lätt),  och visst finns det en del nytt efter Märsta också.

Fortsätt läs mer
  708 Träffar
  0 Kommentarer
708 Träffar
0 Kommentarer

Funderingar på dass

dasslock

Under den gångna påskhelgen var jag med och tömde en dasstunna, vilket ledde samtalet in på hur detta ombesörjdes förr i tiden. 

Länge var det nog att gå ut i skogen för att förrätta sina behov som gällde. Men vissa slottsbyggare var före sin tid. Exempelvis försågs Glimmingehus, som började byggas 1499, med en sorts inomhusdass, skickligt placerade i vinkel utanför slottsmurarna så att avskrädet inte solkade ner väggarna. 

I palatset i Knossos på Kreta, fanns faktiskt en sorts forntida vattentoalett!  Det handlade om rännor som efter att någon förrättat sina behov, behälldes med vatten som 'spolade' toan ren. 

I Stig Linnells bok 'Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen' läste jag bland annat om Träsktorget och 'pudrettkärringarna' som från 1830-talet bar stockholmarnas dasstunnor till platsen. Det var ju inte stadens mest 'framstående' damer som skötte sysslan, utan oftast var det före detta straffångar, alkoholister och andra 'fallna' kvinnor som bar tunnor. Såvitt jag förstod på Träsktorgets utseende, så var det meningen att tunnorna skulle bäras utför en brant kulle, täckt med annat avfall, och tömmas i den lilla ynkliga träsksjö som ännu fanns längst ner. Det måste ha varit ganska rejält brant att kånka ner dessa tunga tunnor, och dessutom var damerna oftast inte särskilt nyktra, vilket nog ledde till en del kullerbyttor. Inte trevligt med det innehållet! 

Lite senare, omkring 1850-talets slut, började dasstunnorna istället hämtas av så kallade 'budare'. Det var däremot oftast män. Tunnorna fanns i de nybyggda flervåningshusen för det mesta på vinden, och budarna brukade komma nattetid för att hämta dem, eftersom de mindre behagliga dofterna annars kunde inverka på trivseln i bostäderna. Kutym var att det skulle finnas pilsner eller brännvin till budarna. Så antagligen var de inte mycket nyktrare än pudrettbärerskorna... 

Så småningom kom vattenklosetterna, till allmän trevnad. Wilhelmina von Hallwyl i sitt palats,  var med sin tid och lät bygga om sitt badrum för vattentoa och dessutom badkar och handfat. Kejsar Franz Josef i Österrike, som levde ungefär samtidigt, tackade däremot nej till vattentoalett, han föredrog sitt torrdass. Detsamma finns fortfarande till beskådan i slottet Schönbrunn. OK, det är ett torrdass, men med en flott toasits i ädelträ och en vacker träbänk, dekorerad med duk av finaste damast. 

Gemene man fick förstås vänta längre på inomhustoaletterna. Först lär det ha kommit toaletter på halvtrapporna i flervåningshusen, och så småningom flyttade de in i lägenheterna. Men torrtoa på gården fanns kvar ända in på 1970-talet i vissa hus. 

Toalettrum har det ju funnits i de flesta 'finare' gemak i många århundraden. Men då menade man ett påklädningsrum, att 'göra toalett' snarare än ett badrum. 

Och det är ju en helt annan historia.

 

Fortsätt läs mer
  847 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Crister Lindström
Jag bodde en period i slutet av 60-talet på Rörstrandsgatan. Ett hus i närheten hade då - tro det eller ej - torrdass på vinden!... Läs mer
onsdag, 24 april 2019 08:49
Helena Nordbäck
Oj, fanns det dass på vinden så länge?
lördag, 27 april 2019 14:15
Sven-Inge Olsson
På Åhus fiskeläge öster om Trelleborg berättade min mor att tunnorna tömdes direkt vid strandkanten i Östersjön. På vintrarna tömd... Läs mer
onsdag, 24 april 2019 09:07
847 Träffar
6 Kommentarer

Den noble ynglingen och borgardottern

UMFA54672 1268
Bild från Bohusläns Museum.

Nu är det påsk igen och jag önskar er en trevlig fortsättning på helgen! Det känns som det var alldeles nyss vi hade påsk förra året.

Jag hoppas ni inte bara sitter inne och släktforskar denne vårljumma påskhelg. Den inleddes med riktig försommarvärme, solsken och fika ute på långfredagen. Där jag bor, på en gård ute på landet, är ett säkert vårtecken att fåren kommit. Markägaren arrenderar ut bete till en fårägare och varje vår i april-maj kommer tackorna med sina lamm ut till oss och varje höst hämtas de hem igen. Årets tackor är förra årets lamm. De kom på långfredagen. Än så länge är de lite skygga men framåt eftersommaren brukar de komma fram och hälsa utan blygsel, när de lärt känna oss.

lamm
Tackorna med sina lamm. Egen bild.

Trots att det är en fin helg just nu så kan jag ändå inte lägga släktforskningen helt åt sidan. Just nu håller jag på med att försöka läsa vad det står i en arkivhandling från domkapitlet i Lund 1693:

domkapitlet
Bildkälla: Arkiv Digital.

Det här handlar om den unge mannen Gustaf Rudebeck, barnbarn till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius. Den unge Gustaf var student i Lund och gjorde borgardottern Elsa Berg med barn, trots att hon var trolovad med en annan. Inlagorna i domkapitlets arkiv ska handla om att Gustaf som adlig yngling inte skulle behöva gifta sig under sitt stånd bara för att han gjorde mön med barn. Hur som helst så gifte de sig sedan. Deras dotter Regina Benedicta är anmoder till mina barn genom deras far.

Detta är en äktenskapshandling och det finns flera volymer sådana i domkapitlets arkiv och som digitaliserats av Arkiv Digital. Ett tips om du vill fördjupa din forskning.

De flesta volymer i domkapitlets arkiv är äktenskapshandlingar och domböcker i äktenskapsmål (troligen mest skilsmässomål) men det finns också många andra sorters handlingar som jag inte kikat på än. Jag skulle aldrig hittat dit om det inte vore för en diskussion på Anbytarforum. Dessutom tycker jag att det är svårt att tolka den här handstilen men försöker ändå läsa så mycket det går. Det gäller att knäcka koden.

Fortsätt läs mer
  729 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Intressant, men det är svårt att läsa skrivstil. Jag tänker på alla yngre som inte lär sig detta, min yngste son begriper ing... Läs mer
lördag, 20 april 2019 11:07
Eva Johansson
Stefan: Ja, visst är det svårt ibland. Den här handstilen är bitvis väldigt svår att tyda för mig, en del går bra. Ja, det kan bli... Läs mer
lördag, 20 april 2019 13:17
729 Träffar
2 Kommentarer

Att blicka tillbaka

Varför är det intressant med bakåtblickande? Det finns ju inget vi kan göra åt det som redan hänt, det går inte att ändra historiens gång, hur gärna vi än vill. Frågor och funderingar kring all form av historieforskning bubblar upp både här och där. De kommer från de som levt länge och de kommer från de som just påbörjat sin livsresa.

Finns det någon grund för att titta i backspegeln?  Det finns de som säger att vi lär oss av historien, men gör vi det, tar vi vara på de lärdomar som kan finnas i de historiska skeendena. När jag tittar mig omkring, funderar på egna likväl som andras uppträdanden i olika situationer, så blir slutsatsen att det kan inte vara mycket av historien som påverkat de beslut vi tar kontinuerligt. Det som jag tycker mig se i historien är upprepningar, vi gör samma misstag om och om igen. Vi ser skeenden som ledde oss fel och vi gör ändå om samma misstag om och om igen. Varför ska vi då bry oss om det förgångna, varför inte bara titta framåt och se till att all energi läggs på det som komma skall?

Men ibland är det de små sakerna som lyser upp tillvaron, ibland visar det sig att titta bakåt kan leda till en glädjestund i nuet, en oförglömlig upplevelse (åtminstone känns det så). Det behöver inte vara de stora historiska skeendena som påverkar, det kan var ett enkelt möte över en kopp kaffe som blir resultatet.

En gång fick jag ett meddelande på engelska. ”Jag är i Sverige för ett kort besök, har hittat ditt namn bland min mammas efterlämnade papper om släktforskning. Kan vi träffas?”

Det visade sig att vi, när vi träffades, fortsatte en dialog som börjat 2004 med en dem mail mellan personens mamma och mig

Bakgrunden var min morfars bror, Carl Asp, han  emigrerade, bodde ett tag i Massachusetts och flyttade sedan till Rhode Island, där han gifte sig, fick en son och avled redan 1918 i spanska sjukan. Hans hustru, Tekla Horn, var svenska, som emigrerat tillsammans med några av sina syskon.


Vi träffades, över en kopp kaffe, och började tala om vad som hänt sedan 2004, vilka våra kopplingar var och det framkom ganska snart att det var mamman som varit intresserad av sin släkt, så kunskaperna om den amerikanska sidan var begränsad. När vi gick igenom de uppgifter jag hade kvar efter alla dessa år så kunde jag se hur ett ljus tändes i ögonen, hur berättelserna om det lilla jag visste gjorde att intresset stegrades, det var som en dörr öppnades och plötsligt så kom kommentaren: Nu förstår jag vad mamma pratade om, den känslan har jag inte känt förr. Nu förstår jag min sons önskan om att få veta mer om var vi kommer ifrån.

Samtalet fortsatte, vi kom in på lite av det som fanns i mammans papper. Tyvärr, fältmarskalk Horn var inte en anfader, så den antavlan kunde kastas. Namnet Horn kom istället från liesmeden Horn, verksam i Långöns bruk i Älvdalen och senare Regna.  De uppgifter om att det fanns släkt i Worcester, Massachusetts, kunde vi belägga. Smeden Horn gifte sig med spiksmeden Grundströms dotter, och för att krångla till det så gifte sig de båda kontrahenternas syskon med varandra, syster Horn med broder Grundström.

Kopplingen till Worcester ledde vidare till en berättelse, som ytterligare belyser hur olika vi kan se på historien. I samband med sökandet efter information 2004, rörande ovan nämnda släktingar, kom jag i kontakt med några Grundstrom i Worcester. Vi hittade en del och det fortsatte utmed några andra släktlinjer också. Det fanns ju inte lika mycket digitaliserat då, men tillräckligt för att göra intressanta fynd. Makan till en Grundstrom var dotter till en norrman och en svensk immigrant, Anette Westerling från Höganäs. Den kvinnan hade satt sina spår i familjens berättelser. Hon kunde inte engelska, förutom de grövsta svordomarna, och de använde hon flitigt, likväl som vanan att sörpla när hon åt soppa för att visa att det smakade gott. Det var hennes eftermäle. Vem var hon då? När jag kunde berätta lite av hennes släkt, till de två som ingick i mailkedjan, så fick jag två svar. En svarade: Jätteintressant, vill veta mer”.  Det andra svaret blev: ” Vill inte höra ett ord mer, och skriv aldrig mer till mig”.

Vad var det då som gjorde att svaren blev så olika?  Westerlind/Westerlin(g) ledde tillbaka till Werner Nilsson Wallin, som uppges ha varit bödel i Helsingborg.   Den uppgiften tände den ena och fick den andra att brådstörtat avbryta allt tittande i backspegeln.

Det som jag beskriver hände för tre veckor sedan, och nu aviseras näste besök, en uppföljning och kanske lite av djupdykning i historien. Så, varför inte använda delar av en gammal bloggtext och lyfta upp tillbakablickandet en gång till.

                                                         Önskar er alla en riktigt trevlig helg



Fortsätt läs mer
  916 Träffar
  0 Kommentarer
916 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
235 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
68 inlägg
Helena Nordbäck
64 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg
Anton Rosendahl
7 inlägg