Det är verkligen inga roliga tider vi lever i …

En galning i väst och en galning i öst samtalade igår via telefon om hur de på bästa sätt ska dela upp världen emellan sig, allt medan bomberna fortsätter att regna ner över oskyldiga människor i såväl Ukraina som i Gaza och Jemen. Gamla allianser faller likt korthus och för första gången sedan 1945 känner vi att kriget kanske inte är så långt borta, ens för oss hittills förskonade svenskar. Jag frågade någon gång min mor, som var född 1923, hur det kändes att leva 1938, 1939 och 1940 när Hitler och hans gossar började invadera land efter land. Stod vi näst på tur? Hennes svar var vagt, typ ”det kommer jag inte ihåg” – och kanske är det så: Det hemska och det hotfulla vill vi så fort som möjligt glömma och förtränga.

Den här bloggen skall dock inte enbart handla om storpolitik och krigshot utan mera om de små konsekvenser på det mänskliga och genealogiska planet som världsläget redan börjat servera oss. Jag tänker på våra relationer till alla dessa släktingar vi har i USA och som vi genom åren har haft täta och trivsamma kontakter med. Själv har jag varit i USA 21 gånger, där jag varje gång har träffat och umgåtts med både nära och avlägsna släktingar, gammelfastrar, fars kusiner och mina egna sysslingar och bryllingar. Många av dem har också kommit på svarsbesök och dessemellan har vi hållit kontakten via brev, julkort, epost och Facebook.

Nu går detta knappast längre! Så många av mina amerikanska släktingar har tappat sans och vett och hyllar nu Donald Trump som nationens och världens frälsare. Totalt befriade från logik och moral jublar de över hans dåraktiga påbud och skamlösa förslag, som nu hotar att driva världen in i såväl handelskrig som militära konflikter. Ibland kan man inte låta bli att gå i svaromål – och det tål de inte. Hänförelse och underkastelse är vad kultledaren Donald och hans anhängare kräver, inte insubordination, analys eller ifrågasättande. Jag har nu fått så mycket skäll av en del av mina amerikanska släktingar att jag inte längre kan umgås med dem, inte ens (eller framför allt) på Facebook.

Varför har då så många svenskättlingar utvecklats till hårdnackade republikaner? Svaret sägs ligga långt tillbaka i historien och landar hos folkhjälten Abraham Lincoln, som ju var republikan. Efter inbördeskriget samlades den vinnande sidan kring detta parti, som sedan dess kan sägas ha förflyttat sig 180 grader från sina dåvarande ståndpunkter och värderingar. I USA – och kanske även i vårt land – kan politiken sägas ha kommit att likna en baseballmatch där man kör med innelag och utelag. Vad man kämpar om är inte så viktigt, bara man vinner turneringen och trofén.

För mig som tidigare Amerikavän känns det sorgligt att behöva klippa banden med så många av mina släktingar. Men snälla människa, säger ni kanske, ni kan väl undvika att prata om politik och fokusera mera på släktens historia och utbredning? Kan man kanske tycka, men utvecklingen mot en autokrati liknar allt för mycket Hitlers, Putins, Assads, Mullornas och Napoleons karriärer för att kunna förtigas. Bolsjevism, fascism och nazism måste man som rättänkande varelse ta avstånd ifrån – jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin mer kommer att besöka USA och mina släktingar där.

Det har kommit en fnurra på trå´n!

Naturligtvis finns det bland mina amerikanska släktingar också förståndiga och tänkande individer som lider än mer än jag själv över utvecklingen. Men de är i minoritet – som kommer att bli än mer påtaglig i takt med att så många av de förnuftiga skuddar Amerikas stoft av sina fötter och flyr till Kanada och Europa. En av mina amerikanska bryllingar har för övrigt sökt och fått arbete i Lund och flyttar dit om några veckor. Undrar just vad Migrationsverket säger om det …

Släktband är viktiga, men inte till vilket pris som helst ...

BILKÄLLOR:  Wikimedia commons (porträtten), Shanghaiarna/Wordpress (Fnurran), Opis Technologu (telefonen) samt Kommandobryggan.se (Kartan).

Rut och Oskar Andersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Oskar Helmer Andersson föddes 10 december 1894 i Högnäsfors, Skellefteå socken som yngst av dussinet barn till Olof Andersson, barnfödd i Gamla Falmark och hans hustru Kristina Hällberg från Hällbergssvedjan, Skellefteå socken. 

Oskar brukade en tid sin faders hemman som han övertagit efter en bror och var dessutom med om att bygga kraftstationen i Krångfors.1933 gifte Oskar sig med Rut Mirjam Hedberg bördig från Hedensbyn, Skellefteå. Hon var född 9 november 1907 och näst äldst av 15 syskon. Hennes föräldrar var Karl Johan Hedberg och hans maka Nanny Lovisa Mannberg. Rut och Oskar byggde upp en gård i Bjurliden, strax söder om Boliden. I drygt tio år var Oskar eldare vid Bolidens snickerifabrik. Han hade förutom att, som tidigare nämnts, varit med och byggt upp kraftstationen i Krångfors, också arbetat som kusk samt varit ägare till ett hönseri. Oskar var arbetsam och gjorde alltid sitt bästa med allt han företog sig. Makarna fick tre gemensamma barn, en son och två döttrar. Dessutom hade Rut två barn före äktenskapet med Oskar, dessa bodde också hos Anderssons i några år. Det var en flicka och en pojke. Flickan bodde fram till fyra års ålder hos Rut och Oskar. Sen kom hon att växa upp hos en annan familj. Pojken bodde med familjen i Bjurliden fram till 1940 när han tragiskt avled i sviterna efter en trafikolycka. Han hade blivit påkörd av en lastbil. 

Som person var Oskar lugn, snäll, försynt och hjälpsam. Tack vare dessa egenskaper var han omtyckt av vänner och grannar. Han somnade in den 14 februari 1967 på Skellefteå lasarett. 1970 flyttade Rut till Sjungande Dalen, Skellefteå. De sista 14 åren av sitt liv bodde hon på Skellefteå sjukhem. Där avled hon 30 augusti 1994. 

Arbetet med planeringen av Släktforskardagarna 2025 i Västerås i augusti fortskrider enligt plan. Föreläsare är bokade och många av utställarna har redan bokat sina montrar. Vi ser fram emot en släktforskarmässa med många gobitar för besökarna.
Vi har en projektgrupp som arbetar med både det större och övergripande och och alla detaljer, men även några mindre grupper med mer avgränsade uppgifter. Själv ingår jag i en sådan mindre grupp, där vi nu planerar för vår föreningsmonter i mässhallen.
Många volontärer behövs som funktionärer under mässdagarna, det vet ni som tidigare varit med och arrangerat Släktforskardagarna på andra orter. Min erfarenhet är att det är väldigt trevligt att vara med som funktionär, så vänta inte med att anmäla dig. Själv räknar jag med att både hinna ge släktforskarhjälp till besökarna och även bemanna vår monter. Det ska bli kul!
Läs mer på Släktforskardagarnas hemsida.

Här i Rötterbloggen passar jag på att under våren tipsa er besökare om lite mer att se i Västerås, när ni ändå kommer hit. Idag handlar det om domkyrkan och dess omgivning.
Det är en ståtlig domkyrka vi har och som är intressant, även för den som inte är troende kristen. Domkyrkan bär på vår historia ända från 1200-talet. Här ligger Erik XIV i sin sarkofag, innanför koret till höger. Och Brahesläkten i sitt gravkor.

För släktforskaren är epitafier särskilt intressanta, alltså minnestavlor över döda. Sådana finns i många kyrkor runt om i landet, kanske i de flesta, men så vitt jag vet är Västerås domkyrka den kyrka i Sverige som har flest epitafier. Ta en titt i kyrkan så ser du dem överallt.
Ett epitafium är en målad tavla, oftast snidad i trä, med uppgifter om den döde och den dödes liv, kanske också om fler generationer. Naturligtvis var det bara de välbärgade som hade råd att bekosta ett epitafium. De var mycket påkostade och dyrbara och beställdes av den dödes familj.
Dessutom finns många gravstenar kvar i kyrkans golv, vilket är vanligt i äldre kyrkor.

Samtliga bilder har jag tagit själv.

Tre av domkyrkans många epitafier. Längst till vänster minnestavlan för borgarsläkterna Gudmundsson och Wulff, med porträtt av makarna Johan Wulff och Margareta Schmidt. Här berättas bl a att Johan Wulff (1671–1720) var son till stamfadern och rådmannen Gudmund Gudmundsson (1615–1695) och gift med Margareta Schmidt (1671–1746). Epitafiet uppsattes av rådmannen Lars Petter Hülphers 1806. Han var gift med Sophia Elisabeth Wulff.
I mitten: Epitafiet över handelsmannen Simon Depken d ä, död den 1 mars 1620. Han hade invandrat från Lübeck och gift sig med Anna Gunnarsdotter, som bekostade epitafiet fem år efter makens död. Även Anna finns med på målningen, liksom de tretton barnen, både de döda och de levande. Simon Depken var en mycket rik man och skänkte ett praktfullt dopkor till domkyrkan.
Till höger: Minnestavlan över Maria Elisabeth Camitz (1754–1807), hustru till Fredric Ulric von Troil. Hon var dotter till en brukspatron i Degerfors i Värmland. Detta epitafium ingår i det Troilska gravkoret.

I det Troilska gravkoret ingår dessa fyra ovala plaketter för medlemmar av släkten Angerstein. Melchior Anderstein drev bergsbruk i Tyskland. Sonen Anders Angerstein (1614–1659) invandrade till Sverige. Dennes son Johan Angerstein (1646–1716) var brukspatron på Turbo och Vikmanshyttans bruk och gift med Elisabeth Hentzel, död 1720. Makarna hade 15 barn, födda 1672–1694. Johans son Gustaf Angerstein (1686–1734) blev också brukspatron och bodde i Vikmanshyttan. Han var gift med Anna Rüdker, död 1778.

Till vänster det praktfulla dopkoret, skänkt av borgaren Simon Depkens änka Anna Gunnarsdotter och deras barn efter hans död. I mitten interiör från domkyrkan. Till höger det Braheska gravmonumentet där riksdrotsen Magnus Brahe (död 1633) och flera familjemedlemmar vilar. Ovanpå är han avbildad på paradbädd tillsammans med sina två hustrur Brita Leijonhufvud, död 1611, och Elena Bielke, död 1651.

Området runt kyrkan är också intressant. Här finns flera medeltida byggnader och hus från 1600-talet. Flera av dem hörde till kyrkan och kyrkans skola. Ett sådant litet hus är proban, som var ett fängelse för gymnasiets elever förr i tiden. En stor skylt berättar om de olika byggnaderna och informatonsskyltar finns också på husen. Det här är verkligen historiska kvarter.

Två av de äldsta husen kring domkyrkan. Till vänster Domkapitelhuset som inrymde biskopen Johannes Rudbeckius gymnasium på 1620-talet, men delar av huset ska vara något äldre. Här ligger idag Malins kafé, som drivs av kyrkan och har fått sitt namn av biskop Rudbeckius hustru Malin Hising. Till höger proban, den byggnad som användes som fängelse för skolans elever och lärare.

En skylt berättar om de olika historiska byggnaderna kring domkyrkan, så det är lätt att orientera sig.

Historiska kvarter är det också i området norr om kyrkan, som kallas Kyrkbacken. Ta en promenad där, du hamnar mitt i 1600- och 1700-talet. Närmast kyrkan bodde de välbeställda borgarna och längre bort de fattigare. Även dessa hus har informationsskyltar med husens historia. Håll utkik efter bödelns hus!

Hela det gamla området kring domkyrkan är historiskt intressant. Eftersom så mycket är bevarat av både hus och gränder ger det en bild av hur staden såg ut i historisk tid, med låga hus och trånga gator.

I området Kyrkbacken norr om domkyrkan finns de gamla husen kvar, och på många finns skyltar som berättar om husens tidigare boende och ägare. Huset till vänster kallas Förmansgården, efter förmannen Alfred Hallström som bodde här alldeles i början av 1900-talet. Men de första som man känner till från denna gård är Jöran Fiskare och hans son ryttaren Jöran Jöransson. Sonen levde 1611–1637.

Nu hoppas jag att jag kunnat locka er till ett besök inne i centrala Västerås också, inte bara i mässhallarna. Som ni ser är Västerås en fin stad att besöka.

Från mitt bibliotek väljer jag ut från ett par till en handfull böcker inom ett för släktforskare viktigt område. Här diskuteras några centrala handböcker för släktforskare om ortnamn. Jag har inte tagit med böcker från bokserier där en enskild del täcker ett begränsat geografiskt område. Ingen av dem är nya och i vissa fall kan de bara köpas antikvarisk men fler finns fritt tillngliga digitaltt.

Carl Martin Rosenbergs (1843–1916) Geografiskt handlexikon öfver Sverige från 1882–1883 är förmodligen den bland släktforskare mest kända ortnamnshandboken. Den innehåller med sina 2300 sidor i två band i princip alla mantalssatta fastigheter i Sverige 1878. Den beskriver alltså läget före alla namn- och indelningsförändringar med start på 1880-talet. Originalupplagan är sällsynt antikvariskt men brukar inte kosta över 1000 kronor och finns dessutom digitaliserad på Projekt Runeberg. Facsimileupplagor utkom 1982 och 1993 i fyra band och är vanliga antikvariskt med priser runt 300–400 kronor. Sveriges släktforskarförbund och Riksarkivet utgav 2005 handboken som en sökbar databas men den är nu utgången hos båda. 

Svenskt ortnamnslexikon utgavs 2016 i en andra upplaga av Institutet för språk och folkminnen under docenten Mats Wahlbergs redaktörskap. Den innehåller ungefär 6300 ortnamn ner på sockennivå men alltså inte på fastighetsnivå. Lexikonet ger inte bara information om namnens ursprung och betydelse utan också om ortens lokalisering med angivande av socken, härad/skeppslag och landskap så som dessa förelåg före storkommunreformen 31 december 1952. Lexikonet innehåller också kortare artiklar som förklarar namnled som torp, by, stad etcetera. Lexikonet finns tillgängligt digitalt på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen. Första upplagan finns som PDF-fil och andra upplagan som webbsidor. Andra upplagan säljs också bokform för 350 kronor.

Medan de två tidigare verken är till för att få veta mer om specifika ortnamn handlar de följande tre om forskning kring ortnamn. Harry Ståhls (1905–1991) Ortnamn och ortnamnsforskning (AWE/Gebers, 203 sidor) kom första gången ut 1970 och med en andra upplaga 1976. Harry Ståhl var professor i nordiska språk och boken vände sig till universitetsstuderande i det ämnet men också till hembygdsforskare och lokalhistoriker. Boken innehåller kapitel om namntolkning, bildandet av ortnamnen och en omfattande genomgång av olika typer av namn för bebyggelser, naturfenomen och administrativa indelningar. Förekommer antikvariskt till priser mellan 100 och 200 kronor.

Samtida och med ett liknande innehåll är Bengt Pamps (1928–2001) Ortnamnen i Sverige (Studentlitteratur, 140 sidor) som också kom ut första gången 1970 och med en femte upplaga 1988 som fanns i tryck ännu 2005. Den förekommer också antikvariskt för runt 100 kronor.

Den sista jag tänkte rekommendera är Jan Paul Strids (1947–2018) Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen från 1993 med en andra upplaga 1999 (Riksantikvarieämbetet, 124 sidor). Den finns antikvariskt för 100–225 kronor men är också digitalt tillgänglig som PDF-fil på Riksantikvarieämbetets hemsida. Den liknar visserligen de två föregående men tar även upp andra frågor om ortnamnens sociala betydelse, deras kontinuitet och livskraft. Bland annat används begreppet namnbrukarkrets på ett intressant sätt.

Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen är troligen den bästa starten och med Svenskt ortnamnslexikon kommer man långt med platsangivelser. Dessutom finns de båda fritt digitalt. Ståhl och Palm förefaller mig likvärdiga och är något man kan fördjupa sig i. Letar man efter en specifik gård är det dock svårt att komma förbi Rosenberg som också finns fritt digitalt.

Kommentar: Texten utgör en lätt revidering av en text som tidigare publicerats i Svensk Genealogisk Tidskrift 2022:2. Rubriken var emellertid då »Ett släktforskarbibliotek 6: Fem ortnamnsböcker«.

Hur viktigt är det att släktforskningen blir rätt.  Det är en fråga som många ställt sig och jag har sett ganska många olika svar. Vad gör det egentligen om Jonas Larsson född 1776 inte är den Jonas Larsson som jag har i mitt träd. Vad händer om jag kopplar ett barn till fel mor, rasar världen samman och mänskligheten står inför utplåning. Eller är det olika kvalitetskrav beroende på om jag publicerar en bok, kanske i berättarform, eller om jag stoppar in det i världsträdet hos Geni. Kan någon skadas så allvarligt att det blir tal om straffrättsliga åtgärder och jag ställs inför krav på skadestånd.

Det finns naturligtvis ingen som kan kräva en släktforskare på skadestånd, men var går gränsen för det som jag kan ha i mitt släktforskningsprogram, om det är synligt för andra. Tänk om någon av de som utreder ett brott hittar mitt träd och använder det för att spåra släktskap till en nu levande, oskyldig person.  Vad har jag ställ till med då. Nu är säkert en sådan fråga ganska irrelevant eftersom de som gör sådana undersökningar säkert går till källorna och inte litar på ett upplagt släktträd, oavsett vem som lagt upp det.

Tankarna fortsätter och jag funderar lite på vad som sagts i ärendet under ett antal år. Att det är viktigt att det är rätt, framhåller många, men vad händer om jag gör fel. Och att alla uppgifter ska dokumenteras med källhänvisningar har vi hört nästan till leda, undrar hur många som egentligen kontrollerar mina källhänvisningar, eller är det så att det ser bättre ut om de finns, blir mer trovärt. Ju fler fotnötter och hänvisningar desto mer rätt är det. Nja, kanske var det förr i ättartal och Fale Bure berättelser det var så, men inte nu.

Om vi säger att det är viktigt att det är rätt, kan det då finnas en glidande skala av hur rätt det behöver vara. Räcker det med årtal, och att månad är mindre viktigt och dag är ointressant när vi anger födelsetid en bra bit bak i historien. De visste nog inte själva, så varför ska jag behöva leta efter exakta uppgifter. De blir ju ändå ändrade i någon källa lite längre fram. Och om vi sen tittar på födelseort så räcker nog socken, det är ju ändå ingen som vet var torpet låg.

Nästa lager av uppgifter kan vi nog vara ännu lite mindre noggranna, för de spelar ingen roll i det stora hela och så går vi vidare med att bli mer och mer ospecifika. Men någon stans måste vi väl sätta en gräns, och hur ska jag visa för andra hur jag glidit på sanningar, de vet ju inte vad som är exakt, ungefär eller sisådär. Det kanske är dags att backa banden lite, så vi hamnar hyfsat rätt i alla fall. Eller finns det fall som kan få vara lite mindre noggranna.

Jag sitter och tittar på några klipp där en dator har fått till det. En enkel svartvit bild stoppas in och ut kommer en färglagd och färgglad äldre släkting cyklande och sjunger en sång. Det blir så levande när jag får se hur vackert klädda de var och vilken underbar röst personen hade. Fast sången som framfördes var ju inte skriven när mormors mormor var i den åldern och jag vet inte ens om cykeln var uppfunnen, alltså den modell hon cyklar på.  Borde det inte har varit ett stort hjul med pedaler och ett litet, litet hjul längst bak. Är det här förenligt med släktforskning.

Manipulerad bild i författarens ägo

Eller om vi tar någon annan AI-lösning, där jag kan beställa en bild utifrån något udda fotografi. Den gamle mannen på bilden blir yngre, kanske inte mer tilltalande, men åtminstone annorlunda. Miljön runt honom fantiseras ihop och färgen på kläderna undrar jag var de får ifrån. Är det så det ska vara? Fast skoj är det och kanske ligger det något bakom den där bilden, kanske får jag veta hur han skulle ha sett ut om han levde idag.

Men är det verkligen det som är släktforskning, eller är det egentligen falsarier, som möjligtvis passar i en familjerevy, men inte bland mina andra uppgifter. Vad tycker du, tycker du jag ska lägga in den framtagna bilden i mitt släktforskarmaterial, som ett exempel på hur farfars far, född 1831, kan ha sett ut om han levt idag.

Det är nog bäst att vi skiljer på det som vi verkligen kan få fram ur källorna och låter de olika påhitten där något förfalskas, för det är ju vad det egentligen är, få leva sitt liv så långt bort som möjligt från den ”riktiga” släktforskningen, blir nog bäst så.