Vittoria Colonna - inte bara Michelangelos musa

I lördags var det internationella Kvinnodagen, och då var det ju ytterst lämpligt att jag samma dag såg ett TV-program som bland annat handlade om ön Ischia i Neapelbukten. Och vad har nu detta med Kvinnodagen att göra? Jo, en av sevärdheterna på ön var slottet, under renässansen bebott av markisinnan av Pescara, mer känd som Vittoria Colonna. Och då tyckte jag att det passade bra att låta en kvinna kliva fram ur historiens dunkel igen, det var rätt många bloggar sedan nu.

Vittoria Colonna föddes 1490 eller 1492 i Marino, Italien. Redan som barn bortförlovades hon med Fernando ’Ferrante’ Francesco d’Avalos, blivande markis av Pescara. Någon tid därefter, konfiskerades stora delar av familjen Colonnas godsinnehav, så Vittoria flyttade till sin trolovades slott på Ischia. Han var ungefär jämnårig med henne, och de lär ha lekt ihop som barn. Bröllopet stod 1509. Ferrante, som han kallades, synes ha varit en ganska typisk man av sin tid; hetlevrad, krigisk och notoriskt otrogen mot sin hustru. Vittoria tycks ha varit ovetande om makens kärleksaffärer, eller också blundade hon. Eftersom han var en av Karl V:s dugligaste militärer, sågs makarna inte så ofta. När han blev dödligt sårad i slaget vid Pavia 1525, skrev han och bad Vittoria komma till sjuklägret i Milano. Hon reste genast, men kom ändå för sent fram. Maken hade dött. Vittoria blev helt förkrossad. Hon försökte gå i kloster, men hindrades av mäktiga släktingar att ’dra på slöjan’. Troligen ville man ha henne redo att vid behov giftas bort med någon inflytelserik man. Men Vittoria vägrade gifta om sig. Hon tackade nej till ett antal frierier, och började istället skriva sorgeskrifter över sin bortgångne make, hyllande alla hans dygder och uttryckande sin stora saknad. Hon skrev sedan över 300 sonetter och diverse annan litteratur, ofta med religiösa förtecken.

År 1538 träffade hon Michelangelo Buonarrotti i Rom. Konstnären höll då på med Sixtinska kapellet, och hade också börjat ägna sig åt poesi. Som man sa i TV-programmet ’de blev varandras musor’. En intensiv, kärleksfull vänskap uppstod mellan dem, men troligen rent platonisk. Michelangelo föredrog herrar, Vittoria var kysk mot sin döde mans minne. Det ska finnas brevväxling mellan dem bevarad. Michelangelo hyllade Vittorias skönhet, klokhet och kyskhet; hon hyllade hans konstnärliga geni. I Yttersta Domen, som han målade i Sixtinska kapellet, tros jungfru Maria bära Vittoria Colonnas anletsdrag.

Vittoria blev som poet mest känd för sina ’rime profani’ där hon framför allt hyllade minnet av sin döde make, och ännu mer för sina ’rime spirituali’ där hon tog ställning för den reformerta rörelsens framväxt, och enligt uppslagsboken hade hon i dessa poem ’befriat sig från maneret och givit något nytt i form och innehåll’.

1547 dog Vittoria, med vännen Michelangelo vid sin sida. Hon hade inga egna barn, så slottet och vad hon annars ägde, ärvdes av makens kusin, Alfonso d’Avalos, som redan vid kusinens död 1525 hade ärvt hans markistitel.

Släkten Colonna hade mycket att säga till om runt Medelhavet under medeltiden och renässansen. Den förste kände anfadern är omnämnd redan 1098. Namnet kommer från slottet La Colonna i Albanobergen strax utanför Rom, där man höll till. Släkten har till och med frambringat en påve, Martin V. Det var han som påbörjade bygget av släktens palats i Rom, och på via Pilotta, strax nedanför kullen Qirinalen, ligger palazzo Colonna, som bland annat rymmer ett sevärt tavelgalleri öppet för allmänheten. Men resten av palazzot är privat. Det är än idag bebott av familjen Colonna.

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok årgång 1953

Bettany Hughes i ’Det historiska Medelhavet’ på TV-kanalen Axess.

Bilden: Vittoria Colonna, avmålad av Sebastiano del Piombo omkring 1520. Foto: författaren, från Wikipedia.