Vilken vecka

Vissa veckor är annorlunda än andra, och tur är väl det, tänk om det bara lunkade på. Men ibland kan det vara skönt med åtminstone lite lugn och ro, även om allt för sakta mak kanske inte är den bästa miljön för många av oss.

Nu ska det här handla om släktforskning, men ibland blir det svårt att koncentrera sig.  När det blir så mycket annat som kan ses som tidstjuvar så krävs det lite extra samling. Hantverkare som ska sätta in lite nytt i köket påkallar uppmärksamhet, fläkten har för stor motor för att på plats i den sluttande kupan ovanför spishällen. Krävs lite extra tänk och en del ändringar. Frysen visar på att det är -19 grader inne i den, men en vanlig termometer säger att det är 6–7 minusgrader. Inte det bästa, men vad gör man då. Som tur är, står en extra frys som väntar på transport till sydligare nejder, i förrådet. En liten flytt av det som kanske är mer halvfryst än helfryst får fixas.

Lite småstrul, men då är det skönt att ha släktforskningen att luta sig tillbaka mot. Grottande och grävande i källor, som inte tar för stor plats eller har fel temperatur, ger lite mer ro i själen, och samtidigt är det ju så att de försvinner inte.  Hinner jag inte titta i dag, så finns de säkert där i morgon.  Eller är det så, ska kanske vända på tankegången lite, det som inte syns idag kanske blir helt klart i morgon. Mitt letande efter drängen från Öland som försvinner, hittar honom inte där jag trodde, får nya spår efter ett samtal med några i en av många släktforskarföreningar. Nya sökvägar och lite idéer kommer fram och då kommer han fram ur dimmorna, i en dödbok som jag måste kontrollera om den inte tagits med i underlaget för den annars så fantastiska Sveriges Dödbok 8.

Urklipp ur Långholmens dödbok F/1, Riksarkivet

Jag funderar på hur det var att hamna i onåd hos rättvisan under 1800-talet.  Det verkar inte så mycket bevänt med den fysiska trevnaden på dåtidens fängelser och när sjukdomarna började härja så syns det i dödböckerna.  Letar i en dödbok från Långholmens Centralfängelse och hamnar på några sidor från 1853.  Koleran härjar och är det fem som dör samma dag, så är det sex eller ibland sju. Undrar hur de som grävde gravar hann med. Eller hur var det, visst användes det massgravar på de kyrkogårdar som användes för koleraoffer. Fast just den man som jag hittade dog av hjärtförlamning och lungsjukdom.  Kan undra var han begravdes, det får bli fortsättningen på letandet.

Men det fina med släktforskning är att det mitt bland alla sorger och besvär dyker upp små guldkorn. Mannen på Långholmen hade det inte roligt, men hans syster hittade en rik man och fick tydligtvis uppleva något annat än vad hon var van vid från hemmet. Så olika falla ödets lotter, en dör på Långholmen och en flyttar in på en herrgård. Så det blir två spår i mitt berättande dokument, även om det ena slutar abrupt så lever släkten vidare med många barn på det andra spåret.

På tal om olika spår, tänk vad skojigt det är när man DNA-släktforskar och det dyker upp nya spår eller händelser. Behöver inte röra sig om okända fäder och liknande utan lika spännande är det när ett Y-test, det som är på det raka fädernet, plötsligt får nya träffar. Ibland på det som kommer från arkeologiska utgrävningar, och då är det långt bort, eller från en okänd ana ganska nära i tid. Senaste dagarna så har en av de som jag följer fått nya uppgifter, och det som såg så tråkigt ut, utan några händelser, blir plötsligt betydligt mer levande. Just nu väntar vi på att det ska ske en uppdatering av FTDNAs nya funktion, Discover, som på ett jättefint sätt visar upp resultatet.  Så i slutet på denna vecka ska vi förhoppningsvis få se mer och då blir det till att läsa och försöka förstå alla kopplingar.

Under tiden jag väntar så finns det säkert någon ny upplevelse, hoppas bara det inte har med fläktar eller frysar att göra, utan att det blir något mer positivt. Ha en bra vecka!