'Vi är kommande utställning'

Idag besökte jag Livrustkammaren tillsammans med en god vän. När vi gått igenom ett par salar, kom vi plötsligt till ett tomt rum, där två herrar i oranga skjortor och blåbyxor huserade. Jag sa skämtsamt: "och vad kan de här herrarna föreställa då?" Den ene av dem hakade på och sa glatt: " Vi är kommande utställning!" 

Sedan berättade han att de höll på att bygga om den bortersta salen inför en annan utställning, men jag hade drabbats av en fundering apropå det här med 'kommande utställning'.

Vad kommer man om låt oss säga tvåhundra år att visa i sina museer om oss som levde i skarven mellan 19- och 2000-talet? 

Ja, förstås tekniska prylar. Vinylgrammofon, storbildsTV och DVD. Allt hopplöst omodernt då. 

Våra bostäder: en smutsgrå miljonprogramslåda av lägenheter, en mexitegelvilla med valmat tak, och en postmodernistisk glaskartong....

Heminredning: en köksö, en stor grå soffa med schäslong, och ett uterum?

Maten vi äter? ja kanske: Ett salladsblad, en morot, och en tomat. Allt för länge sedan slut om tvåhundra år. 

Våra yrkeskläder: ett blåställ med ficka för skruvmejsel, en knytblus och en dataväska

Privata kläder: sönderrivna jeans, bakåtvända kepsar och nosringar.... ursäkta, piercingar

Kultur visar man säkert också: en synthesizer och en trum-maskin, lite samhällstillvänd konst, och några urblekta rester av ett manus till en Lars Norénpjäs

Ganska trista bananer, tycker nog jag. För min del hoppas jag att man också tar med en bit av vår släktforskning. Visserligen är våra dataprogram och våra usb-pinnar urgamla och svåra att utvinna något ur, men kanske kan man få fram några fragment i alla fall. Och då kommer man nog att känna igen sig fastän det gått tvåhundra år. För att folk föds, dör och lever tillsammans, lär väl vara det enda som inte har förändrats genom tiden. Och förmodligen inte kommer att förändras i framtiden heller. 

Det får vi i alla fall hoppas! Eller hur?

Bilden: några valv på Livrustkammaren. Foto: författaren