Var är han

I de flesta släkter så finns det historier om någon medlem som sticker ut från mängden. Ibland är det sådant man gärna talar om, ibland tystas det ner på alla tänkbara sätt. Varför blir det så? Att framgång ofta ger en skjuts i samtalen kan vara förståeligt, men ska sådant behöva tas upp titt som tätt, finns det då inte en risk att alla andra glöms bort. När det gäller de som hittat på något som inte fallit i god jord, då ska det tystas ner, men visst kan det vara lika givande som framgångssagan att berätta om den andra sidan av myntet också.

Vid en genomgång av en sidogren av en familj så uppstod det en viss förvirring, det verkade som det fanns en viss diskrepans mellan de skriftliga familjeuppgifterna  som bevarats inom familjen och de kyrkobokslängder som det nu är så lätt att få tag i, oavsett om det är Riksarkivet, Arkiv Digital eller några av de andra, lite mer udda aktörerna som används. Kanske har det blivit för lätt att hitta det som varit dolt, fast det finns ju ett talesätt att sanningen segrar i längden. Vem var sonen som fanns med i kyrkboken, men verkade helt utsuddad i alla familjedokument. Ingen uppgift, inte det minsta spår. Undrar hur de som ändå visste något gått med på denna totala glömska.

Spåren visar en ung man, mitt i en syskonskara, som står med i böckerna en bit upp i tonåren, på samma sätt som hans syskon. Nu ser vi oftast bara ett namn och en födelsetid, vad och hur saker hände runt omkring personerna syns bara när prästen fått reda på något och det finns en anledning att teckna ner det. I det här fallet står det bara en kommentar, rymt, och sedan lite senare så flyttas namnet till obefintlighetsboken. Borta från familjen, borta från gården och borta från socknen. Till synes utan ett enda spår att följa. Letande i socknar runt omkring ger inget, passagerarlistor som gås igenom lämnar inte det minsta att följa. De index som finns testas med tänkbara och otänkbara kombinationer, men inte det minsta lilla spår syns.

Kan en människa bara försvinna, frågan ställs på sin spets och uppgivenheten sprider sig. Finns det ingen i familjen som funderade, som kanske hoppades på ett ögonblick av återseende på något sätt. Kanske lika bra att inse att mysteriet fick fortsätta att vara ett mysterium, kanske var det meningen med pojkens agerande, kanske ville han att det skulle vara ett och att det så skulle förbli.

Fri bild Jacob Owens Unsplash

Det hela föll nästan i glömska och det gick en tid. Från en nutida släkting till den försvunne pojkens ena syskon kom det en dag ett meddelande, kunde det gamla vykortet som fanns i en bok ha något med det hela att göra. Ett bleknad vykort, väl tummat som det verkade, adresserat till en grannfamilj och med några ord, ”ges till Hilma, framme”. Att Hilma var syskonet vet vi, och då återstår bara ordet framme. Stämplat i New York, och ingen emigrant i familjen, kan det vara den försvunne brodern eller är det någon annan. Men om det är någon annan, varför omvägen via grannen, varför inte direkt till Hilma.

Att det finns en förklaring, det är säkert, men hur ser den ut. Försvann pojken genom någon handling som hemlighölls inom familjen, stack han efter att något kommit fram eller hur var det. Än idag vet vi inte med säkerhet, men kanske är den ensamme mannen som återfinns på några ställen i Amerika trots allt rätt person. Det finns ingen säker koppling, mannen lever ett liv tillsammans med en kamrat, i olika stater och inte någonstans hittar vi uppgifter om föräldrar. Något eller några barn syns inte till och då faller sökande via DNA. Kan det finnas en koppling till att kamraten är från en grannsocken, kan de ha känt varandra innan avresan och kan det vara så att det liv de valde att leva inte accepterades alls av föräldrarna.

Vi vet inte svaret, men funderingarna finns och kanske, kanske kommer det fram något nytt, även om chansen minskar för varje år.