Var rädd om dina gamla brev!

Har du gamla brev i dina gömmor? Vi som släktforskar vet vilken skatt de kan vara.

I mitt arkiv har jag både mina egna gamla brev och brev som utvandrades efterlevande skrev till mina morföräldrar i mitten av 1900-talet. Eget foto.

Det är ett bekymmer att vi numera nästan slutat skriva brev. Vad finns bevarat av våra tankar för kommande generationer? Kommer barnbarnen att ens kunna öppna mina gamla e-mail om 20 år? Och kommer de att hitta de mail som är viktiga för dem bland alla tusen mail i min inkorg?
Jag är en sådan som sparar. Jag har sparat massor av gamla brev, från den tiden när man skrev brev. Från 2000-talet är det mest julkort, men även de har sinat på senare år. Här om året slutade jag helt att skicka pappersjulkort, nu är det bara digitalt.

I mitt släktarkiv har jag bl a ett par buntar äldre Amerikabrev. Min morfars utvandrade släktingar och deras efterlevande höll kontakten länge genom brev, men i mitten av 1900-talet ebbade det ut, när senare generationer tappade kontakten och utvandrarnas barnbarnsbarn inte kunde skriva på svenska.
Dessa brev är jag väldigt tacksam för att de finns kvar. Även om de flesta mest handlar om vardagen på farmen eller vilka barnbarn som fötts så är det ändå just det här som ger liv åt släkthistorien. Genom breven kan jag komma nära mina äldre amerikanska släktingar. I släktboken om min mammas släkt har breven bidragit till ett par fylliga kapitel där dagens släktingar får veta mycket om dem som levde långt där borta.

De allra flesta brev jag själv har sparat är brev från min ungdom, som inföll på 60-talet och 70-talet. På den tiden skrev vi brev till varandra. Kompisar som var borta på sommarlov. Barndomsvännerna jag inte längre träffade så ofta sedan jag flyttat långt hemifrån. Jag hade flera brevvänner i tonåren, det var ganska vanligt då. Släktingar skrev brev och jag till dem.
Min mamma gick bort 2009. Under alla år sedan jag flyttat hemifrån skrev vi brev till varandra. Vi pratade inte så ofta i telefon, i stället skrev vi. Jag blev au pair i England när jag var 18 år och att min mamma skulle ringa utrikessamtal fanns inte på kartan, så det blev brev i stället. Det var så det började.
Kanske kommer mina barnbarn att en dag, när jag är borta, uppskatta att läsa vad deras farmors mor skrev för flera decennier sedan.

Jag önskar förstås att jag hade haft ett skrin med gamla brev från min farmors eller mormors ungdom, allra helst kärleksbrev. Men det har jag inte.
Hittar du gamla släktbrev så håll hårt i dem, bevara dem rätt och läs med ödmjukhet.
Väldigt många äldre brev måste ju ha kastats. Även om de flesta inte skrev så många brev, så var det ju på papper man kommunicerade innan telefon var vanligt.
Min mamma döstädade på 90-talet och då brände hon breven som mina föräldrar skrev till varandra under förlovningstiden. Jag har förståelse för det, de var ju väldigt privata, men önskar att hon inte hade gjort så. Jag ska inte göra så. När jag är borta gör det inte mig något om mina barn får läsa liknande brev, i stället tror jag att det kan ge dem en bättre förståelse för mitt liv och vem jag är.
En släktforskare jag känner har berättat om att senare ägare till en släktgård i hennes släkt hittade en resväska med massor av gamla brev från hennes släktingar, undanstoppad på en loge. Vilken skatt! Det blev grunden till en släktbok.

Så nu bestämde jag mig för att jag ska skriva ett pappersbrev till en närstående, i stället för att skicka ett mail som jag annars skulle gjort.
Tankarna på brev kom upp när jag för en stund sedan läste ett mail från en väninna som fyllt år och hon berättade om hur hon blivit uppvaktad och skrev så här: "Jag fick två pappersbrev också! Det är ovanligt numera." Det har hon ju rätt i.