Rötter

Vad upplevde du 1988?

6 juli 2019

1685 Träffar

När vi igår packade upp en av de sista flyttlådorna hittade vi längst ner fyra tidningar från 1988 bland saker från min avlidna svärmor. Lite kul att hitta, 1988 känns lagom länge sedan och jag minns en del av det som är omskrivet i de här tidningarna. En nostalgitripp. Osten kostade 54:90/kilo, desktop publishing på dator var en nyhet och avgångsklassen från 1933 på Marieborgsskolan hade 55-årsträff.

VT1988

Först kändes det mest som kuriosa och så insåg jag att det är 31 år sedan allt detta hände. Flera av dem som nämns i olika artiklar, och som jag känner igen, är redan döda.

På familjesidorna gäller några av dödsannonserna personer födda på 1800-talet. Bröllopsbilderna visar par som nu varit gifta i 31 år (om de hållit ihop) och har kanske redan barnbarn. Egentligen är det alltså ganska länge sedan. En hel generation kan man säga.

Så fort går tiden. Själv har jag numera blivit pensionär, åtminstone till åldern, men 1988 gick mina två barn fortfarande på dagis. Nu har de egna barn. Och därifrån gick tanken ganska snabbt till att konstatera att det som var nuet då är historia nu.

Vilket ledde mig vidare till att uppmana er alla att inte glömma er egen historia. Du som släktforskar och på något sätt för din släkthistoria vidare till senare generationer, tänk på att berätta om dig själv och ditt eget liv också. Om du skriver en släktberättelse eller gör en fotobok, filmar eller skrivier blogginlägg, det spelar ingen roll. För dina barnbarn är ditt liv historia.

Eftersom jag skrivit en skrivhandbok och håller skrivkurser för släktforskare får jag ofta frågor kring detta. Hur långt framåt ska jag skriva? Vad ska jag ta med? Det är så svårt att skriva om mitt eget liv, hur gör jag?

De här frågorna förstår jag. Det kan vara svårt att skriva om sig själv, det kan bli både väldigt personligt och privat men också svårt att sovra för att ens liv innehåller så oändligt mycket mer än vad arkivhandlingar kan berätta om de äldre släktingarna. Det viktiga är ändå, tycker jag, att du ser till att berätta för kommande generationer om det som är ditt liv. Tänk så tacksam du själv skulle vara om din mormor eller farfar lämnat efter sig en berättelse om sig själv. Så många gånger jag önskat mig det.

Jag lever inte riktigt som jag lär. Ännu har jag mest skrivit från vissa perioder i livet, framför allt från tiden innan jag fick barn. Det är ju en tid som mina barn inte känner till annars, det de själva varit med om kan de ju till viss del rekapitulera. Jag har också berättat muntligt flera gånger, så att de kanske minns en del om jag skulle avlida hastigt innan jag hunnit bli klar. Men kanske kan jag snart komma till skott med skrivandet på allvar.

Om författaren

Eva Johansson

Min släkt kommer från Halland och västra Sverige men själv har jag valt att först bo på ostkusten, vid en havsvik söder om Västervik, sedan i Västerås. I Västervik har jag arbetat som journalist större delen av mitt vuxna liv, bland annat 17 år på Västerviks-Tidningen där jag varit nyhetsreporter, bilageredaktör, kulturredaktör och webbredaktör. Numera arbetar jag som frilansskribent och släktforskare och har bland annat skrivit ett par lokalhistoriska böcker och ett par handböcker utgivna av Sveriges Släktforskarförbund. I min ungdom var jag till sjöss några år.
Släktforskat har jag gjort sedan 2010. Det startade med ett brutet ben och soffläge några månader. Så snart jag börjat blev det ett allt uppslukande intresse.
I Tjust Släktforskarförening är jag medlem och redaktör för vår föreningstidning Wåra Rötter, liksom i DIS Småland.
Våren 2013 gav jag ut den första skrivhandboken för släktforskare som vill komma igång med att skriva sin släkthistoria. Boken är en e-bok och säljs nu i Rötterbokhandeln. På hösten samma år utsågs jag till redaktör för Släktforskarförbundets årsbok, ett uppdrag som jag lämnade 2016. 2017 skrev jag handboken "Släktforska om sjöfolk" utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.
Jag har två vuxna söner, fem barnbarn och en make vars farfar för hundra år sedan var rättare på Helgerum där vi bodde i tio år. Givetvis har jag forskat om den släkten.

Författarens senaste inlägg

Fler inlägg från författaren

20 april 2024 Historier om brott

13 april 2024 De drunknade vid Årsta

6 april 2024 Döden, döden, döden

Kommentarer 2

Ann-Christin Magnusson den söndag, 07 juli 2019 19:38

Hej Eva!
Än en gång har du skrivit en krönika som är så läsvärd och intressant. Just det här med att skriva sin egen historia blir lätt bortglömt - och jag kan förstå: hur ska man beskriva ett 'vanligt' liv så att det blir intressant för andra? Men, precis som du påpekar, rätt vad det är så har tiden gått och det är plötsligt 25-30 år sedan.
Min syster och jag gav vår mamma (född 1920) en, ja flera vackra skrivböcker när hon blev änka 1988 och tyckte att nu kunde hon väl skriva om sitt liv, dels för att berätta för oss, dels för att skingra tankarna och göra något annat än laga mat och försöka sköta trädgården. Med 4 el 5 år i folkskolan tyckte hon inte att hon 'kunde' skriva och att det skulle skrivas i så fina böcker, så hon skrev lite anteckningar i almanackor och faktiskt en del på blad som var avsedda för 'egna anteckningar' i den lokala telefonkatalogen. Ja, skriv, bara skriv, sa vi, du vet har dåligt minne vi har, så både min syster och jag.
Och nu, när jag har hamnat i 'släktforskningsträsket' och sorterar alla efterlämnade foton och papper efter våra föräldrar, är jag överlycklig för att hon i alla fall började. Där finns ju sådant som jag vet att mamma och pappa berättade men som jag glömt, men det friskar upp minnet.
Berättade i höstas om detta för våra båda döttrar, som sedan gav min man och mig varsin bok i julklapp: "Min historia : en fylla-i-bok", utgiven av Historiska media, 2018, formgiven av Åsa Björck. Enligt min mening är det den bästa (det har kommit ett par till) så nu kommer en hel del av det jag hunnit få fram att skrivas in där. Försöker i olika sammanhang propagera för att folk ska skriva ner lite mer texter och har gjort en lista med skrivhandböcker till mina släktforskarkamrater (och nu ska jag utöka med din bok som jag läste om här på Rötter). När vi ses i kamratringen till hösten ska jag ta fram och visa dem på din krönika så kanske några kan komma igång och skriva lite text om sitt liv och inte bara jaga bakåt i tiden.
Tack för att du och de andra bloggarna ständigt inspirerar oss och kommer med nya idéer! Det här med släktforskning verkar ju kunna handla om allt möjligt, inte bara kyrkböcker och dna, utan det finns så mycket mer. Gamla foton t ex. Men det ska jag kontakta dig om vid ett senare tillfälle.
Njut nu av att vara pensionär! Det är härligt, tycker Ann-Christin ('friherrinna' sedantvå år).

1 Svara

Hej Eva!
   Än en gång har du skrivit en krönika som är så läsvärd och intressant. Just det här med att skriva sin egen historia blir lätt bortglömt - och jag kan förstå: hur ska man beskriva ett 'vanligt' liv så att det blir intressant för andra? Men, precis som du påpekar, rätt vad det är så har tiden gått och det är plötsligt 25-30 år sedan. 
   Min syster och jag gav vår mamma (född 1920) en, ja flera vackra skrivböcker när hon blev änka 1988 och tyckte att nu kunde hon väl skriva om sitt liv, dels för att berätta för oss, dels för att skingra tankarna och göra något annat än laga mat och försöka sköta trädgården. Med 4 el 5 år i folkskolan tyckte hon inte att hon 'kunde' skriva och att det skulle skrivas i så fina böcker, så hon skrev lite anteckningar i almanackor och faktiskt en del på blad som var avsedda för 'egna anteckningar' i den lokala telefonkatalogen. Ja, skriv, bara skriv, sa vi, du vet har dåligt minne vi har, så både min syster och jag. 
   Och nu, när jag har hamnat i 'släktforskningsträsket' och sorterar alla efterlämnade foton och papper efter våra föräldrar, är jag överlycklig för att hon i alla fall började. Där finns ju sådant som jag vet att mamma och pappa berättade men som jag glömt, men det friskar upp minnet.
    Berättade i höstas om detta för våra båda döttrar, som sedan gav min man och mig varsin bok i julklapp: "Min historia : en fylla-i-bok", utgiven av Historiska media, 2018, formgiven av Åsa Björck. Enligt min mening är det den bästa (det har kommit ett par till) så nu kommer en hel del av det jag hunnit få fram att skrivas in där. Försöker i olika sammanhang propagera för att folk ska skriva ner lite mer texter och har gjort en lista med skrivhandböcker till mina släktforskarkamrater (och nu ska jag utöka med din bok som jag läste om här på Rötter). När vi ses i kamratringen till hösten ska jag ta fram och visa dem på din krönika så kanske några kan komma igång och skriva lite text om sitt liv och inte bara jaga bakåt i tiden.
   Tack för att du och de andra bloggarna ständigt inspirerar oss och kommer med nya idéer! Det här med släktforskning verkar ju kunna handla om allt möjligt, inte bara kyrkböcker och dna, utan det finns så mycket mer. Gamla foton t ex. Men det ska jag kontakta dig om vid ett senare tillfälle.
   Njut nu av att vara pensionär! Det är härligt, tycker Ann-Christin ('friherrinna' sedantvå år).

Hej Eva! Än en gång har du skrivit en krönika som är så läsvärd och intressant. Just det här med att skriva sin egen historia blir lätt bortglömt - och jag kan förstå: hur ska man beskriva ett 'vanligt' liv så att det blir intressant för andra? Men, precis som du påpekar, rätt vad det är så har tiden gått och det är plötsligt 25-30 år sedan. Min syster och jag gav vår mamma (född 1920) en, ja flera vackra skrivböcker när hon blev änka 1988 och tyckte att nu kunde hon väl skriva om sitt liv, dels för att berätta för oss, dels för att skingra tankarna och göra något annat än laga mat och försöka sköta trädgården. Med 4 el 5 år i folkskolan tyckte hon inte att hon 'kunde' skriva och att det skulle skrivas i så fina böcker, så hon skrev lite anteckningar i almanackor och faktiskt en del på blad som var avsedda för 'egna anteckningar' i den lokala telefonkatalogen. Ja, skriv, bara skriv, sa vi, du vet har dåligt minne vi har, så både min syster och jag. Och nu, när jag har hamnat i 'släktforskningsträsket' och sorterar alla efterlämnade foton och papper efter våra föräldrar, är jag överlycklig för att hon i alla fall började. Där finns ju sådant som jag vet att mamma och pappa berättade men som jag glömt, men det friskar upp minnet. Berättade i höstas om detta för våra båda döttrar, som sedan gav min man och mig varsin bok i julklapp: "Min historia : en fylla-i-bok", utgiven av Historiska media, 2018, formgiven av Åsa Björck. Enligt min mening är det den bästa (det har kommit ett par till) så nu kommer en hel del av det jag hunnit få fram att skrivas in där. Försöker i olika sammanhang propagera för att folk ska skriva ner lite mer texter och har gjort en lista med skrivhandböcker till mina släktforskarkamrater (och nu ska jag utöka med din bok som jag läste om här på Rötter). När vi ses i kamratringen till hösten ska jag ta fram och visa dem på din krönika så kanske några kan komma igång och skriva lite text om sitt liv och inte bara jaga bakåt i tiden. Tack för att du och de andra bloggarna ständigt inspirerar oss och kommer med nya idéer! Det här med släktforskning verkar ju kunna handla om allt möjligt, inte bara kyrkböcker och dna, utan det finns så mycket mer. Gamla foton t ex. Men det ska jag kontakta dig om vid ett senare tillfälle. Njut nu av att vara pensionär! Det är härligt, tycker Ann-Christin ('friherrinna' sedantvå år).

Ångra Uppdatera kommentar

Eva Johansson den söndag, 07 juli 2019 20:25

Ann-Christin: Tack för din härliga kommentar! Så glad jag blev!
Ja, visst gjorde din mamma rätt, hellre skriva något än inget alls. Jag kan förstå den som värjer sig för att skriva om sitt eget liv, det kan kännas så stort och svårt, men bättre att börja någonstans än inte alls.
Att det finns sådana fylla-i-böcker numera har jag sett och det kan vara väldigt bra som en knuff för den som behöver komma igång och kanske få lite inspiration.
Lycka till med ditt skrivande!

0 Svara