Vad kommer att sägas om oss?

Att livet har olika perioder, med olika innehåll och påverkan från egna och andras aktiviteter, det är väl känt. Men påverkar det vår syn på släktforskning och närliggande discipliner? 

Svaret beror naturligtvis på vad som påverkar, och i mitt huvud snurrade för ett tag sedan frågan: Vad kommer att sägas om mig, vilka spår kommer jag att lämna i en i framtiden kommande släktforskares olika filer och mappar. Kommer jag att vara synlig, någon som syns mer än bara ett namn och några datum?  Finns det i framtiden intresse för vilka vi var, vad vi gjorde när många av spåren kanske döljs i oläsbara datafiler.  Så mycket papper kanske vi inte lämnar efter oss. Kommer den släktbok jag vill skriva säga något, eller hamnade den i en återvinningsstation eller tappades bort vid en konvertering från ett filformat till ett annat. Tankar som snurrar och det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer att få svaret för det ligger i en framtid som är onåbar.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

Men hur är det med de som jag har i min egen släktbok, eller som jag skrivit om på andra sätt. Vad var det som fångade mitt intresse för just dessa personer. Kan jag se något mönster och kan det på något sätt leda till insikter om framtiden?

Den enkle torparen Per, som med sin hustru Anna, slet varje dag, vardag som helgdag, för att överhuvudtaget överleva. Hur tänkte de och vad funderade de på. Kom någon gång tanken om framtiden för dem, funderade de på vad just deras slit skulle innebära för kommande generationer. Säkert gjorde de det, när den ena sonen efter den andra föddes, gällde det att ge föda, värme och kärlek. Sönerna, de blev till slut sju som klarade de första hindren, fanns säkert med i deras drömmar och förhoppningar. Det gällde både att de växte och kunde hjälpa till för att få det lite bättre likväl som de faktiskt var lite av en pensionsförsäkring. Tänk vad skönt när våra gamla utslitna kroppar inte längre orkar, att veta att det finns de som tar hand om oss den tid som är kvar. Säkerligen skönt att veta när gikt och andra åkommor gjorde sig påminda.

Men så blev det inte, när våren kom tog rödsoten den ena sonen efter den andra. Vid midsommar skriver prästen i dödboken, idag var det två kistor i kyrkan, i den ena låg torparsonen Lars och i den andra, den äldste Gustaf med lillpojken Olof bredvid sig, så slapp Olof resa ensam.  När året var till ända satt Per och Anna ensamma i sin lilla stuga, alla sönerna var borta. Vilka tankar på framtiden fanns då? Fanns det en framtid och fanns det ork.  Jag vet inte vilka tankarna var, men de orkade gå vidare. Inga fler barn men de levde i mer än trettio år till.

Hur var det med lärarsonen från Lofsdalen, där pappa söp så det stod härliga till och storebror betedde sig så konstigt att alla var rädda för honom och det bara var mamma som kunde vara nära. Vad tänkte han, och funderade han någon gång på vad som skulle berättas om honom. Fanns det någonting han drömde om, och skulle han någon gång bli hågkommen eller var det bara några penndrag i en husförhörslängd och en dödbok som skulle synas.

Under hans levnad växlade säker funderingarna och frågorna, drömmar om berömmelse blandades med mörka tankar om en brått slut. Det gick upp och det gick ned. Sliten efter många nätters arbete på skräddarbordet. När han blev ensam i den arktiska natten och kölden var outhärdlig, fanns det en fundering på vilka spår han lämnade?   När han hittade guldet, blev stenrik, levde han då bara i nuet? Att vid mogen ålder lämna sin familj för den unga, vackra skådespelaren för att strax därefter börja förstå att det fanns andra, kan det ha påverkat hans tankar om eftermälet. Lurad av sin nya fru, utan några av vännerna kvar, sittande ensam i ett litet torn på huset och titta ut. Skulle någon bry sig om honom i framtiden.   Jag vet inte vilka tankar som snurrade, men han blev en del av historiebeskrivningar, han blev del av musical och många känner till honom än idag, pojken från Lofsdalen som blev en av världens rikaste män, en av de tre i The Lucky Swedes, som hittade guld i Nome, Alaska.

Nu har inte jag förlorat mina barn och jag har inte hittat guld heller, så vad som kommer att sägas eller skrivas får framtiden utvisa.  Har du funderat på vad släktforskare kommer att anteckna i rutan för levnadsbeskrivning i det hypermoderna släktforskningsprogrammet de har tillgång till om några hundra år när de kommer till ditt namn och dina årtal.