TV-tänk

I dessa isolerade tider, har onekligen TV:n fått en utökad roll i ens tillvaro. Som den historienörd jag är, ser jag förstås helst faktaprogram om historia. En rätt ny dokumentärserie handlar om romarnas avgörande dagar i historien. Det är Hannibal med elefanter, och Spartacus med slavarmé som avhandlats hittills. Maktspråk, gerillarörelser, brutal tortyr....och en massa högljudda typer som tror att om man bara har ihjäl tillräckligt många människor, så är man oövervinnelig....  Den dagen kommer aldrig, som de flesta av oss vet. Men än idag finns det ju tyvärr ett stort antal personer som tror att de ensamma kan bestämma vilka medmänniskor som ska leva och dö. En del av dem hamnar i fängelse. En del av dem hamnar tyvärr i regeringar världen om istället. 

Ett annat TV-program som jag med intresse har följt handlar om häxförföljelserna i Salem, USA. Man skakar på huvudet åt hur ett litet viskat rykte plötsligt, när det är upprepat många gånger, har blivit en sanning som till och med lagens högsta företrädare tror på. Utan att ta reda på varifrån ryktet kommer (vilket i och för sig kan vara svårt) så väljer ett stort antal människor att tro på ryktet, eftersom det är högt uppsatta personer som spridit det. Samma sak sker fortfarande varje dag. Skillnaden är att numera är det inte högt uppsatta samhällsmedborgare som förkunnar rykten som sanningar, utan nu kommer ryktena via IT och tidningar. Framför allt veckotidningar har redaktörer som är experter på att med ett lämpligt urval av ord skapa säljande rubriker. Jag minns en veckotidning för nu ganska många år sedan, som stolt visade upp en bild föreställande Lennart Hyland, iförd frack. Intill Lennart stod en betydligt yngre kvinna i brudklänning. Rubriken: "36-årig amerikanska nya fru Hyland". Tanken: att alla veckotidningsläsare med självaktning skulle kasta sig över tidningen för att läsa vem Lennart Hyland gift om sig med, gamla människan... Sanningen: Att Lennart H, givetvis högtidsklädd, bevistade sin sons bröllop med amerikanskan. Sant men inte så spännande... 

Summa summarum från TV-soffan skulle alltså vara, att världen inte lärt någonting av historien eftersom samma elände pågår nu som förr. Nja, riktigt så illa är det väl inte? Förr pekades folk ut som vampyrer, idag vet vi att de oftast har drabbats av porfyrit,och kan bota dem. Förr visste varje kvinna som fann sig vara gravid, att hon befann sig i ett livslotteri, där utgången var oviss för hennes del. Det är i alla fall mindre vanligt förekommande idag. För varje ny ryktesspridningsinstans som uppstår, följer också ett antal kritiker i dess spår nuförtiden. Och här i Sverige har vi, åtminstone än så länge, åsiktsfrihet och yttrandefrihet, något som vi bör vara mycket, mycket rädda om!

Fast det har visst varit på gång ganska länge. Jag läste i någon av mina historiska luntor att en full page vid hovet i någon upphetsad diskussion hade yttrat: 'Jag skiter i kungen!'. Kungen ifråga var den gamle Karl XIII, och nu såg diverse påläggskalvar vid kungens stab chansen att briljera med sina juridiska kunskaper angående detta oerhörda majestätsbrott. Man skrev ihop detaljerade juridiska paragrafer, släpade in den nu tillnyktrade och vettskrämde pagen i en plenisal på slottet, och lyckades också få dit den gamle kungen. Han hade, om jag minns historien rätt, egentligen velat vara någon helt annanstans, och såg inte glad ut när förste påläggskalven klev upp med sin tjocka pappersbunt. Högtidligen läste han upp namnet på pagen som sade sig 'skita i kungen', och började sedan mala paragrafer, sida upp och sida ner. Men när en dryg halvtimme hade gått och påläggskalven fortfarande malde, tröttnade Karl XIII på byråkratin, ställde sig upp och röt:

- Nej, nu får det vara nog! Jag skiter i karlen tillbaka, och sedan vill jag inte höra ett ord om den här saken mer! 

Det kanske inte är helt omöjligt att bryta med vissa gamla tråkiga ovanor i alla fall...

Bilden: TV modell ä. Foto: pixabay