Tutan ljuder genom historien

'Hör Charon i luren tutar' skrev Bellman och menade då att dödens färja skulle avgå inom kort, över floden Styx till Hades, de gamla grekernas dödsgud. Redan i urminnes tider har alltså tutor funnits. Lite mindre kusliga tutor finner vi i Gamla testamentet, där Moses får uppmaning att inför en lång ökenmarsch låta tillverka två silverhorn för att sammankalla folket. 

Att horn eller 'tutor' funnits långt tillbaka i tiden bekräftas bland annat av ett fynd  från 600-talet i en italiensk grav. Sedan har vi Olifanterna. Det var inte bara riddar Roland som blåste i hornet Oliphant när det begav sig; ordet betyder 'elefant' på gammal franska, och sådana horn var ofta tillverkade av en enda, stor elefantbete. De var i regel rikt utsirade, och förbehållna de övre samhällsklasserna. 

Senare tiders horn har oftast varit i mässing.

En absolut nyhet för undertecknad var, att i vissa församlingar, där man av olika anledningar inte hade några kyrkklockor, skedde sammanringningen på söndagarna med olika former av horn istället. Är det någon som har stött på det fenomenet? 

Bayeux-tapeten har horn. Där blåser man till gästabud i ett sådant. 

I vår tid är hornet, eller tutan, lite mer olycksbådande. Hesa Fredrik tjuter flyglarm vissa måndagar. Namnet fick mistluren när den skulle testas för första gången år 1931. Krönikören i Dagens Nyheter, Oskar Fredrik Rydqvist rapporterade, och var tydligen precis lika hes som tjutet från sirenen. 

Redan när den första antydan till bil såg dagens ljus, i slutet av 1700-talet, fanns en tuta med. Och så har det fortsatt. 

För egen del är jag mycket måttligt begeistrad i tutor. De låter högt, skärande och plötsligt. Och ibland blir det väldigt fel med tutandet. Det hände mig en kväll då jag klivit på bussen från Östra Station här i Stockholm för att fara ut till Djurgården och Nordiska Museet. Vi hade stannat för rött ljud på  Uggleviksgatan (tror jag den heter) på väg ner mot Karlavägen. Framför bussen stod det en bil som tydligen inte riktigt uppfattat att det blivit grönt. Jag satt så långt fram att jag hörde chauffören ge tutan ett lätt slag. Och nog tutade det. Men inte någon liten kort signal, utan högt och, vad värre var, utan slut. Jag hörde föraren peta och dra (och svära) där framme. Under tiden rullade vi nedför gatan, ihärdigt tutande. Folk stannade och stirrade på bussen, och av någon anledning kände jag mig fruktansvärt generad fast det inte var jag som hade tutat. In på Karlavägen, fortfarande tutande, rullade vi. Vid nästa hållplats, Runebergsplan, hade chauffören fått kontakt med någon per radio, och, följande instruktionerna, klev han ur och kortslöt bussen utifrån. Sedan blev det tyst. 

Jag misstänker att det dröjde mycket länge innan den busschauffören vågade använda tutan igen...

Men nog är det lite märkligt att tutor av idag mestadels uppmanar oss att ta skydd eller flytta oss. Förr tutade man för att kalla samman folk istället. Det låter trevligare.... 

Källa: Wikipedia

Bilden:  Tutor med fin utsikt. Foto: Pixabay