Tålmodig

Det finns många olika egenskaper som kan hjälpa oss i vår släktforskning.  En del anger att de är nyfikna och det kan vara bra, nyfiken på hur det var i familjen, vilka som bodde var och hur de levde. Så länge nyfikenheten finns kvar så kämpar man på, letar och letar. Sedan är det säkert bra med en del noggrannhet, för det är lätt att små genvägar ibland och då kan det bli riktigt fel. Hur många gånger har det inte visat sig att Nils inte var på angivet datum, skrivaren blandade och gav ibland, och därför får Nils lätt fel föräldrar. Petighet kallar en del som inte riktigt hänger med det som vi andra kallar noggrannhet, men det får vi stå ut med.

Ibland går det fort, speciellt när någon ny gren plötsligt uppenbarar sig. Ett fynd i ett dokument kan starta en hel kedja av snabba hopp, oj vad spännande. Det där med källhänvisning kan vi ta sen, nu ska här letas. Snabba anteckningar, ibland nästan oläsliga, blir det, datorn nästan glöder av överhettning när tangenter snabbt trycks ner. Vad kan jag hitta här, vart leder den tråden. Hamnar jag i en ny socken, med okända gårdsnamn, oj vilken tur att det finns ett bra index att använda. Det blir en del pang på, här ska hemligheterna, åtminstone hemligt för mig, upp i dagen och visa på vem jag egentligen är och hur den här delen av mitt ursprung ser ut.

När det ser ut som det är klart så kommer det lite funderingar om jag gjorde rätt, var det verkligen så att det stod den där platsen eller det året som jag tyckte. Undrar om det är bra att göra samma släktletningsresa en gång till. Det tar emot för det jag hittat ser så rätt ut och tänk om allt varit förgäves.

Det är då det är bra att ha nästa egenskap, tålmodighet. Att kunna lugna ner sig, våga ta det på organiserat sätt med gott mod. Visst kan det vara en framgångsfaktor, men det kan ju också vara frustrerande att vissa delar tar sin tid. ”Jag är osedvanligt tålmodig så länge jag får det som jag vill till slut” lär Margaret Thatcher sagt och det ligger en del i det. Hur länge orkan jag vara tålmodig, det finns ju en gräns på allt. Undrar om det ligger olika grad av tålmodighet i generna, kan man se sådant med ett DNA-prov?  Kanske har jag mer av det än andra (även om min familj inte håller med) eftersom det finns en ärftlig belastning. Det är bara att titta på födelsenotisen från Östra Tollstad.

Från arkiv Digital. Östra Tollstad (E) C:2 (1688-1759) Bild 98 / sid 179

”Den 16 Novembris 1741 döptes afskiedade Soldaten Måns Tolamodis och Hustru Maria Andersdotters lilla son i nötebroen och blef kallad Nils” står det i notisen. Visserligen hette mamman Clasdotter, men det viktigaste är ändå pappans namn. Tänk att jag fortfarande kan känna den egenskap som gav honom hans namn, tålmodigheten finns nedärvd ända till mig. Åtminstone kan jag få tycka det ända tills någon ifrågasätter mitt ursprung, Måns Olofsson Tolmodis är nämligen min fm fm mf far och det borde väl räcka som grund för hur jag fått den egenskapen.

Har du kopplingar bakåt som gett dig egenskaper värdefulla för släktforskning?