Svält, pest och krig

1690-talet var en eländig tid. Missväxt och svält som ledde till att många dog. Det var inga goda år. Inte heller de första decennierna på 1700-talet.

Det här kan en inte undgå att se när en läser i kyrkböckerna från den tiden. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt en del släktforskning från den tiden i socknarna här runt Västerås. Så många familjer som drabbades av död.
Att det var nödår och missväxt på 1690-talet har jag sett och läst om tidigare, men längre norrut i Sverige. Så vitt jag minns finns det socknar i norra Dalarna där folk dog av svält, enligt prästens anteckningar från de här åren. Annars är det inte så vanligt att dödsorsaken är inskriven i dödböckerna så tidigt, det blev vanligare längre fram.
Om nödåren på 1690-talet kan vi läsa på Wikipedia. Missväxten kom redan 1688, och en extremt kall vinter 1695 gorde det än värre. Det finns förstås mycket skrivet om detta och vi känner till vad som hände. Men det är i kyrkböckerna som man kommer nära människorna, det är där det blir påtagligt och verkligt.
Hur orkar man leva vidare när halva familjen dött? När ingen mat finns att ge de hungriga barnen.

En familj som jag råkade få ögonen på i Tillberga socken är soldaten Per Lijten i Råckstatorpet, hans barn och hustrur. Första gången gifte han sig 1682 med Margareta Bengtsdotter. De fick fyra barn innan hon dog 1691, 30 år gammal. Ett av barnen hade dött året innan. Han gifte om sig i januari 1693 med Brita Persdotter. Hon dog samma år, innan de hunnit få några barn. Året därpå gifte han sig för tredje gången, nu med Brita Johansdotter och de fick minst ett barn innan 1600-talet var slut. När pesten kom 1710 tog den två av hans barn. Av hans totalt fem barn hade då tre dött i barndomen plus två av hans tre hustrur.
Liknande öden kan vi se i många familjer. Barns och kvinnors liv var särskilt riskfyllda, utöver vanliga dödliga sjukdomar.

När jag tittat på några socknar här i närheten så ser jag att dödstalen steg markant redan i början av 1690-talet. Jag har räknat döda 1686–1700 i de västmanländska socknarna Tortuna, Skerike, Sevalla, Ramnäs, Dingtuna, Kumla och Tillberga. Statistik har alltid intresserat mig.
Här verkar det som om svälten slog till tidigt. Redan 1691 och 1692 hade flera av dessa socknar dubbelt så många döda per år som i genomsnitt under 1680-talet. Sedan steg det ytterligare något år. De höga dödstalen 1697–1698 som man kan se i många andra socknar är inte lika markanta här, förmodligen för att så många av sockenborna redan dött.
Det märks lång tid efteråt att befolkningen minskade i storlek generellt. Färre vigslar och färre döda.
Sedan tvingades många unga män ut i krig av Karl XII under de första decennierna på 1700-talet. Och pesten slog till 1710–1711. Så mycket elände!

Det är inte utan att jag ibland funderar på vilken skör tråd våra liv hänger på.

Vänster: Tortuna kyrkas äldsta delar är från 1200-talet. 1694 begravdes nästan tre gånger så många sockenbor här som under varje år på 1680-talet. Mitten: Tillberga kyrka byggdes 1622. Här var dödstalen på 1690-talet som högst 1693 och 1694. Höger: Kumla kyrka är från medeltiden. 1698 begravdes rekordmånga sockenbor här, jämfört med övriga år på 1680- och 1690-talen. Egna foton.

Till vänster: Prästen i Kumla socken i Västmanland gillade nog också statistik. Han förde in antalet födda, vigda och döda per år på de första sidorna i C:2. Här kan vi tydligt se det ökade antalet döda (högra kolumnen på varje sida) 1691 och 1692 liksom 1697 och 1698. Till höger: Tillberga C:1 med ovanligt många döda 1693. Bildkälla: Arkiv Digital.