Strövtåg

Nyss gick jag i ett villaområde i gamla Spånga, en tidigare egen socken, numera inkorporerad i Stockholm. Trots närheten till flera så kallade miljonområden så har det här området bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär, även om det inte syns något från riktigt gamla tider. Nästan sant, för den gamla kyrkan sägs ha rötter från 1150-talet. Vid min promenad så slår det mig hur olika delar av området får mig att tänka på släktforskning. Det finns inga raka vägar som leder direkt till målet, utan de smala vägarna vindlar fram, på ett sätt som påminner om letandet i olika källor. Plötsligt, bakom kröken på den lilla sidogatan så står det där, drömkåken, och påminner om svunna tider. Samma känsla som när den tidigare försvunna familjen dyker upp på en sida, där födelsetid och födelseplats plötsligt är ifylld och där namnen är lättlästa. Drömmen om ett hus kan ibland vara lika ouppnåelig som den så illustra anan, som aldrig dyker upp, men det kan ju vara tvärtom också.

Fritt foto av Nathan Walker på Unsplash

Den ena gatan är inte den andra lik, det fanns nog ingen likriktande stadsarkitekt när Spånga skapades. Här blandas det och ges friskt. När det är mörkt, som det var när jag gick där, så gör bristen på rätvinkliga gatuhörn, smygande svängar på det som verkar rakt att det skapas en känsla av vilsenhet. Undrar om jag hittar tillbaka, vilka riktmärken ska jag leta efter. Undrar vilka riktmärken jag ska ha i letandet emigranter, liknande känsla av vilsenhet där. Hur var det nu, ändrades namnet när de kom fram till Ellis Island, den stora mottagningscentralen i New York, eller är det bara en skröna. När hela familjen kom tillsammans, använde de pappans patronymikon på hela familjen eller gick det för sig att ha olika efternamn. Kanske svaret är givet för familjen, men hur var det med den unga flickan eller pojken som reste ensam, vad svarade man då på frågan om pappas namn, kunde han ha ett annat namn än det som uppgavs som det egna. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun, för att slippa besvärliga frågor.

På samma sätt var det för mig, här gällde det inte namn eller sänt, men här gällde det att hålla koll så att jag inte gick vilse. Undrar vilken reaktion de blivit om jag ringt hem och sagt att jag behöver hjälp, jag vet inte var i Spånga jag är. Nu finns det ju tack och lov lite ny teknik som kan hjälpa till, så faran var inte överhängande, det kan ju hoppa upp en liten prick på telefonens skärm som visar var jag är, och hur jag kan ta mig till målet. Undrar hur man hittade förr, fast det borde jag veta för jag har ju levt innan alla gick med en mobil i fickan. Det är ju en modern uppfinning, och precis som den helt nybyggda villan plötsligt stod där, påminde lite om en kolonial gård i södra Amerika, så kan vi mitt ibland allt letande i gamla arkiv och bland dammiga minnen hitta nybygget, som inte funnits alls länge, den nya DNA-tekniken. Det står där, lite udda och ibland tycks den inte stämma in, som det amerikanska huset. Men allt har sin tid, och på samma sätt som gamla Spånga utvecklas, utvecklas vår släktforskning. Undrar vad som blir nästa steg, kan det komma något helt nytt som bryter av helt mot det vi är vana till eller finns det en stadsplanerare som håller mot, som inte släpper fram allt för mycket nymodigheter.

Fast det tror jag inte, så det gäller bara att komma vad som kan revolutionera släktforskningen. Vad har du för drömmar, vad kan du se som får ännu mer skjuts på släktforskningen än den har idag, även om det går rejält fort framåt redan nu.