Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Rötterbloggen
- Spara, eller
Spara, eller
I dagens värld så är det mycket information som skapas digitalt och sparas digitalt. Det finns inte en chans att få ha något i handen eller ställa/lägga i en hylla. Det är ju verkligen bra om man tittar på miljöskäl och när det gäller att minimera behoven av utrymme, vare sig det är hemma eller annorstädes. Men samtidigt så kan det ge upphov till andra funderingar. Måste jag ta med datorn till sandstranden om jag vill läsa något när jag vilar i solstolen, helst då under ett parasoll med tanke på risken för skadlig solstrålning, med alla risker att någon sprätter upp ett sandmoln som fullständigt dränker min dator. Kanske lite väl drastiskt, men det kan ju hända.
När det gäller nytt material är det ju en sak, men vad ska jag göra med allt de som jag sparat. Ska jag katalogisera och kanske skriva lite sökord om varje nummer av tidskriften Swedish American Genealogist som ankommit till min bostad under ett antal år. Riktigt fint papper, stadigt omslag och intressanta artiklar, men hur ofta kommer jag att gå tillbaka till de fysiska exemplaren. Känns ju inte heller rätt att bara skicka dyrgriparna till pappersåtervinning, för tänk om jag kommer på något.
Uppräkningen av intressanta tidskrifter kan fortsätta, men det blir liknande frågor vare sig det gamla nummer av Teknikens Värld eller Fototidningen. Hur mycket ska sparas, ska jag köpa en värstingscanner och spara allt i något moln någonstans. Det blir ju inte samma känsla att bläddra i molnet som att sitta med en härlig utgåva i handen och se hur tummade bladen är. Fast mina små noteringar som gjorts de syns ju om jag sparar ner mina egna exemplar och inte litar på att de finns på något bibliotek eller liknande
Och alla brev som snälla släktingar tyckt att jag ska spara på, det är ju så lätt för dem att peka på mitt släktforskarintresse och säga att det måste vara mitt ansvar att bevara dessa släktklenoder. Svepskäl för att göra sig av med breven och låta mig få hela ansvaret. Jag undrar om någon av dem någonsin kommer att fråga efter något av alla breven. Det verkar inte heller som någon annan är intresserad av breven om de inte är från någon känd person. Undrar om man kan lura något arkiv att ta emot kartongerna om man säger att kan kopplas till en kunglighet eller känd forskare.
Fritt foto av Iñaki del Olmo på Unsplash
Och tillsammans med breven har jag fått böcker av olika slag, en del ser fina ut och passar säkert som utsmyckning i en hylla, men var. Jag har talat med olika aktörer på den antikvariska sidan, och nästan alla säger att de har problem, fast i en mycket större skala, att intresset för böcker minskar. Att försöka bli bokhandlare via bokbörsen eller liknande kanaler känns inte så speciellt intressant, det finns ju mycket roligare saker att lägga ner den tid som finns på. Man kan ju hålla på släktforskning både med och utan DNA, vilket är mer givande. Kanske inte ur vinstsynpunkt, men alla andra aspekter.
Hur gör du med de saker som kan ses som ansamlingar av olika slag. Har du några bra knep på hur jag ska hantera de allt större volymerna av material som måste tas om hand, men på vilket sätt.
Håll dig informerad
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Om författaren
Bloggare
Eva Johansson
491 inlägg
Mats Ahlgren
305 inlägg
Ted Rosvall
264 inlägg
Helena Nordbäck
238 inlägg
Anton Rosendahl
234 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
28 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg
Annonser
.png)
Kommentarer 7
Hej! Känner så väl i gen mig. Har släktforskat i snart 10 år och högarna med material växer. Men inte bara i arbetsrummet - utan i "Molnet" också. Det är ju lätt att skriva, fota och scanna och sedan lägga upp i "Molnet" - men det kräver också en plan, disciplin och ordning - men det största problemet är vad händer med materialet i "Molnet" när jag är borta?? Arbetsrummet kan någon handgripligen ta hand om, men hur tar man hand om ett "Moln"? // Christina Iderbring
Du får ställa dig och titta i en spegel och fråga dig varför sakerna, som tidningar och annat, känns så viktiga så att de inte kan kastas. Och varför det är just du som måste vara arkivarie. En gång i tiden sparade jag nästan allting, men upptäckte efter många år att jag aldrig hade saknat dem eller haft behov av att läsa de få brev och liknande jag har. Med tiden har det mesta kastas. Tidigare generationer sparade inte mycket. Varför måste man göra det nu ? Och vem vill ta över materialet efter dig i framtiden ? Livet består av så mycket mer.
Jag orkar inte samla tankarna till att sortera mina ständigt växande samlingar...!
Intressant att läsa erfarna släktforskares funderingar på temat "spara resp slänga". Jag har försökt komma fram till en egen strategi, men det är inte lätt när man är en 'sparare'. Har lärt mig av arkiv-vänner att om det är ett material, som finns någon annanstans kan man slänga. Annars får man försöka ordna sitt arkiv - finns ju bra handledningar i bokform och artiklar i Släkthistoriskt forum och i Släkthistoria. Argumentet som framförs både av kläd- och prylsorterare "att om man inte tänkt på/använt senaste året, då kan man slänga/sortera ut" - det är bara NYS och dumt. Jag har t ex hittat både brev, kassaböcker och lokal litteratur när jag nu röjer efter mina föräldrar och som NU är hyperintressanta och det tyckte jag inte för 7-8 årsedan.
Att försöka ha något system för sina papper/böcker är nog det bästa så länge vi lever. Sedan får arvingarna ta över bekymren. Det finns ju andra delar av ens bohag som man kan 'döstäda' bort. Men ta vara på fotografier och skriv vad/vilka de föreställer.
tycker Ann-Christin, sparare men inte 'hoarder'
Som historiker och släktforskare vill jag bestämt opponera mig mot tanken att ett arkiv är mer benägen att ta emot kartonger med brev och andra dokument "om man säger att kan kopplas till en kunglighet eller känd forskare". Jag skulle snarare säga tvärtom. Det råder ofta brist på material i form av kassaböcker, dagböcker och brev från vanligt folk. Kungligheternas korrespondent är noggrant diariefört medan vanligt folk kastat sina inköpslistor, brev m m för man har inte insett att just deras liv säger betydligt mer om situationen än kungens. Nu forskar historiker som aldrig förr i dagböcker m m. Sedan beror det givetvis på brevens karaktär, sammanhang, om det är en korrespondens som man kan följa över tid m m om och i så fall vilket arkiv som man kan kontakta. Det finns en hel del folklivsarkiv. Nordiska museet har stort intresse för att få in material. Och intresset för att berätta om vanliga människors liv har aldrig varit större så det pågår många projekt på länsmuseer, i hembygdsföreningar m m. Men det absolut viktigaste för en släktforskare är ju att breven bidrar till att ge en ökad förståelse och bild av släktingar som inte längre är i livet. Och att släktforskaren aktivt delar med sig av sina fynd och sammanställningarna till den levande släkten.
Många intressanta synpunkter, det är uppmuntrande att läsa och det ger många nya funderingar, för mig och säkert för många andra också.
Som nybliven pensionär har jag planer på att scanna alla mina "släktforskningspapper" som ligger i högar per släkt. Börjar redan ge upp...... jag hittar broschyrer, vykort, material från kurser, anteckningar från släktingar, bra-att-ha-info, kartor, tidningurklipp, dödsannonser, all min maskinskrivna släktforskning från innan digitaliseringen - så många timmars jobb, Och sist men inte minst alla gamla foton...... saker jag sparat för många, många år sen och inte saknat, kanske kan man faktiskt slänga en hel del av detta?
Även om det finns scannat i ett moln kommer jag nog inte titta på det så ofta. Men tar emot slänga...... tänk om jag ångrar mig? Spara allt i högar så att mina efterlevande får ta hand om det känns inte heller ok.