Rötter

Slika kreatur

26 mars 2014

5194 Träffar

I arkivmaterialet är det ovanligt att träffa på katter, trots att de rimligtvis hjälpt till med skadedjursbekämpningen på gårdarna och även varit rent sällskap ibland. I bouppteckningar räknas hästar, kor, tjurar, suggor och kultingar, får och lamm, gäss och höns upp, men aldrig katter eller hundar.

b2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpg

När bokhållaren Carl Palmgren i Harsta, Stigtomta, och hans hustru Eva Helena Wetterberg avled sommaren 1789 gjordes en oerhört omfattande bouppteckning. Makarna var båda över 40 när de gifte sig 1787 så det korta äktenskapet var barnlöst. För att sköta om Karl Palmgren under hans sista tid efter Eva Helenas död, flyttade hans kusin, komministern i Runtuna Lars Thunman och dennes hustru Catharina Messerschmidt in. De uppgav sedan boet på ett minst sagt nitiskt sätt. Alla gårdens hästar, oxar, tjurar och kor namnges, och i den Palmgrenska ladugården kunde man bland annat träffa på Cronstedt, Lagman, Nemndemanskan, Moster och Fru Ko. Andra kreatur på gården väckte mer huvudbry:

"För att ej hafwa något wetterligen undandölgt, begjärte Comministern Thunman, at här äfwen skulle antecknas, det i Stärbhuset utom ofwannämnde kreatur äfwen finnas 3ne katter, samt at för them kunde utsättas thet wärde, som ansåges lämpeligit; men då uppteckningsmännen icke kjände det wara sedwanligt, at slika kreatur i boupteckningen uptaga, och något tillfälle, hwarwid wärdet derå kunnat utrönas aldrig sig företedt, finna upteckningsmännen sig ej heller kunna ofwanberörde 3ne kattor här till wärde utföra." (Jönåkers häradsrätt, FII:7, sd 47).

Taggad i:

Bouppteckning Djur

Om författaren

Camilla Eriksson

Min första kontakt med denna fascinerande syssla ägde rum när jag var i 13-årsåldern. Min granne Erik var en idog släktforskare och mannen bakom NOSFF:s medlemsblad AnKnytningen som nu går in på sitt 31 år (sedan i fjol är jag redaktör för detsamma). Efter att Erik visat mig hur man släktforskar plitade jag ihop glesa antavlor med de uppgifter jag fick från farmor och mina morföräldrar. De senare hade ingen större koll på sina rötter, men farmor hade massor med uppgifter - om sin släkt, om farfars och även om mormors! Min farmor och mormor var nämligen båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en liten församling någon mil utanför Nyköping där i princip alla kände alla.

Det där med att beställa mikroficherullar via biblioteket verkade dock lite besvärligt, så jag lade släktforskningen åt sidan till januari 1995. Då var jag en 23-årig etnologistudent i Uppsala med knappt 10 minuters cykelväg till landsarkivet. Jag visste att merparten av mina rötter kom från Nyköpingstrakten och därmed borde återfinnas på landsarkivet.

När jag berättade för mina föräldrar att jag börjat släktforska påpekade de att jag säkerligen skulle upptäcka att de var släkt på något vis. Och det är de onekligen, på nästan 50 olika sätt.

Det är förstås inte så konstigt med tanke på att i stort sett alla mina anor bott inom en sexmilsradie från Nyköping.

Just detta att koppla ihop familjer och kunna följa olika grenar framåt och bakåt i tiden är en av de saker med släktforskning som fascinerar mig. Det är alltid ett äventyr att se var man hamnar och jag blir lika lycklig varje gång jag får död på någon mer eller mindre avlägsen släkting.

Författarens senaste inlägg

Fler inlägg från författaren

20 juli 2016 I bilens barndom

6 juli 2016 Ett niohövdat tjuveband

8 juni 2016 Triss i knektar

Kommentarer 4

Markus Gunshaga den onsdag, 26 mars 2014 11:35

Ett sånt intressant fynd! Jag har många gånger funderat över just detta med katter och hundar - eller snarare avsaknaden av dem - i bouppteckningarna. Det känns därför kul att få bekräftat att det inte ansågs "wara sedwanligt" att räkna upp dem, och att det inte gick att bedöma deras värde - de var väl helt enkelt ovärderliga.

0 Svara

Camilla Eriksson den onsdag, 26 mars 2014 11:54

Jo, som kattälskare tycker ju även jag att katter är ovärderliga (jag är "reservmatte" åt de trötta bröderna på bilden som nog en lika dyster dag som idag åter ligger i samma stol på altanen och brottas med varandra). Jag har heller aldrig sett hundar värderas i en bouppteckning, men däremot träffat på ett par stycken i domböckerna.Katterna lär ju ha varit vanliga s k "bonnkatter", men vilka hundraser kan ha förekommit på den svenska landsbygden på 1700- och 1800-talen? Ah, alla dessa frågor som väcks under forskningens gång...

0 Svara

Maud Svensson den torsdag, 27 mars 2014 23:57

Under hela min barndom på 50-talet kostade en bonnkattunge 25 öre - "5 öre tassen och 5 för svansen", sas det. Ville man inte ha en katt kunde man för samma summa köpa sig en glasspinne. Någon sådan fast prissättning på katter fanns tydligen inte 1789. Men jag undrar jag, om inte den gode komministerns begäran att få dödsboets tre katter värderade var ironiskt menad och föranleddes av hans irritation över att behöva dra fram och visa upp varenda pinal i huset, ner till minsta knappnål.

0 Svara

Camilla Eriksson den fredag, 28 mars 2014 00:45

Jo, den tanken har slagit mig också. Direkt efter debatten om katterna följer en bikupa och en bistock, och strax därefter värderas en obrukbar vagn. Kanske gick det att plocka delar från den som en nutida skrotbil?Komministern och hans hustru var ju egentligen bara på besök men tvingades att sätta sig in i hushållets skötsel och tillgångar i och med Karl Palmgrens bortgång. De kom faktiskt att överta Harsta.

0 Svara