Släktforskning: hobby eller vetenskap?

Vad är det för fråga? Det heter ju »släktforskning« så det är klart att det är forskning, alltså vetenskap. Så kan man i vart fall invända mot frågan men så enkelt är det nog inte. Andra skulle kunna svara att självklart är det inte forskning och därmed inte vetenskap, det är ju för de flesta en hobby och fritidssysselsättning. Men är dikotomin meningsfull?

I släktforskarrörelsen barndom, när det började växa fram släktforskarföreningar, var det ganska tydligt att dikotomin fanns redan då. Våren 1933 utbröt en insändardebatt i Svenska Dagbladet om släktforskning och bildandet av en släktforskarförening. Den 18 april skrev signaturen LZ att en genealogisk förening: »… arbetande till en början i mindre omfattning med en för ingen betungande årsavgift, skulle genom upprättande av nödiga register, släktarkiv m.m. kunna föra svensk genealogisk vetenskap ett gott stycke framåt samtidigt som den för personer med genealogisk ”hobby” skulle bli till nytta och vederkvickelse«.

Signaturen LZ visade sig tillhöra Lennart Zielfelt (1895–1971), som senare samma år var med och grundade Genealogiska Föreningen i vars styrelse han satt 1933–1971. För honom var det både och: den kunde bedrivas såväl av akademiskt skolade forskare (»genealogisk vetenskap«) och av personer för vilka det var en »hobby«. Här fanns dock redan Personhistoriska Samfundet som gav (och fortfarande ger) ut Personhistorisk Tidskrift, närmast de akademiska forskarnas organ. Dess redaktör Bengt Hildebrand (1893–1961) menade att det inte fanns ett behov av en ny organisation. Min tolkning är att han menade att båda kategorierna kunde rymmas i samfundet.

När Genealogiska Föreningen bildades 27 november 1933 var det 64 personer närvarande. Av dessa var det endast fyra som skyltade med doktorstiteln. Uppenbarligen såg dessa icke-akademiska släktforskare ett behov av en egen organisation. 

Uttrycket »amatörgenealoger« användes senare av Ella Heckscher i sin 1939 utgivna handbok Sex kapitel om släktforskning. En kort handledning för amatörer. Här är det möjligen en annan dikotomi som skymtar fram: släktforskning som medel för försörjning eller som hobby. Ella Heckscher hade ingen akademisk utbildning men hon försörjde sig på släktforskning genom uppdragsforskning i sitt företag Genealogiska byrån i Uppsala. Själv såg hon nog sig inte som amatör, som ju har några nedsättande bibetydelser.

Här har det handlat om vem som utfört släktforskningen: är man akademiskt skolad eller inte, har man det till sin försörjning eller inte? Inget är sagt om det kanske viktigaste nämligen hur släktforskningen utförts. Gör man på olika sätt beroende på vilken kategori forskare man tillhör?

Det som i stort sett alla släktforskare känner till, i vart fall de som gått en nybörjarkurs i släktforskning eller läst en modern handbok som introducerar släktforskning, är betydelsen av källhänvisningar. Kanske går den viktiga skillnaden istället mellan å ena sidan denna kategori släktforskare och å andra sidan »släktsamlarna« som nöjer sig med »killgissningar«. Enligt Nyordlistan 2017 står killgissning för »påstå något på ett sätt som gör att det verkar som om man vet vad man pratar om fast man egentligen bara gissar«.

Vi dokumenterar källorna till de uppgifter för hittar och de slutsatser vi drar för att såväl vi själva som andra ska kunna gå tillbaka och kontrollera uppgifterna. I praktiken ska vem som helst med nödvändiga metodkunskaper med hjälp av källhänvisningar kunna återupprepa, reproducera, forskningen. Och just reproducerbarhet är det centrala i vetenskaplig varsamhet.

Med vetenskap tänker man kanske främst på naturvetenskap som ju på engelska kallas just »science«. I varje fall framstår naturvetenskaperna som en idealtyp av vad vetenskap är och som ett ideal för andra empiriska vetenskapliga discipliner: man formulerar en teori om hur det är och sedan genomförs experiment eller görs systematiska observationer om det teorin uttalar sig. Om observationerna inte stämmer överens med teorin eller experimenten inte kan upprepas så förkastas teorin. Man försöker på basis av att göra observationer uttala sig om hur liknande fenomen som man inte observerat kommer att uppföra sig. Stämmer inte teorin om det vi observerat, ja då kan det ju inte stämma om liknande saker vi inte observerat. 

Forskare påstod 1989 attde lyckats med så kallad kall fusion. Det utgör kanske det på senare tid mest kända exemplet på bristande experimentell reproducerbarhet.

Men även historia som akademisk disciplin är i denna mening empirisk. Under slutet av 1800-talet blev de offentliga arkiven allt mer tillgängliga för historisk forskning genom etablerandet av ursprungsprincipen. Parallellt slog källkritiken igenom som ett metodpaket för att rätt kunna tolka och använda detta arkivmaterial som källor. 

Vi släktforskare känner förstås igen oss. Inte bara genom att vi tagit över metodpaket utan också för att släktforskning blev möjlig för en bredare krets av personer först när den regionala statliga arkivorganisationen byggdes upp under första halvan av 1900-talet.

Dikotomin vetenskap-hobby blir därför lite meningslös. Vill vi veta hur de släktrelationer vi är intresserade av att klarlägga verkligen var så får vi ägna oss åt lite vetenskaplig verksamhet även om det är en hobby som vi utför på vår fritid utan användning av killgissningar. Vi kan också med lite stolthet kalla oss fritidssläktforskare istället för amatörforskare.

Att det ofta brister i reproducerbarhet inom släktforskning är dock väl känt. Exempelvis berättade Lars Berglund 2014 i Diskulogen 105 s. 29 i en insändare med titeln »Släktforskning kan bli reproducerbar och effektiv forskning« att han hade undersökt 30 antavlor publicerade på internet. Endast två uppvisade användbara källhänvisningar och 24 hade inga källhänvisningar alls. Han föreslog att fler släktforskare borde publicera sina resultat i artiklar och att släktforskartidskrifterna borde tillämpa metoden med anonyma granskare som förekommer i den akademiska världen.

Idag finns också två svenska tidskrifter som helt eller delvis tillämpar ett formaliserat granskningsförfarande: Svensk Genealogisk Tidskrift (SGT) och Släkthistoriska Studier (SHS) som båda ges ut av Genealogiska Föreningen. Båda tillämpar en omfattande granskning innan publicering och i SHS är dessutom granskningen anonym. För båda tidskrifterna är bland annat en noggrann dokumentation av källorna central.