Släktforskarens bok

Jag är säker på att alla släktforskare, kanske rentav alla författare, har samma känsla när budet har kommit med kartongen. När man rivit upp lådan och finner sin nya bok, så tror man först att det är någon annan som har skrivit den. 

Har jag verkligen gjort det här? 

Sedan drar det igång. Den enorma lättnaden: Tänk att jag hann den här gången också! Den nästan lite barnsliga stoltheten: Jag har gjort den här! Ingen annan, utan jag! Och förstås glädjen över att ha kunnat skapa ännu en gång. 

Jag minns att Stieg Trenters förläggare, som enligt egen utsago brukade komma på besök till författaren varje gång det var dags att avsluta en ny deckare, målande beskrev scenen i 'En bok om Stieg Trenter': Iklädd en gammal badrock knackade han till sist ner ordet 'SLUT' längst ner på sidan, rev ur pappret, skrattade och grät'... 

Sedan kommer ångesten. Glömde jag något? Tänk om jag missat något helt idiotiskt skrivfel, som alla kommer att skratta åt? Tänk om ingen vill köpa boken? Borde jag haft med en annan bild på sidan 21? 

Men det brukar lägga sig efter ett tag. För min del har jag nu packat ner ett antal exemplar av 'Det andra Västergötland' som bara precis hann anlända före Släktforskardagarna i Skövde. 

Jag ska vara så fräck, att jag skriver här i bloggen: den kommer att säljas till mässpris vid bord 202. Eller så erbjuder jag ett Västgötaklimax. 

Vad är nu det då? 

Det får ni se i Skövde. Vi ses där!