Sant eller falskt

Hur viktigt är det att släktforskningen blir rätt.  Det är en fråga som många ställt sig och jag har sett ganska många olika svar. Vad gör det egentligen om Jonas Larsson född 1776 inte är den Jonas Larsson som jag har i mitt träd. Vad händer om jag kopplar ett barn till fel mor, rasar världen samman och mänskligheten står inför utplåning. Eller är det olika kvalitetskrav beroende på om jag publicerar en bok, kanske i berättarform, eller om jag stoppar in det i världsträdet hos Geni. Kan någon skadas så allvarligt att det blir tal om straffrättsliga åtgärder och jag ställs inför krav på skadestånd.

Det finns naturligtvis ingen som kan kräva en släktforskare på skadestånd, men var går gränsen för det som jag kan ha i mitt släktforskningsprogram, om det är synligt för andra. Tänk om någon av de som utreder ett brott hittar mitt träd och använder det för att spåra släktskap till en nu levande, oskyldig person.  Vad har jag ställ till med då. Nu är säkert en sådan fråga ganska irrelevant eftersom de som gör sådana undersökningar säkert går till källorna och inte litar på ett upplagt släktträd, oavsett vem som lagt upp det.

Tankarna fortsätter och jag funderar lite på vad som sagts i ärendet under ett antal år. Att det är viktigt att det är rätt, framhåller många, men vad händer om jag gör fel. Och att alla uppgifter ska dokumenteras med källhänvisningar har vi hört nästan till leda, undrar hur många som egentligen kontrollerar mina källhänvisningar, eller är det så att det ser bättre ut om de finns, blir mer trovärt. Ju fler fotnötter och hänvisningar desto mer rätt är det. Nja, kanske var det förr i ättartal och Fale Bure berättelser det var så, men inte nu.

Om vi säger att det är viktigt att det är rätt, kan det då finnas en glidande skala av hur rätt det behöver vara. Räcker det med årtal, och att månad är mindre viktigt och dag är ointressant när vi anger födelsetid en bra bit bak i historien. De visste nog inte själva, så varför ska jag behöva leta efter exakta uppgifter. De blir ju ändå ändrade i någon källa lite längre fram. Och om vi sen tittar på födelseort så räcker nog socken, det är ju ändå ingen som vet var torpet låg.

Nästa lager av uppgifter kan vi nog vara ännu lite mindre noggranna, för de spelar ingen roll i det stora hela och så går vi vidare med att bli mer och mer ospecifika. Men någon stans måste vi väl sätta en gräns, och hur ska jag visa för andra hur jag glidit på sanningar, de vet ju inte vad som är exakt, ungefär eller sisådär. Det kanske är dags att backa banden lite, så vi hamnar hyfsat rätt i alla fall. Eller finns det fall som kan få vara lite mindre noggranna.

Jag sitter och tittar på några klipp där en dator har fått till det. En enkel svartvit bild stoppas in och ut kommer en färglagd och färgglad äldre släkting cyklande och sjunger en sång. Det blir så levande när jag får se hur vackert klädda de var och vilken underbar röst personen hade. Fast sången som framfördes var ju inte skriven när mormors mormor var i den åldern och jag vet inte ens om cykeln var uppfunnen, alltså den modell hon cyklar på.  Borde det inte har varit ett stort hjul med pedaler och ett litet, litet hjul längst bak. Är det här förenligt med släktforskning.

Manipulerad bild i författarens ägo

Eller om vi tar någon annan AI-lösning, där jag kan beställa en bild utifrån något udda fotografi. Den gamle mannen på bilden blir yngre, kanske inte mer tilltalande, men åtminstone annorlunda. Miljön runt honom fantiseras ihop och färgen på kläderna undrar jag var de får ifrån. Är det så det ska vara? Fast skoj är det och kanske ligger det något bakom den där bilden, kanske får jag veta hur han skulle ha sett ut om han levde idag.

Men är det verkligen det som är släktforskning, eller är det egentligen falsarier, som möjligtvis passar i en familjerevy, men inte bland mina andra uppgifter. Vad tycker du, tycker du jag ska lägga in den framtagna bilden i mitt släktforskarmaterial, som ett exempel på hur farfars far, född 1831, kan ha sett ut om han levt idag.

Det är nog bäst att vi skiljer på det som vi verkligen kan få fram ur källorna och låter de olika påhitten där något förfalskas, för det är ju vad det egentligen är, få leva sitt liv så långt bort som möjligt från den ”riktiga” släktforskningen, blir nog bäst så.