Rökridåer....

När undertecknad var fyra år gammal fick jag och kusinerna på en släktsammankomst, prova på farfars cigarr. Detta var på det lyckligt omedvetna 60-talet, då allt gick an. Kusinerna blåste utåt istället för inåt. Men jag hade minsann sett hur farfar, pappa och andra herrar brukade göra på släktmiddagarna. Alltså tog jag ett djupt andetag och drog in allt vad jag förmådde. 

Jag minns känslan än, drygt femtio år senare. Det var som att få ner ett kilo sand och grus i luftvägarna. Sedan den dagen, har jag aldrig själv intresserat mig för rökverk. 

Men det finns ju andra som varit desto mer intresserade genom historien! När sir Walter Raleigh, drottning Elizabeth I:s gunstling och upptäcktsresande, kom hem från Amerika med tobak, och en dag puffade eld på sin pipa, lär han ha blivit överhälld en spann vatten av en förskräckt tjänare, som trodde att sir hade fattat eld... 

Min ff mm fm ff,  Birger Bergendahl, var hejderidare i Ås och Marks härader i Västergötland under 1700-talet. Som sådan hade han att hålla uppsikt över vad som hände i skogarna. Den 27 februari 1776 kallade Birger bonden Olof Larsson och hans dräng Lars Persson, Toarp, för att förklara och ansvara för en skogsbrand som i juni året innan, alltså 1775, brutit ut i sockenskogen Trehörningen. Femton stycken sämre och bättre ekar hade gått åt skogen (ursäkta skämtet) och dessutom femtio lass 'gärdsle och krakeskog'. Olof Larsson berättade att han legat sjuk, och alltså inte varit ute i skogen, men då han var skyldig att röja en viss mängd skog, hade han skickat ut sin dräng Lars Persson tillsammans med avskedade soldaten Anders Hall, som lejts för att hjälpa till med huggningen. Under röjningen hade Hall tänt sin pipa, och därmed ställt till det duktigt. Det borde, menade Olof, närmast vara Hall som skulle ställas till ansvar. Nu hade faktiskt den olycklige mordbrännaren ställts till ansvar för det hela redan vid hösttinget året innan, men innan dess 'själv avhänt sig livet' i en närbelägen sjö. Drängen Lars Persson röker inte, och befinns därmed vara oskyldig till skogsbranden. Birger frikänner båda herrarna från ansvar. 

Något sekel senare, närmare bestämt 1859, är det dags igen. Vid den tiden kunde man i Halmstad handla i Fredrik Bissmarks diverseaffär vid Stora Torg. Han sålde spannmål, belgiskt och svenskt fönsterglas, takpannor, buteljer, kabeljo och fyrkol, bland mycket annat. Därtill såldes krut och andra sprängämnen. Dessa förvarade Fredrik B till största delen i ett stenvalv söder om staden, men han hade också två kopparkärl med krut och liknande inne i butiken. 

Tisdagen den 28 december 1859, någon gång mellan klockan elva och tolv på förmiddagen, kliver mjölnaren Per Bengtsson från Påarp in i butiken, blossande på en cigarr. Han strosar ett varv runt butiken, och kommer då alldeles intill kopparbyttorna med krut. Det uppmärksammar en annan kund, Mauritz Wetterlund (kusin till min ff mm Justina W, hon med prästerna) och försöker mota bort hr Bengtsson från krutkärlen. Men för sent... 

Två hejdundrande smällar genljuder i staden. Glasen i fönsterrutorna blåstes ut, bågarna hamnade långt ute på torget. Husets murar rämnade på flera ställen. Hela torget darrade, grannfastigheterna fick rutorna krossade. Inne i butiken for mästerlotsen Carl Lindström ut i förstugan av tryckvågen. Sjömannen J Pettersson flög samma väg, och fortsatte in genom den stängda dörren till kontoret. Värst tilltufsad blev dock butikens bokhållare, som blev illa bränd i ansiktet och på halsen. Mjölnare Bengtsson, vars cigarr ställt till med alltihop, begav sig skyndsamt hem till Påarp. Inte helt oskadd, dock. 

Krutrök vällde ut genom fönsteröppningarna, brandklockan klämtade, vattenhämtare sprang ner till Nissan, brandsläckarna kom springande med handdrivna brandsprutor... Emellertid behövdes de aldrig, folk hade lyckats släcka elden med vattenhinkar. 

Och när rökmolnen skingrats... Handelsboden var totalförstörd, väggarna buktade utåt, och måste senare stöttas upp. Som tur var, var huset ordentligt försäkrat och reparerades, men Fredrik Bissmark flyttade ändå sin butik därifrån. Han övergick sedan till att sälja fröer och växter, lemonader och mineralvatten. Han fortsatte att sälja krut, men nu i mindre partier, och forslade med häst och vagn, försedda med röd flagga. 

Mjölnare Bengtsson ställdes inför rätta och fick böta. Röka tobak inne i en handelsbod var strängt förbjudet i Halmstad. Det skrevs om saken i tidningarna, Hallands-Postens redaktör tog tillfället i akt att ondgöra sig inte bara över kombinationen krut och cigarrer, utan rökning överhuvudtaget. 

Framsynt man, den där redaktören. Långt innan Visir (Vi som inte röker) och A non-smoking generation sett dagens ljus. 

Apropå tobak, så kan jag bara inte undanhålla er följande lilla historia:

Det var bröllopsdag, och gubben överraskade sin gumma rejält med att bjuda henne på te på sängen, något som inte hänt på år och da'r. Gumman berättade senare för en väninna: 

- Jag tyckte det var så rart av honom, så jag hade inte hjärta att tala om att han lagt portionssnus istället för tepåsar i kannan.... 

Ett flertal anledningar att satsa på rökfritt. Skingra rökridåerna! 

Källor: C M Bergstrand: Från Borås och Ås härader på 1700-talet.

Sven Aremar: Staden-Havet-Människorna. Läsebok om Halmstad 1993.

Bilden: Elegant rökkonst. Foto: Pixabay