I dagarna var det jämnt fem år sedan den lömska pandemin intog även vårt intet ont anande land. Anade gjorde vi kanske, men hoppades väl i det längsta att vi - liksom under andra världkriget - skulle bli besparade. Så blev det inte och vi insåg snabbt att vi måste isolera oss, undvika folk och folksamlingar, handla mat på udda tider och ta alla de sprutor som erbjöds oss. Svårast var förstås att inte få träffa barn och barnbarn och att, de gånger vi trots allt fick till möten i parker och skogar, låta bli att krama om dem.

Vår första åtgärd blev att författa ett testamente, för man vet ju aldrig ... Men testamentsunderskrifter skall som bekant bevittnas och hur fixar man sådant om man inte får träffa folk? Listigt kom vi att tänka på att vi faktiskt har ett inglasat uterum. Där placerade vi oss själva med testamente och kulspetspenna och ringde sedan till grannarna som snällt ställde upp sig där utanför i den bitande kylan för att bevittna när vi skrev under. Så smet vi ut via en glassektion medan de klev in genom en annan. Mycket fiffigt!

Men vad skulle vi sedan fylla alla dessa många och långa lediga hemmadagar med? Det enkla svaret var PROMENADER! Varje dag och ibland flera gånger om dagen tog vi våra käppar och stavar och pinade iväg. Och när vandringarna på hemmaplan "tog slut" blev det till att sätta sig i bilen och färdas till andra berg, skogar och sjöar för nya strövtåg. Så började vi samla på kyrkoruiner, torpställen och ödegårdar sant fornminnen. Till sist insåg vi dock att vi behövde något mer att sysselsätta oss med, något kreativt. Vi behövde ett

PANDEMIPROJEKT

För mig var valet enkelt. Jag hade ju redan två gånger (1992 och 2010) publicerat mitt Magnum Opus: Den kungliga uppslagsboken BERNADOTTEÄTTLINGAR. Dags alltså för en tredje och avslutande volym. Detta tog mig nästan ett år av den av pandemin oss tilldelade dötiden. Tusentals och åter tusentals personuppgifter skulle kontrolleras och kompletteras, flera hundra bilder tillfogas och layouten justeras. Arbetsamt men roligt! Boken utkom på hösten 2021 - utan pandemin hade den sannolikt aldrig blivit till.

På samma sätt satte hustrun igång med att skriva av och redigera en gammal skomakares minnesanteckningar om sin barn- och ungdomstid i fattigbebyggelsen ÅSLE TÅ utanför Falköping, ett unikt tidsdokument från insidan. Den boken utkom 2023.

Nu är pandemin sedan länge officiellt över och livet har återgått till det normala. Vi har till och med börjat hälsa i hand igen och räds inte längre trängsel eller hosta och nysningar. Pandemin var på nästan alla sätt förfärlig och över 20.000 svenskar dog, däribland också många unga människor, något som känns särskilt grymt. I hela världen skördade Covid-19 mer än 18,2 miljoner människoliv [Dagens Medicin] - en siffra vi inte kan ta till oss, men som representerar lika många människoliv, som i förtid avslutats av en lömsk massmördare.

Men visst finns det vissa inslag, förorsakade av pandemin, som man ibland kan minnas med en viss saknad: 

• Lugnet
• Vilan
• Bokläsandet
• TV-serierna
• Promenaderna
• Projekten

För att inte tala om alla dessa härliga timmar framför släktforskningsskärmen som man annars inte hade haft samvete att genomföra ... och tid för att äntligen hinna gå igenom alla dessa DNA-träffar man fått och försöka reda ut om och hur man egentligen är släkt med dessa. 

Ingressbilden: Extrakt.se - den perfekta skogen