Här har man forskat i en och samma släkt - PICULELL - i över 55 år och nått så långt det rimligen går att komma med "vanliga" metoder. Trots alla ansträngningar finns det, liksom i alla andra familjer, hål i stamtavlan. De försvunna, de borttappade de osynliga. Man borde naturligtvis rycka på axlarna och ge upp - men si, det gör man inte! Luckan skaver och irriterar och när helst det finns en möjlighet att pröva en ny anfallsvinkel, så gör man det!

En sådan sorglig lucka utgörs av sämskmakaregesällen Alexander Andreas Piculell, född 1740, som ca 1763 försvinner från fosterlandet. Nu är han ju gesäll och sådana brukar vandra - men var ska man börja leta? Det blir att kasta sig ut i världsvida sökningar hos Familysearch, Ancestry, MyHeritage, Geni och Google i den fåfänga förhoppningen om träffar, som kan bli ledtrådar. För några år sedan hände det:

En dödsnotis för den 17-årige snickarlärlingen Joseph Pikolell, som dog den 15 mars 1839 på Alser Vorstadt Krankenhaus nära Wien, Österrike. I den första kolumnen finns en hänvisning till var han kommer ifrån. Jag får det (kanske) till: "Rudelsdorf in Böhmen" - en liten ort i vad som nu är Tjeckien. Hittar också en kvinna vid namn Theresia Pikolell, som bor i Wildenschwert, Landskron, Böhmen, och som 1859 får en uä dotter. Jag gissar att Theresia kan vara syster eller kanske syskonbarn till snickarlärligen i Wien, men vem vet... I en av notiserna nämns också Theresias morfar vid namn: Andreas Pikolell (!).

Kyrkoböckerna för Rudelsdorf - numera Rudoltice - finns både hos Familysearch och hos tjeckiska ARchiv ONline - där jag raskt kan plocka till mig en helt ny släktkrets. Avgörande är vigselnotisen 1803 för Josefs far och hans första hustru:

Här framgår att Andreas Pikolell är "Wildgärbergesell" - alltså en garvare som specialiserat sig på vilda djur (?) - eller också står det "Weissgärber". Det framgår också att han kommer från Gimbunnen i Altpreussen, d.v.s. Ost-Preussen. Han är av evangelisk religion, bor för närvarande i Landskron och (!!!) hans far heter också Andreas Pikolell. 

Gimbunnen - numera Gussev - liger i det Ost-Preussen som Stalin efter andra världskrigets slut tilltvingade sig. Huvudorten är KÖNIGSBERG - numera Kaliningrad - en gammal kulturstad som under 80 år av sovjetiskt styre lär ha förvandlats intill oigenkännlighet. Dit åker man bara inte ... 

Som tur är finns emellertid de gamla ¨preussiska kyrkoböckerna bevarade, dels hos tyska Archion - en betalsajt - men också delvis hos Familysearch, som dock av någon anledning tjuvhåller på en massa material. Jag får upp dopböckerna för Gimbunnen Altstadt och jublar inför denna notis - och än mer över lillasysters året därpå:

Där står fadern som Alexander - och saken är biff! Det är Alexander Andreas Piculell från Kvidinge i Skåne, som på något sätt tagit sig till Königsberg och sedan vidare till Gumbinnen. Där gifter han sig 1772 - se ingressbilden. 1776 föds ytterligare ett barn i Gumbinnen, Johann Mathias, men vart familjen sedan tar vägen är ännu obekant. Ber att få återkomma i ärendet.

Königsberg ja, det var där han bodde och verkade, Immanuel Kant (1724-1804) - även han i bilden ovan - den store filosofen som skrev banbrytande verk, bland annat inom områdena etik och kunskapsteori. Han levde hela sitt liv i Königsberg. Jag minns när vi läste filosofi på gymnasiet och den i övrigt förfärlige lektorn introducerade oss till Hjalmar Gullbergs fantastiska dikt om adjunkten Örtstedt och "Tinget i sig":

En vinterafton läser Örtstedt Kant
och finner honom verkligt intressant.

Men filosofens tyska flyter tungt.
Snart somnar över boken vår adjunkt.

I nattens dröm gror dagens tankesådd.
Kant illustreras och blir lättförstådd.

Det kommer, svept i brokig omslagsfärg,
till Örtstedt ett paket från Königsberg.

Aktas för stötar! står det utanpå
med petig stil som verkar rokoko.

Avsändare och varans fabrikant
är ingen mindre än professor Kant.

Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
Det står som innehåll: Das Ding an Sich.

Kring tinget i sig själv, de vises sten,
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?

Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
från det som ingen sett och ingen rört.

Om gåvan i hans grova händer sprack!
Han returnerar den med tusen tack.

Det finns de som ifrågarsätter släktforskarens iver och kunskapstörst i letandet efter svårfångad information om sedan länge avlidna, obskyra människor. De förstår helt enkelt inte att det är det som är det fina i kråksången:

Das Ding an Sich - Tinget i sig !

Så här ser stamtavlan över den så mirakulöst återfunna släktgrenen ut idag: