På tapeten

Har på sistone bläddrat igenom något tusental olika tapetprover, och kom då att fundera på det här med tapeter förr och nu... 

På den disiga medeltiden hade man färdigsydda tapeter,  eller gobelänger, oftast väldigt fint hantverk, med jaktmotiv eller något religiöst. Dessa tapeter satt dock inte uppe permanent, man monterade dem helt enkelt när det väntades gäster och man behövde pryda riddarsalen eller finrummet med eleganta motiv. Samt höja värmen, öppna spisar är nog trevligt, men kunde säkert behöva all hjälp de kunde få. 

I enklare hem kom, med pappersutvecklingen, ett antal bonadsmålare att uppträda som lokala konsthantverkare. Framför allt i Halland och södra Småland. Längre norrut, i de så kallade Hälsingegårdarna, dekorerade man direkt på väggen. Tapeter i vår tids bemärkelse dök upp i adelns palats under stormaktstiden. Då avbildades ofta figurer ur romersk eller grekisk mytologi, eller kanske rentav ur nordisk mytologi. Figurerna skulle då gärna förlänas anletsdrag från husets herre och dam, för att imponera på besökarna. 

När vägen till de ostindiska breddgraderna hade öppnats på allvar på 1700-talet, blev det siden på väggarna, gärna med någon form av orientaliskt mönster. 1800-talets tapetmode handlade, tror jag, mer om lokalt handvävda tapeter, gärna med riddarromantiska eller vikingatida motiv i tidens anda. Vid den tidpunkten hade ju också stora företag börjat etablera sig, och sälja tapeter. 

Nittonhundratalet har bjudit på diverse varianter. Under jugendtiden var tapeterna gärna beige, bruna eller mörkgröna, med något blomstermotiv. Efter krigsåren blev de ljusare, med moderna mönster och diskretare färger. På 60-talet kom op-konsten med surrealistiska mönster i bjärta färger till det svartvitrutiga golvet och de runda fåtöljerna. 70-talet var Marimekkos blomstertid bokstavligt talat. På 80-talet kom bårderna. Både tapeter och kakel skulle ha en färgglad rand med något mönster. 

Någonstans runt sekelskiftet blev allting vitt. Sedan svart. Och nu senast grått. Kanske går vi, med lite tur, mot beige härnäst?

Det är inte utan att man börjar längta efter något i stil med medeltidens färgsprakande gobelänger! 

Bilden: Fin tapet (och kristallkrona) i Julita gård sommaren 2019. Foto: författaren