På resande (släktforskar-)fot

Jag älskar att resa. Och intrycken jag får är många. Ibland leder de till något överraskande upptäckter och tankegångar...

Utom släktforskning har jag ju också dille på historia i största allmänhet. För ett par år sedan bilade jag norrut tillsammans med min syster. Hon hade lovat mig att vi skulle stanna till vid den så kallade 'Arkeologstigen' strax söder om Sundsvall. Men när vi svängde av från motorvägen, fick jag syn på något:

- En runsten! Det stod en runsten där! Hojtar jag med en upphetsning som bara en historienörd kan uppbringa.

Min syster vid ratten, betydligt lugnare:

- Nej, du måste ha sett fel. Jag såg ingen.

- Jo,jag lovar! Det var en!

Systeryster, som är en resonlig person, går med på att kolla detta på tillbakavägen. Och för en gångs skull har jag rätt. Det ÄR en runsten. Och inte vilken runsten som helst, utan den beryktade Burestenen! Det blev många bilder knäppta.

Och då hade ändå varken min syster eller jag en aning om att vi faktiskt är bureättlingar....

Ibland gör man närmast pinsamma upptäckter. För ett par somrar sedan, satte jag mig en ledig junimåndag på först tåg och sedan buss till Björklinge kyrka en bit ifrån Uppsala. Anledning: kryptan där Agneta Horn ligger begravd, var öppen för besök denna vecka. Normalt är den dold under kyrkgolvet. Det var en spännande upplevelse, men när jag gick runt kyrkan en sväng i väntan på att visningen skulle börja, spanade jag in en gravsten där en man och en kvinna var inhuggna i relief. De var föräldrar till Bror Hjorth! Konstnären själv ligger också begravd där. Och det hade jag ingen aning om. Trodde Bror Hjorth höll till betydligt längre norrut. Faktiskt nästan lite genant....

Vissa sevärdheter kan få en att fatta avgörande beslut:

För några år sedan åkte jag runt i mina anors Västergötland, kallat Prästergötland (ja, dom var präster och prästdöttrar nästan hela bunten anor på den linjen) tillsammans med en bilburen kompis. Ett av ställena vi lät bilen klättra upp till, var Kattunga kyrkoruin, där åtminstone en av mina präster troligen varit verksam. Utsikten över markerna och kullarna var förtrollande, men det var faktiskt ruinen också.

När jag klev in i bilen igen, meddelade jag kort och gott: ”Jag har bestämt mig. Här ska jag gifta mig”.

Sedan är det ju det här struntlilla problemet att det krävs två personer för att gifta sig....

Man kan även få uppslag till framtida serviceinrättningar:

I samma trakter, träffade vi en fantastisk lokalhistoriker. Han kunde allt, och han var outsinlig. Vi blev faktiskt tvungna att avbryta honom, eftersom vi hade ett annat ärende, men när vi en stund senare skulle åka därifrån, kom han körande i sin bil. Han bromsade in bredvid vår bil, och vevade ner rutan. Min bilkörande kompis, som satt närmast i vår bil, gjorde detsamma. Varpå han fortsätter som om vi aldrig skilts åt:

”Det vita huset därborta var förr ett spannmålsförråd. Där samlade man det som skulle bli prästens tionde....”

Han berättar en spännande historia om en bonde som stal av prästens tionde, men åkte fast. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, för jag har fått en Vision: 'Drive-in lokalhistoria'. Javisst!

Vi har väl alla, vid bilturer, stannat till någon gång vid en sådan här stor Turistinformation-skylt. Karta över traktens sevärdheter, och information om hur man kör dit, var man kan övernatta och liknade. Men tänk om man istället för karta kunde trycka på en knapp. I en liten display kommer det då upp ett telefonnummer eller en kod som man knappar in. Sedan blinkar displayen: ”anländer om x antal minuter”. Man trycker ok, och bidar sin tid.

Efter x antal minuter, kommer det en bil, vars förare vevar ner rutan, och börjar berätta: 'Huset ni ser här på andra sidan gatan....' Se där, en helt ny servicegren!

För tänk, så OTROLIGT mycket lokalhistoria det finns lagrat i människor runtom i vårt avlånga land! Och – nej. Den finns inte på nätet.

Bilden: Utsikt över Surteby från Kattunga kyrkoruin, Västergötland