Natt i Gamla Stan

Gamla-stan-by-night-014

En sen höstkväll för några år sedan, åkte jag iväg till Gamla Stan här i Stockholm för att affischera något släktforskarevenemang.  

Det var mörkt och kulet, men förvånansvärt varmt ute. Jag stötte på ett par grupper ute på spökvandring med guide, men annars var det så gott som fullständigt folktomt i denna annars så livliga stadsdel. 

På något sätt, satte mörkret och tystnaden mig i kontakt med historien i detta det ursprungliga Stockholm. När jag passerade Järntorget, funderade jag på om detta kanske var Agnefit. Kung Agne kom till platsen för Mälarens lås och hade erövrat en konungadotter vid namn Skjalf på andra sidan Östersjön. Han firade nu bröllop med henne i eldsljuset på ängen (= fit). Som så ofta på den tiden, tog man sig lite för mycket till bästa, och snart sov både Agne och alla hans krigare djupt i sitt rus. Det var vad Skjalf hade väntat på. Kvickt befriade hon sina fängslade landsmän, och tillsammans fäste de ett rep kring Agnes hals, och fäste det i hans kostbara halsring, ett byte han tagit från Skjalfs far. Sedan slog man repet runt en trädgren, och  hissade upp Agne, som naturligtvis hängdes. Därefter tog Skjalf och hennes män till flykten. När Agnes män vaknade och upptäckte vad som hänt, var de skyldiga redan långt borta. Men på den tiden då detta ska ha hänt, var Gamla Stan inte stort mer än en vass klippa som stack upp ur havet. Kanske är det så att händelsen egentligen utspelade sig vid Edsviken, vars närbelägna kungahög sägs vara lagd över Agne? Ingen vet säkert.

Fortsätter längs Österlånggatan, mina steg ekar ensamma i natten. Sneglar uppåt Bennickebrinken, där den oansenliga svarta dörren leder ner till svartbrödernas källare. Tänker mig att mina steg egentligen är hovklapper från en medeltida häst, med en trött resenär på ryggen. Kanske skulle resenären binda hästen utanför, bli välkomnad ner i källaren, som var härbärge, kanske få sig en bägare vin och lite bröd, eller torkad frukt, och så få vila ut på en enkel halmbädd under natten. 

Upp till Stortorget, lika tyst och öde. Det lurar mörka skuggor i gränderna. Lite obehagliga tankar kommer smygande. Jag passerar Kåkbrinken och spanar ner på de fuktiga gatstenarna. Nej, de är inte rödfärgade. Ja, det är inte rätt datum för några spöken efter Stockholms Blodbad heller, vi är inte framme i november ännu. Enligt legenden ska den som besöker torget natten mellan den 8 och 9 november se dansande skuggor av de som blev avrättade här år 1520, och om det regnar, är vattnet som rinner nerför Kåkbrinken rött... Nej, jag tror inte på spöken, men en så'n här natt verkar gränserna mellan förnuft och fantasi lite flytande. 

Det finns en anslagstavla borta vid Mårten Trotzigs gränd också, jag hastar dit. Kan förstås inte låta bli att snegla ner i den fascinerande, smala gränden. Mårten Trotzig, denne mäktige tyskfödde handlande i järn och koppar köpte fastigheter i Gamla Stan 1597 och 1599. Låg de vid gränden? Jag försöker komma ihåg. Däremot minns jag att han blev ihjälslagen i Falun, dit han rest i affärer, år 1617. 

Det stora huset vid Baggensgatan 23 har helt och hållet svarta fönsterrutor ikväll. Annat var det  nog när huset var känt som 'kapten Ahlströms jungfrubur'! Ahlström, som själv bodde på annat håll i Stockholm, köpte huset 1760, förmodligen på jakt efter den ofantliga guldskatt som enligt legenden finns nedgrävd i husets källare, och som vaktades av en förtrollad prinsessa. Ahlström annonserade efter folk att bilda skattgrävningsbolag med, men ingen nappade tydligen. Då hyrde kapten Ahlström istället ut lägenheter i huset till mestadels lättfotade unga damer. I stort sett var det en bordell, ett hus som Bellman i en av sina visor uttryckligen varnar för. Flickorna var borta år 1784, när dåvarande hertig Karl, senare Karl XIII, fick nys om skatten. Han fick några av sina frimurarbröder att ställa upp på idén, och kom ditsmygande med sällskap och grävare nattetid. Någon skatt hittade man aldrig, däremot ådrog sig sällskapet efterhand en del uppmärksamhet, och vilda rykten började florera om vad herrarna egentligen hade för sig i husets källare...  Herrarna blev identifierade, och fick ge upp sina försök till skattgrävning. Så kanske ligger skatten kvar?

Jag är klar med affischeringen och återvänder ner till Mälartorget för att ta tunnelbanan hem. Mitt enda sällskap där är de ögonmilda gatlyktorna. Jag försöker föreställa mig hur det såg ut förr, på försommaren, när lövbåtarna kom från Mälaren. Då blev det lövmarknad! Man köpte lövträd att smycka portarna med, kvistar att binda midsommarkransar av, och viskor att hänga över dörrar och fönster, eller lägga framför porten. För en gångs skull luktade det gott i Gamla Stan, friska löv istället för avskräde. Kommersen bör ha varit livlig, man sålde andra produkter också. Ett ljust och färgglatt skådespel.

Jag åker hemåt, nöjd med affischeringen, men också med en längtan efter vår och grönska...

Bilden: Låg Agnefit här? Norra Bankogränd ner mot vattnet. Foto: författaren.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Skatte, Skratte eller Gråtverket
Lars och Linda Furberg
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild