Några dagar sedan

När det gäller släktforskning så innebär det till stor del att titta tillbaka, så därför tar jag mig friheten att gå tillbaka några dagar och fundera lite på Fars dag.  Det är kanske lite kortare tillbakablick än vad vi är vana vid, så det blir något mittemellan framtidsforskning och vanlig släktforskning.

Vid senaste Fars dag så kom den nya TV-serien Genjägarna ut till alla de som ville eller vill se framöver. Att det som är mest aktuellt är saknad av information om fäder verkar uppenbart och det gör att forskningen hamnar ganska mycket i närtid, men det gör den inte mindre intressant. Att göra ett underhållningsprogram kring en sådan allvarlig fråga som att hitta sin far eller, som det också sker, bli av med den som varit far hela livet, är en balansgång. Det har säkert funnits både den ena efter den andra stötestenen under de två år som det tagit från idé till verklighet, från det att Fredrik Mejster började nyttja sina kontakter med SVT tills des att vi kunde se resultatet. Men visst är det spännande program och det kommer fram känslor.

Egen bild

Men det finns ju många andra tillfällen, som inte syns i TV, när vi ser resultat av forskningsframgångar.  Att få fira Fars dag för första gången på 80 år kan vara en sådan sak.  Jag citerar en kommentar: ”En stor händelse idag, för första gången, vid 80 års ålder, kan jag med glädje, postumt, hylla min far på Fars Dag.”  Det finns säkert liknande känslor hos de som får sina svar, som får sina livslånga funderingar kring vem som är far besvarade.

Men inte alla är lika lyckligt lottade, det finns en annan sida av myntet också. Det kan vara svårt med besked om att den som man ansett vara sin far under alla år, inte är den biologiska fadern.  Det kan vara svårt att acceptera. Men det kan också resultera i nya upplevelser. Jag har för några år sedan berättat att jag hjälpte en person att topsa sig, och svaret på testen visade att den man han växt upp med, hans farfar, inte var hans biologiska farfar.  Det var svarta ögon och en inneboende ilska som mötte mig när vi träffades efter testsvaret.

När jag en tid senare såg personen komma mot mig på en trottoar undrade jag om det var bäst att byta trottoar, men så blev det inte. Han strålade av glädje när han såg mig, och kom fram och sa: Jag är nog den lyckligaste personen för jag har två farfar, en jag växt upp med och en som är min biologiska.

Det gick ju bra med han som tappade sin farfar men fick två, men det finns andra som det inte går lika bra för, så det finns hela tiden ett stort ansvar för hur vi använder de tester som finns, hur vi förbereder de som vi ber testa sig för att hjälpa till i sökandet och sist, men inte minst, hur vi kontaktar de som berörs av våra upptäckter.  Det är inte alla som blir glada för den nyupptäckta familjemedlemmen, så det gäller att vara riktigt försiktig och verkligen känna in, både hur man framför information och när. Det finns skräckexempel på hur man inte gör, att åka hem till någon som fyller år och gå in på en fest och gratulera födelsedagsbarnet till den nyupptäckta dotter, som står fram honom nu, är ingen bra idé.

Så även om det blir fest för många, att få fira fars dag för första gången, så finns det andra som kanske inte kan fira samma man som tidigare utan blivit av med sin far. Så visst finns det olika sidor av myntet, men i de flesta fall verkar det ändå vara lycka som förknippas med det nya firandet av fars dag.  Tänk om vi kunde samla ihop alla fars dagshistorier, och publicera dem, det skulle säkert bli en storsäljare.

Undrar vem som tar tag i det projektet, är det kanske Du.