När släktforskningen går i stå

Släktforskning har naturligtvis, som alla hobbyverksamheter, sina vågdalar. Ibland forsar man igenom kyrkböcker, mantalslängder och annat som en furie, letar alternativa vägar, eller jagar DNA-matchningar runtom i världen. Men... 

'Det är bara att kolla i dödboken'... men varför blir det inte av? Det finns förstås en massa olika anledningar till att släktforskningen kan göra halt:

1. Livet kommer emellan. Du eller någon närstående blir sjuk, får äktenskapsproblem eller trassel på jobbet. Eller en svår skada på bostaden. Allt sådant som upptar ens vakna tid, och släktforskningen glider naturligtvis in i skymundan. 

2. Någon annan har redan kollat i dödboken och kommit vidare, hittar du ute på nätet eller i någon pärm i den lokala släktforskarföreningens lokal. Då är det lätt att luften går ur en. Förvisso, det kan aldrig sägas nog många gånger: lita bara på din egen släktforskning! Du måste ALLTID kolla alla uppgifter du får från andra forskare! Men i ärlighetens namn: när man berett sig på nya upptäcktsfärder - hur roligt är det att istället bara sitta och vidimera det någon annan redan upptäckt? Det kräver en del självövervinnelse, och ibland har man den inte. 

3. En annan släktgren verkar mer spännande.  Istället för att 'kolla i dödboken' upptäcker du att du kanske har en adlig person/en mördare/en försupen präst på någon helt annan gren av din släkt. Då är det förstås väldigt mycket mer lockande att kliva på det tåget istället. Men först skulle du ju... risken är stor att det varken blir det ena eller det andra. 

4. Kollen i dödboken, som skulle vara så 'bara' misslyckas totalt. Personen finns inte alls död i den församlingen. Inte heller i omgivande församlingar hittar du din döda ana. Vad göra nu då? Idétorka sätter in, och släktforskningen blir liggande. 

5. Force majeure. När det inträffar sådana där saker som ingen människa kunnat förutse. Jag tänker då på pandemin, när arkiven stängde. Plötsligt blev det att sitta ensam på kammaren och släktforska istället för att ha trevliga diskussioner med andra forskare under kaffepauser och annat. Visst, många fick möjlighet att släktforska extra mycket under pandemin, och tog vara på den möjligheten, men en del tappade orken och lusten utan den gemenskap som trots allt finns bland släktforskare. 

Så vad gör man då, när man inser att släktforskningen stannat upp alldeles? Kanske djupdyker ner i något närliggande ämne, som hembygdsforskning, historia i största allmänhet eller samhällskunskap? Förr eller senare vaknar släktforskarinstinkten nog till liv igen, och börjar pocka på uppmärksamhet. Den är rätt lättväckt. Det kan räcka med en rad i en bok, eller en fråga från någon, så är du där igen. 

Och ta det lugnt. Som jag brukar säga: fördelen med döda förfäder och anmödrar är att de i regel är kvar där du lämnade dem! 

Bilden: Sockenbok från Sätila, Västergötland, symboliskt igenslagen... Foto: författaren