När koleran slog till

Runt om i Sverige finns det massor av kolerakyrkogårdar. Kanske i de flesta församlingar. I många fall finns de kvar men kan vara bortglömda. Här och var kan man se en skylt med "Kolerakyrkogård" i ett snår i skogen. Tidigare i veckan gick jag på Badelunda fornstig i skogen öster om Västerås och såg på håll ett litet område omgärdat med staket. Det är Badelunda kolerakyrkogård.

Där finns en skylt vid ingången som berättar om tillkomsten. Bara en enda person är begravd här, den lilla flickan Charlotta Albertina Myhrman som var det enda koleraoffret. Hon dog den 18 november 1853. Många fler dog i kolera det året, men på andra håll i landet.

På skylten berättas om det enda koleraoffret i Badelunda församling. Eget foto.

Badelunda dödbok om Charlotta Albertinas död 1853, vänstersida och högersida. Bildkälla: Arkiv Digital.

Det här är den enda stenen som finns på den lilla kolerakyrkogården, men den har ingen text och frågan är om den är rest över Charlotta Albertina. Eget foto.

Koleran var en farsot som första gången drabbade Sverige 1834. De första fallen var i Göteborg i juli det året och epidemin spred sig snabbt, först norrut på västkusten och sedan vidare i Sverige. Många familjer drabbades hårt, i mina barns släkt i Västergötland finns en familj som på några dagar förlorade tre små pojkar.

I Göteborgs Domkyrkoförsamling var det två vuxna män som dog i kolera den 30 juli 1834, ett par av de första fallen i Sverige, men i augusti dog oerhört många fler. Juli månad hade 15 döda, i augusti dog flera hundra. Det är sida upp och sida ner i dödboken, alla döda i "farsoten cholera" har prästen skrivit. Augusti var värst, det fortsatte en bit in i september men mattades sedan av. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men koleran återkom, i flera epidemier. Ungefär vartannat år på 1850-talet och till sist 1866. Att den spred sig vid den här tiden, främst i fattigkvarteren, hade med den stora tillväxten i städerna att göra. Man levde trångt och ohygieniskt, t ex saknades som regel avloppssystem.

Kolera orsakas av en bakterie. Ett led i att minska smittspridningen var att begrava de döda på avlägsna platser, precis som man gjort med pestoffer tidigare.

Historikern Daniel Larsson vid Göteborgs universitet har skrivit en bok om de svenska kolerautbrotten, "Kolera - samhället, idéerna och katastrofen 1834" (Carlssons Bokförlag 2015). Här får vi veta det mesta om 1800-talets kolera och hur det drabbade folk i Sverige, men också hur man försökte skydda sig.

Trots att koleran härjade i både Finland och Norge åren före 1834 slapp vi utbrott då, ända till i juli detta år när Göteborg drabbades. Då hade man redan börjat tro att vi skulle bli förskonade. Några veckor senare hade sjukdomen spridits till Stockholm.

Badelunda sockens enda koleraoffer 1853 Charlotta Albertina var född den 11 juni 1850 och alltså bara tre år gammal. När hon dog var hennes mor änka, hennes far grenadjären Carl Petter Myrman hade dött bara några månader efter Charlotta Albertinas födelse och änkan och barnen hade fått lämna ryttartorpet på Myrby och flytta in i fattighuset. Föräldrarna Carl Petter Myrman och Anna Stina Melin hade gift sig 1835 och var då några och tjugo, båda två. De fick tre döttrar och tre söner och ett par år innan Charlotta Albertina föddes dog en av hennes bröder. De som överlevde var Anna Mathilda född 1836, Christina Carolina född 1839, Carl Peter född 1842 och Jan Eric (som ibland kallas Johan) född 1846. Alla klarade de sig undan koleran, även under kommande epidemier.

Charlotta Albertinas familj i Badelunda husförhörslängd vid tiden för hennes död. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag vet inte var fattighuset i Badelunda låg men kanske i närheten av kyrkan. Kolerakyrkogården ligger en bit därifrån, mindre än en kilometer söder om kyrkan, väldigt nära byn Skälby. Och det var på Skälby som Carl Petter Myrman fötts 1812. När han dog 38 år gammal skrev prästen att han "levt ärligt och beskedligt". Krig hade han ju sluppit vara med i, men värre blev det uppenbarligen för hustrun Anna Stina efter hans död eftersom hon och barnen hamnade på fattighuset. Äldsta dottern Anna Matilda flyttade hemifrån redan som 15-åring, och flyttade då in till Västerås. Hon gifte sig så småningom och fick det bättre, efter sin makes död 1876 kom hon tillbaka till hemtrakten och blev lanthandlare i Irsta, med tre egna barn och makens tre barn som styvbarn i sin familj. Hon dog i Lindesberg 1920.

Efter yngsta dotterns död i kolera flyttade Anna Stina också till Västerås. Christina Carolina kom så småningom till Stockholm och gifte sig. Hon dog där som änka 1928. Då hade modern varit död sedan år 1900. Lillebror Jan Eric flyttade omkring på olika drängplatser i flera år men dog ung, redan 1870 i Västerås, strax efter att han fyllt 24 år. Storebror Carl Peter blev torpare i Romfartuna, gifte sig och fick barn och levde till 1915, en av hans döttrar emigrerade till Amerika. Men det är deras lillasyster Charlotta Albertina som lämnat spår till eftervärlden utanför den egna familjen, genom sin död i kolera.

Så här liten är kolerakyrkogården i Badelunda lite söder om kyrkan. Tanken var förstås från början att fler skulle begravts här men församlingen förskonades från fler koleraoffer. Eget foto.

Tillägg 2020-04-27: Badelunda hembygdsförening har gjort en film från kolerakyrkogården. Den finns på Youtube.