När farfar var ung...

Undertecknad har en viss faibless för äldre släktforskning och dito historia. Jag är i dålig form den dag en runsten eller en medeltidskyrka passerar utan att jag inspekterat. Men för några dagar sedan, vid städning av hyllor hemmavid, hittade jag några kopierade sidor som fick mig att fundera på hur det 'gick till när farfar var ung'. 

Att föräldrar efter århundradens bundna namnformer (äldste pojken fick farfars namn, äldsta flickan mormors osv) verkligen släppte fantasin lös runt förra sekelskiftet insåg jag efter att ha läst i diverse mantalsregister för Stockholm på 1920-talet. En stackars golvläggare har begåvats med förnamnen Helidorius Egidius.  En annan person heter Zeke Ödlevi. Troligen är den sistnämnda en kvinna, men jag är inte helt säker... En annan företeelse som är ganska tidstypisk såg jag också i mantalslängden vid samma tid: en ung man har yrkestiteln 'polettpojke'... 

Förutom namnfantasi, hade man en rörande tilltro till att allt nytt var av godo. På 1930-talet lanserade man en cigarrett som hälsobringande, och särskilt lämplig för att motverka hosta... 

Föreningslivet blomstrade. Mina upphittade kopieblad, som kommer från boken '1870 års män.  Minne' berättar om hur bröderna' år 1925 åkte 'På sommarfärd i Dalarne'. Man besökte Blötberget (raskt omdöpt till Mont de Bleute) där man besåg gruvorna, Falun där man åt på restaurang Kullen, där en av årsbröderna 'fick orkestern att spela en jazz'. Senare framkom att samme glade årsbroder bjudit hela orkestern på punsch, vilket man i de motbokstider som rådde, verkligen förvånade sig över i årsberättelsen. När man sedan läser att ett par av herrarna hade 'växlat rum' och ställt till med ett 'fasligt rabalder' frampå småtimmarna, så inser man att det nog inte bara var punsch som hade flödat... Nästa dag besåg man Rättvik och Siljan, samt intog måltid i Leksand. Det hurrades och man läste upp telegram som kommit från frånvarande årsbröder. När det så blev dags för avfärd, var det en av herrarna som trivdes så bra att han 'beslöt sig för att stanna några dagar och vila upp sig'. Det hela är mycket målande och färgstarkt skrivet, och ger en brokig bild av hur ett möte med årsbröder kunde gå till. GF hade en mängd årsbrödramatriklar, där man inte bara skriver om brödernas 50-årsjubileum utan också har foton på varje broder (nästan) samt biografi med data om hustrur och barn. Således en guldgruva för oss släktforskare, om man har anor som 'bara' varit okänd bankkamrer eller lanthandlare i hela sitt liv. Här får de sina femton sekunder i rampljuset! 

En annan bok jag bläddrade i med liknande upplägg hette 'Körsången i Sverige'. Det tjocka bokbandet var indelat i tre delar; Götaland, Svealand, Norrland. Här finns minst lika många kvinnor som män, vilket nästan är ännu mer värdefullt för släktforskaren. Här har vi kanske en Anna Andersson från Knäckebröhult. Född, vigd, sin mans hustru och sina barns mor i ett och samma Knäckebröhult. Men i körsångarmatrikeln har hon sitt foto med, här står när hon är född, vilket röstläge hon har, och kanske har hon rentav deltagit i körresor till andra delar av landet? 

Så glöm för all del inte de tjocka luntorna från 'när farfar var ung'. Där göms många människoöden och en väldigt speciell tidsatmosfär.

Förresten. Årsbrödraföreningarna finns fortfarande. Min mentor var med i '1920 års män' och han fick mig att kikna av skratt när han visade mig ett papper som innehöll en inbjudan till en bussresa med sagda sällskap. Där läste jag bland annat 'lunch 320:- inklusive damer'. Nu menades förstås medföljande fruar, men ändå.... 

Lite grann av årsbrödrasjälen från förr verkar ha hängt med ändå! 

Bild: Ordförandeklubba modell äldre. Bild från Pixabay.