'Medan andra spelt, har jag granskat örter' - Pehr Osbeck, ostindiefarare

År 1723 den 9 maj föddes på torpet Os, eller  Oset, Hålanda, Västergötland en liten gosse som blev döpt till Pehr. Föräldrarna var torparen Hans Andersson och hans hustru Rangela Andersdotter. Den unge sonen Pehr upptäcktes ganska tidigt vara utrustad med läshuvud, och han fick hjälp att ta sig först till Göteborgs trivialskola 1733, vidare 1740 till Göteborgs gymnasium, och slutligen, 1745 i september, skrevs han in vid  Uppsala universitet. 

Det var i Uppsala som han kom i kontakt med Carl von Linné och hans naturalieseminarier, och det dröjde inte länge förrän Osbeck, som han nu hade bytt efternamn till, var en av Linnés ivrigaste lärjungar. Linné å sin sida fattade förtroende för ynglingen, och samma år, 1750, som Osbeck prästvigdes, blev han på Linnés rekommendation kallad till skeppspräst i Ostindiska Kompaniet. Här hoppade inga halta löss, utan redan samma år, alltså 1750, äntrade Pehr Osbeck Kinafararen 'Prins Carl' i Göteborgs hamn och for iväg. 

Fartyget följde den då vanliga rutten för Ostindiska Kompaniets båtar; strandhugg i Cadiz i Spanien, som Osbeck skildrat utförligt i sin dagbok från resan, mellanlandning för proviantering på Teneriffa, och ytterligare ett stopp på Java innan man kom fram till Wampo i Kanton, Kina. 

Under resan, som pågick till sommaren 1752, samlade Osbeck många rara växter, framför allt i Kanton-provinsen. Men han var en glödande samlare, som ville iland överallt där båten lade till, och klagade i brev hem till Linné hur svårt han hade att få låna skeppets 'julle' så ofta som han ville. Väl framme i Kanton, samlade Pehr Osbeck inte bara växter, han studerade också befolkningens seder och bruk, ekonomi och jordbruk. 

Sammanlagt omkring 900 för västvärlden hittills okända växter kom Osbeck hem till Göteborg och sin läromästare Linné med. Tyvärr inte den av mästaren hett eftertraktade tebusken. En sådan hade verkligen plockats, men dessvärre råkade den falla överbord vid fartygets avskedssalut i Kanton...  Linné var glad ändå, och hedrade sin lärjunge med att uppkalla den nyanlända växten guldrosfjäder efter honom: 'osbeckia chinensis' heter den på latin. 

Ostindiska Kompaniet ville att Osbeck skulle följa med ut på en ny resa, men tyvärr hade Pehr drabbats av hälsoproblem. Han kallade det 'andtäppa', jag gissar att det var någon form av astma. Så det blev tjänst på landbacken istället, som huspredikant och bibliotekarie åt Carl Gustaf Tessin som då innehade Läckö slott. Sex år var Osbeck där och trivdes mycket bra. Sedan hade Tessin dessvärre råkat på obestånd, och var tvungen att säga upp Osbeck. Men herrarna förblev goda vänner livet ut ändå. 

Till Hasslöv i sydligaste Halland kom Pehr Osbeck sedan som hjälppräst, då den ordinarie prästen Herlac Dahlberg hade blivit gammal och skröplig. Det var förmodligen då som Osbeck träffade  Herlacs brorsdotter Susanna. Det blev giftermål, och vid  Herlac Dahlbergs bortgång blev Pehr Osbeck präst i Hasslöv, år 1760. Osbeck blev så småningom prost över Laholms prosteri och skrev sin utförliga 'Beskrifning öfver Laholms prosteri' som tyvärr inte kom ut i sin helhet förrän på 1900-talet på grund av Osbecks knappa ekonomiska omständigheter. Det är på försättsbladet till den boken som Osbeck skrivit följande rader om sig själv:

'Då andra supit har jag läsit/Då andra sovit har jag skrevit/Då andra spelt, har jag granskat örter/Då andra dött har jag tänkt på döden/Nu gör han mig ej häpen'

Samla på växter och insekter fortsatte han med hela livet, och han brevväxlade med Linné så länge denne levde. 

Pehr Osbeck dog i Hasslöv 1805 23/12. Redan innan han dog, hade han valt ut den sten han ville ha som gravsten: en vanlig enkel sten som han ofta använt som stöd när han satt eller låg på marken och studerade någon växt eller insekt. Idag har han egentligen två gravstenar på Hasslövs kyrkogård: dels den stenen, dels den som Vetenskapsakademin reste till hans minne år 1927.  Och kanske det bästa ärominnet; Osbecksrosen. Den blomman växer egentligen inte i Sverige idag, men en ihärdig prästdotter bearbetade Linnéinstitutet i London, och kunde därefter plantera ett skott intill Osbecks grav. Den rosen blommar än på somrarna. Jag tror att Osbeck skulle ha uppskattat den ärebetygelsen.

Susanna Dahlberg är lillasyster till min farfars mormors farmors mormor Agneta Dahlberg. 

Bilden: Stenen, ganska medfaren nu, som Vetenskapsakademin reste 1927 till Pehr Osbecks minne på Hasslövs kyrkogård. Foto: författaren

Texten ovan är ett utdrag från min släkttidning An-Lunden (2007:2)