Maria Katarina Olofsdotter Brännbergsliden

Maria Katarina Andersson f. 1799Maria Katarina Olofsdotter gift Andersson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Maria Katarina Olofsdotter föddes i Hällfors, Burträsk som dotter till krononybyggaren Olof Hindriksson därstädes och hans hustru Elsa Johansdotter. 19 år gammal fick Maria Katarina tjänst som piga i Åbyn, Burträsk. Några år senare arbetade hon som piga i Ljusvattnet, också det inom Burträsk socken. 1823 vände hon hem till sina föräldrar och syskon i Hällfors. I december samma år fick hon en son utom äktenskapet.1828 vigdes hon med Olof Andersson f. 13 maj 1807 från Ljusvattnet, Burträsk. I äktenskapet föddes fem döttrar. 1838 blev makarna bönder i Brännbergsliden, Burträsk. 9 juli 1887 avled Olof. Maria Katarina vårdades i hemmet av ogifta dottern Eva Maria. 1 juli 1901, i en ålder av 102 år, 4 månader och 19 dagar avled Maria Katarina.

Samma år som Maria Katarina fyllde 100 år skrev Skellefteå Nya Tidning den 23/11 en artikel om henne. De skrev bland annat: "Med det jäktande liv som i vår tid föres inom alla samhällslager bli de höga åldringarne allt sällsyntare och ännu sällsyntare äro de, som i sin ålders höst kunna glädja sig åt så gott som obruten wigör och goda kroppskrafter. I Burträsk socken i Westerbotten finnes emellertid en gumma, som om hon lefwer över nyåret, kan skåda tillbaka på en livslängd, som infallit under icke mindre än tre sekler. En läkare bördig från Sundsvall, har under ett förordnande uppe i dessa trakter, aflagt ett besök hos den gamla och meddelat Sundsvallsposten följande skildring deraf: Omkring 9 km från Burträsks kyrkoby, ett stycke på sidan om gamla landsvägen, ligger en enstaka by, kallad Brännbergsliden. Jag hade hört, att der skulle finnas en gumma, om 100 år och då jag förut aldrig hade warit i tillfälle se eller komma i beröring med någon person äldre än 85 år beslöt jag en dag att göra den åldriga ett besök. Jag tog skjuts å gästgifwaregården och anlände efter en färd i sakta skridt (det war i wärsta regnperioden i början av oktober) till hennes bostad. Ditkommen emottogs jag på trappan av gummans 66-åriga ogifta dotter Ewa, kallad "den unga flickan", och fördes in i stugan, som bestod af ett torftigt rum, der wid spiseln satt en kwinna, af hwars yttre jag slöt, att hon war den eftersökta.

-Mor, doktorn är här. Detta dotterns tilltal kom gumman att stiga upp från spiseln, der hon just war i färd med att koka sitt aftonkaffe och gå öfwer golfwet fram emot bordet hwarpå stod en lampa.Hwad som härvid genast frapperade mig, war den spänstighet, med hwilken hon rörde sig och detta gaf, sedan öfliga helsningar utbytts, en osökt anledning till samtalets början.-Gumman är duktig att gå, ser jag.-Åh ja, går wäl an-swarade hon något stött och i en ton, som angaf, att hon ej tycktes upplagd för något samtal, men dottern, som war mycket frispråkig, berättade då, hurusom gumman dagen förut utan käpp gått 1 1/2 km till ett kafferep.Då jag emellertid önskade tala wid gumman själf, sökte jag genom litet medfördt win, som hon tacksamt antog, få henne stimulerad, hwilket lyckades, så att hon på min uppmaning kunder berätta, hurusom hon hette Maria Katarina Olofsdotter och war född den 19 februari 1799. Hennes senaste födelsedag hade warit särskildt högtidlig, derigenom att ortens presterskap och en del andra personer uppvaktat gumman med presenter och lyckönskningar. Hon var enka sedan 10 år tillbaka, då hennes man, som war torpare, dog 80-årig. Hennes närmaste stöd war nu den ofwannämnda 66-åriga dottern, som om dagarna war borta på arbete, och genom hwilken hon hade sitt lifsuppehälle. Hon hyste och uttalade stor afsky för att lefwa på fattigwården.

-Men kan gumman reda sig ensam om dagarne, när Ewa skall vara borta?

-Åh det går bra det-blef hennes korta, men twärsäkra swar. Under samtalets gång hade jag tillfälle att få en klar bild af det för många åldringar karaktäristiska, säregna förhållander, att de wäl minnas forntida händelser, men oklart och stundom ej als nutida. Så t.ex. erinrade sig denna gumma ryssarnes framfart och härjningar i Westerbotten 1809. Hon war ju då blott ett barn men kunde likwäl beskrifwa en del saker riktigt i detalj. Särskildt intressant war att höra hennes lifliga berättelse om, hurusom, sedan fred blivit sluten, tre ryssar kommit ridande genom Burträsk och frågat ett par infödingar om wägen åt ett visst håll. De båda Burträskborna hade wäl wisat wägen, men okunniga om ingången fred, sändt efter ryssarne ett par kulor, som dödat twå aw dem, hwilkas hästar de bemäktat sig.Den tredje lyckades undkomma och inberättade saken till högkwarteret, der förbittringen blew så stor, att krig ånyo höll på att utbryta och försoning enbart kunde winnas genom att de båda "skyttarne" utlemnades åt ryssarne, som uppställde och nedsköto dem utanför Burträsk gästgifwaregård, en händelse, hwartill gumman warit åsyna wittne.Detta och mera från hennes barndomstid berättade hon tydligt och korrekt, men för hwad som passerat på hennes ålderdom, och i dessa saker måste hennes dotter alltid komma henne till hjelp.Också gaf hon upprepade gånger sitt missnöje till känna med nutida seder och anordningar, i hwilka hon ej rätt hwäl tycktes trifwas. "Annorlunda war det gammalt"-sade hon ofta och med en min, som nogsamt wittnade om, hwad hon tänkte.-Orkar gumman wara uppe hwarje dag och har gumman alltid varit frisk?

-Jag stiger upp hwarje dag kl. 8 och kan wara uppe till kl. 9 om det gäller. Frisk har jag alltid warit, så när som, på en gång, jag minns inte när det war. Dottern upplyste nu, att hon warit sängliggande några dagar för 5 år sedan och af symptomen att döma tycktes gumman ha fått göra bekantskap med en så modern sjukdom som influensa. Jag passade nu på och gjorde en kort undersökning av hennes kroppstillstånd. Kroppen war af medellängd, hullet reduceradt, dock ej till ytterlighet. Muskulaturen särskildt å händerna, som i öfrigt wisade förändringar, atrörisk. Hufwudet betäckt med ett tätt sittande långt hår, som ännu ej war fullständigt grånadt, Pannan och ansiktet i öfrigt djupt rynkat. Fullständig blindhet å vänster öga. Med det högra kunde hon jämförelsewis god syn och kunde med tillhjelp av glasögon läsa i en bok. Hörseln förswagad. Dock kunde hon uppfatta pickandet af ett tidur, som lades tätt till örat. Hjertwerksamheten något oregelbunden och wisade tecken till ökadt tryck i kärlsystemet. Också kändes pulsarterna starkt kalkwandlande, nästan så hårda som blyertspenna under fingret. Pulsen liten, långsam och något oregelbunden. Från lungor och matsmältningsorgan intet att anmärka. "Räkna i hufwudet" kunde hon rätt bra, men skrifwa hade hon aldrig fått lära sig. Då jag märkte att gumman under uppehållet med mig blifwit trött, bröt jag upp, stickande i hennes hand en blank twå-krona, hwarför hon wisade sin tacksamhet genom en nigning, inför hwilken jag i betraktande af hennes wördnadsvärda ålder verkligen kände mig enkel.21 december samma år publicerade SNT (Skellefteå Nya Tidning) samma foto som det nedan och skrev exempelvis: Den märkliga hufvudbonad hvari hon afbildats, kunde lika väl som gumman förtjena sitt eget kapitel. Ty lika gammaldags som gumman väl kan sägas vara, lika antik är hufvudbonaden, "mössa och stycke" som den benämnes. Mössan utgöres af en pappstomme som är öfverklädd med sidensarge af hvit eller blå, alltid ljus färg. Baktill å densamma sitter en stor rosett af samma färg som mössan. "Stycket" bestod af fina spetsar, som sattes framtill och gingo inunder mössan.Det hela är en återstod från gammal tid. Maria Katarina är farmorsmor till bland andra advokaten Henning Sjöström och hans bror journalisten Ernst Sjöström.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Blåst på biblioteket
Hur hittade statarna nytt jobb?
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild