Månen vandrar....

I fjol var det exakt femtio år sedan Neil Armstrong och Edwin 'Buzz' Aldrin (bördig från Värmland) tog sina första steg på månen. Många månprogram har det varit under året, både på radio och i TV. På wikipedia läser jag att månen befinner sig 384 400 kilometer från jorden, och är den femte största månen i vårt solsystem. Bland annat, med många siffror...

Om månen har mytologi, sagor och fantasier flödat i årtusenden, i vitt skilda kulturer. Jules Verne kom redan 1856 med  boken 'Från jorden till månen', en bok som innehåller flera detaljer som på ett kusligt sätt liknar det verkliga Apolloprojektet drygt hundra år senare. Hergé kom på 1950-talet med 'Månen tur och retur' där han skickade Tintin och hans vänner till månen med framför allt i första bokdelen en rad detaljerade skildringar av tekniken som gjorde det möjligt. Undertecknad är allt utom tekniskt lagd, men hyser stor beundran för detaljrikedomen i en bok som skrevs mer än tio år innan den verkliga månlandningen blev av. 

Redan de gamla grekerna intresserade sig mycket för månen, för att inte tala om vad kineserna gjorde. I gamla kinesiska folksagor, brukar månen ofta vara försedd med ett antal övernaturliga väsen som påverkar jordens befolkning på olika sätt. I romersk mytologi heter mångudinnan Luna och är förenad med dödsgudinnan Proserpina (Persefone i grekisk mytologi) och jaktgudinnan Diana (alias Artemis) i någon slags treenighet. Proserpina sprider skräck i underjorden med sin spira, Luna skickar bländande sken från himlen, och Diana jagar vilddjur med pil och båge. Hm, ett lite bisarrt jaktlag kanske...? 

Sagor om månen och mångubbar av olika slag finns det massor. Själv minns jag en ganska fånig historia om en bortskämd liten pojke som såg månen i en hink med vatten, och ville ha den. Pappa storbonden beordrade då sin dräng att hämta ner månen från himlen åt pojken. Drängen försökte då hoppa upp i himlen ett par gånger, men misslyckades. Då bonden röt och pojken fortsatte gnälla efter månen, tog drängen hinken med vattnet och hällde det prompt över pojken istället. 

Det gjorde han rätt i, tyckte jag. 

I nordisk mytologi är Sol och Måne barn till en viss Mundilfare, och denne var så stolt över barnens skönhet att Oden och Ve, skapargudarna, blev sura och slängde upp barnen till himlen. Där drar Sol en stor vagn med det största av himlens ljus, vilket gudarna har förfärdigat av gnistor från Muspelhem. Måne drar en något mindre ljuspunkt, och kan själv reglera dess olika ny och nedan. Som det inte räckte med det, sitter det en elak trollkvinna i en skog en bit bort och föder fram otäcka vargar som jagar Sol och Måne i ett evigt kretslopp.... 

Nog för att dagens astronomer och meteorologer har mer rationella förklaringar till månens olika utseenden och faser, men onekligen lite tråkiga i jämförelse.

Ja, månen har fått se och höra mycket genom tiderna. Och då har jag ändå inte nämnt varulvar, tidvatten och alla tusentals månlåtar som spelats och sjungits....  Så nära och ändå så långt borta!

Källa utom wikipedia: Alf Henriksson, Lars Hansson och Disa Törngren: Hexikon som lexikon.

Bilden: Fullmåne genom balkongfönstret. Foto: författaren