Lovisa och Nils Häggmark

Nils och Lovisa Häggmark med sina barn. Fotograf: Maja Åström, Bureå. Privat bildsamling. Lovisa Eufrosyna Ljuslinder föddes på nyårsafton 1872 i Västomsundet, Burträsk som näst yngst av sex syskon till bonden Gustaf Vilhelm Ljuslinder och hans hustru Brita Gustava Andersdotter Sundqvist.

Den 16 juni 1888 erhöll Lovisa examen vid landstingets småskollärarseminarium. Året därpå påbörjade hon sin tjänst som lärare vid den flyttande mindre småskolan Sjöbotten-Holmsvattnet inom Bureå skoldistrikt. Hon efterträdde lärarinnan Sofia Andersson från Bureå som gift sig med nämndeman Erik Stenlund i Bölesvik. Lokalerna var många gånger undermåliga. Detta gällde både själva skollokalerna samt lärarinnans bostad. Det hände ibland att lärarinnan inte tilldelades ett eget rum utan tvingades att bo i skolsalen. Undervisningen skedde hos olika bönder i byarna, någon fast skollokal fanns inte vid denna tid. Höstterminen var delad mellan byarna och på vårterminen skulle man flytta två gånger. En gammal anteckningsbok i Holmsvattnets bys arkiv berättar att undervisningen på höstterminen 1889 skedde i Holmsvattnet från terminens start den 15 september fram till den 25 oktober. Därefter ägde undervisningen rum i Sjöbotten resterande del av höstterminen. På vårterminen samma år (1889) hölls skolan i Holmsvattnet mellan 11/3-17/5. Början av terminen hölls förmodligen i Sjöbotten. För att nämna ett exempel på hur undervisningen fungerade vid denna tid. Skolsakerna och lärarinnan transporterades mellan byarna av någon bybo. Hos skolrådet i Skellefteå mötte man alltid välvilja och förståelse. Det blev ändrat så att hela höstterminen och en månad av vårterminen skulle skolan vara förlagd till Holmsvattnet. Övriga fyra månader till Sjöbotten.

Så kallat skolförhör skulle hållas varannan lördag. Om vädret och föret var bra, innebar ju resan mellan byarna en trevlig omväxling i skolarbetet. Antalet barn var de första åren stort, men eftersom skolgången var mycket ojämn hände det aldrig att alla barnen var närvarande. Barnen skulle bevista skolan fram till dess att ”de skulle upp och läsa”, som det hette. Även om de hade fyllt 15 år. Föräldrarna var rädda för att barnen hade glömt vad de lärt sig om kristendomen. Det inträffade ibland att om en elev stakade sig på ett katekesstycke, blev han hemskickad att gå i skolan ytterligare ett år. Det var ju ganska trist för såväl föräldrar, barn och lärare.

Barnens flit och uppförande i skolan lämnade nog emellanåt mycket övrigt att önska. Vid ett tillfälle hade en pojke lagt sprängämne bland veden i den öppna spisen. Mitt under den första lektionen antändes detta och hela brasan flöt ut över golvet. En brand hamnade på en uppbäddad säng, som fanns i skolrummet. Syndaren togs på bar gärning vid nästa försök. Han fick välförtjänt straff och skickades hem från skolan.

I januari 1898 gifte sig Lovisa med Nils Häggmark född 1871-03-14 i Sjöbotten, son till tidigare skolläraren Johan Olof Häggmark och hans hustru Eufrosyna Abrahamsdotter. Nils hade sex syskon. Nils och Lovisa fostrade elva barn, varav ett dog vid cirka nio månaders ålder. 1902 slutade Lovisa som lärarinna för att ägna sig åt familjen. 1918 tog hon åter tjänst. Denna gång vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Istermyrliden. Där blev hon kvar till 1927, varefter Lovisa tjänstgjorde i två år vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Bäckån. I mer än 30 år tjänstgjorde Lovisa som lärarinna. Lönen var från början 300 kr per år men höjdes senare till 350 kr. Dessutom fick hon pension vid sin avgång som lärarinna.

Lovisa berättade att hennes mor och även flera andra kvinnor där i trakten (kring Västomsundet, Burträsk) var misstänksamma på att en av grannkvinnorna skulle ha ”bärarn”. (Det vill säga, ha del av den onde själv. Bärarn kunde man skaffa sig genom att låta sitt eget blod färga ett ullgarnnystan rött. Under tiden skulle vissa besvärgelser utföras.) Denna kvinna brukade plocka blommor från vissa ängar som hon sedan gav åt de kor hon ville bärarn skulle ”dra” mjölk och smör ifrån. Denna mjölk och smör kom ju inte bärarn till godo utan henne själv förstås. När så ”trollkärringen” var i ladugården hos någon granne, så brukade man i all hast skaffa sig en eldbrand och hålla den redo att kasta efter henne när hon gick sin väg ur ladugården.

Ibland hände det också att bärarn var ute efter vägarna på nätterna. Och då kunde det hända att ”han” lämnade latrin efter sig. Detta kallades för ”bärardynga”. Om man så piskade denna ”dynga”, måste den som hade bärarn i sin tjänst, komma dit och taga reda på latrinet.

När korna släpptes ut för första gången på våren, skulle dessa gå över ladugårdskvasten så skulle dem ej råka ut för ”ilt”. (Någonting dåligt.) En stor sorg för Nils och Lovisa var när deras äldste son Sigvard avled 1923, knappt 15 år gammal. Nils  gick bort 23 juni 1931. Lovisa levde till 2 maj 1945.