Leta och letande

Letande och letande, långt tillbaka i svårlästa böcker eller bland konstiga mätningar i ett DNA-test. Är det något att hålla på med egentligen, det finns ju så mycket annat att göra. Någon som har hört sådan eller liknande kommentar om det område som kallas släktforskning?  För visst upplever en del att det är en konstig hobby att hålla på med det som redan hänt och som vi inte kan påverka.

Men när en uppgift kommer fram och det går att fortsätta lägga sitt pussel med delvis okända bitar, en ny bit ger kanske ännu fler bitar som passar in, då kommer känslan som de som inte varit med om letandet inte förstår. En känsla som kan vara olika beroende på vad som den biten ger, var det så att han verkligen dog på det sättet, så sorgligt. Eller där dök hon upp igen, hon försvann inte utan i en gudsförgäten håla på den amerikanska prärien eller var det vid en backstuga i det innersta av Småland som hon fanns. Och den som inte sökt förstår nog inte känslan när en knut löses upp.

I en gästblogg läser jag om personen som plötsligt dyker upp en bouppteckning, som gör att det går att gå vidare. Plötsligt stod han där, den sedan långe försvunna sonen och pusslet blev en bit rikare och roligare att fortsätta med. Eller den beskrivning av den nyfunna mormodern, som kom med ett meddelande, en text full av nyheter, för nu har barnhusbarnets mamma, som lämnade in sin dotter och försvann, blivit uppenbarad. Det tog många år, och många kopplingar måste lösas, innan det stod helt klart vem hon var. Ett långt letande efter sitt ursprung fick en lycklig upplösning när syskonens mormor fick ett namn och en egen släkthistoria med alla möjliga intressanta krumelurer nertecknade. Nu gäller att hitta morfar också, var finns gömd.

Ibland känns det nästan orättvist att få läsa om de lyckliga upplösningarna på släktgåtorna. Varför ska det vara andra och inte jag som får svar. Men å andra sidan så har jag i vissa fall åtminstone kunnat bidra med någon liten arbetsinsats, så varför inte glädjas åt det. Och kan den människan eller någon annan som letar på annat håll lyckas, så vore det konstigt om inte jag kan. Men om det är för länge sedan det hände, det jag vill veta så får jag kanske konstatera att det får förbli ett mysterium.

Fri bild av Edward Howell på Unsplash

Så nu får jag lägga en del av det som tar tid åt sidan och koncentrera mig på lille pojken Lars som föddes av en ensam piga 1786 i Västergötland.  Att jag inte hittar honom direkt genom att ta alla de DNA-tester som rekommenderas så fort fader okänd nämns, det är en sak, men kanske har jag missat något annat. Den man som anges vid Lars bröllop kanske är hans far ändå, synd att han har så vanligt namn.  Men det är ju bra att prästen skrev in något namn, för det kanske fanns något litet frö till sanning. Men å andra sidan, 30 år efter brudgummens födsel, så kanske uppgiften inte var den sannaste, men det får vi ta reda på.

När jag hittar Lars så kan jag skriva en ny blogg, för kan man hitta linjer till gamle Olof, han som är den som alla Burar utgår ifrån, så kan jag nog hitta min Lars, han är ju mer än 400 år yngre, nästan modern om man tänker så. Har du några intressanta människor du letar efter, där det kanske är lite längre bak till lösningen än de har som deltar i Genjägarna, kanske lika långt tillbaka som någon Bure, så kan du väl berätta hur du gjorde. Hoppas på många kommentarer 😊