'Kill your darlings' i släktforskning

Detta dramatiska uttryck innebär väl egentligen att man ska försöka sluta använda sina favoritord och -uttryck för att inte upprepa sig i onödan i tal eller skrift. Men även som nybliven släktforskare insåg jag, och säkert de flesta med mig, att vissa förutfattade meningar, var det bäst att raskt göra sig av med. 

Vi präglas alla av den tid vi växer upp i, för min del var det framför allt under 1970-talet. Jag läste mycket skvallertidningar på den tiden, och noterade att det bland kända män var väldigt 'inne' att vara ihop med en äldre kvinna. Samtliga dessa kändismän försäkrade att 'äldre kvinnor har mer att ge, även sexuellt'. Det var väldigt modernt och radikalt på den tiden. En annan nyfeministisk företeelse var att kvinnan när hon gifte sig (om hon nu gjorde det, äktenskap var inte trendigt på 70-talet) behöll sitt eget efternamn. Detta trodde jag var ett helt nytt fenomen.  

När jag började släktforska och plöjde igenom Gävle husförhörslängd omkring år 1860, hittade jag inte bara min farfars farfar, utan också en del intressanta sanningar. Bland annat såg jag rätt snart att åtminstone hälften av kvinnorna var äldre än sina män. Dessutom lärde jag mig att en gift kvinna alltid stod med sitt eget efternamn i husförhörslängden. Senare lärde jag mig att det var först i slutet av 1800-talet som det började bli allmänt att kvinnorna bar sina mäns efternamn. 

När jag gick i skolan, fortfarande huvudsakligen under 70-talet, så var det frivilligt att välja mellan trä- och syslöjd. Åtminstone på pappret. I den dystra verkligheten så fanns förstås alla killar på träslöjden och alla tjejer i syslöjden. När vår studierektor en dag kom förbi, berättade han att under hans skoltid på 50-talet var det till och med förbjudet för killar att ha syslöjd och vice versa. Han och hans kompisar hade ändå kommit över garn och virkat sig varsin flott slips... 

För några år sedan läste jag om stickningen och dess utbredning i framför allt södra Halland. Där 'bingade' både män och kvinnor flitigt så fort de fick en chans. Stickningen gav extrainkomster som behövdes då jorden var mager och svårbrukad. 'Binga' betyder 'binda' på halländska, man 'band' alltså garnet... Så det fanns både bingare och bingerskor. Sedan insåg jag också att nästan alla skräddare var manliga förr i världen. Och de flesta av de klassiska skaparna av kvinnligt mode under 1900-talet har ju varit män! Där rök en 'darling' till....  

Efter att ha läst ett stort antal olika socknars husförhörslängder, där det är fullt med Andersson och Persdotter, kastade jag mig tacksamt över mina prästerliga rötter. Äntligen lite ovanligare efternamn! Fast i vissa fall... Jag har en borgmästar- och prästsläkt som heter Agrell. Det visade sig att min anmoder på den grenen gift sig med en vilt främmande präst som också han hette Agrell, utan att de var släkt. Sedan har vi kompositören Johan Agrell, som har sina rötter på helt annat håll än någon av mina Agrellsläkter. Senare uppdagade jag också att det fanns en släktforskare Agrell i Halland, som jag vid ett tillfälle kom att tala i telefon med under mina år på GF. En försiktig fråga klarlade att här hade vi ännu en släkt Agrell.... 

Undrar hur många Agrellsläkter det finns i Sverige egentligen... Det kommer ju av latinets 'ager' = åker, vilket antyder bondeursprung. Så det kan ju finnas hur många Agrell som helst.... Ytterligare en 'darling' borta.

Med åren myntade jag ett litet uttryck angående detta med efternamn: Det finns inte ett efternamn som är så ovanligt att det inte finns minst två olika släkter med det namnet, som aldrig har hört talas om varandra. 

Fast det finns ju undantag... Se där, då dödade jag min egen 'darling' också! 

Bilden: Äkta halländsk 'binge', här utfört av en kvinna: Kersti Nilsson heter hon enligt bildtexten.