Rötterbloggen
Rötterbloggen

Kan vi minnas utan sten?

Jag fick en fråga från en amerikansk vän om hur det kan komma sig att vi inte behåller gravstenarna på våra gravar under så lång tid som möjligt.  Tycker ni inte att de som ligger där är värda att minnas, var den kommentar som kom farande.

Behöver vi en sten för att minnas, var min första tanke. Om den inte finns är det då ett tecken på någon form av ringaktning, eller hur ska frågan som kom över atlanten egentligen förstås. Kan inte minnet leva ändå, i olika former för olika personer och vad händer med den delen när gravrätten går ut och stenen försvinner från sin plats på kyrkogården. Försvinner minnet av just den personen och hamnar i någon hög av andra bortglömda människor.

Götlunda kyrkogård. Egen bild

Naturligtvis, anser i alla fall jag, så finns det ingen direkt koppling mellan en gravsten och de minnesbilder som en avliden person lämnar efter sig. Minnet av en älskad är lika starkt oavsett hur den begravs eller om det finns ett minnesmärke vid gravplatsen. Att vi idag har så många olika fina sätt att begrava våra kära ger oss möjligheter att välja den väg som passar den avlidne och dennes efterkommande bäst. Minnet av den vi älskar har ju inget med hur en gravplats ser ut, om det finns ett namn inristat, om det är i en anonym grav eller om askan spridits för vinden över land eller vatten.

För min egen del så aktualiserades frågan på allvar första gången när min mamma för ett tjugotal år sedan bestämde sig för att verkligen tänka igenom sina egna önskningar inför det som komma skulle. Med barnen utflugna, boende en bra bit från hennes bostadsort, och ingen familjekoppling till platsen, så beslöt hon sig för att hennes egen önskan var att vila på en anonym plats i en minneslund. Det fanns en liten hake, tyckte hon, eftersom min pappa sedan länge vilade i en urngrav, med en sten som hade plats för bådas namn. Trots att det inte var möjligt enligt vissa regler, som kyrkogårdsnämndens ordförande sa, så fick mamma nämnden att gå med på att flytta pappa till minneslunden och där vilar de nu båda.  Jag upplever att jag samma möjligheter som de med en gravsten att minnas mina föräldrar. Och det finns en rofylld plats att bara vara på när jag besöker minneslunden, men det är ju inte bara där minnena finns, de följer ju mig hela tiden.

Så mitt svar till den amerikanske vännen blev, som du säkert förstår, att visst kan man minnas både med  och utan sten, minnena finns inom mig.

Adresser till emigranter
Ord om ord
 

Kommentarer 1

Lars Åhnström den torsdag, 10 oktober 2019 19:31

Visst minns man en tid, men som de flesta vet så bleknar minnena med tiden. Jag satt för en tid sedan med syskon och pratade om gemensamma bekanta och det visade sig snart att vi alla behövde uppdatera oss på olika sätt. Skulle svaret bli detsamma om någon frågade om man behöver fotografier eller en filmstump för att minnas ? Små detaljer försvinner lätt. Själv hade jag glömt bort att min gamla morfar, som dog på 70-talet, var tatuerad tills jag fick se det på en super 8 film.

Visst minns man en tid, men som de flesta vet så bleknar minnena med tiden. Jag satt för en tid sedan med syskon och pratade om gemensamma bekanta och det visade sig snart att vi alla behövde uppdatera oss på olika sätt. Skulle svaret bli detsamma om någon frågade om man behöver fotografier eller en filmstump för att minnas ? Små detaljer försvinner lätt. Själv hade jag glömt bort att min gamla morfar, som dog på 70-talet, var tatuerad tills jag fick se det på en super 8 film.
Redan registrerad? Logga in här
Guest
23 oktober 2019
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
256 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
87 inlägg
Helena Nordbäck
81 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
24 inlägg