Josef Burlin

Josef Burlin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josef Severin Burlin föddes 1895-09-22 i Kattisträsk, Norsjö som son till Anders Olofsson Burlin, bördig från Ljusvattnet, Burträsk och tillhörande den så kallade "Zachris-släkten" därstädes samt hans hustru Hedda Juliana Andersdotter, barnfödd i Långträsk, Norsjö. Två år gammal flyttade Josef med sina föräldrar och syskon till "Fredriksberg", Träskliden, Bastuträsk. Familjen bestod, förutom föräldrarna, av åtta barn. De bodde i en timrad stuga, 25 kvadratmeter stor. 

Redan som sjuåring blev Josef vallpojke. Han hade 15 kor och en hel del småkreatur att ensam varje dag valla ute i skogen. Vid 11 års ålder började Josef, tillsammans med en broder, att arbeta i timmerskogen nära hemmet i Träskliden. I skolan gick Josef endast några veckor. Han erhöll anställning som körgosse mellan Jörn och Arvidsjaur. Det var flertalet hästlass, som drog fram den här vägen under dessa år. På vägen uppåt i landet forslade man varor och trätjära på vägen tillbaka. En resa tur och retur tog i regel en vecka. Josef tjänade vid detta arbete, två kronor per dag och fritt vivre.

16 år gammal kom han in på järnvägen och arbetade på en maskinavdelning innan han blev rallare vid Lyckselebanan. "Då tjänade vi ibland bra, upp emot fyra kronor i timmen", berättade han i en gammal tidningsartikel från 1976. Josef blev så småningom utan jobb. På tåget hem fick han höra talas om det fynd man hade gjort i Boliden. Josef beslöt sig för att resa direkt till Boliden och i maj 1926 anlände han till Finnforsfallets järnvägsstation. Någon landsväg från stationen till Boliden fanns inte vid denna tid utan det var bara en gångstig genom skogen. Från Bjurliden och fram till gruvan var det enbart blötmyrar. Burlin fick kasta ned ristullar där det var som blötast för att kunna ta sig fram. Gruvan var då endast ett schakt och såg ut som en brunn. Han fick inte anställning vid gruvan utan började att arbeta på en väg som bröts från Strömfors och till gruvan. Det arbetet räckte sommaren ut. Sedan var Josef med om att staka Finnforsvägen. När man hade hunnit med denna väg fram till Bjurliden såg han en vacker kulle alldeles bredvid landsvägen och tänkte för sig själv att där skulle han bygga sig en gård. En dröm som blev verklighet ett antal år senare. 

Den 13 augusti 1926 påbörjade han sin tjänst hos gruvbolaget som så kallad grovarbetare. 80 öre i timmen var hans lön när han började där. Första arbetsuppgiften blev att följa byggmästare till skogen där Burlin fick order att börja gräva för ett mycket stort husbygge. En order som han själv tyckte var mycket konstig eftersom det ju bara var skog runt omkring. Han började dock arbetet och dagen efter var arbetsstyrkan utökad så att det var totalt 13 man på arbetsplatsen. Det hus man på detta sätt handgrävde källarvåningen till fick 32 lägenheter och har sedan länge kallats för stora radhuset. Det är i dag mycket centralt i Boliden. Josef knegade ovan jord fram till 1928 när han hamnade i gruvan. Allting skulle göras med handkraft. Josef berättade vidare i tidningsartikeln:

-Det var ett fruktansvärt tungt jobb. Det minsta vi skulle lasta var 27 ton per man och dag. En del lastade ända upp till 35 ton. Men det här oerhörda slitet förkortade många liv. Det var många som lämnade handlastningen och försökte få annat jobb, jag var en av dem. Jag sökte mig till bolagets verkstad. Men de som stannade kvar under de hårda förhållandena klarade sig inte längre än tio-tolv år, då försvann de för alltid. Men det var kanske inte främst det hårda slitet som knäckte dem det var miljön, ventilationen var i det närmaste obefintlig. På 50-metersnivån stod vi och arbetade i vatten, skorna dåliga, fukten trängde nerom kläderna, många fick eksem.

Josef fortsatte: 

-På den tiden torrborrade vi i gruvan. Det gav stendammslunga eller silikos. Det kallades lungcancer, men det var silikos som tog en del av mina kamrater. I dag torrborra det inte, i dag är det bättre och i dag har maskinerna tagit över det omänskliga slitet. 

Man kan konstatera att det inte var bättre förr, åtminstone inte när det gäller att arbeta i en gruva. Burlin arbetade sedan 1929 som montör och reparatör i verkstaden fram till sin pensionering 1960. Han hade funnit sin plats i livet och blev alltså företaget troget i 34 år. Josef tyckte att hans liv hade varit händelserikt. Att ha fått vara med om att år efter år uppleva hur Boliden expanderat till dagens moderna samhälle ansåg han vara en stor glädje. Pålitlig och plikttrogen var två egenskaper som kännetecknade Josef Burlin. Han var en oförarglig och prima människa.

Här följer några fler händelser ur Burlins liv. Han förlorade sin mor vid 17 års ålder och flyttade 1921 (samma år som hans far somnat in) till Persliden, Bastuträsk. Två år senare vigdes han med Astrid Viola Teresia Berg född 1903-04-27 i Luleå stad men uppvuxen i Granström, Bastuträsk och i Birka (Västra Nyliden), Skellefteå socken. Hennes föräldrar var kronotorpare Erik Ansgarius Persson Berg, barnfödd i Mensträsk, Norsjö och hans hustru Anna Evelina Nilsdotter, uppvuxen i Granström.

Josef och Astrid bodde i fem år i Persliden. Där föddes tre barn i rask takt, de två yngsta dog som små. 1926 flyttade makarna Burlin till Bjurliden, Boliden i samband med att Josef erhöll anställning vid gruvbolaget. Makarna Burlin blev då inneboende hos min mormors föräldrar. Burlins bodde till en början i kammaren i huset men fick senare flytta till "salen". Min mormor, hennes syskon och föräldrar bodde i köket. Vid denna tid, när samhället Boliden växte fram, uppstod en enorm bostadsbrist i de trakterna varför folk var inneboende hos olika familjer. Burlins byggde senare ett eget hus i Bjurliden och flyttade dit. Familjen utökades med tre telningar. 

Josef jobbade även en tid som anställd åt skogsbolaget Robertsfors AB. År 1923 sysslade han, jämte sin granne i Persliden, Hugo Cederlund och Tyko Lundmark från Mullberg, Norsjö, med så kallad frostdikning av en myr i byn Fäbokälen, nära Kalvträsk. De skulle, för bolagets räkning, gräva en kanal för sjösänkning av Fäboträsket. Sjön som skulle sänkas var genom en mindre bäck i förbindelse med en skogstjärn 200 meter bort. De skulle följa bäcken och gräva en kanal fram till tjärnen. Kanalen skulle vara 11,9 m bred och 165 cm djup. Arbetet underlättades betydligt genom att de tre arbetarna utvidgade bäckens utflöde från sjön så att vattnet, som då forsade fram i bäckfåran, tog med sig en stor del av dyn. Burlin var sysselsatt med rensningsarbete av kanalens botten med hjälp av en jordyxa då han kände att han högg i något som var av trä. Han tänkte direkt att det var märkvärdigt att trä kunde finnas så djupt nere i myren och arbetade försiktigt vidare för att se vad det var. Så plötsligt blottades ett par gamla skidor. De låg bredvid varandra. Han hade råkat hugga bort en flisa ur brättet på ena skidan. Dessutom låg en stav intill. Skidorna var 12,7 cm breda och nästan två meter långa. Genom skidorna hade hål borrats för att kunna fästa flätade tågor av vide som öglor för fötterna. Alltså en typ av skidbindning. Staven var en rund käpp, spetsad i övre änden och skovelformad i den nedre. Den hade tillverkats med ett slött verktyg för den var mycket ojämn. Staven såg ut som att den skulle ha varit alldeles nygjord. Trävirket var vitt och rent, så bra hade det konserverats i myren. 

Burlin ställde skidorna samt staven på kanten av kanalen och fortsatte att arbeta. Några dagar senare kom skogsinspektör August Högdahl från Robertsforsbolaget för att inspektera arbetet. Burlin berättade då vad han hade hittat i myren. Högdahl blev mycket intresserad och frågade om han inte kunde få överlämna det upphittade till museet på Gammlia i Umeå. 

-Ta skidorna, svarade Josef, för inte ska jag ha dem. Så blev det. Skidorna lämnades in till museet i Umeå där de än i dag finns att beskåda. Skidorna har med hjälp av mätningar på senare år, visat sig vara ungefär 5200 år gamla. Äldre än Egyptens pyramider till exempel. Kalvträskskidan är också världens äldsta bevarade träföremål. 

1947 var nog ett år som Josef Burlin ville glömma. Då avled både hans hustru Astrid (12/3) och äldsta barnet Gurli (14/6). 1949 gifte Josef om sig med hushållerskan och änkan Emma Aurora Johansson f. Vallsten. Hon var född 1886-06-26 i Voutner, Arvidsjaur. 

Josef var en intresserad fiskare. Fortfarande vid 76 års ålder ägnade sig han åt att ställa i ordning och laga nät till sommarens fisketurer.

Den 29 juli 1968 somnade hans andra hustru Emma in. 1973 flyttade Josef in på Strandgården i Skellefteå där han bodde fram till sin död 3 juli 1982. Josef var kristligt intresserad och medlem i missionsförbundet.