Rötterbloggen
Rötterbloggen

I nöd och lust...

vigselringar

Jag råkade häromdagen läsa lite om äktenskapets historia i Sverige ute på nätet. En sak som jag inte visste, var att ända in på medeltiden, skedde äktenskaps ingående inte i närvaro av några präster, utan de gjordes upp familjerna emellan, och löften avgavs framför civila vittnen. En sorts borgerlig vigsel redan på den tiden alltså! 

Så småningom, inte minst efter att vi blivit protestanter här i Sverige, ville kyrkan förstås ha ett ord med i laget. Inte minst, hette det, för att förhindra tvångsgiften. 

Nu tror jag förstås inte att det gjorde någon större skillnad. Äktenskap ingicks ju sällan på grund av några romantiska känslor förr i världen. Sorgligt men sant. Var du fattig, och det var de flesta, så försökte du hitta en partner som verkade frisk och stark och kunde arbeta hårt för att familjen skulle överleva. Och förhoppningsvis bli en överlevande förälder till barnen. 

Hade du å andra sidan en adlig titel, var chansen att få gifta dig av kärlek ännu mindre. Då handlade det om gods och mark, och många unga adliga herrar och fröknar fann sig bortförlovade redan innan de kommit ur koltåldern. 

I prästerliga sammanhang kunde det hela bli riktigt sorgligt. Om en präst avled, så fick hans änka ett så kallat 'nådår', hon hade ett år på sig att se till att bli bortgift eller på annat sätt trygga sin och barnens försörjning. Om då en ny präst gärna ville överta pastoratet, så var han ofta tvungen att 'konservera' änkan, alltså gifta sig med henne. Var hon väldigt gammal och utsliten, kanske den nye prästen hade tur och fick gifta sig med en av döttrarna istället. Och dessa döttrar kunde ofta vara väldigt unga.

Jag har en prästdotter, Magna Britta Brunkman heter hon, som blev faderlös och därmed tvungen att gifta sig med pappans efterträdare vid bara tretton års ålder! Nu var inte den nye prästen lastgammal, utan trettiosex eller trettiosju år gammal vid vigseln. Men det vet man ju själv hur gamla man tyckte människor över trettio var när man var tonåring... Hursomhelst, Magna Britta lär ha tvekat framför altaret när hon blev tillfrågad om hon ämnade taga denne Daniel Andrae Lunnaeus till sin äkta make. Till slut var det en stadig bondkvinna som knuffade på henne och sa 'svara JA!'. Det gjorde den unga flickan, och äktenskapet varade sexton år. Sedan blev hon omgift med näste präst som kom till församlingen, men han bör åtminstone ha varit ungefär i hennes egen ålder. 

Jag har ofta funderat på hur framför allt kvinnor såg på det här med äktenskap förr. Den utfattiga pigan kanske såg fram emot det som en möjlighet att få komma till ett eget hem och hushåll. Men hur tänkte de andra? Magna Brittas tvekan antyder att hon inte direkt såg fram emot att bli gift. Var man dotter till en storbonde eller adelsman som ville utvidga sin rikedom genom giftermål, och det ville de flesta, så kände man sig väl som en tygstuv eller syltkruka på marknaden. 

Idag har vi ju en betydligt mer avslappnad attityd vad gäller äktenskap i Sverige. Visserligen leder det till rätt många skilsmässor, men det är i alla fall frivilligt både att gifta och skilja sig.

Allt var inte bättre förr!

Om stenar kunde tala
Per och Sara Stenberg
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
22 april 2019
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
230 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
64 inlägg
Helena Nordbäck
59 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg
Anton Rosendahl
3 inlägg