Hur olika man skriver!

Att man kan uttrycka sig på många olika sätt för att meddela en och samma sak, är vi väl alla medvetna om. Vi som släktforskar, stöter ju på en mängd intressanta formuleringar i kyrkböcker, husförhörslängder och annat. Alla präster formulerade sig ju inte likadant. 

Första gången det slog mig var när jag i tjänsten letade efter en vigsel i Stockholms församlingar, någonstans i mitten av 1800-talet. Efter att ha betat av alla de stora församlingarna utan att ha hittat det vigda paret, gick jag så över på de mindre församlingarna, som vissa år inte hade några vigda par alls. Två blanka sidor hittade jag i följd, den första var i finska församlingen, den andra en militärförsamling, Svea artilleriregemente, tror jag. 

I den finska boken läste jag: 'Härmed får undertecknad intyga att inget par i denna församlings kyrka sammanvigts har under det gångna året'. I militärförsamlingen läste jag: 'Inga'. 

Några år senare satt jag på Krigsarkivet, också denna gång i tjänsteärende, och läste stamkort i pappersform. Bläddrade metodiskt igenom de gulnade bladen, ögnade igenom ifyllda vitsord, och, om soldaten begärt avsked, kompanichefens kortfattade: 'Beviljat'. Men vid ett ställe, studsade jag till, och läste en extra gång. Kompanichefen hade plötsligt skrivit: 'Det är med glädje jag hälsar XX beslut att lämna roten eftersom han varit soldat enbart till namnet'. När jag vände upp den aktuelle soldatens vitsord, förstod jag bättre varför kompanichefen plötsligt blivit så mångordig. Listan på bestraffningar var lång: 'fylleri', 'fylleri', 'rymning', 'fylleri', 'olovligt tillgrepp', 'fylleri'.... Jag fick en känsla av att kompanichefen kunde ha skrivit många rader till om detta rötägg till soldat, om han bara haft möjlighet... 

Sedan vet vi ju alla hur krångligt det kan vara rent fysiskt att läsa prästernas krumelurer i kyrkboken! Jag fastnade en kväll på Stockholms Stadsarkiv, och bad tjänstgörande om hjälp med att tolka födelseorten i en husförhörslängd. Hon satt länge och tittade på texten, men sedan suckade hon och sa: 'Antingen står det Norrtälje eller också står det Finland'. Vilket ju tyvärr inte var så användbart. 

Vid min allra första resa till Släktforskarnas Hus i Leksand, satt jag och läste en kyrkbok som i och för sig var hyfsat skriven, men med ett bläck som blev allt svagare och svagare. Till slut suckade jag: 'kan någon ge min präst en penna, den här är slut?'. Faktiskt, några sidor senare, hade han fått bläck påfyllt! 

Vid ett helt annat tillfälle satt jag på Göteborgs Landsarkiv och läste svartvita mikrokort på Stora Lundby församling. Men till slut var det inte bara kluddigt skrivet, det hade också gått igeom text från baksidan, vilket gjorde det hela nästintill oläsligt. Så jag gick ut i receptionen och frågade om jag möjligen kunde få upp originalboken. Jag hade hört att detta kunde gå för sig i särskilt ömmande fall. 

Tjänstgörande var inte pigg på detta, naturligt nog. Han frågade om jag försökt med att förstora texten, vilket jag hade. Han föreslog mer ljus, och att jag skulle försöka med den läsare han hade i receptionen. Jag gick och hämtade det aktuella kortet, och stoppade in det i läsaren ute i receptionen. Tjänstemannen satte sig och tittade. Han tittade under tystnad i någon minut, sedan sa han: 'Vilket bordsnummer har du? Jag kommer med originalboken om en liten stund'. 

Outgrundliga äro släktforskningens vägar! Ibland åtminstone...

PS För den som undrar: det visade sig faktiskt stå 'Finland' i husförhörslängden... DS

Bilden: En penna kan skriva mycket... Foto: Pixabay